Category: Artiklar

Först trodde jag det var spam.

Sen började jag se ett mönster.

Nu har jag tappat räkningen.

Alla facebook-inbjudningar från vänner och bekanta svämmar över min inbox.

En vän till mig beskrev fenomenet så här:

”Det skickas vibrerande hamstrar, vampyrattacker och cyberrymdskärmar kors och tvärs. De flesta verkar, som jag, inte förstå poängen med facebook. Ändå sitter vi där, som tjackhoror i langarens garn.”

Men jag förstår fortfarande inte.

Vad är grejen?

Varför ska alla jag känner veta när jag kollar min mejl eller bajar eller kokar kaffe eller gråter tyst i min (publika) ensamhet?

Fejs. Fejs. Fejs.

Ibland känns Atlanten väldigt stor.

Det har varit en lång valhelg här och jag är lite sliten efter en natt och tidig morgon som såg fru Kirchner segra. Med andra ord perfekt för att ta en måndag i soffan och kolla film från San Telmos bästa videobutik i kvarteret där jag bor.

Hittills har vi hunnit med utmärkta Der Untergang, med en fullständigt strålande Bruno Ganz som en slagen Hitler (se klippet ovan).

Det är nästan lite kusligt att se den när man befinner sig i Argentina. Många nazister flydde som bekant till Sydamerika efter krigsslutet och inte minst hit.

Även den koreanska filmen med det något komplicerade namnet Bom yeoreum gaeul gyeoul geurigo bom (”Vår, Sommar, Höst, Vinter… och Vår”) är en pärla som jag varmt rekommenderar.

Förresten, kul att se att BBC har vaknat. Ni som är intresserade av datorn kan som bekant läsa här och se videon här.

Socialdemokraten Samuel Morenos seger i borgmästarvalet i Bogotá kan ur svenskt perspektiv tyckas ha notisvärde, om ens det, men som jag skrev i en artikel i lördagens DN (som inte lagts ut på nätet):

”Framväxten av en demokratisk vänster är den kanske intressantaste politiska utvecklingen i Colombia de senaste åren. Tidigare har Farc-gerillan kunnat avfärda den demokratiska vägen som stängd för vänsteralternativ.”

Gårdagens seger ger Moreno och hans Polo Democratico en plattform inför nästa presidentval. Den sätter också press på Farc, som börjat sända signaler till nykläckte medlaren Hugo Chavez om att de inte är helt ointresserade av en förhandlingslösning.

Dags för nästa rulle.

BUENOS AIRES. Cristina Fernández de Kirchner har valts till Argentinas president. När drygt hälften av rösterna var räknade hade hon fått nära 44 procent av väljarstödet. Hon blir därmed den första kvinnan att väljas till president i landet.

– Till mina medsystrar vill jag säga: ni ska inte behöva välja mellan familjen och karriären! Låt oss konstruera det här landet tillsammans!

Det budskapet sände Cristina Kirchner till Argentinas kvinnor när hon sent på natten till måndagen utropade sig till segrare i presidentvalet.

Med 65 procent av rösterna räknade hade Fernández de Kirchner 43,6 procent av väljarstödet, medan hennes närmaste rival Elisa Carrió fick 22,6 procent av rösterna. Förre finansministern Roberto Lavagna såg ut att bli trea med 17,9 procent.

Cristina Fernández de Kirchner blir därmed den första kvinnan som väljs till president i allmänna val i Argentina. Legendariska Evita Perón var visserligen mäktig, men varken hon eller Isabel Perón, som tog över efter general Peróns död, hade valts av folket.

Å andra sidan har Cristina Fernández de Kirchner haft stor hjälp av att hennes man Néstor Kirchner varit landets president de senaste fyra åren. Néstor Kirchner skulle kunna sitta kvar ytterligare en mandatperiod, men har i stället valt att låta sin fru bli regeringspartiets kandidat.

Spekulationerna om skälen till detta har gått höga i argentinska medier; allt från att presidenten har en hemlig sjukdom till att han vill komma tillbaka om fyra år och förlänga Kirchner-familjens grepp om landet.

Men Cristina Fernandez de Kirchner är utan tvekan en mycket kapabel politiker, med lång erfarenhet av politiskt rävspel från sina år som senator för peronistpartiet och med en förmåga som talare som överträffar maken. Liksom sin man tillhör hon peronistpartiets vänsterflygel. De båda har dominerat argentinsk politik sedan Néstor Kirchner kom till makten 2003.

Landets ekonomi har börjat hämta sig från krisen i början på decenniet och arbetslösheten har mer än halverats. Samtidigt har inga omfattande sociala reformer genomförts och inkomstskillnaderna är stora. Men det faktum att landet är ”på rätt väg”, som Cristina Fernandez Kirchner uttrycker det, gav på söndagen paret förnyat förtroende.

Oppositionen är splittrad och har inte kunnat ena sig om en gemensam kandidat. Om Elisa Carrió hade kunnat tvinga fram en andra valomgång så skulle det ha kunnat skapa en mer enad opposition, men nu är det oklart om hennes Coalicion Civica, en brokig allians av center-vänsterpartier, överhuvudtaget kan hålla ihop efter valet.

De knappt 27 miljoner röstberättigade argentinarna valde även ledamöter till landets kongress och senat. Eftersom Cristina Fernández Kirchner inte kan räkna med någon egen majoritet där, så kommer hon utan tvekan att få nytta av sina färdigheter som politisk förhandlare.

Inga större förändringar väntas vad det gäller regeringens politiska färdriktning. Men ”Cristina”, som hon kort och gott kallat sig i kampanjen, väntas ge utrikespolitiken större vikt och inte minst prioritera förbättrade relationer till USA och EU.

Erik Gustafsson

DN 2007-10-29

BUENOS AIRES. Två kvinnor och en man gör upp om presidentposten när Argentina i dag, söndag, går till val. Men trots att våren har kommit med besked och många fruktar att sommaren ska bli den hetaste någonsin, så är temperaturen inför valet desto svalare.

På kaféer och barer i Buenos Aires talas det om andra saker än politik.

Rugbylandslagets VM-brons nyligen verkar väcka större engagemang än president- och parlamentsvalen, samtidigt som valmyndigheten har svårt att hitta frivilliga till rösträkningen.

-Jag ska rösta, men jag vet inte på vem. Politikerna har inte förändrats – det är svårt att tro på någon av dem, säger Adriana Corteje när jag möter henne utanför det kontor där hon ska hämta sitt röstkort.

I kön bakom henne står det unga paret Lucia Sanchez och Fernando Kattar.

-Vi röstar på vem som helst, bara inte Cristina vinner! Det är viktigt att någon utmanar henne, säger Lucia Sanchez.

Storfavoriten och presidentfrun Cristina Fernandez de Kirchner leder stort i alla opinionsundersökningar och ser ut att få mer än 40 procent av rösterna. Om det resultatet står sig och hon samtidigt slår tvåan med mer än tio procentenheter, så behövs inte någon andra valomgång.

Oppositionen har inte gett upp hoppet. Center-vänsterkandidaten Elisa Corrió, förre finansministern Roberto Lavagna och ytterligare några utmanare försöker var och en på sin kant mobilisera väljare.

Men det är inte det lättaste i ett land där politikerföraktet är stort efter den ekonomiska krisen 2001.

Cristina Fernandez de Kirchner har de senaste åren lotsat reformer genom senaten för sin mans, den sittande presidenten Néstor Kirchners, räkning.

Den snabba återhämtningen i ekonomin, som växt med åtta procent per år samtidigt som skulden till IMF betalats av, är grunden för hennes popularitet.

Många argentinare är dock fortfarande betydligt fattigare än de var före krisen. Samtidigt har tecken på överhettning börjat märkas, inte minst genom stigande priser.

Regeringen försäkrar gång på gång att basvarorna inte ökar i pris. Men på grönsaksmarknader i Buenos Aires går det snabbt att konstatera att tomaterna inte kostar 3,50 peso per kilo, som den statliga statistiken hävdar.

-Tomaterna kostar åtta peso per kilo, så är det bara, säger grönsakshandlaren José och rycker på axlarna.

Frågan är om en och annan rutten tomat i grönsaksstånden kan ge den splittrade oppositionen den vind i ryggen den så desperat behöver.

Erik Gustafsson

DN 2007-10-28

BUENOS AIRES. Många jämför henne med Hillary Clinton, men själv föredrar hon att liknas vid Evita Perón. Den gåtfulla Cristina Fernández de Kirchner ser ut att bli Argentinas nästa president när väljarna går till urnorna nu på söndag.

Med bara två dagar kvar till president- och parlamentsvalen i Argentina leder presidentens hustru Cristina Fernández de Kirchner med 20 procentenheter i opinionsundersökningarna, och det mesta tyder på att det inte kommer att krävas någon andra valomgång.

De andra presidentkandidaternas affischer sitter där på väggarna, men det är som om de ropar ut i tomma intet.

Många argentinare litar fortfarande inte på etablerade politiker efter den ekonomiska krisen i december 2001, då medelklassens besparingar raderades ut på bara några dagar och landet kastades in i massarbetslöshet.

Då gick folk ut på gatorna, slog på kastruller och vrålade ”avgå hela bunten!”, protester som ledde till sammandrabbningar med polis och ett trettiotal dödsoffer, allt medan eliten desperat förde ut sitt kapital ur landet och president La Rua tvingades avgå.

Det var inte förrän den relativt okände Néstor Kirchner kom till makten 2003 som ett relativt lugn lägrade sig över Argentina.

Vid maktövertagandet hade Kirch­ner en av landets trovärdigaste politiker vid sin sida: sin fru Cristina Fernández de Kirchner.

Hon var under 1990-talet en bitsk kritiker av den nyliberala politik som Argentinas regering förde fram till pesokraschen 2001.

Efter makens seger i presidentvalet 2003 har hon hållit en låg profil och mest gjort sig känd för en passion för exklusiva designkläder och rykten om dyra skönhetsoperationer. Fram till nyligen, det vill säga, då hon tog steget fram i rampljuset som kandidat till presidentposten.

– Staten har en viktig roll att spela i ekonomin. Det har vi lärt oss de senaste åren! dundrade hon vid ett valmöte i veckan.
Mycket mer konkret än så blir det sällan när ”Cristina”, som hon kort och gott kallar sig, möter väljarna.

Hennes sympatisörer ser henne i stället som en garant för den ekonomiska politik som de senaste fyra åren minskat fattigdomen och halverat arbetslösheten.

Men tiden när Argentinas medel­klassungdomar kunde ryggsäcksluffa världen runt är ett minne blott, och många argentinares vardag handlar om att ha mat på middagsbordet.

Då spelar oppositionens anklagelser om att inflationssiffrorna manipuleras och att ekonomin är på väg att överhettas mindre roll.

Erik Gustafsson

DN 2007-10-26

I dag är en sån där mellandag, trots att solen skiner från en blå argentinsk himmel. Jag är trött efter att ha jagat ett virus halva natten (tror jag segrade till slut) och nu borde jag sätta mig och ringa forskare och statsvetare och gud vet vad.

I stället skriver jag en blogg och tipsar om en liten text om Reina del Pacifico (Stillahavsdrottningen) och den underbara narcocorrido som Tucanes de Tijuana sjunger i Youtubeklippet här ovan.

Få saker kan få mig på gott humör så snabbt som en riktigt galen mexikansk corrido.

Vill ni leka karaoke? Här är låttexten på spanska… (frivillig översättning mottages med käcka tillrop):

Llegaron los invitados
a la fiesta de la sierra
helicópteros privados
y avionetas de primera
era fiesta de alto rango
no podía llegar cualquiera
además era por aire
no podían llegar por tierra

Los jefes de cada plaza
allí estaban reunidos
no podían fallar al brother
era muy grande el motivo
festejaba su cumpleaños
en su ranchito escondido
había gente poderosa
del gobierno y fugitivos

Todo el mundo con pistolas
y con su cuerno de chivo
varios francotiradores
en el rancho repartidos
protección del festejado
el pesado de la tribu
no hace daño usar sombrero
aunque sombra den los pinos

La fiesta estaba en su punto
y la banda retumbaba
ya no esperaban a nadie
todos en la fiesta estaban
cuando se escuchó un zumbido
y un boludo aterrizaba
el señor les dio la orden
de que nadie disparara

Se baja una bella dama
con cuerno y con calvo plagiada
de inmediato el festejado
supo de quien se trataba
era la famosa Reina
del Pacífico y sus playas
pieza grande del negocio
una dama muy pesada

Todo el mundo con pistolas
y con su cuerno de chivo
varios francotiradores
en el rancho repartidos
protección del festejado
el pesado de la tribu
no hace daño usar sombrero
aunque sombra den los pinos