Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Category: Artiklar

Ja till självstyre i Santa Cruz

LA PAZ. Bolivias rikaste provins, Santa Cruz, röstade på söndagen ja till kraftigt utökat självstyre, vilket i förlängningen riskerar att leda till en splittring av landet och ett möjligt inbördeskrig.

– Ondskans emissarier misslyckades! I dag har vi börjat gå på vägen mot en ny republik! ropade provinsprefekten Ruben Costas till ett grönvitt folkhav i staden Santa Cruz, som jublande tog emot beskedet att deras ja-linje segrat i söndagens kontroversiella folkomröstning om långtgående autonomi för provinsen med samma namn.

Santa Cruz är den främsta ekonomiska motorn i Bolivia och i och med söndagens resultat tas första steget mot vad som av initiativtagarna beskrivs som en alternativ statsbildning. Till att börja med kommer viktiga skatteintäkter hindras från att nå centralregeringen i La Paz, samtidigt som en ny polisstyrka skapas, vilken i värsta fall kan komma att ställas mot landets armé.

Enligt vallokalsundersökningar fick ja-linjen omkring 80-85 procent av rösterna, medan nejsidan fick 15-20 procent. Den statliga tv-kanalen Canal 7 uppgav att valdeltagandet var 61 procent, en siffra som landets president Evo Morales gärna återkom till i sitt tal till nationen senare på kvällen:

– Santa Cruz är en splittrad provins. Lägger man samman nejrösterna med dem som inte gick och röstade kommer man upp i nästan 50 procent, sade Morales, vars parti MAS (Rörelsen för Socialism) hade manat sina anhängare att inte delta i omröstningen.

Landets valtribunal hade sedan tidigare ogiltigförklarat folkomröstningen för att den anses strida mot rådande författning.

Som ett led i den allt värre polariseringen mellan de av ursprungsfolken dominerade höglanden i väster och de bördiga låglanden i öster gick ändå den högerkonservativa ledningen i Santa Cruz vidare. Och nu riskerar en slags stat i staten att bildas i Bolivia.

Ytterligare tre provinser har utlyst folkomröstningar i juni och blir det ja även där kan Evo Morales finna sig regerande i ett delat land, där oppositionen kontrollerar ett stort område i öster som i folkmun kallas ”Halvmånen” och som är rikt på naturtillgångar, inte minst på naturgas.
För att undvika en sådan utveckling kallade Morales ledarna för provinserna till dialog på söndagen:

– Låt oss hoppas att denna uppmaning hörsammas! sade han.

En föraning av vad som kan vänta om denna dialog inte leder till några konkreta resultat kom när handgemäng mellan Morales-anhängare och Santa Cruz-aktivister på söndagen krävde minst ett dödsoffer, medan 18 personer skadades på olika håll i Santa Cruz.

Kravet på ökad autonomi har en lång historia i Bolivia, men det främsta skälet till att det nu dammats av är tveklöst att oppositionen vill slå mot Morales regering.

Många av de politiska ledarna i Santa Cruz är stora landägare och medlemmar av en ekonomisk elit som har känt sig hotad allt sedan aymaraindianen Evo Morales kom till makten i januari 2006.

Inte minst den jordreform som Morales nu vill att bolivianerna ska anta tillsammans med en ny konstitution har retat många av de stora landägarna i Santa Cruz.

Bolivianerna ska i en folkomröstning få avgöra om den största landegendomen i landet ska få vara på 5 000 eller 10 000 hektar, vilket ses som en krigsförklaring av många sojabönder och boskapsskötare i Santa Cruz.

Samtidigt pressas Morales av sin radikala väljarbas, som framförallt finns i de fattiga högländerna i och runt La Paz. Många av dessa indianorganisationer och fackföreningsrörelser kräver hårda tag mot utbrytarprovinserna, något som kommer att minska presidentens spelrum när det väl kommer till förhandlingar.

Erik de la Reguera

DN 2008-05-05

Provinser trotsar Bolivias president

SANTA CRUZ. I Sydamerikas fattigaste land, Bolivia, hotar sedan några veckor splittring och inbördeskrig. President Evo Morales har allt svårare att kontrollera den radikala högeropposition som på söndag ordnar folkomröstning i provinsen Santa Cruz och planerar att utropa ”en andra republik”.

”Evo är en mördare”, invånare i Santa Cruz, ta upp vapnen!” manar graffiti på väggarna i Bolivias största stad Santa Cruz.

Här, på det bördiga låglandet i sydöstra Bolivia, är mestiserna och de spanskättade fortfarande i majoritet, och hatet och misstron mot landets demokratiskt valde president, aymaraindianen Evo Morales, går inte att ta miste på.

Nu har delstatsregeringen utlyst en folkomröstning om regionalt självstyre till på söndag en omröstning som kan leda till att landet delas om det blir ett ja.

– Den andra republiken i Bolivia föds den 4 maj! proklamerade provinsprefekten Ruben Costas trotsigt i helgen.

Sedan Evo Morales kom till makten i januari 2006 har han mötts av hårt motstånd från den traditionella makteliten i Bolivia, som till stor del består av välbärgade företagsledare med spanskt påbrå.

– De kan inte acceptera att en indian är landets president, sade Evo Morales tidigare i veckan.

På onsdagen arrangerades en stor manifestation för jakampanjen i Santa Cruz. Tusentals människor samlades i centrum och viftade med provinsens grönvitrandiga flagga, och stödmanifestationer väntades i flera andra provinser där liknande folkomröstningar utlysts, men till senare datum.

I praktiken rör det sig om ett sätt att hindra viktiga skatteintäkter från att nå La Paz. Så trots att ledarna för autonomirörelsen gärna poängterar att deras krav har en lång historia och brett folkligt stöd, är det uppenbart att avsikten är att slå mot Morales regering.

Folkomröstningen har stämplats som olaglig av regeringen, vilket har fått stöd av landets valtribunal. Och i Santa Cruz är många fortfarande osäkra på om de ska gå och rösta på söndag.

– Jag tilltalas av tanken på att mer av de rikedomar vi producerar i Santa Cruz ska stanna i provinsen. Men den lilla grupp som har tagit fram förslaget verkar ha en dold agenda, säger Julio Cesar Salazar, en nyutexaminerad jurist som jag träffar på ett torg i staden.

Polariseringen ökas av att Evo Morales vill att landet i stället ska folkomrösta om ett förslag till ny konstitution, ett förslag som oppositionen menar har tagits fram under kuppartade former.

Denna nya konstitution skulle bland annat ge landets ursprungsfolk begränsat självstyre, medan sjukvård och utbildning garanteras för alla bolivianer.

De amerikanska staternas samarbetsorganisation, OAS, har försökt medla i konflikten men det mesta tyder ändå på att det går mot en konfrontation. Båda sidor anklagar varandra för att bryta mot lagen, och såväl Evo Morales anhängare som oppositionen har deltagit i våldsamma gatuprotester i det förflutna.

I bakgrunden pågår ett storpolitiskt spel med höga insatser. När Santa Cruz-senatorn Oscar Ortiz nyligen var i Colombia för att söka stöd för autonomiprocessen sade han:

– Bolivia kan bli det land som markerar brytpunkten för den auktoritära vänstermodell som inspireras av Hugo Chávez; en brytpunkt som kan leda till hela modellens sammanbrott.

Erik de la Reguera

Fakta:
Drygt 60 procent av Bolivias befolkning tillhör de olika ursprungsfolken, varav många talar språken quechua eller ayamara.

Bolivia är Sydamerikas fattigaste land.

Omkring 60 procent av landets befolkning lever i fattigdom. Många av dem är indianer.

När Evo Morales och hans parti MAS (Rörelsen för socialism) segrade i valet i december 2005 var det första gången som en indian blev landets president.

Morales har lyckats förena socialism och antirasism till ett politiskt program, och han har allierat sig med Venezuela, Kuba, Ecuador och Nicaragua.

Bolivia är rikt på naturresurser, inte minst på naturgas, och en stor del av dessa tillgångar finns i sydöstra delen av landet.

Bland annat i Santa Cruz, den provins som nu på söndag röstar om autonomi

DN 2008-05-02

Mexikansk gerilla utlyser vapenvila

LA PAZ. Den mexikanska vänstergerillan EPR meddelade på måndagen att den inleder en ensidig vapenvila, sedan en rad vänsterintellektuella gått med på att medla i konflikten med regeringen.

Beskedet kom i form av en skriftlig kommuniké som sändes till olika medier. I den framgår att gerillans ledning accepterar det krav på en vapenvila som bland andra förre biskopen Samuel Ruiz ställt för att medla i konflikten.
Ruiz agerade medlare även under slutet av 1990-talet, men då i konflikten mellan Zapatistgerillan i delstaten Chiapas och regeringen.

EPR, som främst verkar i delstaterna Guerrero och Oaxaca, har det senaste året genomfört flera kostbara attentat mot oljeledningar i Mexiko. I första hand kräver gerillan ett frigivande av två av dess medlemmar, Edmundo Reyes och Gabriel Alberto Cruz, vilka ska ha förts bort av militär i delstaten Oaxaca den 25 maj förra året.

Regeringen förnekar att något sådant gripande ägt rum och har i stället lovat att sätta hårt mot hårt i kampen mot gerillan.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-29

Protester mot privat oljekapital

LA PAZ. Tiotusentals demonstranter tågade på söndagen genom Mexico City i protest mot president Felipe Calderóns planer på att släppa in privat kapital i landets oljeindustri.

Calderóns främste rival, vänsterledaren Andres Manuel López Obrador lovade på Zócalotorget att en civil olydnadskampanj kommer att inledas för att hindra planerna, som han kallar ”en privatisering”.

Enligt regeringen är det dock inte tal om någon privatisering, utan bara en reform som möjliggör att utländska företag deltar vid raffinering av olja och andra områden där det statliga bolaget Pemex saknar kompetens.

Mexikos senat har varit paralyserad i ett par veckor på grund av vänsterpartiet PRD:s protester, men häromdagen nåddes en överenskommelse om att förslaget ska debatteras fram till den 22 juli.

I Mexiko har oljeindustrin varit statlig sedan 1938. Intäkterna från oljan står än i dag för 40 procent av statens budget, men det senaste decenniet har oljereserverna minskat drastiskt.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-28

Sojan tränger undan korna på Pampas slätter

BUENOS AIRES. I dag fortsätter DN:s artikelserie om hur de stigande priserna på mat påverkar människor över hela världen. I Argentina har korna på Pampas slätter fått lämna plats för enorma sojaodlingar, alltmedan regeringen kämpar med att hålla matpriserna under kontroll.

Ute på Pampas slätter drar en ljum sensommarvind fram över gyllengula fält som sträcker sig mot en avlägsen horisont. Det är skördetid. Sojabönorna ska hämtas in.

Bonden Oscar Massolo ser ut över sina knappa 80 hektar mark, där en tredjedel numera är soja, en tredjedel är majs och resten utgörs av en hage med ett fyrtiotal stillsamt betande kor.

– Egentligen borde jag odla soja på alltihop. Det är mycket lönsammare. Men jag är väl lite sentimental av mig, jag har svårt att överge djurhållningen, säger han.

Som tredje generationens bonde på gården minns Oscar Massolo tiden när kofösande gauchos red fram över Pampas vidder och boskapsskötandet fortfarande var den överlägset viktigaste näringen.

Så är det inte längre.

Sedan mer än ett decennium tillbaka är det sojabönor som gäller för lantbrukarna här, liksom på så många andra platser i Sydamerika. Argentina är inte längre världens största köttexportör, men har i gengäld seglat upp som en av de viktigaste sojaproducenterna.

Det beror inte på att avkastningen på kött skulle ha försämrats, tvärtom – världsmarknadspriset på nötkött stiger, främst på grund av Kinas och Indiens allt mer köttätande medelklass.

Men priset på soja stiger ännu mer. Bara under det senaste året har det globala priset på sojabönor ökat med 72 procent – också det delvis till följd av ökad efterfrågan i Asien. Men det finns fler orsaker, bland annat ökad användning av sojabönor vid framställning av biodiesel.

De små lantbruken på Pampas, som Oscar Massolos lilla gård, slukas nu i snabb takt av storbönder och globala livsmedelsjättar som spekulerar i en fortsatt prisuppgång på sojan.

– Vi kräver att regeringen riktar stödåtgärder till oss småbönder, för annars kommer det snart bara att finnas stora sojaplantager kvar i Argentina, säger Guillermo Giannasi, en lokal bondeledare på Pampas.

Nya och förbättrade odlingstekniker ledde på 1980-talet till sojans inträde på Pampas, men det var inte förrän sojapriserna sköt i höjden som den omställning som nu påverkar hela det argentinska lantbruket tog fart, en omställning som långtifrån alla välkomnar.

Greenpeace och andra miljöorganisationer varnar för att det som händer när sojaodlingarna breder ut sig i snabb takt, såväl i Argentina som i grannlandet Brasilien, är att boskapsskötarna flyttar norrut, där de röjer stora arealer skog för att kunna fortsätta med sin näring.

Det märks bland annat av i den brasilianska delstaten Mato Grosso, där Amazonas regnskog skövlas i ett rasande tempo medan sojafälten tar över den tidigare betesmarken. Även i norra Argentina minskar skogarna i omfattning till förmån för de betande biffkor som tidigare trängdes på Pampas.

I tider då det talas om global uppvärmning och behov av minskade koldioxidutsläpp är det därför lätt att se sojaodlarna som problematiska. Men själva tycker många av dem att de gör mänskligheten en tjänst.

”Vi producerar det billigaste och mest hälsosamma proteinet som finns att tillgå i världen”, sade nyligen den brasilianske sojamogulen Erai Maggi i en intervju, med anledning av den livsmedelsbrist som FN och Världsbanken varnar för kan uppstå i fattiga länder på grund av de brant stigande världsmarknadspriserna på mat.

Och det är inte bara i fattiga länder med inbördeskrig eller ett ineffektivt jordbruk som bristen kan uppstå. Även i relativt välmående länder som Argentina, där bönderna gynnas av de höga priserna, kan livsmedelsbrist bli en verklighet.

Det har invånarna i Buenos Aires och andra större städer i landet blivit varse under de gångna veckornas konflikt mellan bondeorganisationer och regeringen.

Böndernas vägspärrar ledde till en fullständig blockad av kött-, mjölk- och fruktleveranser, vilket lämnade hyllorna i huvudstadens butiker tomma.

Lantbrukarna protesterade mot de höga exportskatter på soja som regeringen infört för att, som president Cristina Kirchner sade, ”omfördela landsbygdens rikedomar”. I veckan tvingades Kirchner till slut sätta sig ned och förhandla med böndernas ledare.

Hon väntas försvara den av boskapsskötarna så avskydda exportkvoten för kött, som hindrar merparten av de argentinska biffarna från att lämna landet. Enligt regeringen är kvoten nödvändig för att hålla priserna på kött inom landet nere på nivåer som argentinska löner kan betala. Alternativet – att många argentinare inte skulle kunna få sin köttbit på middagsbordet – vore politiskt självmord i biffens förlovade land.

På så sätt ställs lantbrukare som vill tjäna pengar på ökad global efterfrågan på kött och soja mot de lokala konsumenterna, som vill ha billig mat. Allt medan regeringen försöker göra alla nöjda genom att införa subventioner, pris- och exportregleringar, och andra uttryck för protektionism.

Oscar Massolo matar förstrött sina grisar med några nävar majs, medan han blickar ut över de sojafält som sträcker sig långt bortom hans ägor. Han är orolig för framtiden, säger han.

– Visst förstår jag varför folk satsar så stort på sojabönorna. Det krävs mindre arbetsinsats än att sköta om djur, och man tjänar mer pengar. Men vad händer den dagen då inte köttet eller grönsakerna räcker till? Vad gör vi då?

För några år sedan hade de frågorna avfärdats av frihandelsförespråkare med en enkel förklaring om att den globala ekonomin förser alla med mat, så länge man inte börjar reglera den.

I dag tas dock Oscars Massolos oro på största allvar av regeringar runt om i världen som av olika skäl börjat tappa tron på frihandeln. I Argentina sade en regeringstalesman nyligen att man vill stimulera ett mer varierat jordbruk eftersom ingen vet vad som kommer att hända med priserna och tillgången på livsmedel i framtiden.

Erik de la Reguera
DN:s korrespondent

Denna artikel och nedanstående sidoartikel publicerades den 5 april 2008 i Dagens Nyheter.

Valutakursen Argentinas styrka – och svaghet

Devalveringen av valutan peson i samband med krisen 2001 är hemligheten bakom de argentinska böndernas vinstkalas och statens förbättrade ekonomi. Men den har också gjort argentinarna mer sårbara för prisförändringar.

Den ekonomiska kollapsen 2001 var en katastrof för många argentinare som fick se sina besparingar gå upp i rök, medan valutan peson föll fritt och Argentinas regering tvingades ställa in sina avbetalningar på statsskulden.

Sedan dess har landet återhämtat sig och haft en tillväxt på runt åtta procent per år, vilket många ekonomer anser bero på draghjälpen från jordbruket.

För lantbrukarna, som länge led av den övervärderade växelkurs som gjorde det möjligt för argentinska ungdomar att backpacka runt världen, var devalveringen en jackpot. Plötsligt var böndernas produktionskostnader bara en tredjedel mot tidigare, samtidigt som priserna på deras produkter var satta i dollar och på stadig väg uppåt.

Inte minst priset på sojabönor har ökat kraftigt de senaste åren och många soja- och köttproducenter har därför kunna göra sig en rejäl hacka, samtidigt som statens kassakistor fyllts av inkomsterna från höjda export- och vinstskatter.

Det är till stor del dessa inkomster som gjort att Argentina har kunnat resa sig så snabbt efter krisen och att regeringen förra året kunde betala av hela skulden till internationella valutafonden IMF.

President Cristina Kirchner vill fortsätta hålla budgeten i balans, och helst med ett litet överskott för att hålla inflationen i schack. Samtidigt är hon mån om att hålla fast vid den låga växelkursen och då måste pengar pumpas in i ekonomin.

Men devalveringen har också försvagat vanliga argentinares köpkraft och lantbrukarna vill hellre sälja sina produkter till köpstarka utlänningar. Regeringen försöker därför kompensera för detta genom att införa exportkvoter och subventioner, men för varje ny reglering blir systemet mer tungrott.

Erik de la Reguera
DN:s korrespondent

Fakta: sojabönor

Sojabönor har odlats och använts på olika sätt i Östasien i tusentals år. Bönorna är mycket proteinrika och är därför också sedan länge omtyckta av vegetarianer.

I Kina konsumeras varje år stora mängder matolja, tofu, miso och andra livsmedel gjorda av soja.

De senaste årens stigande priser på sojabönor tros indirekt bero på ökad köttkonsumtion i Kina, då sojan ofta används i djurfoder. Även ökad användning av soja för framställning av biodiesel, liksom det höga oljepriset och den svaga dollarn tros bidra till att sojapriset stiger.

Skandal närmar sig Colombias president

SANTA CRUZ. En släkting och nära medarbetare till Colombias president Álvaro Uribe har gripits för att ha hållit hemliga möten med paramilitärer, ansvariga för tusentals mord i landet. Allt längre skuggor faller nu över presidenten själv.

”Mördare, mördare!” skanderade en folkmassa utanför Costa Ricas ambassad i Bogotá i tisdags kväll, när Mario Uribe fördes ut till en väntande polisbil.

Den tidigare senatorn och tillika den sittande presidenten Álvaro Uribes syssling hade då tillbringat flera timmar på ambassaden i hopp om att få asyl. Men den costaricanska regeringen sade nej och Mario Uribe fick därför finna sig i att bli överlämnad till colombiansk polis.

Han misstänks för nära samröre med de fruktade paramilitärerna i paraplyorganisationen AUC, som i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet mördade tusentals människor på landsbygden i Colombia, enligt paramilitärerna själva för att ”skydda sig mot gerillan”.

Människorättsorganisationer har dock visat att många av dem som dödades inte alls var gerillamedlemmar. Snarare handlade det ofta om ett brutalt sätt att öka de paramilitära ledarnas jordtillgångar. Samtidigt är den fulla omfattningen av massakrerna och de politiska morden oklar och nya massgravar upptäcks fortfarande.

Att nu Mario Uribe gripits av polis innebär att det senaste årets stora politiska skandal i Colombia, som går under betäckningen ”para-politica” (”paramilitär politik”), nu kryper allt närmare president Álvaro Uribe.

Hittills har 32 kongressledamöter och senatorer gripits av polis misstänkta för samröre med paramilitärerna. Ytterligare ett trettiotal är under utredning, något som har gjort kongressen närmast handlingsförlamad. Den stora majoriteten av de misstänkta tillhör de partier som stöder president Uribe.

Det är inte i första hand släktbanden som gör gripandet av Mario Uribe så besvärande för presidenten.

Sysslingen Mario har varit Álvaro Uribes politiske förtrogne i många år, och när nu uppgifter framkommit om hemliga möten med paramilitära ledare – mitt under pågående massakrer – är det inte utan att många frågar sig om inte Álvaro Uribe kände till dem.

Efter sitt tillträde 2002 inledde Álvaro Uribe en dialog med ledarna för paramilitärerna, vilket senare ledde till ett avväpningsprogram. Regeringen hävdar att avväpningen har varit en succé, men människorättsorganisationer som Human Rights Watch har en rad invändningar mot hur den har gått till och menar att den kom till stånd först sedan USA visat ökat intresse för paramilitärernas del i kokainexporten.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-24