Category: Artiklar

CARACAS. Segern för Hugo Chávez jalinje i söndagens folkomröstning i Venezuela ger socialistledaren rätt att ställa upp i presidentvalet 2012 och råg i ryggen inför kommande samtal med Barack Obama. Men hans lycka kan vända snabbt när effekterna av det fallande oljepriset på allvar börjar märkas av.

Det var en lättad och glad Hugo Chávez som i söndags kväll kom ut på ”folkets balkong” på presidentpalatset Miraflores och tillkännagav sin kandidatur i presidentvalet 2012. Hans anhängare avvisade samtidigt oppositionens oro för despotism med jämförelser med länder i Europa som också saknar gräns för antal omval.

Men Latinamerika är en kontinent med en historia full av auktoritära, starka män som inte velat lämna ifrån sig makten – en tradition som under 1900-talets senare hälft upprätthölls av en rad militärdiktaturer och, inte minst, av kommunistregimen på Kuba.

Lärdomarna av detta arv förklarar varför så många av kontinentens författningar innehåller begränsningar vid en eller två mandatperioder för presidenten.

Den 54-årige Chávez, som redan suttit tio år vid makten, siktar nu alltså på att bli kvar till 2019 och kanske längre än så. Det är en signal som inte kommer att missuppfattas av de andra ledarna i regionen.

I Colombia har Álvaro Uribe lekt med tanken på en liknande reform, i Ecuador har Rafael Correa genom en ny grundlag försäkrat sig om att få ställa upp i två val till och i Brasilien finns krafter inom regeringspartiet PT som gärna skulle se Lula da Silva kvar vid makten efter valet 2010.

Det råder dock inget tvivel om att Chávez går stärkt ur denna folkomröstning. Hans jalinje fick drygt sex miljoner röster, ett avsevärt bättre resultat än för bara drygt ett år sedan, då han med knapp marginal förlorade en omröstning om en uttalat socialistisk grundlag.

Efter söndagens seger lovade Chávez fortsätta mot ”den sanna socialismen”, med brasklappen att det närmaste året nog bör ägnas åt att ”stärka de insatser som redan finns”. Frågan är om han ens kommer att klara av det.

I finanskrisens spår har priset på venezuelansk olja fallit med drygt hälften mot förra årets medelpris. Ekonomer varnar för att den redan 30-procentiga inflationen kommer att öka och att en devalvering kan bli oundviklig.

Chávez kommer därför sannolikt att prioritera utrikespolitiken den närmaste tiden, där de allt närmare banden till Kuba kommer att spela en stor roll.

Obamaadministrationen har uttryckt önskemål om en dialog med Venezuela, något som kan bli verklighet om USA börjar lätta på sanktionerna mot Castroregimen.

Erik de la Reguera

DN 2009-02-17

CARACAS. Hugo Chávez fick som han ville. I söndagens folkomröstning i Venezulea röstade en majoritet ja till den grundlagsändring som låter honom ställa upp i presidentvalet 2012.

– Seger, seger, seger för folket! ropade en euforisk Hugo Chávez från presidentpalatset Miraflores balkong vid tiotiden på kvällen lokal tid, medan fyrverkerier smattrade mot natthimlen och tiotusentals av presidentens anhängare jublade på torget nedanför.

Då hade valmyndigheten precis meddelat att med 94 procent av rösterna räknade fick jasidan 54 procent och nejsidan 46 procent av väljarstödet.

– I dag låg min politiska framtid i era händer, i folkets händer. Jag visste att ni inte skulle göra mig besviken. Och nu är det min tur. Jag lovar att jag inte kommer att göra er besvikna! sade Chávez.

Ledningen för nej-kampanjen erkände sig kort därefter besegrad. Men den splittrade oppositionen, som under kampanjen enats bakom den oppositionella studentrörelsen, fortsatte varna för att Venezuelas demokrati nu kan vara hotad.

Den grundlagsändring som godkändes i folkomröstningen avskaffar dagens begränsning på max två mandatperioder i följd för presidenten, guvernörer, borgmästare och kongressledamöter och Hugo Chávez kan därmed teoretiskt sett sitta kvar på obestämd tid, under förutsättning att han får stöd av väljarna i de presidentval som hålls vart sjätte år i Venezuela.

Oppositionens oro beror främst på Chávez nära band till kommunistregimen på Kuba och hans allt mer socialistiska retorik.

– Låt oss nu fördubbla ansträngningarna för att bygga den sanna socialismen i Venezuela! Jag är redo. Nu inleds den tredje fasen av den bolivariska revolutionen: 2009-2019, sade Chávez i sitt tal.

Valdeltagandet hamnade på runt 70 procent och jalinjen fick cirka sex miljoner röster en miljon mindre än när Chávez omvaldes 2006, men samtidigt betydligt fler än då hans förslag till ny socialistisk grundlag röstades ned för ett drygt år sedan.

Under kampanjen har regeringssidan satsat på tusentals ”patruller” av anhängare som knackat dörr i de fattiga bostadsområden där många av Chávez sympatisörer bor, en taktik som förefaller ha gett resultat.

I sitt tal från presidentpalatsets balkong lovade Chávez att på allvar ta i tu med de många problem som landet lider av, bland annat den allt värre brottsligheten (förra året mördades nära 15.000 människor i Venezuela, en fördubbling mot när Chávez tillträdde för tio år sedan).

Han sade sig också vilja upp kampen mot den utbredda korruptionen och ineffektiviteten i statsapparaten och stärka institutionerna i landet.

Först manade han dock sina anhängare till att ta en vecka ledigt

– Ta nu en kärleksvecka! Det har ni förtjänat! sade Chávez, som i lördags krävde disciplin av sina kampanjarbetare på Alla hjärtans dag.

Erik de la Reguera

Det blev inte mycket sömn. Klockan fyra i morse började Chávezanhängare skjuta raketer mot den ännu becksvarta himlen och enorma smällare brakade som bomber, allt medan en monoton fanfar spelades på repeat – om och om och om igen – på flyglarmshög volym från cirkulerande lastbilar och andra högtalarsystem. Från en och annan högtalarbil dånade också skränande marscher.

Denna smått spöklika revelj pågick i TVÅ TIMMAR och tanken var så klart att få iväg presidentens supportrar till valurnorna. Själv fyllde jag hörlurarna med Bob Marley and The Wailers: ”Stop that train, I’m leaving…”

Medan venezuelanerna röstade var vi i förorten Petare och filmade. Här en webbtv-snutt som blev resultatet av det.

Nu väntar alla spänt på de första officiella resultaten. Innan dess är vallokalsundersökningar förbjudna, men jakampanjen har förklarat att de är säkra på en seger.

Som tidsfördriv bjuder jag på en kort text om debatten i Chávezlägret.

CARACAS. På Luis Tirados lilla internetkafé i den fattiga Caracasförorten Petare uppstår en spontan diskussion om Hugo Chávez planer på att sitta kvar vid makten ända fram till 2049.

– Jag gillar egentligen inte Chávez, för mig är han bara ett redskap, fnyser den gamle kommunisten Yonis Guillermo.

– Hur kan du säga så? Chávez är ledaren! Han är den ende president någonsin som på allvar brytt sig om de fattiga, säger Cipriano Garcia, en av de mer renläriga inom Chávez socialistparti.

Det får socialarbetaren Elluz Cárdenas att reagera:

– Du, att vara socialist innebär faktiskt inte att man blint följer en ledare. Chávez borde lära folket att klara sig utan honom, i stället för att bara hänga kvar vid makten!

Ägaren av internetkaféet, Luis, är också medlem i socialistpartiet.

– Många här ser Chávez som en garant för den förändringsprocess som inletts. Men han har omgett sig med dåligt folk, så korruptionen är fortsatt ett stort problem, säger han.

Mycket tyder på att det är denna interna debatt bland anhängarna – och hur den påverkar valdeltagandet – som kommer att avgöra utgången av den folkomröstning som nu på söndag avgör om maxgränsen för antalet mandatperioder som en president får sitta ska slopas.

Oppositionen varnar för att landet är på väg mot diktatur. Det kan vara svårt att tro när man ser den livliga Debatt som pågår på gator och torg i Venezuela. Men inne på internetkaféet avslutar Luis Tirado med en fråga:

– Visst skulle en sån här debatt vara möjlig även om det bara fanns ett enda parti?

Erik de la Reguera

DN 2009-02-15

CARACAS. Det har gått tio år sedan Hugo Chávez kom till makten i Venezuela och ”det tjugoförsta århundradets socialism” såg dagens ljus. På söndagen hålls en folkomröstning som kan öppna för att Chávez sitter kvar i ytterligare flera decennier.

Det är lunchtid i fattiga Caracasförorten Petare och vid en port i en av de vindlande gränderna samlas barn och gamla för att ta emot dagens matranson från revolutionen.
Kocken Ana Santiaga och hennes tre assistenter serverar köttgryta, ris, stekta bananer och avokadosoppa i plastbehållare som barnen och pensionärerna bär i väg med.

– Vi står här varje dag. 150 fattiga familjer i våra kvarter är beroende av matpaketen och vi håller noggrann koll på att de inte är undernärda, säger Ana Santiaga, som är klädd i rött, presidentens favoritfärg.

– Tidigare var jag hemmafru. Men tack vare Chávez har jag kunnat utbilda mig och har fått ett meningsfullt yrke, säger hon stolt.

Maten lagar hon i sitt eget kök, men råvarorna får hon av regeringen, liksom en symbolisk ”ersättning” på omkring tusen kronor per månad (minimilönen ligger på ungefär det dubbla).

En dryg vecka före mitt besök i förorten Petare knivskars en man till döds några tiotal meter från Ana Santiagas port – ett av tusentals mord som sker varje år i den allt farligare huvudstaden Caracas.

Men det råder ändå inga tvivel om hur hon kommer att rösta i den folkomröstning som på söndag avgör om Hugo Chávez ska få ställa upp till omval i presidentvalet 2012.
– Jag röstar ja, så klart. Det har alltid varit farligt här. Och så länge vår president gör ett bra jobb tycker jag att han ska få sitta kvar, säger Ana Santiaga.

Det är det inte alla som håller med om.
I en universitetsaula i centrala Caracas har just en het Debatt avslutats mellan studenter och lärare från olika politiska falanger. Bernardo Pulido är en av dem som i tre timmar envist argumenterat för att rösta nej till Chávez omval, eller mer exakt: ett slopande av dagens maxgräns vid ett omval för president, guvernörer och borgmästare.

– Chávez kontrollerar redan högsta domstolen, riksrevisionen och parlamentet. Maktdelningen i Venezuela har i praktiken upphört. Så att ta bort gränsen för antal mandatperioder innebär ett direkt hot mot en av vår demokratis grundpelare: principen om maktskifte, säger Bernardo Pulido, som är ordförande för juriststudenternas förening på UCAB-universitetet.

Den studentrörelse han ingår i var den kanske viktigaste faktorn bakom Hugo Chávez nederlag i 2007 års folkomröstning om en annan och större reform av konstitutionen.

Då ville Chávez bland annat ge skolan en ”socialistisk värdegrund”, något som fick medelklassen och studenterna att strömma ut på gatorna i protest.

Men trots att studenterna försöker hålla ångan uppe så verkar det denna gång som om Chávez har trumf på hand. I opinionsmätningarna har hans jalinje ett försprång på mellan fem och tio procentenheter.

– Regeringen har lyckats göra omröstningen till en fråga om du är för eller mot Chávez. Och det är klart att det gynnar jasidan, säger Bernardo Pulido.

Hugo Chávez popularitetssiffror ligger fortfarande en bra bit över 50 procent, vilket mycket beror på de populära sociala program, så kallade misiones, som han började bygga upp 2004 med hjälp av inkomsterna från Venezuelas största naturresurs: oljan.

Ett nät av vårdcentraler med kubanska läkare har byggts upp, statliga butiker erbjuder subventionerad mat, alfabetiseringsprogram och vuxenutbildning höjer livskvaliteten. Till det kommer hundratals soppkök som det som Ana Santiaga arbetar i och andra ”misiones”.

Satsningarna har gett resultat. Enligt FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien minskade den extrema fattigdomen i Venezuela från 22 till 8,5 procent under perioden 2002 -2007. Samtidigt har inkomstskillnaderna i landet minskat med 14 procent.

Men det finns också en baksida. I takt med att Chávez makt har växt har hans verbala angrepp mot det han uppfattar som ”oppositionens medier” blivit allt hårdare, samtidigt som militanta grupper med mer eller mindre klara band till regeringen trakasserat Chávez politiska motståndare med allt våldsammare metoder.

Det var bland annat därför som människorättsorganisationen Human rights watch förra året varnade för att Chávez visar tendenser på maktfullkomlighet, en kritik som ledde till att organisationens representant kastades ut ur landet.

Trots det har andelen venezuelaner som säger sig vara nöjda med hur deras demokrati fungerar ökat från 37 till 59 procent sedan 1998. Över de ångande grytorna i Petare ger Ana Santiaga en koncis förklaring till vad det beror på.

– Tidigare var vi utestängda och politikerna talade bara till varandra. Men sedan kom Chávez och öppnade dörren för oss, han gav oss möjlighet att delta i demokratin och agera i vår vardag, säger hon.

Nu verkar det som om Chávez ”bolivariska” revolution – döpt efter frihetshjälten Simón Bolívar – går mot svårare tider. I finanskrisens spår har världsmarknadspriset på venezuelansk olja rasat till mindre än hälften av förra årets medelpris på 90 dollar.

En rad oberoende ekonomer spår att det kommer att slå hårt mot Venezuelas ekonomi, förvärra den redan 30-procentiga inflationen och göra det svårt att upprätthålla de sociala programmen.

Regeringen, å sin sida, avvisar varningarna och menar att den har stora valutareserver undanstoppade. Hugo Chávez har sträckt sig till att säga att ”det kan krävas vissa prioriteringar”.

Än märks krisen heller inte av i någon större utsträckning i Venezuela. Inför söndagens folkomröstning är Chávez största huvudvärk därför hur han ska lyckas mobilisera sina kärnväljare.

För även om presidenten fortfarande åtnjuter gott anseende i fattiga områden, så gror missnöjet med de politiker som representerar honom på lokalplanet. Det märktes inte minst i lokalvalen i november, då oppositionen vann flera tunga guvernörs- och borgmästarposter.

En av dem som börjat tröttna på korruptionen och maktmissbruket är Neida Asenso. Hon bor tillsammans med sin man och lilla dotter i utkanten av förorten Petare och deras hus ligger precis intill en strid å som strömmar ned från de skogsbeklädda bergen.

– Under regnperioden stiger vattnet enormt och svämmar över vårt hus. Delar av det har dragits ned i ån tre gånger. Men vi har inte råd att flytta någon annanstans, berättar hon.

Samma sak gäller för många andra familjer här. Mellan de enkla skjulen runt ån rinner ilar av lerigt vatten, golven är fuktiga och det luktar mögel från väggarna. Trots att det har varit så i många år, har ingen hjälp kommit från myndigheterna.

– Jag stöder Chávez, men här i kommunen har det varit alldeles för mycket korruption. Inget stöd kommer fram, suckar hon.

Några hus bort möter jag snickaren Federico Brito. Han är än mer besviken.
– Situationen är kritisk. Men den där gubben i kommunhuset gör ingenting. Jag har röstat på Chávez tidigare, men nu ska jag nog rösta nej, säger han.

Erik de la Reguera

DN 2009-02-15

…av min text om Hugo Chávez och Venezuela (som ströks ned på ett olyckligt vis i papperstidningen för att ge plats åt en TT-notis) finns nu att läsa här.

Medan ni läser (eller kommenterar) ska jag sova lite – och i morgon är det full fart ut i Caracas förorter för att filma röstandet. Buenas noches.