Category: Artiklar

MEXICO CITY. Dramatiken tilltog i det av en militärkupp drabbade Honduras på tisdagen, sedan landets avsatte president Manuel Zelaya förklarat att han tänker återvända hem. Samtidigt florerade uppgifter om att flera militärförband gjort uppror mot kuppmakarna.

– Jag återvänder som president. Jag tänker fullfölja mitt mandat, sade Manuel Zelaya på en presskonferens i New York efter att ha talat inför FN:s generalförsamling.

Innan han talade godkände församlingen enhälligt ett krav på att Zelaya ”omedelbart och villkorslöst” ska återinsättas på sin post.

Den avsatte presidenten väntas få sällskap på hemresan på torsdag av ordföranden för de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS, Argentinas president Cristina Kirchner, ordföranden i FN:s generalförsamling Miguel D’Escoto och kanske ytterligare några av de presidenter som stöder honom i Latinamerika.

Beskedet ger råg i ryggen till Zelayas sympatisörer, vars protester slagits ned brutalt av polis och militär de senaste dagarna. Men samtidigt höjs insatserna i en redan laddad konflikt.

Zelaya, som i söndags väcktes av upproriska militärer och sedan tvingades sätta sig på ett plan till Costa Rica i bara pyjamasen, har gått från att vara en relativt anonym vänsterliberal till att bli en symbol för den radikala väns-terströmning som leds av Venezuelas president Hugo Chávez.

– Vi får inte låta det här sluta med fördömanden, vi måste i handling visa vår solidaritet med det honduranska folket, sade Chávez vid mötet i Nicaragua, där ledarna för en rad länder i Latinamerika kom överens om att avbryta alla diplomatiska förbindelser med den nya regimen.

I stort sett hela världssamfundet, inklusive USA, har de senaste dagarna fördömt statskuppen och pressen på de ansvariga i Honduras ökar.

Trots det visar den nya regimen, med Roberto Micheletti i spetsen, inga tecken på att ge efter.

Micheletti håller fast vid att maktskiftet gått rätt till, att hans utnämnande som president bara är en logisk följd av Zelayas påstådda brott mot författningen och att en arresteringsorder väntar Zelaya om han skulle våga sig tillbaka.

På tisdagen förekom dock allt ihärdigare uppgifter om att militärförband i norra delen av landet vägrar lyda order, vilket skulle kunna vara ett första tecken på att ledningen i Tegucigalpa börjar förlora kontrollen.

Erik de la Reguera

Fakta: flera tidigare kupper i Honduras

Honduras är ett av Latinamerikas fattigaste länder. Under 1900-talet plågades landet av en rad statskupper när militären och olika jordägareliter slogs om kontrollen över staten.

Jämfört med grannländerna Nicaragua, El Salvador och Guatemala var vänsterrörelsen länge relativt svag i Honduras, vilket gjorde landet till en viktig allierad i USA:s försök att stoppa ”kommunismens frammarsch” på 80-talet.

Den nicaraguanska Contrasgerillan hade bland annat baser i Honduras, där CIA gav utbildning. Efter de blodiga inbördeskrigens slut i Centralamerika har dock Honduras långsamt gått mot mer demokrati.

Den avsatte presidenten Zelaya ville införa mer av direktdemokrati, vilket mötte hårt motstånd av landets politiska elit.

Publicerad i Dagens Nyheter den 1 juli 2009.

MEXICO CITY. Latinamerikas vänsterpresidenter gjorde på måndagen intensiva ansträngningar för att få stopp på militärens maktövertagande i Honduras. Medan diplomatins kvarnar malde var det spänt på gatorna i Tegucigalpa, där en generalstrejk inletts och skottlossning rapporterades.

Scenerna i Honduras huvudstad Tegucigalpa på måndagen påminde om kalla krigets 70- och 80-tal: tungt beväpnad militär slog en järnring kring staden för att hind-ra sympatisörer till den nyss avsatte presidenten Manuel Zelaya att delta i protester, de flesta stora medier tvingades sprida kuppmakarnas propaganda och förföljelser av oppositionella rapporterades från en rad platser i landet.

– Militären griper folk, de bryter sig in i deras hem. Vi känner till minst fyra personer i vår närhet som har ”försvunnit” sedan de förts bort av soldater. Många ledare för sociala rörelser verkar ha efterlysts, säger Suyapa Martínez på telefon till DN.

Hon är ledare för en kvinnoorganisation som stöder den avsatte presidenten.

–Tevekanalerna har tagits över av militären, de flesta av radiostationerna har tystnat, elektriciteten kommer och går och internetuppkopplingarna är instabila, säger Suyapa Martínez.

Trots att det i praktiken verkade råda undantagstillstånd i Tegucigalpa på måndagen vågade sig grupper av demonstranter ut för att protestera mot statskuppen.

Polisen använde tårgas mot demonstranter som genomförde en manifestation till stöd för Zelaya, rapporterar Reuters. Demonstranterna hade samlats vid det hårdbevakade presidentpalatset i Tegucigalpa.

En rad fackföreningar inledde också en generalstrejk.

I grannlandet Nicaragua samlades samtidigt Centralamerikas presidenter och medlemmarna i den regionala samarbetsorganisationen Alba för ett krismöte.

Venezuelas president Hugo Chávez förklarade där att han tänker verka ”på alla tänkbara vis” för att hans allierade Manuel Zelaya ska återfå presidentposten. Han undvek denna gång att använda sig av hot om vapenmakt, sannolikt på grund av den massiva uppslutningen i såväl Nord- som Sydamerika mot kuppen.

Det är nämligen inte bara de mest radikala av vänsterledarna som reagerat skarpt. Söndagens statskupp har fått varningsklockorna att ringa i presidentpalats över hela Latinamerika och även USA har fördömt makt-övertagandet.

”Det här är ett hot mot oss alla”, sade Chiles socialdemokratiska president Michelle Bachelet efter kuppen, ett uttalande som sammanfattar många latinamerikans-ka regeringars syn på saken.

Trots de centralamerikanska ländernas dåliga rykte som ”bananrepubliker” har mycket hänt sedan kalla krigets dagar, då ett regeringsskifte nästan alltid var synonymt med en kupp av något slag.

I hela Latinamerika har demokratin konsoliderats de senaste tjugo åren. Konflikter löses numera som regel i parlamenten och genom allmänna val, i stället för med vapen i hand. Det har i sin tur öppnat vägen för en rad vänsterregeringar, samtidigt som militärens roll i politiken har minskat. Nu är dessa vänsterregeringar – oavsett om de är socialdemokrater eller hör till Chávez mer radikala läger – måna om att statskuppen i Honduras inte ska sända ett budskap till militärerna i deras länder om att vapnen på nytt kan komma att ersätta röstsedeln.

Erik de la Reguera

Fakta: Flera vänsterregeringar i regionen

Honduras har sju miljoner invånare och är ett av Latinamerikas fattigaste länder. När den nu avsatte presidenten, Manuel ”Mel” Zelaya, kom till makten 2006 tillhörde han det liberala partiet, men han svängde snabbt åt vänster, lovade sociala reformer, anslöt landet till det av Hugo Chávez initierade samarbetsprojektet ALBA och kom på kollisionskurs med det konseravtiva etablissemanget.

Kuppen mot Zelaya tolkas därför av grannländerna inte bara som en inrikespolitisk angelägenhet, utan som en utmaning mot hela den radikala vänsterns projekt i regionen. Nyligen kom vänsterkandidaten Mauricio Funes till makten i El Salvador, den gamla gerillakommandanten Daniel Ortega är president i Nicaragua, och på Kuba, norr om Honduras, håller sig Castrobröderna kvar vid makten.

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 juni 2009.

Semestern tog slut med buller och bång på söndagen. Den här historien är ju bara för bedrövlig.

Låt oss hoppas att kuppmakarna inser det hopplösa i situationen innan oskyldiga får sätta livet till.

Nu är jag i vilket fall tillbaka i matchen, gott folk. Ledsen för det långa uppehållet, men även en korrespondent behöver ladda batterierna.

MEXICO CITY. Statskuppen i Honduras är inte bara en tragedi för landets sju miljoner invånare, utan potentiellt sett också en vattendelare för demokratins utveckling i hela Latinamerika.

När det här skrivs har utegångsförbud införts i huvudstaden Tegucigalpa, militären patrullerar gatorna och undantagstillstånd råder i hela landet.

Den demokratiskt valde presidenten Manuel Zelaya befinner sig i landsflykt efter att ha väckts i ottan på söndagen och släpats ut i pyjamas av tungt beväpnad militär, som sedan satte honom på första bästa plan till Costa Rica.

Enligt radiostationen ELM ska minst en vakt ha dödats vid stormningen av presidentpalatset, flera regeringsmedlemmar har fängslats och många ledare för sociala rörelser efterlysts.

Oavsett vilka förevändningar den nya och av parlamentet utsedde presidenten Roberto Micheletti lägger fram är det därför omöjligt att dölja det uppenbara: att en statskupp har ägt rum.

Men är det då inte bara ännu en i raden av kupper i en Centralamerikas ”bananrepubliker”? Nej. Under de senaste tjugo åren har Latinamerika tagit stora steg mot en konsolidering av demokratin och dess institutioner.

Många problem återstår förvisso, men de konflikter som under kalla kriget ofta utkämpades med vapen i hand har idag blivit föremål för debatter i fria och allmänna val.

Det har bland annat lett till att en rad vänsterpresidenter kommit till makten i Latinamerika under det senaste decenniet. Manuel Zelaya är en av dem, om än inte den mest kände.

Med rötterna i Honduras liberala parti har Zelaya successivt rört sig åt vänster de senaste åren. Han har anslutit landet till det regionala samarbetsprojektet ALBA (vars främsta tillskyndare är Venezuela och Kuba), riktat kritik mot USA:s roll i Latinamerika och kommit på kollisionskurs med många av sina gamla partikamrater och det konservativa politiska etablissemanget i Honduras.

Hans kritiker menar att Zelaya är en utpräglad populist som lovar mer än han håller och att hans egentliga mål varit att hålla sig kvar vid makten så länge som möjligt. Men vänsterretoriken och löftena om sociala reformer har gett honom stöd hos bonderörelsen och bland Honduras många fattiga invånare.

Bakgrunden till söndagens kupp var presidenten planer på att genomföra en rådgivande folkomröstning om att utlysa val till en grundlagsförsamling.

Folkomröstningen, som skulle ha ägt rum i söndags men som nu fick ställas in, stämplades som olaglig av såväl högsta domstolen som kongressen, där många av ledamöterna misstänker att Zelaya bara vill ändra författningen för att kunna ställa upp till omval som president.

Denna konflikt mellan dem som vill ha ett begränsat antal mandatperioder och dem som tror på att låta populära ledare regera vidare är inte unik för Honduras – tvärtom, den går igen i många länder på kontinenten. Men Honduras är det första land där dessa motsättningar lett till en statskupp.

Därför är det föga förvånande att de amerikanska staternas samarbetsorganisation, OAS, reagerat så kraftigt: man är rädda för en spridningseffekt, där militärer i andra länder ska finna inspiration i det som nu hänt.

Men det rör sig också i högsta grad om en konflikt mellan höger och vänster. Venezuelas president Hugo Chávez, hans kollega Mauricio Funes i El Salvador och många av de andra vänsterpresidenterna i Latinamerika ser kuppen som ett test på hur lätt det är att avsätta någon av dem.

Brösttonerna och vapenskramlet från Chávez sida är förmodligen främst ett sätt att påpeka allvaret i situationen för OAS. Men fungerar inte diplomatin är Chávez säkert inte främmande för att börja flyga trupper till sina allierade i Honduras grannländer, Nicaragua och El Salvador.

Mycket talar dock för att den nya ledningen i Honduras tvingas backa innan det går så långt. Inte minst eftersom USA tagit tydlig ställning mot kuppmakarna.

Erik de la Reguera

DN 2009-06-29

CIUDAD JUAREZ. Den förre tevejournalisten Mauricio Funes svor på måndagen presidenteden i El Salvador. Hans vänsterparti FMLN kommer därmed till makten för första gången sedan inbördeskrigets slut.

”El pueblo unido, jamás sera vencido” (ett enat folk kan aldrig besegras) skallade ropen när Mauricio Funes stegade in till ceremonin i San Salvador på måndagen.

Denna ramsa är vanlig i vänsterdemonstrationer i Latinamerika, men den här dagen fick den en ny innebörd eftersom den 49-årige Funes står inför den svåra uppgiften att ena landet och försöka nå försoning efter åratal av polarisering och blodig konflikt.

Allt sedan 1932, då en militärregim slog ned en växande student- och bonderörelse i landet, har vänstern i El Salvador drömt om ett maktskifte. Men under många år stängdes de demokratiska vägarna av auktoritära regimer och på 1980-talet förvandlades El Salvador till en av kalla krigets allra hetaste fronter när vänstergerillor försökte störta den USA-stödda regeringen.

Kriget varade i tolv år och krävde minst 75 000 människoliv, ett nationellt trauma som än i dag präglar politiken.

Sedan fredsavtalen 1992 har El Salvador styrts av demokratiskt valda högerregeringar, men i presidentvalet i mars i år kunde Funes – som anses tillhöra den moderata grenen i FMLN – leda sitt parti till seger.

Stora utmaningar väntar den nye presidenten, som tar över makten i ett land hårt drabbat av den ekonomiska krisen och som kommer att tvingas till kompromisser i kongressen för att kunna regera.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter de 2 juni 2009.

MEXICO CITY. En av årets mest emotsedda politiska debatter i Latinamerika, den mellan Hugo Chávez och hans fränaste kritiker på kontinenten, slutade i antiklimax i helgen när bataljen fick ställas in. ”Om du vill debattera man mot man får du se till att bli vald till president först” blev Chávez svar till författaren Mario Vargas Llosa.

Många venezuelaner hade bänkat sig framför teveapparaterna i helgen för att se en extrainsatt upplaga av Hugo Chávez talkshow ”Aló Presidente”. Det var tioårsjubileum för programmet, som närmast förvandlats till en institution i Venezuela och som ofta präglas av ett slags regerande i direktsändning när presidenten kritiserar sina ministrar och fattar beslut mitt framför tittarnas ögon.

Men den här gången var det upplagt för debatt.
Bland de inbjudna gästerna fanns tre av Chávez hårdaste kritiker: den peruanske författaren Mario Vargas Llosa och de mexikanska liberala tänkarna Enrique Krauze och Jorge Castañeda.

Dessa tre intellektuella deltog i förra veckan i ett forum i Caracas som anordnades av en liberal tankesmedja, och de uttryckte då oro för Hugo Chávez auktoritära tendenser och den allt hårdare tonen mot oppositionen och tevekanalen Globovision.

Det fick presidenten att gå i taket. Han bjöd in Vargas Llosa, en stark kandidat till Nobelpriset i litteratur, och de andra till sitt program – och fick snabbt ett ja.
Men sedan började en hård förhandling om förutsättningarna: Chávez ville att liberalerna skulle ställas mot tre vänsterintellektuella, medan Vargas Llosa, Krauze och Castañeda ville debattera direkt med presidenten.

Sista budet var en debatt enbart mellan Vargas Llosa och Chávez, men det sade presidenten nej till.

– Compadre, jag spelar i högsta divisionen och du bara i B-serien, förklarade Chávez, som uppmanade Vargas Llosa att se till att bli vald till president om han vill debattera ”man mot man”.

När programmet till slut fick ställas in var båda sidor tillbaka i skyttegravarna, varifrån de riktade anklagelser mot varandra för att ha stoppat debatten.

Erik de la Reguera

DN 2009-06-01