Category: Artiklar

MEXICO CITY. För första gången går nu en av de mexikanska narkotikakartellerna till frontalangrepp mot staten. Tungt beväpnade kommandon från syndikatet La Familia attackerar sedan i söndags polis- och militärposteringar i president Felipe Calderóns hemstat Michoacán. Minst 16 poliser och två soldater har hittills dödats.

Något som påminner om ett storskaligt gerillakrig har brutit ut i Michoacán, bara några timmars bilfärd väster om Mexico City. Polisstationer attackeras med handgranater och maskingevärseld, militärer skjuts ned på öppen gata och de hotell där extrainkallade poliser sover utsätts för nattliga attentat.

De ansvariga för attackerna är inte någon vänstergerilla av traditionellt snitt, utan ett av Mexikos mäktigaste brottssyndikat: La Familia. Denna organisation har rykte om sig att vara extremt våldsbenägen. Men nu verkar den också ha inlett ett renodlat krig mot staten, sedan en av dess högsta ledare gripits av polis i lördags kväll.

Den gripne, Arnoldo La Minsa Rueda Medina, höll i La Familias illegala import av efedrin och pseudoefedrin – nödvändiga ingredienser vid framställningen av metamfetamin, som är en av organisationens främsta inkomstkällor. Reaktionen blev av en aldrig tidigare skådad omfattning: minst 14 koordinerade attacker mot polisposteringar, tre poliser dödade och 18 personer skottskadade bara under söndagen. Samtidigt dödades två soldater.

Situationen förvärrades ytterligare i måndags, då tolv illa åtgångna kroppar hittades vid en vägkant utanför staden La Huacana. Myndigheterna har nu bekräftat att det rörde sig om federala poliser som utsatts för ett bakhåll, tillfångatagits, torterats och till sist avrättats med nackskott.

– Mexikos regering tänker inte låta sig skrämmas av en grupp kriminella, sade president Felipe Calderón i tisdags.

Men de senaste dagarna har attackerna bara fortsatt och dessutom utvidgats till delstaterna Guerrero och Guanajuato. Det rör sig om tungt beväpnade kommandon som går till angrepp med automatvapen och granater och sedan flyr platsen snabbt i bepansrade bilar.

Polisledningen i Michoacán har beslutat att koncentrera sina styrkor till delstatshuvudstaden Morelia för att undvika fler attentat. Stora delar av delstaten lämnas på så sätt i praktiken obevakade.

Felipe Calderóns hemstat Michoa­cán blev 2006 den första plats där militär och federal polis på allvar sattes in i kampen mot maffian. Strategin har gett resultat i form av ökade beslag av narkotika och gripanden av lokala maffialedare. I maj greps också tio borgmästare och ett dussin höga tjänstemän misstänkta för att ha stått på La Familias lönelistor.

Men samtidigt har ett blodigt krig utbrutit mellan olika brottsyndikat. La Familia är bara en av flera grupper som strider om kontrollen av de strategiskt belägna hamnstäderna i Michoacán.

Vid flera tillfällen har La Familias ledning varnat president Calderón för att blanda sig i detta krig. Och lördagens gripanden förefaller ha varit droppen som fick bägaren att rinna över.

Samtidigt fortsätter kriget i den undre världen att rasa över hela Mexiko: tisdagen blev årets blodigaste dag, med 53 maffiarelaterade mord i landet. Hittills i år har minst 3 300 mord registrerats.

Erik de la Reguera

Fakta: Ideologiskt färgat brottssyndikat

La Familia är det dominerande brottssyndikatet i den mexikanska delstaten Michoacán och ägnar sig åt allt från kokain- och metamfetaminsmuggling till utpressning och kidnappningar. Organisationen har också förgreningar i delstaterna Guanajuato, Guerrero och Mexiko.

När organisationen grundades för några år sedan sade den sig kämpa mot den ”förtappade” organiserade brottsligheten. Än i dag förefaller medlemmarna i La Familia dela ett slags ideologi med starkt religiöst kristna förtecken, trots att det i praktiken rör sig om en paramilitär maffiaorganisation.

Sedan Felipe Calderón kom till makten har omkring 1 000 uniformerade poliser och soldater dödats i knarkkriget. I Michoacán förefaller dock La Familia rikta sina attacker exklusivt mot ordningsmakten, vilket är något nytt.

DN

Publicerad i DN den 16 augusti 2009.

MEXICO CITY. Efterspelet till den brand i ett daghem i Mexiko som krävde 48 barns liv i juni har visat att förskolor inte alltid är så oskyldiga verksamheter som många mexikaner gärna velat tro.

Tvärtom: bakom ditt barns dagis kan alltifrån maffiabossar till korrupta politiker gömma sig.

Tragedin i Hermosillo i norra Mexiko blev snabbt en världsnyhet. De flesta av de 48 offren hade inte hunnit fylla två år, förskolan var inhyst i en gammal lagerlokal och den ena av nödutgångarna fungerade inte. De flesta av barnen dog därför på grund av rökskador.

Regeringen kunde inte undgå att inleda en grundlig undersökning och det som då blottades var inte smickrande för någon i samhällstoppen.

Granskningen har visat att daghem kan vara högst lukrativa verksamheter – om man lyckas hålla nere kostnaderna. Till exempel kostnaderna för brandsäkerhet.

Samtidigt verkar de statliga upphandlingarna ha präglats av korruption. Driften av förskolan i Hermosillo var utlagd på entreprenad, och en av de privata ägarna visade sig vara en kusin till ingen mindre än president Felipe Calderóns fru.

När sedan hela listan av ägare till de 1 526 daghem som lagts ut på entreprenad offentliggjordes blev det uppenbart att något inte stod rätt till.

Bland ägarna finns höga företrädare för de tre största politiska partierna i landet, en lång rad släktingar till guvernören i delstaten Sonora, där branden ägde rum, och en kusin till president Calderón (inte att förväxla med presidentfruns kusin). Men det som upprört landets föräldrar mest är att också narkotikamaffian verkar ha förstått daghemmens potential. Fast då för penningtvätt.

En dotter till en av de högsta ledarna i Sinaloakartellen, Ismael ”El Mayo” Zambada, står registrerad som ägare till ett daghem i Culiacán i Sinaloa. Hon har under lång tid fått motsvarande 280 000 kronor per månad av den statliga myndigheten IMSS för driften.

Och därmed kan Mexiko undre värld sägas ha fått ännu en avläggare: dagismaffian.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 juli 2009.

I söndagens DN har jag en analys som ganska väl sammanfattar hur jag ser på läget i landet och regionen just nu.

Enligt mina källor börjar regimen nu öka trycket på oppositionen, sedan de stora internationella medierna lämnat landet.

Fadern till den 19-åring som dödades vid flygplatsen förra söndagen har exempelvis gripits efter att ha yttrat sig kritiskt mot militären.

De utländska journalister som är kvar utsätts också för trakasserier. Reportrar och fotografer från Telesur, spanska nyhetsbyrån Efe och Venezolana de Televisión greps i dag, söndag, av polis på sitt hotell i Tegucigalpa och hölls sedan i förvar under flera timmar.

Och nu försöker Micheletti indirekt sätta punkt för förhandlingarna – för att i stället rikta omvärldens intresse mot Chávez.

ANALYS.Statskuppen i Honduras har potential att sätta stopp för de senaste årens utveckling mot fördjupad demokrati i Latinamerika. Å ena sidan riskerar den att inspirera till fler militärkupper. Å andra sidan får vänsterpresidenter som Hugo Chávez och Daniel Ortega en ursäkt för att bli mer auktoritära i sitt maktutövande.

Två veckor har nu gått sedan statskuppen i Honduras och landets demokratiskt valde president Manuel Zelaya befinner sig fortfarande i påtvingad exil.

De senaste dagarnas medlingsförsök i Costa Rica har varit fruktlösa. Inga som helst närmanden har gjorts mellan Zelaya och kuppledarna och mycket lite talar för att dialogen kommer att ge några resultat.

I Honduras polariseras samtidigt situationen snabbt. Mellan skål och vägg förespråkar allt fler av kuppmotståndarna väpnad kamp i försvaret av demokratin, trots risken för ökad repression och för att omvärldens sympatier ska svänga.

Interimspresidenten Roberto Micheletti, å sin sida, verkar trygg i vetskapen om att han har stöd av i stort sett hela det lokala etablissemanget: militären, katols­ka kyrkan, företagareliten, högsta domstolen och en majoritet i kongressen.

Möjligen känner han också stöd från vissa inflytelserika sektorer i USA. Bland republikaner och exilkubaner finns de som menar att USA borde utnyttja den uppkomna situationen till att på nytt öka sitt inflytande på landets ”bakgård”, som Centralamerika och Karibien ibland kallas.

Inledningsvis var Obama­administrationen kategorisk i sina fördömanden av kuppen, men de senaste dagarna har utrikesminister Hillary Clinton blivit försiktigare med ordvalet, något som retat upp bland andra Hugo Chávez.

Utan tvivel har USA en viktig, ja, närmast avgörande roll i det drama som nu utspelar sig i Honduras. Många av de militärer som deltagit i statskuppen fick sin utbildning vid School of Americas i Fort Benning, där latinamerikanska officerare på 80-talet formades till samvetslösa kommunistjägare.

Om inte USA sätter ned foten ordentligt riskerar det att leda till en dominoeffekt där andra gamla kallakrigskämpar tar upp vapnen för att ”ställa saker till rätta”.

Som störst är denna risk i Honduras grannländer i Central­amerika.

I Guatemala är staten på väg att rämna under trycket från narkotikakartellerna, i Nicaragua har Daniel Ortegas auktoritära styre polariserat samhället och i El Salvador har vänsterpresidenten Mauricio Funes fått se sina motståndare i högerpartiet Arena uttrycka sympati för kupp­makarna.

Men den polarisering som kuppen leder till kan också bli en förevändning för ytterligare auktoritära åtgärder i länder som Venezuela och Nicaragua, där oppositionen redan varnar för att demokratin är i fara. Åtgärder som i sin tur kan bli utlösande för kuppförsök. Och så vidare.

Fortfarande finns möjligheten att sätta press på kuppmakarna, nå en kompromiss och göra det möjligt för Zelaya att återvända. Frågan är bara om det sker innan konflikten hunnit sprida sig och börjat undergräva demokratins själva grundtanke: att lösa konflikter vid valurnorna, inte med vapen i hand.

Erik de la Reguera

Sedan tidigt i morse lokal tid råder i praktiken öppet krig i Felipe Calderóns hemstat Michoacán här i Mexiko.

Det sker väpnade attacker mot polisstationer, militärförläggningar och hotell där de extrainkallade poliserna sover. Hittills har attacker med splittergranater och automatvapen ägt rum i minst tio (10) olika kommuner, enligt tidningen El Universal.

Flera av attackerna uppges dessutom ha varit koordinerade och ägt rum samtidigt.

Antalet döda och skadade är fortfarande oklart, men den federala polisledningen har bekräftat tre döda poliser. Två soldater uppges också ha mist livet.

Orsken till våldsutbrottet tros vara att en högt uppsatt ledare i brottssyndikatet Familjen greps på lördagen.

Men allt är väldigt oklart just nu.

En livlig debatt har uppstått i svensk press kring hur man ska se på det som skett i Honduras. Magnus Linton har krävt sanktioner mot kuppmakarna på Newsmill, medan den här artikeln på SvD:s brännpunkt i praktiken ursäktar kuppen och menar att det mesta är Zelayas fel.

Här några kommentarer:

– Zelayas eventuella brott mot konstitutionen kan knappast anses vara grövre än de brott som nu har begåtts av de individer och institutioner som utfört och försvarat statskuppen (vilken som bekant fördömts av hela världssamfundet). Att låta dessa personer och institutioner ställa Zelaya inför rätta är ingen lösning.

– En möjlig utväg är att Zelaya kommer tillbaka till makten och att misstankarna om brott mot honom avskrivs, samtidigt som kuppmakarna får amnesti. Tyvärr verkar inte Micheletti se det som ett alternativ.

– Kuppmakarnas agerande har förvärrat den redan allvarliga institutionella krisen i Honduras. Demokratin är i uppenbar fara, även om Zelaya tillåts återvända till makten. Kanske är idén om ett val till en grundlagsförsamling, där en ny författning utarbetas med allt vad det innebär av nya former för deltagande och fredlig konfliktlösning, inte så tokig ändå.

Nobelpristagaren Oscar Arias väntades på torsdagen försöka medla mellan parterna vid samtal hållna i Costa Ricas huvudstad San José.

Själv är jag nu tillbaka i Mexico City. Inga militärer på gatorna, inget utegångsförbud, ingen skamlöst censurerad press. Lättnad.