Fler konflikter hotar efter statskuppen i Honduras

ANALYS.Statskuppen i Honduras har potential att sätta stopp för de senaste årens utveckling mot fördjupad demokrati i Latinamerika. Å ena sidan riskerar den att inspirera till fler militärkupper. Å andra sidan får vänsterpresidenter som Hugo Chávez och Daniel Ortega en ursäkt för att bli mer auktoritära i sitt maktutövande.

Två veckor har nu gått sedan statskuppen i Honduras och landets demokratiskt valde president Manuel Zelaya befinner sig fortfarande i påtvingad exil.

De senaste dagarnas medlingsförsök i Costa Rica har varit fruktlösa. Inga som helst närmanden har gjorts mellan Zelaya och kuppledarna och mycket lite talar för att dialogen kommer att ge några resultat.

I Honduras polariseras samtidigt situationen snabbt. Mellan skål och vägg förespråkar allt fler av kuppmotståndarna väpnad kamp i försvaret av demokratin, trots risken för ökad repression och för att omvärldens sympatier ska svänga.

Interimspresidenten Roberto Micheletti, å sin sida, verkar trygg i vetskapen om att han har stöd av i stort sett hela det lokala etablissemanget: militären, katols­ka kyrkan, företagareliten, högsta domstolen och en majoritet i kongressen.

Möjligen känner han också stöd från vissa inflytelserika sektorer i USA. Bland republikaner och exilkubaner finns de som menar att USA borde utnyttja den uppkomna situationen till att på nytt öka sitt inflytande på landets ”bakgård”, som Centralamerika och Karibien ibland kallas.

Inledningsvis var Obama­administrationen kategorisk i sina fördömanden av kuppen, men de senaste dagarna har utrikesminister Hillary Clinton blivit försiktigare med ordvalet, något som retat upp bland andra Hugo Chávez.

Utan tvivel har USA en viktig, ja, närmast avgörande roll i det drama som nu utspelar sig i Honduras. Många av de militärer som deltagit i statskuppen fick sin utbildning vid School of Americas i Fort Benning, där latinamerikanska officerare på 80-talet formades till samvetslösa kommunistjägare.

Om inte USA sätter ned foten ordentligt riskerar det att leda till en dominoeffekt där andra gamla kallakrigskämpar tar upp vapnen för att ”ställa saker till rätta”.

Som störst är denna risk i Honduras grannländer i Central­amerika.

I Guatemala är staten på väg att rämna under trycket från narkotikakartellerna, i Nicaragua har Daniel Ortegas auktoritära styre polariserat samhället och i El Salvador har vänsterpresidenten Mauricio Funes fått se sina motståndare i högerpartiet Arena uttrycka sympati för kupp­makarna.

Men den polarisering som kuppen leder till kan också bli en förevändning för ytterligare auktoritära åtgärder i länder som Venezuela och Nicaragua, där oppositionen redan varnar för att demokratin är i fara. Åtgärder som i sin tur kan bli utlösande för kuppförsök. Och så vidare.

Fortfarande finns möjligheten att sätta press på kuppmakarna, nå en kompromiss och göra det möjligt för Zelaya att återvända. Frågan är bara om det sker innan konflikten hunnit sprida sig och börjat undergräva demokratins själva grundtanke: att lösa konflikter vid valurnorna, inte med vapen i hand.

Erik de la Reguera