Category: Artiklar

CURICÓ. I den svårt jordbävningsdrabbade staden Curicó i södra Chile äger ingen plundring rum – tvärtom. Här har en liten radiostation förvandlats till navet i en spontan räddningsinsats med hundratals frivilliga som gör sitt bästa för att lindra katastrofens följder.

Vinden blåser rakt in i radiostationen RTL:s studio, där programledaren Victor Hugo Sánchez sitter och leder eftermiddagssändningen. Bakom honom saknas en vägg. Den försvann i skalvet i lördags.

– Efter jordbävningen fungerade ingenting här. Det fanns ingen el, inga telefonledningar, vi hade ingen sändare. Så vi tog oss upp på den där kullen, säger Victor Hugo Sánchez och pekar upp mot en höjd.

Där satte han och ett par kolleger snabbt upp en provisorisk radiosändare och kopplade den till en laptop och en mikrofon. En halvtimme efter jordbävningen var radion i gång igen.

– Med en komradio i ena handen och mikrofonen i den andra spred vi den lilla information vi hade, säger han.

Snart ordnade någon en elgenerator, så att de kunde återvända till den nu halvt raserade stationsbyggnaden. Då började också informationen flöda in. Från invånarna i staden.

– Folk kom gående och efterlyste sina anhöriga, de förklarade att det behövdes hjälp med att gräva fram försvunna, att det behövdes vatten, mat och så vidare. Det var så det började – helt spontant, säger han.

Medan vi talas vid pågår en febril aktivitet utanför stationen. Hundratals frivilliga är i gång med olika sysslor. Människor skänker vatten, socker, ris, matolja, bensin, tomatsås, hygienprodukter och allt möjligt annat. Andra kör i väg varorna till drabbade, såväl här i Curicó som ute vid kusten.

På stationens bottenvåning står ett tjugotal volontärer och packar kartonger i snabb takt.

– Jag stod inte ut med att bara sitta hemma och göra ingenting. Flera nära släktingar till mig bor ute vid kusten och drabbades hårt av tsunamin, så när jag hörde att det behövdes frivilliga var det självklart för mig att gå hit, säger Janeth Salgado, som till vardags arbetar som hembiträde.

De senaste dagarna har hon ägnat alla lediga timmar till att stå och stuva ned varor här. En annan som gör samma sak är juriststudenten Roxana Gorraz.

– Det är slående att så många av dem som hjälper till är fattiga, som vill ge av det lilla de äger. Hela staden visar verkligen solidaritet, det är stort, säger hon.

Omkring 90 procent av den gamla stadskärnan i denna stad med 130 000 invånare är antingen helt eller delvis raserad. Trots det är många mer oroliga för situationen vid kusten, där tsunamin orsakat enorm förödelse.

Läkaren Juan Nuñez har samlat ihop ett improviserat sjukvårdsteam. De är på väg till kuststaden Iloca, där de ska sätta upp en fältklinik.

– Utan de mediciner och förband som folk skänker här hade det aldrig gått, säger han.

Framför sin mikrofon tar samtidigt radioprataren Victor Hugo Sánchez emot mängder av samtal, eftersom telefonerna så smått börjat fungera igen. De som ringer är oroliga anhöriga som efterlyser släktingar, människor som vädjar om hjälp och – inte minst – personer som undrar vad de kan hjälpa till med.

Erik de la Reguera

Framme i Santiago. Landade i skymningen. Terminalen var helt stängd, krossat glas låg runt den nedsläckta byggnaden. Vi fick gå av 50 passegerare i taget och ställa oss längs ett vid streck på betongen på landningsbanan.

”Lägg ned alla era saker på marken framför er – och ta ett steg tillbaka” ropade en kvinna i en megafon. Kändes lite som att komma till ett arbetsläger. Men när knarkhunden sniffat runt bland våra saker fick vi plocka upp dem igen, leta upp resväskorna bland alla dem som lastats av planet och gå till passkontrollen.

Den var också utomhus. Ett tiotal passkontrollanter satt på rad längs ett bord med laptops framför sig. Vi passagerare köade tålmodigt i strålkastarljuset. Många var oroliga chilenare som återvänt hem från Mexiko för att söka rätt på sina anhöriga.

Nu befinner jag mig på ett litethotell. Av en slump är det även Röda korsets tillfälliga sambandscentral. Ska sova ett par timmar innan fotografen Nico och jag drar söderut. Om jag inte väcks av något av de många efterskalven, vill säga.

Nyss skakade tavelramen snett och garderobsdörren lät ”tak-tak-tak-tak-tak” i 20 sekunder. Visade sig vara 6,1 på Richterskalan. Personligt rekord. Men ingenting jämfört med lördagens skalv, som mätte 8,8 på Richter.

Återstår att se effekterna av det i morgon.

Ser ut som om jag kanske äntligen kommer iväg till Chile i dag, efter mycket strul. Flygplatsen i Santiago har varit stängd, som bekant.

De av er som har tips på personer att intervjua eller leta upp i de södra, hårt drabbade delarna av landet får gärna skicka ett mejl (se ovan under ”kontakt”) med telefon- och adressuppgifter etc.

Även mer generella tips tas tacksamt emot.

MEXICO CITY. När Sebastian Piñera tillträder som Chiles nya president om en dryg vecka möts han av stora utmaningar. Jordbävningen har krävt många hundra liv, och de materiella skadorna är omfattande.

– Detta fanns så klart inte med i våra planer. Men vi kommer att leda återuppbyggnadsarbetet i samtliga regioner. Det blir en mycket stor uppgift, sade Sebastian Piñera sedan han fått klart för sig hur stora skadorna var.

Den 60-årige affärsmannen och högerpolitikern Piñera segrade i presidentvalet i januari och bröt på så sätt center-vänsterkoalitionen Concertacións tjugo år långa maktinnehav. Många av dem som röstade på honom vill se mindre av statlig inblandning i ekonomin, men det är något som Piñera nu kommer att få svårt att infria.

När han tillträder den 11 mars möts hans regering av mängder av vägar, broar, flygplatser, sjukhus och andra offentliga byggnader som måste repareras. Det mesta av pengarna till dessa reparationsarbeten kommer att tas ur statens kassa. Kostnaderna har uppskattats till mellan 100 och 200 miljarder kronor. Omkring en halv miljon hus har skadats och arbetena kommer att pågå i månader, i vissa fall i flera år.

Politikerna står dessutom under hård press att bestraffa byggfusk, sedan ett antal fall av uppenbart bristfälligt konstruerade hus har upprört landets invånare. Chile har mycket hårda byggnormer, vilket bland annat är tänkt att minimera antalet dödsoffer vid jordskalv.

– Vi har en svår uppgift framför oss. Vår historia är full av naturkatastrofer som prövar vår solidaritet och uthållighet, men också vårt folks mod, sa den avgående presidenten Michelle Bachelet.

Denna jordbävning drabbar Chile samtidigt som landet gör sitt bästa för att hålla stånd mot den globala ekonomiska krisen. BNP minskade med 1,9 procent förra året och det stora, statliga gruvbolaget Codelco uppges stå inför stora utmaningar.

Men en del ekonomiska bedömare menar att återuppbyggnadsarbetet också kan bidra till att lindra följderna av krisen.

– Detta kommer att innebära en stor kostnad för regeringen, företagen och de enskilda individerna. Men på lite längre sikt borde återuppbyggnadsarbetet också leda till att ekonomin stimuleras, sade finansanalytikern Nick Chamie till nyhetsbyrån Reuters.

Att Piñera nu tvingas använda sig av den sorts statliga stimulanspolitik som han under den gångna valkampanjen så ofta avfärdade, får dock anses vara en smula ironiskt.

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. Jätteskalvet i Chile satte skräck i invånarna, liksom de många turister som besöker landet. 20-åriga svenskan Lovisa Axelsson befann sig på en nattklubb i staden Valparaíso när golvet plötsligt började skaka.

– Jag och två kompisar satt på nedervåningen på klubben. När väggarna och golvet började gunga kraftigt förstod vi att det var en jordbävning. Murbruk rasade från väggarna, glas föll ned och krossades och paniken spred sig snabbt. Alla på klubben började springa mot utgången, säger Lovisa Axelsson på en raspig ledning på internet.

– Skalvet höll på i omkring en minut. Marken skakade, bussarna ute på gatan gungade från sida till sida. Vi tänkte först ta skydd under taket på en hytt vid en busshållplats, tills vi upptäckte att den också var instabil, säger Lovisa Axelsson, som varit ute och rest i Latinamerika sedan i augusti förra året.

– Elen försvann och det kom ut jättemycket folk på gatorna, berättar hon.

När DN når henne på lördagseftermiddagen, svensk tid, har elen kommit tillbaka och lugnet börjat återvända, trots de återkommande efterskalven. Lovisa Axelsson bor hemma hos en familj i Valparaíso och de säger sig inte ha sett några rasade byggnader i staden, som dock ligger ett antal mil norr om epicentrum.

I huvudstaden Santiago var svensk-chilenske Sebastian Paez en av dem som sprang ut på gatan under skalvet.

– Det skakade rejält och när det går mer än 30 sekunder så blir man ju orolig. Lamporna föll ned från borden. Även en teve rasade ned på golvet. Själv ställde jag mig först under en dörrkarm, säger han.

– Jag har aldrig tidigare upplevt ett så kraftigt skalv. Men i skolan här övar man flera gånger per år på detta. Så det var ingen slump att så många gick ut på gatan lugnt, men snabbt. Folk vet hur man ska agera.

Erik de la Reguera

Hann knappt stiga innanför dörren efter resan till Juárez innan larmet kom: jättejordbävning i Chile. Fick tillbringa morgonen med att jaga folk på usla eller icke-existerande förbindelser, men det gick till slut (se papperstidningen i morgon).

Nu ska jag pusta ut lite, för som tur är verkar ju Chile ändå ha klarat sig rätt bra undan detta skalv. Vågar knappt tänka på vad som hade hänt i Centralamerika, eller för den skull i Mexiko, om något liknande hänt där (här).*