Author: Erik de la Reguera

BUENOS AIRES. Den 81-årige Fidel Castro meddelade på tisdagen att han avgår som Kubas president och högste militäre befälhavare. Därmed går landet mot det första verkliga maktskiftet på nära 50 år. I Havanna mottogs beskedet med ett avvaktande lugn på tisdagen.

Efter månader av rykten bland Kubas politruker och tvetydiga formuleringar i de statliga medierna kom slutligen beskedet som alla väntat på.

I vargtimmen på tisdagsmorgonen, strax efter att de första exemplaren av regeringsorganet Granma hade lämnat tryckpressarna i Havanna, flög nyheten över världen: ”Fidel Castro avgår.”

De magiska orden fanns i ett öppet brev publicerat i Granma:

”Jag meddelar härmed att jag inte har för avsikt att söka, och inte heller kommer att tacka ja – jag upprepar – att jag inte har för avsikt att söka, och inte heller kommer att tacka ja till posten som president och överbefälhavarare”, skrev Fidel Castro.

Beskedet kom i sista stund. Nu på söndag sammanträder den nyligen valda nationalförsamlingen på Kuba för att utse landets kommande regering och president. Fidel abonnerar sedan 1976 på presidentposten, men från och med på söndag kommer han av allt att döma att få en efterträdare.

Beskedet mottogs lugnt på gatorna i Havanna på tisdagen. Många Havannabor hade inte fått reda på nyheten, då de statliga medierna på Kuba spelade ned Castros besked trots att det var huvudnyhet i de flesta internationella medier.

I den splittrade och i vissa fall USA-finansierade inhemska oppositionen var reaktionerna desto starkare.

–  Nu krävs ändrade lagar för att få till stånd respekt för mänskliga rättigheter, fria och rättvisa val, och ett frigivande av de politiska fångarna! sade den underjordiske oppositionsledaren Oswaldo Paya när DN ringde och meddelade honom nyheten tidigt på tisdagsmorgonen.

Många oppositionella ser beskedet som en vattendelare som kanske öppnar för mer yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Men några stora manifestationer på gator och torg förefaller osannolika, då oppositionsgrupperna är små och motsättningarna dem emellan är många och stora. Risken för ett brutalt gensvar från säkerhetsstyrkorna är också överhängande om det blir gatuprotester.

Sveriges ambassadör på Kuba, Christer Elm, tror snarare att förändringarna kommer att komma uppifrån.

–  Regimen verkar övertygad om att den har tillräcklig kontroll för att ro det här i land. Raúl Castro kommer sannolikt att börja genomföra ekonomiska reformer, men det är oklart hur långt han är villig att gå, säger Christer Elm.

Mycket talar för att det blir Fidel Castros fem år yngre bror Raúl som axlar manteln som landets president. Han har varit ställföreträdande president sedan storebror Castro blev sjuk i juli 2006 och har en bakgrund som landets försvarsminister.

Raúl Castro har gjort sig känd för att vara en hårdför, men skicklig administratör. Militären har under hans ledning förvandlats till ett di-sciplinerat och väloljat krigsmaskineri, och de senaste åren har den även tagit över stora ekonomiska intressen.

Han sägs ha studerat den ekonomiska liberaliseringen av Kinas och Vietnams ekonomier noggrant, men ingen utanför den innersta cirkeln i kommunistpartiet vet om han har några planer på att tillämpa de recepten.

De senaste månaderna har dock löst tal om en ”effektivisering” av jordbruket, slopat reseförbud för kubaner och en monetär reform blivit allt vanligare från regeringens sida.

Fidel Castro har under det senaste halvseklet, med god hjälp av statens propagandamaskin, förvandlat sig själv till själva reinkarnationen av revolutionen på Kuba.

Den idealiserade bilden av Fidel har dock falnat lite på sistone.

När jag nyligen var i Havanna förklarade många kubaner för mig att ”Fidel är bara människa, alla ska vi dö nån gång”.

Tanken på att han inte skulle komma tillbaka till makten verkade inte skrämma någon, men däremot de politiska och ekonomiska förändringar som kan komma när han en gång dör.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-19

BUENOS AIRES. Den underjordiske oppositionsledaren Oswaldo Paya säger till DN från Havanna att Fidel Castros avgång är en historisk händelse som bör leda till demokratireformer och mänskliga rättigheter på Kuba.

Klockan är fyra på morgonen lokal tid när DN framför nyheten om Fidel Castros avgång på telefon till Oswaldo Paya, den kanske främste oppositionsledaren på Kuba. Paya lyssnar uppmärksamt och säger:

– Det här är en historisk händelse som bör ge upphov till en ny epok på Kuba. Tronföljaren bör bli det kubanska folket, ingen annan, säger han.

Paya ledde det så kallade ”Varela-projektet”, som samlade in tiotusentals namnunderskrifter med krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Projektet fick ett abrupt slut när den politiska polisen grep och fängslade 75 dissidenter 2003.

Paya fängslades inte, men hans hus i Havannas utkanter övervakas dygnet runt av underrättelsetjänsten och han har ingen möjlighet att uttala sig i de statligt kontrollerade medierna.

– Nu krävs ändrade lagar för att få till stånd respekt för mänskliga rättigheter, fria och rättvisa val, och ett frigivande av de politiska fångarna, säger Paya.

Till skillnad från de mer militanta exil-kubanska organisationer i Miami, förespråkar Payas anhängare en gradvis övergång till demokrati på Kuba. De vänder sig mot USA:s handelsembargo och avvisar tanken på ett våldsamt maktövertagande.

De senaste veckorna har tecken kommit på att ledningen på Kuba funderar på att lätta på censuren och förföljelserna av oliktänkande.
Artister som Silvio Rodriguez, universitetsstudenter och personer med starka band till kommunistpartiet har framfört försiktig offentlig kritik mot det styrande skiktet, något som hade varit närmast otänkbart för bara något år sedan.

Fyra politiska fångar frigavs också i helgen, sedan Spanien erbjudit sig att ta emot dem som flyktingar.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-19

Varför kommer beskedet just nu?

Fidel Castro har varit sjukskriven sedan i juli 2006, då han insjuknade i en magåkomma vars exakta diagnos än i dag är en kubansk statshemlighet. Han har sedan dess genomgått flera mer eller mindre lyckosamma operationer.

På senare tid förefaller hans hälsa ha förbättrats märkbart, åtminstone att döma av de framträdanden på bild och videoinspelningar som regeringen offentliggjort.

Trots det kommer alltså beskedet om avgången nu. Det beror främst på Kubas inneboende politiska cykel: landets parlament, nationalförsamlingen, ska mötas på söndag för att utse ny regering och president (den senare är ordförande – eller ”president” – i regeringen) för de kommande åren och partiledningen verkar ha dragit slutsatsen att det var en lämplig tid för ett formellt maktskifte.

Vem tar över?

Den mest sannolike efterträdaren är Fidel Castros fem år yngre bror Raúl, som agerat ställföreträdande president sedan 2006. Bröderna slogs tillsammans i gerillan och har ömsesidig respekt för varandra, även om de inte alltid tyckt lika.

I bakgrunden finns dock flera andra kandidater till presidentposten: Carlos Lage, landets tillförordnade vicepresident, är favorit bland dem inom kommunistpartiet som tror att landet behöver mer av ekonomiska reformer.

Den mer traditionella fallangen, som Fidel själv tillhör, håller dock i många fall på den unge utrikesministern Felipe Pérez Roque.
En kompromisskandidat kan bli nationalförsamlingens talman Ricardo Alarcón.

Vad ska Fidel Castro göra nu?

Det är oklart, men inte mycket talar för att han kommer att dra sig tillbaka från det offentliga samtalet. De senaste månaderna har han skrivit en rad ”reflektioner” i den regeringskontrollerade dagstidningen Granma och i sitt avskedsbrev skriver Fidel att han kommer att fortsätta med det. I dessa texter analyserar han sin omvärld, berättar om sina erfarenheter och erbjuder sina ”råd” till den yngre generationen ledare – råd som kommer att bli svåra att tacka nej till, då Fidel kommer att fortsätta vara revolutionens moraliska ledare även efter det att han avgått som president.

BUENOS AIRES. Fyra kubanska politiska fångar kunde på måndagen pusta ut med sina familjer i Spanien efter att ha frigivits på Kuba i helgen. Frigivandet kom till stånd efter påtryckningar från Spaniens regering.

Dissidenterna Omar Pernet, José Gabriel Ramón Castillo, Pedro Álvarez y Alejandro González Raga var utmattade men lyckliga när de landade i Madrid.
De fyra tillhör den grupp med 75 oliktänkande som fängslades 2003 efter anklagelser om samröre med amerikansk underrättelsetjänst. Människorättsorganisationer har upprepade gånger kritiserat massgripandet och de därpå följande skenrättegångarna.
Helgens frigivning ses av diplomater som en gest av god vilja från Castrobrödernas regim inför det formella maktskifte som kan komma när nationalförsamlingen möts för att utse ny regering på söndag.
Den sjuklige Fidel Castro har vid flera tillfällen de senaste månaderna antytt att han inte kommer att ställa upp till omval på presidentposten. Det skulle i så fall öppna för ett maktövertagande av hans fem år yngre bror Raúl eller någon annan i den högsta partiledningen.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-18

Varför finns det inte nåt vettigt översättarverktyg för svenska-till-engelska på nätet? Ta min senaste blogg till exempel, den blir så här i ett av de publika verktyg som utger sig för hålla ”hög kvalitet”:

days is a gråmulen Feb. in Buenos Aires , which importance that sun is detects of mist and that heat really is bearable. Bakery in bottenvåningen had opened behind holiday , so self hazard down there in flip flops and am buying two medialunas ( creature söta croissanter ) and a aberrant on Dane danish pastry. Dangerous thing. Sheep cycle late. Should sets me and hack strawberry to frukostjogurten now , but self is tired and tough and land before datorn instead. Do mine usual double , collapse tens – fifteen major media in Latinamerika , am reading mejl from readers , colleague un a and other friend. Fix wide a item on BBC if that the American oljebolaget Exxon cravings that twelve milliard dollar of the royal venezuelanska oljebolagets money ska freeze. Am thinking that that tin be present , maybe a bit by an major thing. And late initiates self write this bloggen. yawn Now ska self hack strawberry.

”Now ska self hack strawberry”? ”Sheep cykle late”.

Nej, nån idealist får ta och programmera ihop en bra översättarkod. Inte jag. Nån annan.

BUENOS AIRES. Hugo Chávez hotade på söndagen USA med ”öppet ekonomiskt krig” och indragna oljeleveranser om inte den rättsprocess stoppas som ett av världens största oljebolag, amerikanska Exxon, inlett mot Venezuela. Mångmiljardbelopp står på spel och i slutändan riskerar hela Chávez socialistiska projekt att rämna.

När Exxons koncernledning i förra veckan förklarade att man fått grönt ljus från domstolar i Storbritannien, Nederländerna, USA och Nederländska Antillerna för att frysa omkring 78 miljarder kronor av det statliga venezuelanska oljebolaget PDVSA:s tillgångar, kom det som en obehaglig överraskning för president Hugo Chávez, vars politiska projekt ”2000-talets socialism” är helt beroende av inkomsterna från oljan.

– Om dessa tillgångar verkligen blir frysta kommer det att skada oss. Men då kommer vi också att skada er. Inte en droppe olja kommer att skickas till USA! sade Chávez i sin TV-show Aló Presidente.

Världsmarknadspriset på olja steg snabbt till drygt 91 dollar på måndagen, som en följd av Chávez utspel.

Rättstvisten har sin bakgrund i nationaliseringen av en av världens största oljereserver, Orinico-bältet, som genomfördes av Venezuelas regering i maj förra året. Efter hårda förhandlingar gick oljebolagen Total, Chevron, BP och norska Statoil då med på att få ersättning för sina investeringskostnader i utbyte mot att statliga PDVSA fick 60 procents ägande i dotterbolagen.

Men de amerikanska oljejättarna Exxon och Conoco Phillips vägrade ge med sig. De vill att Venezuela ersätter dem för ”potentiella vinster”, vilket i Exxons fall beräknas till 78 miljarder kronor – pengar som bolaget nu säger sig ha fått tillstånd att ”frysa” i väntan på ett definitivt utslag (summan ska jämföras med de fem miljarder kronor, som staten erbjudit).

Juridiska experter anser att Exxons krav är i överkant, men bolaget har rykte om sig att ha tuffa förhandlare.

Samtidigt är situationen ovan för Hugo Chávez, som tidigare alltid lyckats nå uppgörelser med ägarna för de bolag som regeringen nationaliserat. Han är väl medveten om riskerna med att göra sig till ovän med stora amerikanska bolag; USA har under det senaste halvseklet inte tvekat att intervenera i Latinamerika för att skydda ekonomiska intressen.

De senaste veckorna har Bushadministrationen också höjt tonen mot Chávez regering. Landets drogtsar har pekat ut Venezuela som det land i Latinamerika som gör minst mot knarkmaffian och en nyligen publicerad underrättelserapport stämplar Chávez som det största hindret för USA:s politik i regionen.

Erik de la Reguera

Fakta: Ömsesidigt beroende

När Hugo Chávez hotar med att avbryta eller minska oljeleveranserna till USA vet han att det är ett effektivt vapen: cirka 13 procent av USA:s oljeimport kommer från Venezuela. Med en överhängande risk för recession är inte indragna oljeleveranser vad Bushadministrationen vill ha.

Samtidigt är dock Hugo Chávez än mer beroende av sin ärkefiende USA, eller ”det nordamerikanska imperiet”, som han brukar kalla landet. Omkring 60 procent av den venezuelanska oljeexporten går till USA, vilket gör att ett stopp för leveranser skulle slå hårt mot Chávez kassakista.

Publicerad i DN:s pappersupplaga den 12/2 2008.