Author: Erik de la Reguera

GONAIVES. Den hårt orkandrabbade staden Gonaives i norra Haiti täcks av meterhögt, brunt och illaluktande vatten. Tusentals människor sitter på taken och väntar på mat och mediciner, allt medan hjälporganisationer understryker att risken för epidemier ökar.

Det är en överväldigande syn som möter DN i Gonaives, en stad av Malmös storlek. Vattenmassorna som de senaste veckorna fallit från fyra kraftiga stormar och orkaner – först ”Fay” sedan ”Gustav”, ”Hanna” och nu senast ”Ike” – har dragit med sig enorma mängder lera från bergen, vilken nu lagt sig som ett täcke över staden.

Tusentals människor vadar omkring i midjehögt, brunt vatten som stinker av avföring och kroppar som ännu inte begravts. Många har tagit sin tillflykt till hustaken, där de sitter och väntar på undsättning sedan leran och vattnet trängt in i varje vrå av deras hem.

I en liten kyrka som undgått översvämning möter jag Idalia Matieu. Hon har åtta barn men ingen mat att ge dem. Hennes hus totalförstördes för en vecka sedan.

– Varje dag går jag ut på gatorna och tigger. Men det är svårt, nästan alla här är i samma situation, säger hon.

När DN frågar om hon inte fått mat av FN, skakar hon på huvudet.

– Vi är för svaga för att gå till matutdelningarna. Det är för mycket knuffande och bråk där, säger hon.

Ett femtiotal andra nödställda som står runt henne och lyssnar, mest kvinnor och barn, hummar instämmande.

Staden Gonaives har sedan en dryg vecka tillbaka varit fokus för hjälpinsatserna på Haiti. FN och en rad olika frivilligorganisationer finns på plats. Men trots det räcker inte resurserna till, vilket mycket beror på att den haitiska staten är i det närmaste totalt frånvarande.

Missnöjet med regeringens svar på katastrofen växer i takt med att hungern tilltar. Enligt organisationen Action Aid riskerar upp till tre miljoner haitier nu att drabbas av svält, eftersom årets skörd av ris och andra grödor närmast totalförstörts.

I en improviserad sjukstuga i den fattiga förorten Raboteau försöker Läkare utan gränser och ett kubanskt läkarlag ge grundläggande vård till dem som kunnat ta sig genom leran och vattnet. Väntrummen är fulla, för sjukhuset i staden är sedan länge översvämmat.

– Vi ser en oroande ökning av fall av diarré med blod i avföringen. Eftersom det är sådan brist på färskvatten tvingas många tvätta sina kläder i och dricka av det smutsiga vattnet, säger doktor Vladymir Gratia när han tar en kort paus i arbetet.

Han varnar för att epidemier nu kan uppstå i staden, och strax efter det kommer några av de kubanska läkarna och säger att de är oroliga även för sjukstugans sanitära situation. Ett lik har legat på gatan utanför i över ett dygn utan att något gjorts och nu är lukten stickande påtaglig.

De officiella dödstalen varierar mellan 300 och 500, men de flesta är överens om att det kan finnas ett stort mörkertal. Till många delar av landet, som till exempel längst i söder, har hjälpsändningarna ännu inte nått fram.

Erik de la Reguera

DN 2008-09-18

PORT-AU-PRINCE. Hunger och misär råder på Haiti. Fyra våldsamma oväder i följd har tvingat 800.000 människor att lämna sina hem, och hjälpsändningarna räcker inte till. DN har besökt en by som väntat i över en vecka på hjälp, trots att den nästan jämnats med marken.

Medan solen är på väg att gå ned över byn Cazale leker några barn intill en kullvräkt container som ser märkligt malplacerad ut. Den enorma våg av lera, grus och vatten som i spåren av orkanen ”Ike” kom nedforsande från bergen kastade runt containern som en vante och lämnade den här, mitt på ett fält.

Byn runt omkring ser ut som en krigsskådeplats, med lera och bråte överallt.

– Allt hände på natten för åtta dagar sedan. Det hade regnat mycket och plötsligt brast något i berget, berättar elvaårige Enoc Ribén.

Hans familjs lilla tegelhus är ett av många i Cazale som sköljdes bort av vatten- och lermassorna på deras väg ned mot havet. Vågen hade en förödande kraft, lik en tsunami, och svepte i väg allt utom fasaden på Enocs hus.

– Min pappa, min syster och en av mina kusiner dog, säger han tyst.

Han är noga med att jag stavar hans systers namn rätt.

– A-s-n-a, det är så man skriver det, upprepar han om och om igen, som om bokstäverna vore det enda som fanns kvar av henne.

När jag tar några bilder på Enoc hör jag en röst som säger: ”Vi är faktiskt alla offer här.”

Det är Esther Remot som värdigt förklarar att jag också ska följa med och se hennes hus. Eller snarare det som finns kvar av det.

Vi kommer fram till något som mest påminner om en husgrund. Madame Remot slår ut med armarna och säger ”här stod mitt hus”. Nu är allt borta. Väggarna, möblerna, maten, husgerådet, kläderna. Esther Remot, liksom hundratals andra här i byn, äger bara kläderna hon har på kroppen.

Omkring 800.000 av Haitis nio miljoner invånare tros ha förlorat sina hem på liknande sätt de senaste veckorna. De fyra våldsamma tropiska stormar som dragit över landet på kort tid verkar ha krävt omkring 500 människoliv, men det kan finnas ett stort mörkertal.

Allra värst ansatt är staden Gonaives i norr, där tiotusentals människor är strandsatta. Men hela landet är drabbat. Situationen förvärras av att den haitiska staten visat sig oförmögen att hjälpa sina medborgare.

FN-soldater och olika hjälporganisationer står för det mesta av hjälpsändningarna, men de räcker inte till.

Många vägar är blockerade och tusentals människor är fortfarande isolerade från omvärlden. Landets president Réne Préval sade för några dagar sedan att katastrofen påminner om den i New Orleans efter ”Katrina” – fast i ett helt land.

Nu hotar hungersnöd och epidemier att bryta ut.

Byn Cazale ligger bara ett par mil norr om huvudstaden Port-au-Prince. Men en dryg vecka efter att ”Ike” dragit förbi har ännu ingen nödhjälp kommit fram.

– Vi har inte fått något över huvud taget, hit har ingen kommit, säger Esther Remot till DN.

Maten i byn är slut och som svar på frågan vad de kan äta pekar byborna sammanbitet mot träden, där det enda som återstår som mat är några enstaka frukter.

Erik de la Reguera

DN 2008-09-17

BUENOS AIRES. Gangsteruppgörelser, massavrättningar och en våg av kidnappningar har det senaste året satt skräck i Mexiko. Men allt fler mexikaner protesterar nu öppet mot barbariet – och mot de politiker som förefaller stå handlingsförlamade inför det.

Natten till lördag hittades 24 livlösa kroppar i kommunen Ocoyoacac, ett par timmars bilfärd från Mexico City. Samtliga offer var unga män som hade bundits och dödats med nackskott, i vad som av myndigheterna beskrivs som en uppgörelse i den undre världen.

Bara i år har fler än 2400 liv krävts i kriget mellan de två stora allianser av karteller som slåss om narkotikasmugglingen till USA. Protesterna mot våldet växer nu snabbt i Mexiko.

En pressad president Felipe Calderón säger sig vilja se någon form av medborgargarden och verkar inte vara helt främmande för ett återinförande av dödsstraffet. Calderóns strategi att sätta in armén mot maffian tycks samtidigt ha misslyckats, för trots att tusentals soldater i dag är stationerade i ett tiotal delstater trappas våldet bara upp.

När han kom till makten 2006 lovade Calderón att göra kampen mot den organiserade brottsligheten till sin främsta uppgift. Men hans kritiker menar att det inte går att få bukt med maffian bara genom att jaga kartellernas Ledare – man måste också slå mot brottslingarnas finansiella tillgångar och deras beskyddare i den politiska eliten.

För att säkra en majoritet i landets kongress har Calderón sett sig tvungen att sluta en allians med det gamla maktpartiet PRI, som har sällsynt väldokumenterade band till den undre världen. Och så länge Calderón drar sig för att gå hårt åt de borgmästare, guvernörer och kongressledamöter som mot ansenlig ersättning skyddar den ena eller andra kartellen, lär kampen mot maffian gå fortsatt trögt.

Offren för våldet är i allmänhet poliser eller medlemmar av rivaliserande gäng, men allt fler utomstående drabbas också. Tortyr och brutala avrättningsmetoder är vanliga: många är vid liv när de halshuggs, en ”de rullande huvudenas politik” som är tänkt att sätta skräck i motståndaren.

Kartellerna har tungt beväpnade torpeder som inte sällan har en bakgrund i det militära. Många av medlemmarna i Golfkartellens väpnade gren ”Zetas” tros exempelvis ha fått sin utbildning i de guatemalanska specialtrupperna ”kaibiles”, som begick grova människorättsbrott under inbördeskriget i Guatemala på 1980-talet.

Samtidigt ökar antalet kidnappningar, en verksamhet som flera av kartellerna ser som en lukrativ bisyssla. Det fall som uppmärksammats mest på senare tid är kidnappningen av den fjortonårige Fernando Martí, en känd företagsledares son som dödades av sina kidnappare, trots att familjen betalade lösesumman.

När det framkom att flera av förövarna troligen var poliser väckte det avsky, inte minst i medelklassen som nu verkar vara på väg att vända sig bort från Calderón. Att maffian har infiltrerat statsapparaten underströks också nyligen av chefen för Mexikos säkerhetstjänst, som sade att personer på ”hög politisk nivå” troligen har kopplingar till kartellerna.

Erik de la Reguera

Fakta:

Bara i år har fler än 2 400 människor mist livet i det maffiarelaterade våldet i Mexiko. Sedan president Felipe Calderón kom till makten för två år sedan har han satt in militären i bekämpningen av maffian. Men hittills har det bara bidragit till att våldet ökat, då de rivaliserande gängen inte är sena med att ge sig in i de områden som armén lyckats rensa.
Två stora allianser av karteller står mot varandra i ett krig om smuggling och distribution av framförallt kokain. Den ena av dessa leds av Joaquin ”El Chapo” Guzman, och den andra – kallad Gulfkartellen – har på senare tid kommit att domineras av den paramilitära gruppen ”Zetas”.

Publicerad i DN den 14 september 2008.

BUENOS AIRES. Bolivia står nu på randen till anarki, sedan paramilitära högergrupper den senaste veckan attackerat statliga institutioner och massmedier i flera provinser, saboterat gasledningar och mött regeringssympatisörer i blodiga gatustrider. Evo Morales övervägde på fredagen om han skulle sätta in militär.

När Bolivias president Evo Morales för några veckor sedan i en folkomröstning fick förnyat förtroende av omkring 65 procent av väljarna såg hans ställning ut att stärkas betydligt. Aymaraindianen och socialisten Morales försökte då dra nytta av detta genom att utlysa en omröstning till i december om sin hjärtefråga: den nya grundlag som bland annat ska garantera sjukvård och skola för alla och ge ursprungsfolken rätt till begränsat självstyre.

Men högeroppositionen, som kontrollerar de rika östra delarna av landet, där befolkningen till övervägande grad är spanskättad, har reagerat våldsamt.

Kravaller skakar sedan en vecka tillbaka flera av provinserna i östra Bolivia, där unga, beväpnade män som ofta har nära band till provinsregeringarna har vandaliserat och ibland också ockuperat centralregeringens utposter. Den statliga tevens och radions lokaler, liksom olika myndighetskontor, har attackerats.

Dessa milisgrupper förföljer också dem som öppet sympatiserar med Evo Morales. I Santa Cruz har exempelvis den beryktade Unión Juvenil Cruceñistas angrepp mot de fattiga bostadsområden där Morales har stöd blivit närmast rutinartade. Delstatspolisen gör inte mycket för att hindra dessa övergrepp, trots de tydliga rasistiska undertonerna.

I torsdags dödades minst 14 personer när en annan oppositionsgrupp i Amazonasprovinsen Pando drabbade samman med Moralessympatisörer. Dödsoffren skakar Bolivia, ett land där toleransen för politiskt motiverade mord är mycket låg, trots en lång tradition av våldsamma gatuprotester.

Evo Morales valde snabbt att lägga skulden på USA, vars ambassadör utvisades ur landet i torsdags. Ambassadörens goda relationer med guvernörerna i östra delen av landet, tillsammans med US Aids stöd till deras institutioner, var Morales argument.

USA svarade genast med att utvisa Bolivias ambassadör, och den diplomatiska krisen förvärrades när också Venezuela på torsdagskvällen utvisade USA:s ambassadör. Även i det fallet svarade USA med samma mynt.

Två attentat mot gasledningar i östra Bolivia drabbade samtidigt gasexporten till Argentina och Brasilien, vilket fick den brasilianske presidenten Lula da Silva att varna för att han inte kommer att acceptera en statskupp i detta Sydamerikas fattigaste land.

Erik de la Reguera

DN 2008-09-13

BUENOS AIRES. Venezuelas president gav på torsdagen den amerikanske ambassadören 72 timmar på sig att lämna landet, efter uppgifter om nya kupplaner. USA svarade med att anklaga höga venezuelanska tjänstemän för samröre med Farc.

Det var i ett teveprogram i Venezuelas statliga television som en rad högst graverande telefonsamtal mellan före detta och nuvarande officerare i Venezuela presenterades. I dem hörs långt gångna planer på en militärkupp och mord på presidenten diskuteras.

Efter programmet sade president Hugo Chávez i en kommentar att han var medveten om planerna och att flera personer redan har gripits för dem.

Det officiella skälet till utvisningen av den amerikanska ambassadören i Venezuela var att Chávez ville visa solidaritet med sin allierade Evo Morales i Bolivia. Men Chávez anklagade också, utan klara bevis, USA för att ha legat bakom kupplanerna mot honom.

USA:s svar blev att utvisa Venezuelas ambassadör. Och på fredagen meddelade det amerikanska finansdepartementet att två venezuelanska regeringstjänstemäns medel frusits eftersom de anklagas för samröre med den colombianska Farcgerillan. Även en före detta tjänstemans medel frystes i denna eskalering av den diplomatiska krisen.

Erik de la Reguera
Publicerad i DN den 13 september 2008.

BUENOS AIRES. De länder som har anslutit sig till Hugo Chávez ”2000-talets socialism” utmanar nu USA allt öppnare. Bolivia utvisade USA:s ambassadör på onsdagen, samtidigt som två ryska bombplan övade i venezuelanskt luftrum i vad som bedömare ser som upptakten till en ny ”Kubakris”.

När två ryska långdistansplan av typen Tu-160 ”Blackjack” landade i Venezuela på onsdagen var det ett tecken på att den geopolitiska kartan håller på att ritas om i Latinamerika.

De ryska planen, som har kapacitet att bära kärnvapen, togs emot med öppna armar av Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez.

– Yes, yes, yes! Nu svider det för jänkarna, sade Hugo Chávez, som uppenbarligen inte har något emot att Ryssland börjat intressera sig mer för Latinamerika efter Georgienkrisen.

Fram till helt nyligen sålde Ryssland gärna stora mängder krigsmateriel till Chávez, men man distanserade sig från dennes anti-amerikanska tongångar. Det har nu ändrats till följd av den diplomatiska konflikten mellan Ryssland å ena sidan och USA och EU å den andra.

Utöver de ryska långdistansplanen väntas även kärnvapenbestyckade ryska krigsfartyg anlända till Venezuela i november. Enligt de båda ländernas flottor är avsikten att genomföra gemensamma övningar i Karibien.

Att ryska flottan och flygvapnet övar i Karibien, en region som i geopolitiska sammanhang har kallats ”USA:s bakgård”, går självklart inte den amerikanska regeringen förbi. Natoplan ”eskorterade” de båda ryska bombplanen på deras väg till Venezuela, vilket var ett inte allt för sublimt sätt att påpeka att de i en konfliktsituation hade blivit nedskjutna.

Styrkeförhållandena i vattnen utanför Venezuela är desamma och det vet Ryssland om. Men Medvedevs och Putins avsikt är inte i första hand att förbereda för ett reellt krig – utan att höja insatserna i det geopolitiska spel som pågår i Rysslands närområde.

Budskapet är följande: om ni erbjuder militärt stöd till våra grannländer och bygger missilsköldar, så kan vi göra detsamma på er bakgård.

Ett liknande budskap skickades av dåvarande Sovjetunionen 1962 som försökte placera missiler på Kuba. Det gav upphov till den så kallade ”Kubakrisen”. Världen har aldrig, varken före eller efter denna händelse, varit så nära ett fullskaligt kärnvapenkrig.

De mest alarmistiska bedömarna varnar nu för att den ökade ryska närvaron i Latinamerika kan provocera fram en ny kris. Men tills vidare har USA valt att ligga lågt.

Det kan vara svårt att se vilket Venezuela intresse har av att delta i detta spel. Mycket talar dock för att det rör sig om inrikespolitik.

Allt sedan en misslyckad statskupp 2002 har Chávez anklagat USA för att vilja avsätta honom med våld. Han har mångdubblat försvarsutgifterna, blivit allt mer uttalat socialistisk i sin retorik och gett det kommunistiska Kuba omfattande subventioner på olja.

På senare tid har Chávez dock börjat få problem på hemmaplan. Inflationen har stigit till uppemot 30 procent, vilket gör att mycket av det ökade stödet till de fattiga som tidigare gjort Chávez populär nu äts upp av stigande priser.

I december förra året förlorade han en folkomröstning om en ny ”socialistisk” grundlag och i november i år är det dags för lokalval, som om de går Chávez emot kan ge oppositionen en bas ute i regionerna.

Samma inrikespolitiska logik kan delvis förklara varför Bolivias president Evo Morales utvisade USA:s ambassadör på onsdagen. Ambassadören har visserligen haft kontakt med högeroppositionen, som den senaste tiden genomfört våldsamma protester, men några konkreta bevis för uppvigling finns inte.

Erik de la Reguera

DN 2008-09-12