Author: Erik de la Reguera

MEXICO CITY. Efterspelet till den brand i ett daghem i Mexiko som krävde 48 barns liv i juni har visat att förskolor inte alltid är så oskyldiga verksamheter som många mexikaner gärna velat tro.

Tvärtom: bakom ditt barns dagis kan alltifrån maffiabossar till korrupta politiker gömma sig.

Tragedin i Hermosillo i norra Mexiko blev snabbt en världsnyhet. De flesta av de 48 offren hade inte hunnit fylla två år, förskolan var inhyst i en gammal lagerlokal och den ena av nödutgångarna fungerade inte. De flesta av barnen dog därför på grund av rökskador.

Regeringen kunde inte undgå att inleda en grundlig undersökning och det som då blottades var inte smickrande för någon i samhällstoppen.

Granskningen har visat att daghem kan vara högst lukrativa verksamheter – om man lyckas hålla nere kostnaderna. Till exempel kostnaderna för brandsäkerhet.

Samtidigt verkar de statliga upphandlingarna ha präglats av korruption. Driften av förskolan i Hermosillo var utlagd på entreprenad, och en av de privata ägarna visade sig vara en kusin till ingen mindre än president Felipe Calderóns fru.

När sedan hela listan av ägare till de 1 526 daghem som lagts ut på entreprenad offentliggjordes blev det uppenbart att något inte stod rätt till.

Bland ägarna finns höga företrädare för de tre största politiska partierna i landet, en lång rad släktingar till guvernören i delstaten Sonora, där branden ägde rum, och en kusin till president Calderón (inte att förväxla med presidentfruns kusin). Men det som upprört landets föräldrar mest är att också narkotikamaffian verkar ha förstått daghemmens potential. Fast då för penningtvätt.

En dotter till en av de högsta ledarna i Sinaloakartellen, Ismael ”El Mayo” Zambada, står registrerad som ägare till ett daghem i Culiacán i Sinaloa. Hon har under lång tid fått motsvarande 280 000 kronor per månad av den statliga myndigheten IMSS för driften.

Och därmed kan Mexiko undre värld sägas ha fått ännu en avläggare: dagismaffian.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 juli 2009.

I söndagens DN har jag en analys som ganska väl sammanfattar hur jag ser på läget i landet och regionen just nu.

Enligt mina källor börjar regimen nu öka trycket på oppositionen, sedan de stora internationella medierna lämnat landet.

Fadern till den 19-åring som dödades vid flygplatsen förra söndagen har exempelvis gripits efter att ha yttrat sig kritiskt mot militären.

De utländska journalister som är kvar utsätts också för trakasserier. Reportrar och fotografer från Telesur, spanska nyhetsbyrån Efe och Venezolana de Televisión greps i dag, söndag, av polis på sitt hotell i Tegucigalpa och hölls sedan i förvar under flera timmar.

Och nu försöker Micheletti indirekt sätta punkt för förhandlingarna – för att i stället rikta omvärldens intresse mot Chávez.

ANALYS.Statskuppen i Honduras har potential att sätta stopp för de senaste årens utveckling mot fördjupad demokrati i Latinamerika. Å ena sidan riskerar den att inspirera till fler militärkupper. Å andra sidan får vänsterpresidenter som Hugo Chávez och Daniel Ortega en ursäkt för att bli mer auktoritära i sitt maktutövande.

Två veckor har nu gått sedan statskuppen i Honduras och landets demokratiskt valde president Manuel Zelaya befinner sig fortfarande i påtvingad exil.

De senaste dagarnas medlingsförsök i Costa Rica har varit fruktlösa. Inga som helst närmanden har gjorts mellan Zelaya och kuppledarna och mycket lite talar för att dialogen kommer att ge några resultat.

I Honduras polariseras samtidigt situationen snabbt. Mellan skål och vägg förespråkar allt fler av kuppmotståndarna väpnad kamp i försvaret av demokratin, trots risken för ökad repression och för att omvärldens sympatier ska svänga.

Interimspresidenten Roberto Micheletti, å sin sida, verkar trygg i vetskapen om att han har stöd av i stort sett hela det lokala etablissemanget: militären, katols­ka kyrkan, företagareliten, högsta domstolen och en majoritet i kongressen.

Möjligen känner han också stöd från vissa inflytelserika sektorer i USA. Bland republikaner och exilkubaner finns de som menar att USA borde utnyttja den uppkomna situationen till att på nytt öka sitt inflytande på landets ”bakgård”, som Centralamerika och Karibien ibland kallas.

Inledningsvis var Obama­administrationen kategorisk i sina fördömanden av kuppen, men de senaste dagarna har utrikesminister Hillary Clinton blivit försiktigare med ordvalet, något som retat upp bland andra Hugo Chávez.

Utan tvivel har USA en viktig, ja, närmast avgörande roll i det drama som nu utspelar sig i Honduras. Många av de militärer som deltagit i statskuppen fick sin utbildning vid School of Americas i Fort Benning, där latinamerikanska officerare på 80-talet formades till samvetslösa kommunistjägare.

Om inte USA sätter ned foten ordentligt riskerar det att leda till en dominoeffekt där andra gamla kallakrigskämpar tar upp vapnen för att ”ställa saker till rätta”.

Som störst är denna risk i Honduras grannländer i Central­amerika.

I Guatemala är staten på väg att rämna under trycket från narkotikakartellerna, i Nicaragua har Daniel Ortegas auktoritära styre polariserat samhället och i El Salvador har vänsterpresidenten Mauricio Funes fått se sina motståndare i högerpartiet Arena uttrycka sympati för kupp­makarna.

Men den polarisering som kuppen leder till kan också bli en förevändning för ytterligare auktoritära åtgärder i länder som Venezuela och Nicaragua, där oppositionen redan varnar för att demokratin är i fara. Åtgärder som i sin tur kan bli utlösande för kuppförsök. Och så vidare.

Fortfarande finns möjligheten att sätta press på kuppmakarna, nå en kompromiss och göra det möjligt för Zelaya att återvända. Frågan är bara om det sker innan konflikten hunnit sprida sig och börjat undergräva demokratins själva grundtanke: att lösa konflikter vid valurnorna, inte med vapen i hand.

Erik de la Reguera

Sedan tidigt i morse lokal tid råder i praktiken öppet krig i Felipe Calderóns hemstat Michoacán här i Mexiko.

Det sker väpnade attacker mot polisstationer, militärförläggningar och hotell där de extrainkallade poliserna sover. Hittills har attacker med splittergranater och automatvapen ägt rum i minst tio (10) olika kommuner, enligt tidningen El Universal.

Flera av attackerna uppges dessutom ha varit koordinerade och ägt rum samtidigt.

Antalet döda och skadade är fortfarande oklart, men den federala polisledningen har bekräftat tre döda poliser. Två soldater uppges också ha mist livet.

Orsken till våldsutbrottet tros vara att en högt uppsatt ledare i brottssyndikatet Familjen greps på lördagen.

Men allt är väldigt oklart just nu.

En livlig debatt har uppstått i svensk press kring hur man ska se på det som skett i Honduras. Magnus Linton har krävt sanktioner mot kuppmakarna på Newsmill, medan den här artikeln på SvD:s brännpunkt i praktiken ursäktar kuppen och menar att det mesta är Zelayas fel.

Här några kommentarer:

– Zelayas eventuella brott mot konstitutionen kan knappast anses vara grövre än de brott som nu har begåtts av de individer och institutioner som utfört och försvarat statskuppen (vilken som bekant fördömts av hela världssamfundet). Att låta dessa personer och institutioner ställa Zelaya inför rätta är ingen lösning.

– En möjlig utväg är att Zelaya kommer tillbaka till makten och att misstankarna om brott mot honom avskrivs, samtidigt som kuppmakarna får amnesti. Tyvärr verkar inte Micheletti se det som ett alternativ.

– Kuppmakarnas agerande har förvärrat den redan allvarliga institutionella krisen i Honduras. Demokratin är i uppenbar fara, även om Zelaya tillåts återvända till makten. Kanske är idén om ett val till en grundlagsförsamling, där en ny författning utarbetas med allt vad det innebär av nya former för deltagande och fredlig konfliktlösning, inte så tokig ändå.

Nobelpristagaren Oscar Arias väntades på torsdagen försöka medla mellan parterna vid samtal hållna i Costa Ricas huvudstad San José.

Själv är jag nu tillbaka i Mexico City. Inga militärer på gatorna, inget utegångsförbud, ingen skamlöst censurerad press. Lättnad.

Rörliga bilder från Honduras finns nu att se här.

Samtidigt märks både hopp och oro av på Tegucigalpas gator efter beskedet om att Costa Ricas president Oscar Arias ska försöka medla (med USA i ryggen).

Frågan är dock om medlingen har några utsikter att lyckas, för Micheletti verkar ha gett sig den på att Zelaya inte ska få presidentposten åter.

Har skrivit en hel del i DN på sistone, som här, här, här, här, här och här.