MEXICO CITY. ”De rika måste betala mer i skatt.” Det sade USA:s utrikesminister Hillary Clinton när hon var på rundtur i Latinamerika i veckan. Men trots retoriska grepp som detta, som är tänkta att charma vänsterledarna i regionen, kan den amerikanska kontinenten snart vara på väg att delas i tu.

När Barack Obama kom till makten i januari 2009 fanns förhoppningen att den kyliga relationen mellan Washington och de sydamerikanska vänsterledarna skulle tina upp snabbt.

Men ett och ett halvt år senare kan det konstateras att dessa förhoppningar kommit på skam. Visserligen har den amerikanska samtalstonen förändrats. Det har blivit mindre av diktat och mer av dialog från USA:s sida, vilket bland annat är förklaringen till att vänsterpresidenten Rafael Correa tog emot Hillary Clinton i Ecuador i veckan.

Men 47 procent av det amerikanska biståndet till Latinamerika utgörs fortfarande av militärt och polisiärt stöd, enligt en ny rapport. Samtidigt har ett nytt avtal ingåtts med Colombia, som ger USA fri tillgång till sju strategiskt belägna militärbaser.

Till det kommer den otydliga amerikanska linjen efter statskuppen i Honduras för ett år sedan. Denna tvetydighet bidrog till att de amerikanska staternas samarbetsorganisation, OAS, inte lyckades enas om kraftfulla åtgärder mot kuppmakarna.

Hillary Clinton vill nu att Honduras nya regering ska återfå sitt medlemskap i OAS. Men Brasilien och en rad andra länder stretar emot.

I stället för ökat samarbete, finns därför risken för att Amerika delas. Vid ett toppmöte i Cancún tidigare i år tog länderna i Latinamerika och Karibien beslut om att bilda en ny regional samarbetsorganisation, som på sikt kan komma att ersätta OAS – men då utan USA och Kanada. Det är i skenet av detta som Clintons tal om höginkomsttagarnas ansvar i Latinamerika ska ses.

– Det är ett faktum att de rika i regionen inte betalar tillräckligt mycket skatt. Vi kan inte hymla om det, sade Hillary Clinton.

Att en amerikansk utrikesminister säger det rakt ut är dock något nytt.

Trots det: om USA ska kunna bibehålla sitt inflytande i regionen krävs troligen att kandidater som just motsätter sig att öka skattebördan för de välbärgade vinner de kommande månadernas val. Först i Colombia i nästa vecka. Och senare i år i Brasilien.

Erik de la Reguera

Från Monroedoktrin till Unasur

– 1823. USA:s president James Monroe förklarar att Latinamerika är en amerikansk intressesfär, vilket kom att kallas Monroedoktrinen.

– 1973. En CIA-sponsrad militärkupp störtar vänsterpresidenten Salvador Allende från makten i Chile. Det blir startskottet för en lång rad militärkupper i Latinamerika.

– 1989. Berlinmuren faller och demokratiseringen får vind i seglen i Latinamerika. Många nyvalda ledare finner att deras länder är djupt skuldsatta, vilket ger IMF och Världsbanken stort inflytande över politiken.

– 1998. Hugo Chávez väljs till president i det oljerika Venezuela. Det blir början på en ny vänstervåg i Latinamerika. 2002 väljs Lula da Silva till president i regionens stormakt Brasilien.

– 2008. Sydamerikas motsvarighet till EU, Unasur, bildas. Många av vänsterledarna ser Unasur som ett steg mot mer oberoende gentemot USA.

– 2010. Staterna i Latinamerika och Karibien enas om att skapa en ny gemensam samarbetsorganisation, som kan komma att ersätta OAS – utan USA och Kanada.

Publicerad i Dagens Nyheter den 11 juni 2010.

MEXICO CITY. Guatemalas demokrati och hela rättssystem är på väg att rämna under narkotikamaffians tyngd. Det står klart sedan chefen för den FN-kommission som lett arbetet med att bekämpa korruption och straffrihet i landet hastigt avgått.

– Det finns inte något mer jag kan göra för Guatemala. Inget av det som har utlovats har förverkligats, sade en sammanbiten Carlos Castresana när han i måndags meddelade att han säger upp sig som chef för FN-kommissionen Cicig.

Beskedet slog ned som en bomb i Guatemala. Den stridbare spanske domaren har de senaste tre åren blivit både älskad och hatad i detta centralamerikanska land.

Med långtgående befogenheter har han rensat upp i polisen (1 700 har sparkats), lagt fram lagförslag som möjliggjort vittnesskydd och telefonavlyssning och varit drivande bakom gripandet av den förre presidenten Alfonso Portillo, som misstänks för stöld av miljonbelopp ur statskassan.

Castresanas facit är anmärkningsvärt. Särskilt med tanke på förutsättningarna.

Guatemala är ett land där principen allas likhet inför lagen aldrig stått särskilt högt i kurs. Sedan koloniseringen har den europeiskt ättade eliten ständigt haft bättre tillgång till rättssystemet än de mayaindianer som utgör majoritetsbefolkningen.

Under 1980- och 90-talen rasade dessutom ett blodigt inbördeskrig då lagen enbart skyddade dem som delade elitens politiska åsikter.

Men sedan fredsavtalet 1996 har de politiska förföljelserna minskat och ersatts av en annan sorts våld: kokainmaffiornas kamp om smuggelrutter och lokala gängs rånmord och beskyddarverksamhet.

Stora delar av gränsområdena kontrolleras numera av mexikanska kokainkarteller, som styr och ställer med järnhand utan att statens representanter lägger sig i. Detta rättsliga vakuum möjliggörs av den utbredda korruptionen inom Guatemalas polis, byråkrati och politiska klass.

Det var i det moraset som Carlos Castresana gav sig in med stora sopkvasten i form av ett FN-mandat. Han lyckades städa ut en del av avskrädet. Men sedan den förre presidenten Portillo gripits blev Castresana utsatt för en allt hårdare förtalskampanj, som bland annat gick ut på att han haft en kärleksaffär med en underordnad.

I en intervju med tidningen El País förnekar han detta men hävdar att denna sorts förtal brukar vara sista anhalten innan maffian väljer att beordra mord. Så Castresana lämnar Guatemala. Men han gör det inte i tystnad. I stället anklagar han den nyligen utsedde riksåklagaren för korruption.

– På den korta tid som denne man varit riksåklagare har han visat lojalitet mot illegala organisationer och bristande lojalitet mot rättsstaten. Hans utnämning är ett resultat av en pakt mellan olika rättsinstanser och drogsyndikat, sade Castresana.

Tydligare än så kan en FN-tjänsteman knappast uttrycka sig. Frågan många i Guatemala ställer sig är nu var president Álvaro Coloms lojaliteter ligger.

Erik de la Reguera

Lokala gäng håller hela stadsdelar i skräck

Förra året mördades fler än 6 000 människor i Guatemala. Över 95 procent av dessa mord förblir ouppklarade.

Det mesta av våldet äger rum i de större städerna, där lokala gäng, så kallade maras, håller hela stadsdelar i skräck. Men en oproportionerligt stor andel av morden rapporteras också från landsbygden, ofta från avlägsna gränstrakter där kokainkarteller utövar en närmast oinskränkt makt.

Eftersom det guatemalanska rättssystemet varit oförmöget att hantera eller ens undvika att bli infiltrerat av den organiserade brottsligheten gick landets regering 2006 med på att ge en särskild FN-kommission, Cicig, mandat att arbeta för att stärka rättsväsendet och bekämpa kriminella nätverk.

Några månader senare utsågs Carlos Castresana till dess chef, en post han innehaft fram till nu.

Publicerad i Dagens Nyheter den 10 juni 2010.

Till alla er som bor i utlandet – eller som tillhör de allt fler svenskar som föredrar att läsa sina böcker på en läsplatta, Ipad, mobiltelefon eller datorskärm – vill jag tipsa om att Lasse Wierups och min bok Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman nu finns att köpa i digitalt format.

Ladda hem boken i formaten pdf, Epub, Mobipocket eller MsReader. Och kommentera sedan gärna här på bloggen.

MEXICO CITY. Kvarlevorna av minst 40 mördade och lemlästade människor har hittats i en övergiven silvergruva i Mexiko. Bland de döda finns en fängelsechef som nyligen rapporterades försvunnen. Misstankarna riktas mot en av narkotikakartellerna i landet.

Rättsläkare utrustade med syrgastuber – för att stå ut med stanken av förruttnelse – har de senaste dagarna arbetat långa pass i en gammal silvergruva utanför staden Taxco i centrala Mexiko.

Där, nere i en klyfta på 180 meters djup, har hittills minst 40 kroppar påträffats. Många av dem lemlästade. De flesta med ögonen täckta med industritejp. Och samtliga kallblodigt mördade innan de dumpats i gruvschaktet.

Det makabra fyndet gjordes i lördags. Men än har bara ett fåtal av kropparna kunnat bärgas, eftersom det tar rättsläkarna cirka sex timmar att hissa upp varje enskild liksäck.

Vissa av kvarlevorna har legat där i minst ett år. Andra kastades ner för bara några dagar sedan. Bland de döda finns den tidigare fängelsechefen i staden Iguala, Daniel Bravo, som ”försvann” spårlöst den 24 maj i år.

– Vår uppskattning om 40 döda är baserad på fotografier. Men det kan röra sig om betydligt fler, förklarade en polistalesman i måndags.

Arbetet kompliceras av att en rad huvuden har hittats utan kropp.

Polisen fick information om massgravens existens sedan man gripit 15 medlemmar i ett av de narkotikasyndikat som utkämpar ett blodigt krig om smugglingsrutterna till USA.

Vilken kriminell organisation som är ansvarig för just denna massgrav är oklart. Men sedan president Felipe Calderón kom till makten 2006 har omkring 23 000 människor dödats i det alltmer upptrappade kriget mellan brottskarteller, polis och militär.

En del människorättsorganisationer varnar för att det utbredda maffiavåldet också kan dölja en tilltagande politisk repression.

Enbart i delstaten Guerrero har 77 personer rapporterats saknade det senaste året. Mörkertalet kan vara stort eftersom stora delar av befolkningen misstror polisen.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 3 juni 2010.

MEXICO CITY. Ett hundratal människor har omkommit i Centralamerika i spåren av årets första tropiska storm, ”Agatha”. Detta oväder befaras vara upptakten till en ovanligt intensiv orkansäsong, som kan få katastrofala följder för såväl människor som miljö i regionen.

När ”Agatha” drog in över Centralamerika i helgen märktes det i första hand av i form av ihållande skyfall, så kraftiga att hela bergssidor kollapsade och bäckar förvandlades till vrålande forsar.

I det land som drabbats värst, Guatemala, uppges 100 millimeter regn ha fallit på bara tolv timmar. Det blev kulmen på en redan mycket dramatisk vecka, då också ett vulkanutbrott skakat detta fattiga land. Ask- och sandregn från vulkanen rapporterades från huvudstaden Guatemala City strax innan stormen nalkades.

Det var därför en dyster president Álvaro Colom som mötte internationell press sent på söndagskvällen.

– Minst 82 människor har omkommit och ett femtiotal personer saknas fortfarande, sade Colom, som lade till att drygt 100 000 invånare evakuerats.

Många av dödsoffren uppges ha krävts sedan hus begravts under lermassor. Som vanligt drabbades den fattigare delen av befolkningen särskilt hårt. Flera av de döda uppges vara barn.

Även i det centralamerikanska landet El Salvador har ”Agatha” orsakat omfattande skador. Där valde regeringen i söndags att ställa in de festligheter som planerades inför årsdagen av president Mauricio Funes makttillträde. I stället utlystes katastroftillstånd, sedan minst nio människor omkommit till följd av stormen.

Åtta människoliv krävdes också i Honduras, ett land där befolkningen fortfarande har den förödande orkanen ”Mitch” i färskt minne. 1998 krävde den omkring 11 000 dödsoffer och slog sönder mängder av broar, byggnader och annan viktig infrastruktur.

En sådan katastrof är varje regerings mardröm. Och i år förefaller det inte vara alltför osannolikt, eftersom en rad forskare varnar för att den orkansäsong som inletts i och med ”Agatha” väntas bli ovanligt intensiv.

Enligt USA:s statliga vädertjänst NOAA kommer mellan 14 och 23 tropiska stormar att bildas fram till november i år, varav 8–14 tros nå orkanstyrka. Vattentemperaturerna i Atlanten och Stilla havet uppges ligga på rekordnivåer, vilket ökar risken för stormar.

Efter ett relativt lugnt 2009, då det cykliska väderfenomenet El Niño bidrog till ett minskat antal oväder, väntas därför årets säsong bli en av de värsta i mannaminne. Sällan har tajmningen varit sämre.

På Haiti, som ligger mitt på orkanernas autostrada i Karibien, lever tiotusentals människor fortfarande i tältläger efter den förödande jordbävningen i januari. Så sent som 2008 drabbades landet av fyra kraftiga stormar som krävde hundratals människoliv. Få hjälparbetare vill därför ens tänka på vad som skulle hända om en kraftig orkan nu drog in över Port-au-Prince.

En kraftig orkan skulle också kunna orsaka stora miljöskador längs kusterna i Mexikanska golfen, eftersom stormvindar och stora vågor skulle kunna föra det enorma oljeutsläppet från BP:s oljerigg närmare land.

Erik de la Reguera

Skogsavverkning och fattigdom

Dödsoffer vid orkaner och tropiska stormar är inte oundvikliga. Det finns en rad saker som kan göras för att förebygga förluster av människoliv, men i Centralamerika och Karibien har ofta korrupta regeringar och stora underskott i statsfinanserna satt käppar i hjulen för sådana insatser.

Risken för dödsfall förvärras av alltför utbredd skogsavverkning i bergiga områden. Detta kan motarbetas genom effektiv stadsplanering och skogsplantering i utsatta områden. Även ett effektivt system för evakuering, som till exempel det på Kuba, är centralt för att undvika dödsoffer.

Undermåliga byggnormer och utbredd fattigdom bidrar också till att öka risken för dödsfall.

Publicerad i Dagens Nyheter den 1 juni 2010.

MEXICO CITY. En ”grön våg” sköljer över Colombia inför dagens presidentval. Mannen bakom denna våg heter Antanas Mockus och är en excentrisk före detta universitetsrektor och borgmästare som på kort tid förvandlats till ett hot mot regeringspartiets väloljade valmaskineri.

– Jag har privatiserat kommunala bolag, sagt upp byråkrater och blivit kallad för nyliberal. Men jag har även höjt skatter på ett sätt som ingen nyliberal någonsin skulle göra och stöttat satsningar för att minska inkomstklyftorna, sade Antanas Mockus tidigare i veckan.

Uttalandet är typiskt för denne 58-årige man med sitt karaktäriska helskägg, lite omständliga sätt att tala och svårbestämda ideologiska hemvist. Han har länge setts som en udda figur inom colombiansk politik på grund av sin bakgrund som matematiker och filosof och sin professorslika utstrålning.

Men trots, eller kanske just på grund av det, är han i dag en het kandidat till segern i presidentvalet.

Mockus nybildade Gröna parti har gjort en sensationellt bra valkampanj. För någon dryg månad sedan låg han på omkring 1 procent i opinionsmätningarna. Nu har han seglat upp jämsides med regeringspartiets kandidat, den förre försvarsministern Juan Manuel Santos, med 35 procent av väljarsympatierna.

Santos har regeringspartiets hela valmaskineri i ryggen. Men Mockus har entusiastiska supportrar på sociala nätverk som Facebook och Twitter, och en förmåga att engagera sina anhängare till att arbeta ideellt.

Det mesta tyder på att dessa båda kandidater kommer att mötas i en andra valomgång i slutet av juni (50 procent krävs för att segra i första omgången) för ingen av de övriga sju kandidaterna ser ut att vara i närheten av att kunna utmana dem.

Politiska analytiker i Colombia är förbryllade över att regeringspartiets kandidat inte lyckats dra ifrån, trots att den avgående presidenten Álvaro Uribe har popularitetssiffror på över 70 procent.

Paradoxalt nog förefaller den förbättrade säkerhetssituationen i Colombia – vilken såväl Uribe som Santos gärna tar åt sig äran av – vara en av de huvudsakliga anledningarna. Med mindre av våldsdåd från gerillans sida i de större städerna är väljarna där mer benägna att lyssna till tal om satsningar på skola, sjukvård och fattigdomsbekämpning, liksom ett stärkande av rättsstaten.

Antanas Mockus uppfattas också av många väljare som ofläckad av korruption, något som är ovanligt i Colombia. Detta samtidigt som Álvaro Uribe och Juan Manuel Santos har fullt sjå med att värja sig mot en rad skandaler som briserat runt regeringen.

Under Mockus två perioder som borgmästare i huvudstaden Bogotá sjönk brottsligheten och han kom att göra sig känd för en rad okonventionella grepp. Bland annat bytte han ut alla trafikpoliser mot mimare, som med komiska gester pekade ut regelbrytande bilister. Frågan är om denna kreativa talang nu ska föra honom ända till presidentposten.

Erik de la Reguera

Álvaro Uribes framgångar har kantats av skandaler

MEXICO CITY. Dagens val avslutar en epok i Colombias historia. Den avgående presidenten Álvaro Uribe har under sina åtta år vid makten stöpt om landet i grunden. Han respekteras för att ha förbättrat säkerheten i städerna. Men anklagelser om utbredda människorättsbrott och avlyssning fläckar anseendet.

När Álvaro Uribe kom till makten 2002 befann sig den colombianska staten på gränsen till sammanbrott, inbördeskriget skördade tusentals dödsoffer varje år, gerillorna kontrollerade nära 40 procent av landet och de lokala eliterna hade bildat miliser – ”paramilitärer” – vars terror slog mot alla som kunde tänkas vara vänstersympatisörer.

Uribe utlovade hårda tag mot vänstergerillorna. Han fick 6 miljarder dollar i stöd från USA, vilket gav möjlighet att öka antalet reguljära trupper med 70 procent.

Tusentals paramilitärer avväpnades. Antalet mord och kidnappningar minskade. De stora städerna och vallfartsvägarna blev säkrare. Och – framför allt – gerillorna drevs ut i periferin.

Detta har gjort Uribe populär i breda folklager. Men hans styre har också präglats av en rad skandaler.

Uppemot 70 av hans lojala ledamöter i kongressen har gripits eller utreds för nära samröre med paramilitärerna.

Arméns utomrättsliga avrättningar och andra människorättsbrott har ökat påtagligt, menar människorrättsorganisationer: hundratals unga män har dödats och klätts i gerillauniformer de senaste åren.

Dessutom har säkerhetstjänsten DAS avlyssnat domare i högsta domstolen, journalister och oppositionella politiker.

Uribes eftermäle som president kommer därför att bero på hur colombianerna väger dessa skandaler mot hans framgångar.

I dag kan utfallet förefalla givet mot bakgrund av hans höga popularitetssiffror. Men i grannlandet Peru finns ett exempel på en annan hårdför ledare som även han blev omåttligt populär efter att ha fört krig mot vänstergerillor (under 1990-talet). Hans namn är Alberto Fujimori. Och förra året dömdes han till 25 års fängelse för grova människorättsbrott. Det återstår att se om Uribe riskerar att drabbas av ett liknande öde.

Erik de la Reguera

”Underbarn” mot tidigare försvarsminister

Antanas Mockus är 58 år, född i Bogotá och har tidigare varit universitetsrektor och borgmästare i Bogotá under åren 1995–97 och 2001–03. Hans föräldrar är från Litauen. Redan som tvååring lärde han sig läsa, vilket gjorde att han då utsågs till ”underbarn”. Nyligen avslöjades att han lider av Parkinsons sjukdom, vilket snarast verkar ha ökat stödet för honom i opinionen.

Juan Manuel Santos är 58 år och född in i en av Colombias mäktigaste familjer. Klanen Santos äger en rad av de stora mediehusen i landet och har under de senaste åren haft en nära relation till regeringen Uribe. Juan Manuel Santos var tidigare försvarsminister och ledde då flera framgångsrika operationer mot Farc-gerillan. Nyligen åtalades han i Ecuador för sin roll i attacken mot ett Farc-läger i landet i mars 2008.

Ytterligare sju kandidater deltar, men anses inte ha någon chans.

Ett land med en konfliktfylld historia

Colombia har 45 miljoner invånare och en yta som är ungefär tre gånger så stor som Sveriges.

Huvudstaden Bogotá har strax över 7 miljoner invånare. Staden ligger på ungefär 2 650 meters höjd.

Medellivslängden är drygt 71 år.

90 procent av befolkningen är katoliker.

Landet har i årtionden plågats av väpnade konflikter och inbördeskrig. Numera är de stridande parterna de marxistiska gerillorna Farc och ELN, en rad paramilitära högermiliser och regeringens reguljära trupper. De illegala grupperna finansierar mycket av sin verksamhet genom kokaintillverkning.

Landets politik präglades i många år av ett auktoritärt tvåpartisystem, som i praktiken stängde ute andra partier. Det senaste decenniet har dock systemet luckrats upp och en rad mindre partier på såväl höger- som vänsterkanten har växt fram.

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 maj 2010.