TEGUCIGALPA. Förra söndagens statskupp i Honduras, då president Manuel Zelaya avsattes och utvisades av landets militär, har delat landets befolkning i två antagonistiska läger. Själva synen på demokratin och dess spelregler står på spel.
– Militären gjorde rätt som kastade ut Manuel Zelaya. Han ville bli diktator på samma sätt som Hugo Chávez, men nu har vi i stället fått en regering som värnar om konstitutionen, säger revisorn Manuel Romero, en av många honduraner som stöder kuppmakarna i landet, trots omvärldens protester.
– Visst hade jag föredragit om det skett på demokratisk väg, men nu är det som det är, lägger han till.
Det kan förefalla som en uppenbar motsägelse – att demokratin skulle kunna skyddas genom att bryta mot demokratiska spelregler – men i Honduras är det accepterat i breda samhällslager.
Under nästan hela 1900-talet var kupper och andra märkliga maktövertaganden mer regel än undantag i Honduras, och på 80-talet blev landet en nära allierad till USA i kampen mot kommunismen. Många av de officerare som nu lett kuppen mot Zelaya fick sin politiska skolning under en tid då alla medel var tillåtna för att stoppa det röda hotet.
Den äldre generationen i Honduras har också vant sig vid att leva i en formell demokrati, där den egentliga makten ligger i händerna på sex sju mäktiga familjer, de amerikanska bananjättarna Dole och Chiquita, katolska kyrkan och – naturligtvis – militären.
Manuel Zelaya föddes in i denna elit och kom till makten tack vare den. Men efter segern 2006 började han svänga alltmer åt vänster: han höjde minimilönen kraftigt, anslöt sig till Hugo Chávez vänsterprojekt Alba och riktade kritik mot USA:s roll i Latinamerika.
Droppen för etablissemanget kom när Zelaya ville skapa en grundlagsförsamling för att skriva om författningen.
– Zelaya är den förste presidenten i vårt lands historia som gjort något för de fattiga. Jag stöder honom för att jag tror på frihet, på demokrati, säger Ruth Rodriguez, en av många unga honduraner som nu för första gången deltar i demonstrationer.
Hon tillhör också de omkring 50 procent av landets befolkning som lever i fattigdom. Bland dem gror en rörelse som vill se mer gräsrotsdemokrati.
Så medan militären och den politiska eliten menar att de räddat landet undan en populistisk president som ville bli diktator på livstid, blir allt fler honduraner kritiska till ett system där bara vissa intressen representeras i maktens korridorer.
Erik de la Reguera
DN 2009-07-04
