PARIS. Frankrikes president Emmanuel Macron utsåg på måndagen högerpolitikern Edouard Philippe till landets nya premiärminister. DN:s Pariskorrespondent Erik de la Reguera svarar på tre frågor om utnämningen.
Vem är den nya premiärministern?
– Edouard Philippe är 46 år gammal, borgmästare i den nordfranska hamnstaden Le Havre och parlamentsledamot för högerpartiet Republikanerna. Han har i många år varit en nära medarbetare till den förre premiärministern Alain Juppé, och anses stå nära mitten i fransk politik, vilket gör honom till en idealisk allierad för Macron när presidenten ska försöka bygga en majoritet för sin politik.
– Philippe är känd för att ha hög arbetskapacitet, vara bra på att hålla många bollar i luften samtidigt och uppges träna boxning tre gånger i veckan. I intervjuer har han kallat Macron ”intelligent” och ”kompetent”, men också varnat för dennes brist på erfarenhet.
Var det ett väntat namn?
– Ja, Edouard Philippe har i franska medier beskrivits som favorit till premiärministerposten – mycket på grund av att han står Juppé så nära.
Tidigare har Macron visserligen sagt att han gärna skulle se en kvinna på premiärministerposten, men nu tycks han ha prioriterat att få så stort stöd som möjligt i nationalförsamlingen.
– Andra namn som förekommit i förhandsdiskussionerna är IMF-chefen Christine Lagarde, EU-parlamentarikern Sylvie Goulard och mittenpolitikern François Bayrou.
Vad betyder valet för Macrons chanser att genomföra sitt program?
– Möjligheten att bygga en majoritet i nationalförsamlingen med stöd av både höger- och vänsterpolitiker, ökar påtagligt med det här valet. Med sin bakgrund som tidigare ekonomiminister i den avgående socialistregeringen var det helt nödvändigt för Macron att utse en premiärminister som står något till höger om mitten – annars skulle han ha blivit hopplöst stämplad som ”vänster”.
– Nu kan Macrons nya parti La République en Marche (LRM) fortsatt hävda att det utgör en ”tredje väg” inför parlamentsvalen i juni. Men vilken sida Macron sedan faktiskt söker samarbete med efter valet – det är en helt annan fråga.
Erik de la Reguera