Vaknade med ett ryck för en stund sen. Klockan är fem på morgonen här i Maracaibo. Och just nu känns hotellrummet som ett fängelse.
Efter en intensiv och upplyftande fotbollshelg tog jag ledigt i går för att pusta ut. Det var väl klokt, egentligen.
Men som vanligt är det en stjärna som fattas mig. Hur jag än spanar mot horisonten så ser jag den inte.
Världsdelarna fortsätter att slita och dra i mig.
Jag borde egentligen kliva upp ur sängen och göra mig i ordning nu.
På flygplatsen väntar kaos. Två av flygbolagen har fått alla sina flighter inställda av motsvarigheten till Luftfartsstyrelsen som straff för att de höjt priserna för mycket. Och jag som inte har någon biljett till Caracas.
Rent rationellt borde jag alltså kliva upp nu och åka ut dit så tidigt som möjligt.
Men jag gnällbloggar i stället.
