HAVANNA. De oppositionella på Kuba höjer rösten för första gången på flera år. Många dissidenter tror att ekonomiska reformer kommer att påbörjas redan nästa år. De vill därför vara ute i tid för att pressa fram mer demokrati och yttrandefrihet.
Solen står högt på en klarblå himmel när ett följe vitklädda kvinnor kommer ut från Santa Ritakyrkan i Havanna. De börjar gå i två parallella led längs Femte avenyn. Ingen av dem säger något, inga slagord ropas, ingen bär plakat. Men alla vet. De är de politiska fångarnas anhöriga.
- Vi har gått här varje söndag i fyra år nu, säger Gisela Sánchez.
Hennes man Antonio Diaz avtjänar ett tjugoårigt fängelsestraff för att ha samlat in underskrifter med krav på demokratiska reformer.
Det försöket, som kallades Varela-
projektet, fick ett dramatiskt slut i mars 2003, då Antonio Diaz och 74 andra oppositionella greps och dömdes till långa fängelsestraff.
Sedan dess har Gisela Sánchez vandrat med de andra kvinnorna varje söndag. De kallas för "de vita damerna".
- Många respekterar oss, men det finns också dom som skriker "förrädare". Jag har blivit hotad flera gånger, berättar Gisela Sánchez.
Den här söndagen har ett fyrtiotal kvinnor slutit upp. De ger inte intryck av att provocera någon. Men på Kuba är varje protest, hur liten och oskyldig den än må vara, ett direkt hot mot staten.
På avstånd filmas kvinnorna av okända män.
- Säkerhetspolisen har kommit hem till mig flera gånger och sagt att mitt deltagande i de vita damernas protester komplicerar min mans chanser att friges, säger Gisela Sánchez.
Några timmar senare får jag chansen att tala med Giselas man Antonio Diaz på telefon.
- Vi är 27 personer som sitter fängslade i en cell som bara är fem gånger fem meter, säger han.
- Det finns två hål i golvet som vi utför våra behov i. Och läkarna verkar likgiltiga för mina hälsoproblem, säger Antonio Diaz, som har ett svagt hjärta.
Trots riskerna för förföljelser går oppositionen till offensiv. Den senaste tiden har en rad politiska initiativ lanserats från underjordiska grupper som vill ha demokrati och mänskliga rättigheter.
Många av dem tror att ekonomiska reformer kommer att inledas i början av nästa år, då det hålls val till nationalförsamlingen (alla kandidater från kommunistpartiet) och en ny regering tillsätts.
För några veckor sedan lämnade en grupp kvinnor in tusentals underskrifter till nationalförsamlingen med krav på att systemet med två valutor - som gör många varor oöverkomligt dyra för kubaner - avskaffas. Ett par dagar senare presenterade en grupp studenter underskrifter med krav på ökad yttrandefrihet.
Till skillnad från de radikala exil-kubanerna i USA vill de flesta av dessa oppositionella få ett slut på det amerikanska handelsembargot, som de menar ger Castroregimen en ursäkt för att slå till mot dem. De vill heller inte se ett våldsamt uppror mot Castro-regimen.
- Vårt folk vill inte ha ett inbördeskrig. Vi tror på gradvisa reformer inom det existerande systemet, säger Oswaldo Paya, den kanske främste ledaren för oppositionen, som nu lanserar ett nytt initiativ för att demokratisera Kuba.
- Vi vill skapa studiecirklar för att diskutera möjliga förändringar. Redan nu har vi flera hundra aktiva över hela landet. Men det är inte något renodlat oppositionsprojekt, vi är öppna för alla på ön, säger Oswaldo Paya försiktigt.
Han är väl medveten om hur initiativet tolkas av regeringen. Den senaste veckan har trakasserier mot oppositionella ökat på flera håll i landet.
För ett par veckor sedan meddelade Fidel Castro att han kandiderar till nationalförsamlingen, vilket bäddar för ännu en mandatperiod med den 81-årige Fidel som landets president.
Erik de la Reguera
DN 2007-12-14
