BUENOS AIRES. På söndagen ska Fidel Castros efterträdare på presidentposten på Kuba utses. Storfavorit är hans fem år yngre bror, 76-årige Raúl Castro. I bakgrunden pågår dock en maktkamp mellan reformister och traditionalister som kan avgöra Kubas framtid.
Om någon till äventyrs hade trott att Fidel Castro skulle dra sig tillbaka och börja odla penséer efter tisdagens besked om att han inte ställer upp till omval som president på Kuba, skingrades de idéerna redan i fredags.
Då publicerades ännu ett brev från den 81-årige Fidel i regeringsorganet Granma, i vilket han svarade på USA:s och EU:s uppmaningar om större ekonomisk och politisk frihet på ön: "Ja till förändring! Men i USA!", löd det karaktäristiskt utmanande svaret.
Den var en tydlig och medveten markering, inte bara till omvärlden utan också till de yngre ledare som nu väntar otåligt på att få ta över: Fidel Castro är fortfarande ordförande i kommunistpartiet och revolutionens moraliske ledare. Han tänker inte släppa kontrollen helt.
Trots det är söndagens val av ny president och regering på Kuba historiskt. För första gången sedan revolutionen 1959 kommer landets parlament, nationalförsamlingen, att tilldela regeringens högsta ämbete till en annan person än Fidel Castro.
Den givne favoriten är hans fem år yngre bror Raúl Castro, som Fidel utsåg till sin ersättare redan några månader efter revolutionen.
Raúl Castro har varit ställföreträdande president under Fidels ett och ett halvt år långa sjukfrånvaro och har under den tiden flyttat fram sina positioner, inte minst genom att låta ett visst folkligt missnöje pysa ut i form av lokala "rådslag" med kommunistpartiets medlemmar.
I dessa rådslag, som ägde rum i augusti-september förra året, deltog fem miljoner kubaner och sammanlagt 1,2 miljoner skriftliga förslag om reformer samlades in. Många av förslagen var ovanligt frispråkiga och handlade om en legalisering av den stora svarta marknaden för privata tjänster, slopat reseförbud och en ändring av systemet med dubbla valutor.
När jag nyligen besökte Kuba var många av de kubaner jag träffade starkt kritiska till framväxten av en ny överklass, som har tillgång till hårdvalutan CUC. Samtidigt skrämdes de av tanken på en ekonomisk reformprocess, om den skulle hota den fria sjukvården och utbildningen.
Inför söndagens maktöverlämning har taket höjts märkbart också i det offentliga samtalet på Kuba: den legendariske och annars regimtrogne singer-songwritern Silvio Rodriguez kritiserade nyligen systemet med två valutor och att kubaner inte får bo på turisthotellen på ön. Och i en videoinspelning som spreds på internet korsförhördes nationalförsamlingens talman Ricardo Alarcón av en grupp studenter.
Frågan är varför dessa ovanliga yttringar släppts igenom censuren. En förklaring kan vara att missnöjet bland gräsrötterna ger vind i seglen till den del i partiets toppskikt som förespråkar ekonomiska reformer.
Till dem hör den nuvarande vicepresidenten Carlos Lage och troligen också Raúl Castro själv, även om han också måste hålla sig väl med partiets hårdföra traditionalister, dit tunga politbyråmedlemmar som José Ramón Machado hör.
I slutändan är det viktigaste för Castro-bröderna att maktöverlämnandet sker på ett lugnt och ordnat sätt. De är medvetna om att landet står inför flera akuta problem, inte minst en hotande livsmedelsbrist. Det senaste årets kraftiga ökning av världsmarknadspriserna på baslivsmedel gör en effektivisering av jordbruket - oavsett hur det sker - till den nya regeringens första uppgift.
Och då får inte partiet verka splittrat.
Erik de la Reguera
DN 2008-02-23
