Månen är röd

Blev väckt halv fem av telefonen och en upphetsad redaktör som ropade:
- Castro avgår!

Så började en lång tisdag. Det blev snabbanalyser och snabbartiklar till nätet och sen längre artikel till papperstidningen.

Och när det var över gick en het natt och en ännu hetare dag, fulla av reaktioner och analyser i världens medier (fast egentligen visste ju ingen utom partitoppen på Kuba vad som skulle komma), och så blev det kväll med en pava vit San Felipe från klassiska Mendoza på balkongen. Och månen blev röd som rödaste sammet.

Som en förvarning om en röd framtid?

Kanske det. För trots att Fidel lämnar scenen (okej, inte helt, men ändå), är inte vänstern död i Latinamerika. Tvärtom. På tio år har en rad vänsterpresidenter kommit till makten på kontinenten: Chávez i Venezuela 1998, Lula i Brasilien 2002, Kirchner i Argentina 2003, Vázquez i Uruguay 2004, Morales i Bolivia 2005, Bachelet i Chile 2006 och Ortega i Nicaragua 2007.

Vågen kan fortsätta i vår, om den radikale biskopen Fernando Lugo segrar i presidentvalet i Paraguay.

Det är en heterogen grupp herrar och damer, mer eller mindre understödda av sociala rörelser och mer eller mindre "radikala". Men det de har gemensamt är att de kommit till makten på demokratisk väg, att de på olika sätt försöker omdistribuera rikedomen i länderna de lever i och att de gärna spelar på nationalistiska strängar.

Rör det sig om ett i grunden nytt ekonomisk-politiskt projekt, som kan inspirera en "ny" vänster i Europa? Det får jag be att återkomma om, det är en komplex fråga, många länder, många olika reformer (även om hel del är återvunna keynesianska pris- och kapitalregleringar som är minst sagt riskabla i en globaliserad värld).

Det som står klart är att tankar om hållbar utveckling och feminism har en svagare ställning inom den nya latinamerikanska vänstern än det klassiska omfördelnings- och tillväxtfokuset.

I dag, fredag, möts Lula, Kirchner och Morales här i Buenos Aires för att tala om en satsning på gasinvesteringar i Bolivia och ett möjligt kärnenergisamarbete mellan Brasilien och Argentina (vilket på sikt kan betyda nya kärnkraftverk).

Samtidigt går anmärkningsvärt lite av de nya röda regeringarnas resurser till forskning om alternativa energikällor, och abortfrågan är ständigt långt ned på dagordningen.

Men. Månen är röd. Och stjärnan bredvid mig glimrar än starkare.