Radikaliserade unga ska lära sig leva utan våld

Ingen skylt avslöjar vad som pågår inne på de fjorton inhägnade hektaren i Beaumont-en-Veron. Men de höga stängslen, övervakningskamerorna och vakterna som vandrar runt tomten visar att det inte är en herrgård vilken som helst.

För grannen Michel Carrier finns inga tvivel om vad som pågår.

– Det här är ett experiment. De säger att alla intagna är där frivilligt – men vem ställer upp på att bli instängd på ett sådant här ställe frivilligt? frågar sig Michel Carrier, som är pensionerad efter många års arbete på kärnkraftverket i närheten.

Runt oss går det franska höstlandskapet i brunt och ockra. Gulnade vinrankor täcker omgivningarna och en lång allé leder fram till herrgårdens välbevakade grind. Där innanför finns minst ett tjugotal män och kvinnor som dragits till våldsglorifierande, radikal jihadism.

– Jag ser dem ibland. De vandrar runt i bruna uniformer och hissar flaggan varje morgon. Och så sjunger de ”Marseljäsen”, säger Michel Carrier.

Fastigheten är i statlig ägo och användes tidigare till ett flykting­boende.

– Flyktingarna hade vi inga problem med. Men det här är ju något helt annat. Det är infödda extremister. Det känns inte tryggt för oss som bor här, säger Michel Carrier, som leder en grannskapsförening.

Den statliga inrättningen kallas formellt ett ”centrum för prevention, integration och medborgarskapsanda” – men i franska medier beskrivs det bara som ett ”avradikaliseringscenter”.

Inför invigningen i slutet av september bjöds journalister in för en rundvisning. Bilderna minner om en mindre internatskola. De intagna som sedan anlänt är mellan 22 och 30 år och sägs vara här frivilligt.

De erbjuds psykosocialt stöd och att lära sig om republikens värderingar. Tanken är att det ska bilda skola för minst 12 andra inrättningar runt om i landet.

– Vi måste göra någonting när så många av våra unga radikaliseras, sade premiärminister Manuel Valls nyligen.

Utmaningen är onekligen stor. Minst 2 000 fransmän har anslutit till grupper som Islamiska staten (IS) i Syrien och Irak. På sociala medier finns en svans med tusentals anhängare som följer upp­dateringarna och gradvis dras in i den radikala jihadismens föreställningsvärld.

Det är främst de senare som centret i Beaumont-en-Veron är tänkt att rikta sig till.

Ledningen avböjer intervju, men när DN hänger kvar utanför grinden och tar bilder kommer chefen Olivier Chasson ut och svarar på några frågor. Han bär ett par bruna byxor – en del av den uniform som även de intagna har på sig.

– Vi har uniformskrav. En annan regel är att trikoloren hissas varje morgon, och att vi sjunger ”Marseljäsen” tillsammans på fredagar. Det här är unga fransmän som något gått sönder i, och som andra försökt fylla med en hatisk ideologi. Vårt uppdrag är att laga dem, att föra tillbaka dem in i det franska samhället, säger Olivier Chasson.

Han beskriver det som att han utvecklar en ”ny metodologi”.

– Vi läser tidningar varje dag och diskuterar aktuella samhällsfrågor i gruppen, säger Chasson.

Som den franska burkinidebatten?

– Ja, exempelvis.

Kan de lämna området?

– Det är frivilligt att delta i programmet, så de kan lämna centrat när de vill. Men om de ska vara kvar måste de följa våra regler, och det inkluderar att man inte får gå utanför stängslen och grindarna.

Hur utvärderar du programmet?

– Det är för tidigt att säga. Vi har bara varit i gång i två månader. Om sex till åtta månader borde vi ha en uppfattning om vi ska ta detta vidare till resten av landet eller inte, säger Olivier Chasson.

Satsningen är minst sagt kontroversiell. Program för avradikalisering finns i en rad länder i Europa, men liknar då ofta det arbete som görs med avhoppade medlemmar i kriminella gäng. Att stänga in en större grupp män och kvinnor och lära dem ”patriotiska värden” är något annat och oprövat. Bland de som är kritiska till metoden är den franske tidigare Guantánamofången Mourad Benchellal, som nu arbetar med att förebygga radikalisering.

– Om du placerar en grupp personer som ännu inte är helt radikaliserade tillsammans på det här sättet, då är detta det enda de kommer att tänka på, säger Benchellal.

Även Magnus Ranstorp, terror­forskare vid försvarshögskolan i Stockholm, är skeptisk till det franska experimentet.

– Vi får se vad det leder till. Att hissa trikoloren och sjunga nationalsången är knappast det viktigaste. Det man bör fokusera på är att bearbeta trauman och ge individuellt psykologiskt stöd. Det är riskabelt att arbeta i grupp på det här viset, säger han.

Många som dras till radikal jihadism kommer från en utsatt bakgrund och har band till kriminella grupperingar. Då kan det vara viktigt att ta dem ut ur sina sociala sammanhang, men att aktivt försöka ersätta en ideologi med en annan kan vara kontraproduktivt, menar Ranstorp.

Han lyfter fram Nederländerna och Danmark som goda exempel.

– Där har man förstått att det inte går att tala enbart om social ut­satthet eller bara betona ideologins roll. Sanningen finns mittemellan, och det handlar om en rad olika ­insatser, säger Magnus Ranstorp.

I Frankrike har staten däremot traditionellt haft en repressiv inställning, med en säkerhetstjänst som infiltrerat grupperingar och fokus på fängelsestraff.

– Den som har begått brott ska ställas inför rätta. Men det finns stora problem på franska fängelser med överbefolkning och radikalisering. Den som inte är radikaliserad innan man hamnar i den miljön, blir det ofta efter att ha varit där, säger Magnus Ranstorp.

Inför nästa års presidentval i Frankrike har högerkandidaten Nicolas Sarkozy föreslagit att alla 10 500 misstänkta jihadister i säkerhetspolisens register ska inter­neras. Även ultranationalistiska Nationella frontens ledare Marine Le Pen kräver hårda tag.

– Att låsa in alla de som lockas till ideologin löser inte problemen. Det handlar om att jobba på lokal nivå i utsatta områden, med ­familjer, civilsamhället och mot kriminaliteten, säger Magnus Ranstorp.