Flyktingar vittnar om våld när lägret i Calais töms

Adam står bredvid sitt skjul, som ligger på en liten höjd, och ser sammanbitet ut över ”Djungeln”. Vid fötterna har han en blå resväska och på ryggen en röd ryggsäck som han fått från en hjälporganisation.

Nu ska han lämna lägret, som han kom till i februari i år.

– Det har varit en väldigt jobbig tid. Men jag trodde aldrig att det skulle bli så illa som de senaste dagarna. Det är som Sudan här nu. Folk med vapen som överfaller och rånar dig, precis som i kriget jag flydde från, säger Adam och skakar sorgset på huvudet.

Ett par timmar före gryningen i söndags bröt sig beväpnade män in i hans lilla skjul.

– De skrek att de ville ha pengar och värdesaker. En av dem tryckte upp en kniv mot min hals, så här, säger han och pekar med pekfingret upp under haken.

Han blev av med sin telefon, men inte några pengar – eftersom han inte har några.

– En annan kille blev skuren i armen när han gjorde motstånd. Och nere vid en restaurang i lägret stal de massor av telefoner, som folk satt på laddning. Många, många har rånats eller misshandlats här de senaste dagarna, säger Adam.

När DN talar med andra i lägret bekräftas bilden. Inte långt från Adams skjul möter jag pakistanierna Aziz och Talha som DN skrev om för en vecka sedan. Talha – en inte oäven drakflygare som drömt länge om Storbritannien – bjöd då generöst på te i sitt tält.

Nu ser han omskakad ut och har tillbringat natten hos en bekant.

– Vårt tält revs upp av rånare i söndags natt. Det fanns inget att göra. De hotade oss med knivar, pepparsprej och en pistol. Från mig tog de 300 euro och min telefon. Det var ett otäckt sätt att bli väckt på. Sammanlagt tror jag att de fick med sig 2 000 euro från de som bor i mitt tält, säger Talha, som misstänker att rånarna finns kvar i lägret.

– De var maskerade, så jag kan inte peka ut dem. Men det kan mycket väl vara smugglare som vet att vi fått tillbaka de pengar vi hade betalt i förskott. Och nu när ”Djungeln” är på väg att rivas gör alla småkriminella lite som de vill, säger Talha.

– Tidigare funderade jag på att fortsätta försöka ta mig till England, men nu har jag inte mer pengar så jag tänker söka asyl i Frankrike, konstaterar han krasst – och tilllägger:

– Vi gick till polisen. Men de bara struntade i det vi sa.

Anledningen till polisens ointresse är sannolikt de kravaller som brutit ut i närheten av lägret på kvällstid de senaste två–tre dygnen. När DN anlände på söndagskvällen drev ett femtiotal unga män runt längs stängslet till stora vägen och kastade sten och tände eld på bajamajor, allt medan polisen svarade med tårgas.

I tumultet stals ett par av våra journalistkollegors utrustning.

Mellan 6.000 och 8 omeprazole dr.000 människor var samtidigt i den lokala maffians våld inne i lägret. När DN försökte gå in i ”Djungeln” på söndagskvällen blev vi hindrade av en improviserad vägspärr, där man krävde pengar av oss. Det är svårt att inte få intrycket av att helgens kravaller i praktiken fungerade som en avledande manöver medan andra och betydligt värre saker pågick nattetid i lägret.

Att kriminella grupper finns i ”Djungeln” är förvisso ingen hemlighet. Lägrets själva syfte har hela tiden varit att underlätta människosmugglingen till Storbritannien, en verksamhet som omsätter mångmiljonbelopp varje år. Normalt sett har smugglarna inget intresse av att råna sina kunder – som i huvudsak är flyktingar från kriget i Sudan, politiskt förföljda från Etiopien, afghaner och andra migranter som hindras från att ta en vanlig flight av EU:s visumhinder och lagar om transportörsansvar för flygbolag.

Men just nu är inget normalt i ”Djungeln”.

De tusentals migranterna som lämnar lägret kommer att placeras ut på omkring 300 olika flyktingförläggningar i landet, där de sedan ska få möjlighet att ansöka om asyl.

Samtidigt står 1.500 kravallpoliser redo att gå in i ”Djungeln” när evakueringen är klar. De personer som fortfarande befinner sig i lägret då kommer att gripas. Detsamma gäller aktivister och andra som uppehåller sig där utan tillstånd.

Om det blir oroligheter, är det sannolikt i samband med denna fas, då tältlägret kommer att rivas steg för steg.

– Det är skönt att vara därifrån. Nu vill jag bo i Frankrike. Men jag är rädd för att bli utvisad, för de tog mina fingeravtryck när jag anlände med båt till Italien, och jag är inte säker på att det är sant, det de säger om att de inte kommer att skicka tillbaka oss dit, säger 25-årige Mubarak från Sudan.

Jag möter honom i en av de långa, vindlande köer med tusentals migranter som på måndagen gick mot de hangarer där bussarna väntade.

Hjälporganisationer i Calais säger sig ha fått ett muntligt löfte om att Dublinförordningen inte ska tillämpas i det här fallet – vilket i så fall betyder att de som lämnat fingeravtryck i ett annat EU-land, i likhet med Mubarak, inte kommer att skickas tillbaka dit.

Alla migranter är dock inte övertygade, och en del överväger att lämna flyktingförläggningarna senare och försöka ta sig till Storbritannien igen. Men Mubarak sätter tills vidare sin tro till löftet.

Han studerade engelska i Darfurprovinsen innan han tvingades fly undan kriget. Och nu har han börjat plugga franska.

– Nous habitons á… (”vi bor i…”), säger han lite generat.

Men det blir inget slut på meningen. Framtiden är för oviss för honom.

När han kommer in i hangaren ska han få välja på förläggningar i två olika regioner – men han vet ännu inte vilka.

Medan vi står där och väntar i kön visar han mig en bok. ”Tre berättelser” av Flaubert.

Han försöker läsa den på originalspråket franska.

– En dag hoppas jag kunna förstå allt som står i den här boken. Men det är en utmaning, den blir inte lätt, säger Mubarak med ett leende innan vi skiljs åt.

Erik de la Reguera