Regeringen försöker få nya förhandlingar

– Jag tänker inte ge upp. Jag har kallat in samtliga politiska krafter i landet till överläggningar – i synnerhet de som stödde nej-sidan – för att lyssna på dem, starta en dialog och se hur vi kan komma vidare, sade Colombias president Juan Manuel Santos natten till måndagen svensk tid.

Då stod det klart att nej-sidan i folkomröstningen segrat med omkring 55 000 rösters marginal – i ett land med 48 miljoner invånare. Valdeltagandet var lägre än 40 procent och folkomröstningen var formellt sett rådgivande, inte beslutande.

Men resultatet gör att möjlig­heten att få ett slut på världens mest långlivade väpnade konflikt nu minskat påtagligt.

– Ett positivt tecken är ändå att både regeringen och Farcgerillan förklarat att de tänker fortsätta respektera vapenvilan. Det minskar osäkerheten. Men det finns en uppenbar risk för att Farc nu drar sig ur fredsprocessen. Gerillan har stärkts politiskt av förhandlingarna; de har bett om ursäkt för sina brott och visat sig beredda att lägga ner vapnen, samtidigt som riskerna nu ökar för dem, säger den colombianske statsvetaren Jorge Restrepo till DN.

För att komma vidare krävs av allt att döma att nej-sidans portal­gestalt, expresidenten Álvaro Uribe, får inflytande över ett nytt, omarbetat avtal.

– Den svåraste nöten att knäcka i så fall blir Uribes krav på betydligt hårdare straff för Farcs medlemmar, säger Jorge Restrepo.

Den breda amnesti för lindriga brott som utlovats för merparten av gerillamedlemmarna har stuckit i ögonen på Uribe och hans anhängare i Colombia. Enligt fredsavtalet ska en särskild tribunal inrättas för att döma misstänkta krigsförbrytare i konflikten. Men i den kan bara de gerillaledare dömas till fängelse som nekar till brott – samtidigt som Álvaro Uribe fruktar att även han själv och andra politiker ska dras inför rätta.

Mitt i denna kris kan det dock finnas ett litet frö till försoning. Farc har i flera år argumenterat för att fredsprocessen borde mynna ut i en så kallad konstituerande församling, där representanter för alla politiska krafter får ta plats.

Regeringen har avfärdat det tidigare, men på måndagen lyftes förslaget på nytt av en rad politiker från höger till vänster. Frågan är bara hur realistiskt det är.

– Det kommer att ta lång tid att lösa krisen. Regeringen är svårt sargad, chefsförhandlaren vill stiga av och det är bara ett och ett halvt år kvar till nästa presidentval. Så det blir inte lätt, säger Jorge Restrepo.

För många colombianer kom söndagens nej som en blixt från klar himmel. Opinionsmätningarna tydde in i det sista på en klar seger för ja-sidan.

– Jag är så otroligt besviken. Tänk att folk röstat för att få tillbaka kriget – jag kan inte fatta det! säger Luper Vergel, som bor i staden Yopal.

Han är den lokale ordföranden för oljearbetarfacket Uso i Yopal och har varit starkt engagerad i ja-sidans kampanj där.

– Många av våra medlemmar har drabbats hårt av våldet på landsbygden genom åren, eftersom vi arbetar på oljefälten. Vi har utsatts för mord och förföljelser. Så för oss är det väldigt viktigt att få ett slut på konflikten, säger Luper Vergel till DN.

De regionala skillnaderna var stora i folkomröstningen. På den hårt krigsdrabbade landsbygden i Colombia röstade många ja till fredsavtalet, medan det däremot ofta blev nej i de relativt skonade städerna – om än med huvudstaden Bogotá som lysande undantag.

I Luper Vergels hemstad Yopal röstade 71 procent nej.

– Det gör mig ledsen att se hur egoistiskt folk röstar. Det saknas verkligen en politisk kultur i Colombia, trots att utbildningsnivån är högre i städerna. Många här i Yopal trodde på högerns argument om att Colombia skulle bli lika socialistiskt som Venezuela, bara man gav Farc en chans att bilda ett parti, säger Luper Vergel och suckar.

När jag frågar vad han tror om framtiden blir han tyst. Sedan säger han:

– Jag tror att konflikten kommer att fortsätta. Men det ligger i Guds hand nu.

Erik de la Reguera