Bråket om burkinin. Så gick det till när 
en baddräkt blev 
politisk dynamit

Vissa baddräkter väcker starkare känslor än andra.

När bikinin lanserades 1946 av Paris-designern Louis Réard ledde det till stor uppståndelse – något han nog hade räknat med, med tanke på att modellen fick sitt namn efter den atoll i Stilla havet där de amerikanska kärnvapenproven gjordes.

I en DN-artikel från 1949 står att läsa att Hollywoods stjärnor avfärdar bikinin som dum, omöjlig att simma i, och att den dessutom visar naveln, det minst tilltalande av de kvinnliga attributen. Påven Pius XII stämplade plagget som syndigt och bikinin förbjöds på stränder i Italien under några år på 1950-talet. Den som trotsade bestämmelsen bötfälldes.

I dag är det nog få som upprörs av en bikini i Västeuropa. I Frankrike ses badplagget som något av det mest franska som finns.

Men den som tar på sig en burkini – den omstridda baddräkt som täcker armar, ben och hårsvall, och som oftast bärs av muslimska kvinnor – får räkna med starka reaktioner eller till och med att bötfällas i vissa delar av Frankrike.

– Det är så märkligt. Det här är ju ett plagg som ger kvinnor mer frihet, inte mindre, säger burkinins skapare Aheda Zanetti på telefon från Australien.

Zanetti föddes i Libanon, är muslim och har bott i Australien sedan två års ålder. Den första burkinin designade hon i november 2004, efter att ha sett sin systerdotter spela netball, en variant av basket, i otympliga idrottskläder.

– Det påminde mig om hur jag som barn missade en hel del bad- och idrottsaktiviteter på grund av att jag inte kände mig bekväm med att visa så mycket hud. Det var mitt eget val, men det var tråkigt att inte kunna vara med. Så jag designade den här baddräkten för att flickor som jag skulle kunna delta i sådana aktiviteter, säger hon.

Namnet burkini är en ordlek – en sammanslagning av burka och bikini. Men baddräkten har enligt Zanetti aldrig varit tänkt att fylla en religiös funktion.

– Den har inte någon slöja, utan mer något som liknar en badmössa, och burkinin används också av kvinnor som inte är muslimer, men som av olika skäl inte vill exponera så mycket hud. För mig har det här hela tiden handlat om integration, inte separation, säger Aheda Zanetti.

Flera stora klädmärken har lanserat egna varianter av plagget, och tidigare i år meddelade brittiska Marks & Spencer att dess burkinikollektion sålt slut.

Men i sommar blev det plötsligt tvärstopp på franska rivieran. Första förbudet kom i Cannes i början av augusti. Veckorna efter införde ett trettiotal andra franska städer förbudet. Bland dem Nice, den stad där 85 människor dödades och många fler skadades i attentatet på Promenade des Anglais den 14 juli.

Förbuden har motiverats med krav på sedesam klädsel, sekularism och hygien, men framför allt med risken för hot mot allmän ordning, vilket syftar på de reaktioner som baddräkten kan leda till.

Enligt en opinionsmätning vill 64 procent av fransmännen inte se några burkiniklädda kvinnor på landets stränder. Siffran är betydligt högre för de som identifierar sig som katoliker.

Det är visserligen inte detsamma som att de vill förbjuda burkinin, men ändå tillräckligt för att politiker ska ana en het valfråga året före ett presidentval.

– Den [burkinin] är ett uttryck för en ideologi som baseras på förslavandet av kvinnor. Det är inte förenligt med Frankrikes och republikens värderingar, sade den franske premiärministern Manuel Valls i augusti.

Kanske hoppades han förekomma oppositionen med det utspelet. Men bara någon vecka senare fick premiärministern bakläxa av landets högsta förvaltningsdomstol, Conseil d’état, som slog fast att förbuden på ett oacceptabelt vis inskränker grundläggande friheter.

En del kommuner har stretat emot, men den politiska debatten handlar nu främst om det behövs någon ny lagstiftning eller ej.

Nationella frontens Marine Le Pen vill ­förbjuda alla religiösa symboler i det offentliga rummet (inklusive kippa och kors), medan Nicolas Sarkozy, den traditionella högerns mest hökaktige kandidat, har lovat ändra konstitutionen för att kunna förbjuda burkinin om han blir president.

Att idéer som dessa får genomslag beror inte bara på rädslan för terrordåd, som är lätt att förstå efter de senaste månadernas attentat – utan också på att det av vänstern så omhuldade begreppet laïcité sedan några år tillbaka förvandlats till den franska extremhögerns stridsrop.

Den lag från 1905 som skiljer kyrka och stat åt har länge varit vänsterns skötebarn, eftersom den var en följd av hård kamp under hela 1800-talet mellan de som stod för den franska revolutionens ideal och de som försvarade monarkin och katolska kyrkan.

Men 2010 plockade Nationella frontens ledare Marine Le Pen upp begreppet och började använda det för att kritisera slöjbärande, muslimska kvinnor. På så vis kunde hon framställa sig själv som respektfull för republikens grundläggande principer, utan att mista stödet hos sina mest rasistiska gräsrötter.

Historiker är skeptiska till Le Pens tolkning, men socialistpartiet har haft svårt att bemöta hennes rockad. Generellt sett har den politiska eliten också haft svårt att hantera det faktum att Frankrike inte längre är samma land som 1905, eller för den skull 1946.

I dag finns en stor muslimsk minoritet i landet, varav omkring två miljoner är aktiva utövare av islam. En del av dem väljer att klä sig på sätt som understryker deras tro. Det leder till utmaningar i vardagen, något som bland andra Paris-designern Vanessa Lourenço tagit fasta på.

– Jag är så klart positiv till att regeringen försöker förhindra terrorism – men jag tycker burkini-
förbuden tyder på okunskap. Vi talar här om kvinnor som aldrig skulle bära en bikini, men som kan gå till stranden i en burkini. Det här plagget frigör dem alltså, det förslavar dem inte, säger Vanessa Lourenço, med premiärminister Valls som tydlig adressat.

Vanessa Lourenço är brasilianska och har i Frankrike slagits av hur en del muslimska kvinnor utestängs från delar av det offentliga rummet. Hennes färgsprakande kollektion av burkinier kan därför ses som ett slags medling mellan traditioner och kulturer.

– Det går inte att överdriva betydelsen av att kunna göra de här små men viktiga sakerna, som att ta ett bad i havet eller att sola på gräsmattan vid ett utebad. Det är helt oacceptabelt att en del kvinnor förvägras det, säger Vanessa Lourenço.

Till saken hör att Frankrike har en lång historia av att diktera hur kvinnors kläder – och i synnerhet muslimska kvinnors kläder – ska se ut. Under kolonialtiden förvägrades många muslimer i Algeriet medborgarskap, inte sällan med hänvisning till kvinnornas slöjor och allmänna klädsel.

Organisationer som arbetar mot islamofobi menar att det bakom talet om sekularism i Frankrike därför ofta fortfarande döljer sig rasism och idéer om civilisatorisk överlägsenhet. Och när förre inrikesministern Jean-Pierre Chevènement nyligen uppmanade muslimer att vara diskreta fick många nog.

Under hashtaggen #MusulmanDiscret (#Diskretmuslim) kom dräpande svar från användare på sociala medier:

”Nej, jag ber inte. Jag bara kontrollerar att mattan inte är skrynklig.”

”Säg inte att du bär hijab. Säg att du har känslig hårbotten!”

På sociala medier sprids också en bild på en kvinna i burkini prydd med en bikini i franska trikolorens färger – och som kommenteras med texten ”Win win!”

Den humorn är välkommen i ett politiskt samtal som annars ofta präglas av gravallvar och påtaglig brist på kommunikation.

Och en sak är säker: burkinin är långt ifrån död.

– Vår försäljning har ökat kraftigt den senaste månaden. Det är fantastiskt med allt stöd vi fått från kvinnor över hela världen, säger Aheda Zanetti.