Valet i Spanien på söndag ser ut att bli historiskt. Vänsterpartiet Podemos har hämtat sig efter en svacka och hotar det politiska etablissemanget med krav på grundlagsfästa sociala rättigheter.
I Madrids södra förorter fylls tennisstadion La Caja Magica, ”Den magiska lådan”, långsamt på av kvinnor och män, varav många är klädda i vänsterpartiet Podemos lila färg. Trummor ljuder, ljudcheckar görs och ett förväntansfullt sorl sprider sig i arenan.
Men det är inte förrän soundtracket från 80-talsfilmen ”Ghostbusters” spelas som jublet stiger på allvar. Plötsligt kommer alla 10 000 på fötter.
”Who ya gonna call? … GHOSTBUSTERS!”
Syntslingan gungar läktarna och nere i rampljuset dyker han upp, utdrivaren av korrupta, politiska vålnader por excelencia: 37-årige Pablo Iglesias. Iklädd blåjeans, blå jacka och med sin karaktäristiska hästsvans ser han ut som en vanlig universitetslärare, vilket han också var innan han förvandlades till politisk ikon förra året.
– Aldrig mer ett Spanien utan ömhet! Buenas tardes, Madrid! ropar han i en mikrofon och hälsar med uppsträckt handflata.
Han möts av talkörer: ”Sí se puede, sí se puede” (”jo, det går!”). Samma talkörer som skanderats när vräkningar av skuldsatta stoppats, som ljudit i demonstrationer och vid ockupationer under de sju långa åren av nedskärningar, korruptionsskandaler och massarbetslöshet.
Vid Pablo Iglesias sida står Barcelonas nya borgmästare Ada Colau, som lett kampen mot vräkningarna. I maj valdes hon till Barcelonas borgmästare efter att ha fått stöd från bland andra Podemos, och nu är hon här för att dela med sig av sina erfarenheter:
– Det går! Det går att förändra saker, det har vi visat. Visst måste man ibland kompromissa. Men det går! säger Ada Colau, som liksom de övriga på scenen är helt ny i partipolitiken.
Podemos har bara funnits i drygt ett år och redan varit med om en osannolik berg- och dalbanefärd. I januari var partiet under en kort period störst i opinionen, för att sedan falla tillbaka till omkring 10 procent. Men de senaste veckorna har Podemos växt på nytt och i den sista stora mätningen inför valet på söndag ligger man på 19 procent – i hälarna på regerande högerpartiet Partido Popular (25 procent) och socialistpartiet PSOE (21 procent).
Podemos är tillbaka. ”Remontada”, som de säger själva. Samtidigt varnar statsvetare för att rörligheten bland väljarna är fortsatt stor.
– Till den gamla politikens herrar vill jag säga: vi kommer att besegra er! 15M har gett upphov till en ny demokratisk grammatik, förkunnar Pablo Iglesias självsäkert.
Med 15M avser han den 15 maj 2011. Det var då torgen i städer runt om i Spanien intogs av en våg av missnöjesdemonstrationer mot de nedskärningar som följde i den ekonomiska krisens spår. Socialistpartiet PSOE förlorade makten – men ersattes av högerkonservativa Partido Popular (PP), vars lösningar var ytterligare nedskärningar, ny arbetslagstiftning som gjorde det enklare att säga upp och visstidsanställa, och repressiva demonstrationslagar.
15M-rörelsen lämnade torgen och gav sig ut i fattiga arbetarförorter. Förra året formade en del av rörelsen så ett nytt parti: Podemos.
Ytterligare en politisk kraft har trätt in på den nationella arenan sedan dess: center-högerpartiet Ciudadanos, som nu har stöd av omkring 15 procent. Tillsammans med Podemos har det skakat om det tvåpartisystem som varit grunden för demokratin i Spanien sedan diktatorn Francisco Francos död för 40 år sedan.
Valsystemet ger oproportionerligt många mandat till de båda största partierna – men efter valet på söndag kan det ändå bli svårt att bilda en majoritetsregering.
Premiärminister Mariano Rajoy är favorit till segern, tack vare ekonomin som växer med 3 procent i år. Men arbetslösheten ligger kvar på 21 procent (näst högst i EU) och ungdomsarbetslösheten är skyhöga 48 procent.
Ciudadanos lösning är mer av flexibilitet på arbetsmarknaden. Podemos, å sin sida, har närmat sig fackföreningsrörelsen och lovat höjd minimilön och att riva upp högerregeringens arbetsmarknadsreformer.
Dessutom vill Podemos grundlagsfästa fackliga och sociala rättigheter – bland dem rätten till en god, offentlig vård, skola och omsorg, en dräglig basinkomst och tak över huvudet.
– Rajoy, den återhämtning du talar om skapar bara prekära och tillfälliga anställningar, säger Pablo Iglesias vid mötet.
Enligt affärstidningen Forbes finns det visst stöd för anklagelsen. 92 procent av nyanställningarna har hittills i år varit visstidsanställningar. En av fyra varar i mindre än åtta dagar.
*
Långt från den politiska showen i tennisarenan står den 59-åriga Aniceto Gimenez och delar ut flygblad för Podemos i Madridförorten Fuenlabrada en kylig decemberkväll.
– Vi är alltid ute på gatorna. Nyligen blev arbetarna på en Coca Cola-fabrik av med jobben, och då hjälpte vi en del av dem att få arbetet tillbaka, säger Aniceto Gimenez.
Han är sjukpensionär och får ut 637 euro i månaden (5 910 kronor), strax under minimilönen.
– Det går inte att leva på det, men som tur är jobbar min fru. Jag är mer orolig för min äldsta son, som är 26 och inte haft ett enda jobb. Han bor hemma hos sin mamma och har det tufft. Många här lever på nästan ingenting, säger Aniceto, som är en av tusentals gräsrötter i Podemos.
En del av dessa gräsrötter håller kritisk distans till ledningen, andra följer Pablo Iglesias som vore han en profet. Gemensamt har de att de ofta håller till på gatorna, organiserar sig i direktdemokratiska ”cirklar” och uttrycker att de fått en helt ny syn på vad det innebär att göra politik.
– För första gången på många år känner jag hopp. Det är stort, säger Aniceto Giménez.
Text: Erik de la Reguera
Publicerat i Arbetet Global den 17 december 2015.
