ANALYS. Om Ecuadors regering ger asyl till Edward Snowden ska det inte ses som ett uttryck för någon sympati för dennes liberala syn på information. Snarare handlar det om president Correas behov av att legitimera sina egna inskränkningar av pressfriheten, den laddade relationen till USA och en lång tradition av diplomatisk asyl i Sydamerika.
För bara en dryg vecka sedan röstade kongressen i Ecuador ja till en av de hårdaste medielagstiftningarna i Latinamerika. Ett nytt statligt kontrollorgan ska inrättas som får långtgående befogenheter att bestraffa medier och enskilda journalister som bryter mot dess etiska riktlinjer eller bara rapporterar ”osanningar”.
Den nya lagen, vars främste tillskyndare är Ecuadors socialistiske president Rafael Correa, avsätter också två tredjedelar av FM-nätet till statliga och ideella kanaler, vilket sannolikt kommer att tvinga flera hundra privata radiokanaler att stänga. Inte oväntat har oppositionen varit kritisk till lagförslaget och en rad ledamöter satte därför demonstrativt på sig munkavlar under omröstningen.
Oavsett åsikt i frågan, så kan en medielag av det slaget knappast ses som överensstämmande med de ideal om fritt flödande information och noll censur som Julian Assange och Edward Snowden talar sig varma om. Correas minst sagt komplicerade relation till Ecuadors privata medier (vilka förvisso inte alltid har kännetecknats av journalistisk kvalitet och sanningspatos), verkar dock vara av mindre betydelse för dessa båda självutnämnda nätliberaler.
Då är president Rafael Correas konfliktfyllda relation till USA betydligt viktigare. Sedan Correa kom till makten 2007 har han distanserat sig från USA och anslutit sig till den radikalaste delen av Latinamerikas vänster, med de allt annat än liberala regeringarna i Kuba och Venezuela som närmaste allierade.
Om Snowden i slutändan väljer att acceptera asyl i Ecuador framför Island – vars Natomedlemskap knappast anses vara en fördel – så är det denna realpolitiska dimension som varit avgörande.
Men det är också sant, som Ecuador gärna påpekar, att Sydamerika har en lång tradition av att ge diplomatisk asyl på ambassader. Denna tradition utvecklades under regionens stormiga 1800-tal, då självständighetskrig, kupper och revolutioner avlöste varandra, för att ge presidenter och oppositionspolitiker en någorlunda säker utväg.
I dag verkar den traditionen delvis vara på väg att omtolkas som en individs rätt att söka och få asyl när denne utmanat USA:s globala dominans.
Erik de la Reguera
Publicerat i DN den 24 juni 2013.
