ANALYS. Om Ecuadors regering ger asyl till Edward Snowden ska det inte ses som ett uttryck för någon sympati för dennes liberala syn på information. Snarare handlar det om president Correas behov av att legitimera sina egna inskränkningar av pressfriheten, den laddade relationen till USA och en lång tradition av diplomatisk asyl i Sydamerika.

För bara en dryg vecka sedan röstade kongressen i Ecuador ja till en av de hårdaste medielagstiftningarna i Latinamerika. Ett nytt statligt kontrollorgan ska inrättas som får långtgående befogenheter att bestraffa medier och enskilda journalister som bryter mot dess etiska riktlinjer eller bara rapporterar ”osanningar”.

Den nya lagen, vars främste tillskyndare är Ecuadors socialistiske president Rafael Correa, avsätter också två tredjedelar av FM-nätet till statliga och ideella kanaler, vilket sannolikt kommer att tvinga flera hundra privata radiokanaler att stänga. Inte oväntat har oppositionen varit kritisk till lagförslaget och en rad ledamöter satte därför demonstrativt på sig munkavlar under omröstningen.

Oavsett åsikt i frågan, så kan en medielag av det slaget knappast ses som överensstämmande med de ideal om fritt flödande information och noll censur som Julian Assange och Edward Snowden talar sig varma om. Correas minst sagt komplicerade relation till Ecuadors privata medier (vilka förvisso inte alltid har kännetecknats av journalistisk kvalitet och sanningspatos), verkar dock vara av mindre betydelse för dessa båda självutnämnda nätliberaler.

Då är president Rafael Correas konfliktfyllda relation till USA betydligt viktigare. Sedan Correa kom till makten 2007 har han distanserat sig från USA och anslutit sig till den radikalaste delen av Latinamerikas vänster, med de allt annat än liberala regeringarna i Kuba och Venezuela som närmaste allierade.

Om Snowden i slutändan väljer att acceptera asyl i Ecuador framför Island – vars Natomedlemskap knappast anses vara en fördel – så är det denna realpolitiska dimension som varit avgörande.

Men det är också sant, som Ecuador gärna påpekar, att Sydamerika har en lång tradition av att ge diplomatisk asyl på ambassader. Denna tradition utvecklades under regionens stormiga 1800-tal, då självständighetskrig, kupper och revolutioner avlöste varandra, för att ge presidenter och oppositionspolitiker en någorlunda säker utväg.

I dag verkar den traditionen delvis vara på väg att omtolkas som en individs rätt att söka och få asyl när denne utmanat USA:s globala dominans.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 24 juni 2013.

MEXICO CITY. Stora satsningar på skola och sjukvård, och fortsatt kamp mot korruptionen – men också en skarp varning till de demonstranter som utmanar statens våldsmonopol. Det budskapet skickade Brasiliens president Dilma Rousseff natten till lördagen i ett direktsänt tv-tal.

– Ni som demonstrerar har rätt att kritisera vad ni vill. Många i min generation fängslades, torterades och dog för den friheten. Men ni måste göra det fredligt. Min rege­ring kan inte acceptera att en liten och våldsam minoritet förstör privat och offentlig egendom. Våld av den typen är en skam för Brasilien, sade Dilma Rousseff i sitt tv-tal, som gavs en vecka efter starten för de massiva protesterna mot hennes socialdemokratiska regering.

Två människor har hittills dödats i våldsamheter i ett tiotal städer runt om i landet. Merparten av demonstrationerna har dock varit fredliga och Rousseff erkände att det finns anledning för de styrande att utöva självkritik.

– Vi måste ge syre till vårt politiska system, och inleda arbetet med en politisk reform som kan ge större folkligt deltagande och bekämpa korruptionen. Jag kommer nu att samla guvernörer och borgmästare från hela landet för att ingå en nationell pakt. Vi kommer att prioritera kollektivtrafiken. Men jag vill också att hundra procent av inkomsterna från oljan ska avsättas för att förbättra utbildningen. Dessutom ska tusentals utländska läkare bjudas in till Brasilien för att höja kvaliteten och täckningen i den offentliga sjukvården, sade Rousseff.

Reaktionerna på talet var i går försiktigt avvaktande. I ett tiotal städer väntades dock nya protester natten till söndagen mot ett lagförslag vid namn PEC37, som kritikerna menar skulle minska befogenheterna för Brasiliens åklagare att utreda korruption. Missnöjet med den utbredda korruptionen i staten har varit ett genomgående tema i myllret av protester som ägt rum i veckan. Även den ledande proteströrelsen Passe Livre meddelade på sin Facebooksida att den tänker fortsätta anordna demonstrationer – nu för helt gratis kollektivtrafik – men inga datum angavs.

Detta kan tolkas som en eftergift till dem inom rörelsen som uttryckt oro för att högerextremister och våldsamma grupper med oklar agenda kan ha infiltrerat en del av protesterna.

Enligt opinionsinstitutet Datafolha stöder 87 procent av demonstranterna landets demokratiska system, medan enbart fem procent menar att en diktatur kan vara nödvändig under vissa omständigheter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 22 juni 2013.

MEXICO CITY. Efter en vecka av massiva protester i Brasilien står det klart att regeringens försök att visa upp en bild av en växande stormakt med lyckliga invånare har misslyckats å det grövsta. I stället utmanas den underifrån av en gatans berättelse om kvardröjande korruption, maktmissbruk och ojämlikhet.

Det här handlar inte bara om priset på bussbiljetter. När 800 000 brasilianer i torsdags gick ut på gator och torg i ett åttiotal städer över hela landet var det inte, som en del medier hävdade, för att ”fira” att São Paulos borgmästare nu backat från prishöjningarna i kollektivtrafiken – utan för att visa ett mer generellt missnöje.

Med sina kroppars blotta närvaro utmanade deltagarna i de myllrande demonstrationerna den officiella berättelsen om Brasilien som ett land där medborgarna förvandlats till lyckliga konsumenter, och där folk hellre drömmer om en permanent plats för sin regering i FN:s säkerhetsråd än om att bli kvitt inkomstklyftorna eller den djupt ingrodda korruptionen i landets politik.

En som nu verkar ha förstått det är Brasiliens president Dilma Rousseff. Hennes agerande de gångna dagarna och de kommande veckorna kan bli avgörande för hennes och hennes parti PT:s (Partido dos Trabalhadores – arbetarpartiet) chanser till omval i oktober nästa år.

Första steget i Rousseffs krishantering blev att övertyga partikamraten Fernando Haddad, borgmästare i São Paulo, om det absolut nödvändiga i att backa från prishöjningarna. Men protesterna har alltså fortsatt och i går kväll kom uppgifter om två dödsoffer i sammandrabbningar mellan polis och demonstranter. Risken för ytterligare våldsamheter är uppenbar – inte minst på grund av den utbredda misstron mot polisen.

Som så många andra massprotester i världen på senare år – inklusive de i Stockholms förorter i maj – började den gångna veckans folkliga uppror efter en omstridd polisinsats. Sociala medier spelade en viktig roll genom att sprida ocensurerade bilder på de poliser som sköt gummikulor och tårgas på fredliga demonstranter i São Paulo i förra veckan.

Även andra protester utanför VM- och OS-arenor har slagits ned av polis, samtidigt som människorättsorganisationer varnat för att myndigheterna kan ha återgått till gamla ökända former av ”social utrensning”, med minst 195 ouppklarade mord på hemlösa på bara 15 månader. För många brasilianer är det minst sagt magstarkt i ett land med en regering som betecknar sig som vänster.

Att protesterna tagit ordentlig fart under ”för-VM” i fotboll, Confederations Cup (genrepet inför nästa års stora VM-turnering), handlar därför både om taktik och symbolik. Den internationella uppmärksamheten understryker budskapet till regeringen: om försöken att sopa sociala och politiska problem under mattan fortsätter kommer protesterna bli ännu större under VM nästa år.

För det socialdemokratiska regeringspartiet PT är situationen ovan. När dess ledning i torsdags sade sig vilja delta demonstrationerna beskrevs det som en ”provokation” av arrangörerna, vilket visar hur PT gått från att uppfattas som de fattigas och förtrycktas parti, till att numera i första hand identifieras med regering och etablissemang.

Därmed inte sagt att alla politiker dras över en kam. Dilma Rousseffs popularitetssiffror ligger ännu över femtioprocentsstrecket, till skillnad från landets kongress som bara omkring en tiondel av befolkningen har förtroende för. Men det är knappast någon slump att 84 procent av deltagarna i veckans protester betecknat sig som partilösa.

Fram tills i går kunde Rousseff med viss trovärdighet hävda att de mer brutala polisinsatserna inte beordrats av henne, utan av lokala borgmästare och guvernörer. Hon har också kunnat ta åt sig äran av framsteg som gjorts under hennes och företrädaren Lula da Silvas maktinnehav: 30 miljoner brasilianer har tagit steget från fattigdom till lägre medelklass, vilket i praktiken innebär att en del av befolkningen som tidigare knappt hade mat för dagen nu kan köpa tvättmaskiner, mikrovågsugnar och persondatorer – om än ofta på kredit.

I början av sin tid vid makten sparkade Rousseff också en rad ministrar som misstänktes för korruption. Och hon har respekterat rättssystemet under den så kallade mensalãorättegången, i vilken en rad höga politiker ställts inför rätta för korruption.

Men samtidigt är Rousseff den ytterst ansvariga för den mångmiljardsatsning på prestigeprojekt inför VM och OS, som en del kritiker menar har lett till ökad korruption och ett gigantiskt slöseri med resurser.

Att generalisera om 800 000 enskilda människors motiv – särskilt när protesterna växer underifrån via sociala nätverk – är givetvis vanskligt. Men en gemensam nämnare tycks vara att de inte tänker acceptera en inbromsning av reformerna i Brasilien bara för att den politiska eliten vill visa upp en vacker VM- och OS-fasad.

Tvärtom verkar de flesta av demonstranterna förvänta sig mer jämlikhet: såväl ekonomisk sådan, i form av minskade klyftor (Brasilien är fortfarande ett av världens mest ojämlika länder), som politiskt i form av större möjligheter till demokratiskt deltagande och ett kraftigt ökat ansvarsutkrävande av korrupta och inkompetenta politiker.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN:s digitala upplaga den 22 juni 2013.

MEXICO CITY. Borgmästarna i São Paulo och Rio de Janeiro har backat från höjningarna av priserna i kollektivtrafiken – gnistan som utlöste protestvågen i Brasilien. Samtidigt byggde polis barrikader inför nya demonstrationer, som väntades bli de största hittills.

– Det här kommer att innebära stora uppoffringar för oss. Vi kommer att bli tvungna att skära i stadens utgifter, sade São Paulos borgmästare Fernando Haddad när han påtagligt motvilligt gick med på att dra tillbaka den tioprocentiga höjningen av biljettpriserna.

Haddad tillhör president Dilma Rousseffs parti PT och har fått hård kritik för det brutala vis på vilket hans polisstyrkor slagit ned fredliga protester.

I tjugomiljoners­staden São Paulo har stödet för protesterna ökat från 55 till 77 procent på bara tio dagar, enligt opinionsinstitutet Datafolha – något som inte minst riskerar slå mot president Rousseffs popularitet.

Även Rio de Janeiros borgmästare backade i går från höjningar på biljettpriser. Tidigare i veckan har liknande prissänkningar också tillkännagivits i städerna Porto Alegre, Blumenau, Recife, Cuiabá och João Pessoa. Men protesterna har vid det här laget förvandlats till ett sätt för många brasilianer att protestera mot mer generella problem i landet, som fattigdom, korruption och maktmissbruk.

I praktiken vänder sig många mot den putsade fasad som landets ­regering försöker visa upp inför VM nästa år.

Natten till fredagen svensk tid väntades den största demonstrationen hittills i protestvågen äga rum. Arrangörerna hoppades att en miljon människor skulle gå ut på gatorna i över 80 städer över hela Brasilien och uppgifterna fick presidenten att ställa in en planerad resa till Japan för att kunna hålla ställningarna i landet.

Vid denna upplagas pressläggning var polisens elitstyrkor fullt upptagna med att bygga barrikader utanför regeringsbyggnader och idrottsarenor i de städer där ­fotbollsturneringen Confederations cup spelas.

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. Gatuprotesterna mot korruption, polisvåld och höjningar av priserna i kollektivtrafiken fortsätter i Brasilien. I dag hoppas arrangörerna på att mobilisera hundratusentals människor runt om i landet.

– Den politiska klassen måste förstå att det är vi som styr, inte dom. De måste lära sig att respektera oss, sade 22-åriga Yasmine Gomes, som var en av omkring 50 000 männi­skor som tågade fredligt genom Brasiliens största stad São Paulo natten till onsdagen svensk tid.

Demonstrationen riktade sig mot korruption vid bygget av idrotts­arenor, höjda priser på kollektivtrafik och den senaste veckans omstridda polisinsatser, som dokumenterats på mobilfilmer och spritts via sociala medier.

Även denna kväll ägde våldsam­heter rum. Några hundra maskerade individer tände eld på bilar, slog sönder fönster och plundrade butiker längs ett par stora avenyer i São Paulo, med polisen tätt i hälarna. Arrangörerna betonade att de ansvariga för dessa handlingar var en liten minoritet.

– Våld genererar bara mer våld. Men de fredliga demonstranterna sänder ett klart budskap om det oacceptabla i korruption och slöseri med offentliga resurser. Jag vill att de ska veta att min regering lyssnar och tar till sig, sade Brasiliens president Dilma Rousseff.

Borgmästare i elva städer i landet har hittills beslutat sänka priserna på bussbiljetter. Men i São Paulo vägrar borgmästaren Fernando Haddad fortfarande att backa från den höjning av priset i kollektivtrafiken som utlöst de senaste dagarnas protester.

Höjningen krävs för att finansiera sjukvård och annan offentlig service, menar Haddad.

– Det finns tillräckligt med pengar! Problemet är hur de används, svarade en talesman för rörelsen Pase Libre, som varit tongivande i protesterna.

I dag hoppas proteströrelsen mobilisera hundratusentals männi­skor i Rio de Janeiro och flera andra städer där matcher i fotbollsturneringen Confederations cup spelas. Regeringen meddelade därför att den federala polisens elitstyrkor kommer att bevaka evenemangen.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 20 juni 2013.

MEXICO CITY. Mitt under ”för-VM” i fotboll, Confederations cup, skakas Brasilien av de största protesterna på över 20 år. Polisen anklagas för övervåld och många skadades i protesterna, som kan bli långvariga.

“Folket har dykt upp!” skallade slagorden på gatorna i Rio de Janeiro, São Paulo och en rad andra städer runt om i Brasilien i måndags kväll.

Många av de hundratusentals deltagarna hade valt att gå med i demonstrationerna efter att ha sett uppmaningar på Facebook, och enligt opinionsinstitutet Datafolha saknade merparten av dem klara partisympatier.

Mindre protester mot regeringen har pågått i flera månader, med krav på allt från bättre utbildning och sjukvård till stopp för planerade vattenkraftverk i känsliga områden i Amazonas. Men det var inte förrän i torsdags, när rörelsen Pase Libre organiserade en protest mot en tioprocentig höjning av biljettpriserna i kollektivtrafiken i São Paulo, som den antändande gnistan kom.

Polisen gick ovanligt hårt fram mot torsdagens demonstration, vilket dokumenterades på mobilfilmer och spreds på sociala medier. Över 100 personer uppges ha skadats och 170 gripits.

Att ”stopp för polisövergreppen!” var ett vanligt slagord i måndags kväll är därför ingen slump. Nya sammandrabbningar ägde rum senare rum, med minst 20 poliser och ett tiotal demonstranter skadade.

För den socialdemokratiska regeringen i landet är protesterna en rejäl huvudvärk. President Dilma Rousseff har under det pågående ”för-VM” velat visa upp ett Brasilien som är redo att arrangera nästa års fotbolls-VM, men nu kan arrangemanget i stället slå tillbaka mot henne politiskt.

-I en demokrati har alla rätt att demonstrera , sade Rousseff i ett korthugget uttalande igår.

Statsvetare som DN talat med utesluter inte att det vi ser nu kan vara början på långvariga protester.

-.Jag tror att det här kan fortsätta i åtminstone en eller ett par veckor till. Confederations Cup gör att manifestationerna får internationell uppmärksamhet, vilket i sin tur ökar aktivisternas vilja att delta. Det är inte omöjligt att det vi ser nu också är en försmak av hur det kommer att se ut under VM nästa år, säger statsvetaren João Trajano Sento-Sé vid Universidade do Estado de Rio de Janeiro.

Brasilien har växt så det knakat de senaste åren. Oljefynd i vattnen utanför Rio de Janeiro har fått den politiska eliten att damma av landets gamla stormaktsdrömmar. Samtidigt har stödprogram till fattiga och höjningar av minimilönen lett till minskad fattigdom.

Men det senaste året har tillväxten avstannat. Första kvartalet i år växte ekonomin bara med 0,6 procent.

-Ekonomin kan vara en faktor, men det är fortfarande för tidigt att avgöra exakt vad som ligger bakom protesterna. De har inte någon tydlig ledning. Men det är intressant att det här sker samtidigt som miljoner brasilianer just tagit steget upp ur fattigdom och in i en lägre medelklass. Det vore inte första gången som en befolkning vars mest akuta materiella behov blivit tillfredsställda börjar kräva politiska rättigheter och mer inflytande – eller protestera mot korruption och maktmissbruk, säger João Trajano Sento-Sé till DN.

Nästa år arrangeras inte bara fotbolls-VM, utan också presidentval i Brasilien. Om protesterna fortsätter kan de därför få konsekvenser för presidentens chanser till omval.

– Rousseffs popularitet är hög. Men hon är inte en särskilt karismatisk politiker, och om ekonomin försämras ytterligare eller om polisens behandling av demonstranter ses som onödigt brutal, kan saker förändras snabbt, säger João Trajano Sento-Sé.

I Brasilien är den politiska klassen sedan länge ökänd för korruption och maktmissbruk. Rousseff har försökt markera nolltolerans genom att sparka en rad korruptionsmisstänkta ministrar. Men de senaste månadernas avslöjanden om att flera av VM- och OS-arenorna dragit över budget med 50 procent eller mer har närt misstankar om att inte mycket förändrats i praktiken.

Men det är för tidigt att säga om det väntar en ”het vinter” i Brasilien eller ej (juni-augusti är vintermånader på södra halvklotet). I en tjugomiljonersstad som São Paulo eller en tolvmiljonerstad som Rio de Janeiro är hundratusen människor på gatorna inte nödvändigtvis att betrakta som en enorm folkmassa, trots att det var länge sedan som så många deltog i protester i det förhållandevis stillsamma Brasilien.

En första indikation på hur situationen utvecklas lär komma senare i veckan, då nya protester väntas. Budkaveln går redan på sociala medier.

Erik de la Reguera

Så började allt

Protester mot regeringen har ägt rum sedan flera månader tillbaka i Brasilien. I april slogs protester utanför Maracanástadion i Rio de Janeiro ned av polis, sedan aktivister vräkts från en byggnad.

Men det var när polis drabbade samman med aktivister i São Paulo i torsdags, efter en manifestation mot prishöjningar i kollektivtrafiken, som den tändande gnistan kom.

—

Publicerat i DN den 19 juni 2013.

RIO DE JANEIRO. Försenade arenabyggen och misstänkt korruption riskerar att grumla glädjen inför fotbolls-VM nästa år. I morgon spelar Brasilien mot England på Maracanãstadion – en match som var nära att ställas in då säkerheten inte kunde garanteras.

Det är sen eftermiddag på Copacabana i Rio de Janeiro och ett kompisgäng har samlats på stranden för att spela lite fotboll.

– Tudo bem? (allt bra?) frågar den 21-årige Diogenes Hasteinreiter när han hälsar på vännen Luan Rodrigues, 19, som just håller på att värma upp.

De läser medie- och kommunikationsvetenskap tillsammans på universitetet och brukar träffas här på Copacabana en gång i veckan för att hålla sig i form. Det är 25 grader varmt i skuggan, och medan Diogenes tar av sig skorna och låter sanden sila mellan tårna ser han havets vågor slå in längs den fyra kilometer långa stranden.

På strandpromenaden vandrar hundratals Riobor och turister sida vid sida. Sambaband spelar vid några av uteserveringarna, och runt omkring på stranden pågår en rad fotbolls- och volleybollmatcher mellan olika amatörlag.

En bättre inramning för en stor fotbollsturnering är svår att tänka sig. Och nu är det bara ett år kvar till den första VM-turneringen i Brasilien sedan 1950. Den 12 juni 2014 blåser en domartrio för avspark i öppningsmatchen.

– Jag tror att det kommer att bli helt fantastiskt. Det är en chans för vårt land att visa att vi befinner oss på samma nivå som Europa, säger Diogenes Hasteinreiter.

Det är ingen överdrift att påstå att förväntningarna inför hemma-VM i Brasilien är enorma. Landet är sedan länge en stormakt inom fotbollen och stjärnor som Neymar, Ganso och Lucas Moura kommer att ha en närmast övermänsklig press på sig att vinna turneringen och – vilket anses minst lika viktigt i Brasilien – bjuda på vackert spel.

Men det finns även en ambition att det ska bli en succé på ett rent organisatoriskt plan. President Dilma Rousseff och hennes vänsterregering hoppas att detta VM, tillsammans med OS i Rio 2016, en gång för alla ska etablera Brasilien som en global ekonomisk och politisk stormakt.

Mycket har hänt i landet på ett par decennier: 40 miljoner brasilianer har lämnat fattigdomen bakom sig och tagit steget in i medelklassen samtidigt som de enorma klyftorna mellan rik och fattig långsamt börjat krympa.

Men de snabba förändringarna har också en baksida. Landets infrastruktur har haft svårt att hinna med i utvecklingen.

Antalet fordon har fördubblats i Rio de Janeiro de senaste tio åren, utan att vägnätet eller kollektivtrafiken utökats i lika stor utsträckning. Miljardsatsningar görs nu därför från statens sida inför VM och OS. Men för den som besöker Rio de Janeiro eller São Paulo står det klart att det fortfarande är en bra bit kvar.

Inte heller mobilnätet och internetförbindelserna har byggts ut i den takt som antalet användare ökat. Och när cariocas (Riobor) då och då fastnar i någon av dessa fysiska eller virtuella trafikstockningar, är den ständigt återkommande kommentaren: ”Undrar just hur det blir under VM …”

Oron blir inte mindre av att flera arenabyggen försenats – och omgärdas av misstankar om korruption.

– Den här gången har de verkligen stulit skamlöst ur statskassan. Hur ska man annars kunna förklara att ombyggnaden av Maracanã­stadion kostat mer än vilket arenabygge som helst i omvärlden? säger Luan Rodrigues nere på Copacabana.

Det är på Maracanãstadion i Rio de Janeiro som nästa års VM-final ska spelas. Upprustningen har hittills kostat drygt tre miljarder kronor, vilket är 48 procent mer än planerat.

I morgon, söndag, är Maracanã tänkt att återinvigas med en vänskapsmatch mellan Brasilien och England. Men byggnadsarbetet pågår fortfarande och in i det sista har det varit oklart om matchen ska kunna spelas på arenan, trots att såväl landslagstrupper som tusentals tillresta fans och journalister finns på plats.

Så sent som i torsdags förkunnade den brasilianska domaren Adriana Costa dos Santos att arenan inte är tillräckligt säker för ett så stort arrangemang. Beslutet hävdes dock av en annan domstol några timmar senare.

Debaclet är pinsamt för arran­görerna – och talande för den logistiska mardröm som hotar ett år före turneringens start. Även i São Paulo och på flera andra håll i landet har förseningar och överdragningar av budget präglat VM-förberedelserna.

Bland vännerna på Copacabana skakas det bedrövat på huvuden när de ifrågasatta VM-förberedelserna kommer på tal. Men Diogenes Hasteinreiter lyser upp när jag nämner det svenska landslagets kvalmatch mot Österrike nästa vecka.

– Ni har en väldigt bra spelare i Zlatan Ibrahimovic. Det vore roligt om han kan komma hit och spela. För jag tror trots allt att VM kommer att bli en sportslig höjdare när det väl är dags!

Erik de la Reguera

Bältdjur är maskot

Världsmästerskapet i fotboll kommer att spelas i tolv städer i Brasilien. Öppningsmatchen spelas på São Paulos nya stadion den 12 juni och finalen på Maracanãstadion i Rio de Janeiro den 13 juli 2014.

Sex helt nya arenor byggs inför VM och ytterligare sex rustas upp på olika sätt. Kostnaderna beräknas till minst 100 miljarder kronor.

Världsmästerskapets officiella slogan är ”Juntos num só ritmo”, alla i en rytm. Maskoten är ett bältdjur vid namn Fuleco.

Senast Brasilien arrangerade VM i fotboll var 1950. Då tog Uruguay hem VM-pokalen, efter att ha besegrat Brasilien i finalen. I Brasilien är den händelsen känd som ”a tragédia nacional”, den nationella tragedin.

—

Publicerat i DN den 1 juni 2013.

TUMACO. Ett första, historiskt delavtal har nåtts i fredsförhandlingarna mellan Farcgerillan och regeringen i Colombia. Hoppet växer nu om att det ska gå att ett slut på den halvsekellånga konflikten, som krävt tiotusentals människoliv och tvingat flera miljoner på flykt.

”Vi har nått ett första avtal i förhandlingarna och det vi har kommit överens om kommer att bli början på en radikal omvandling av landsbygden i Colombia, både vad gäller social rättvisa och demokrati.”

Det beskedet gav den marxistiska Farcgerillan och den colombianska regeringen vid en gemensam presskonferens i Kubas huvudstad Havanna natten till måndagen.

Detaljerna i avtalet är fortfarande oklara, men enligt de båda sidornas förhandlare innebär det bland annat en stor jordreform och ökat stöd till småjordbrukare i form av infrastruktursatsningar, billigare och mer lättillgängliga lån och tillgång till bättre utbildning och sjukvård.

Efter nära 50 år av väpnad konflikt ser därför ett definitivt fredsavtal ut att vara närmare än på mycket länge.

– Det här är väldigt viktigt för det visar att fredsprocessen inte har strandat, som en del hade fruktat. Det är också positivt att den modell med storjordbruk och industriell produktion – som regeringen satsat på de senaste åren – nu ser ut att kompletteras av stöd till småbönder och möjlighet för internflyktingar att återvända hem, säger Marco Romero, chef på människorättsorganisationen Codhes i Colombia.

Förhandlingarna har pågått i sex månader bakom lyckta dörrar och före söndagens besked hade inte några som helst konkreta resultat visats upp. Med nästa års presidentval i snabbt antågande fanns farhågor för att president Juan Manuel Santos skulle välja att lägga dialogen på is för att inte riskera sina möjligheter till omval.

Men i går twittrade en påtagligt nöjd Santos: ”Vi firar detta fundamentala steg mot ett slut på konflikten.”

– Som jag ser det var det här den största stötestenen. Jag tror att de övriga punkterna på agendan blir lättare att komma överens om, säger Marco Romero till DN.

De fyra frågor som återstår rör oppositionens rättigheter och möjlighet till politiskt deltagande, rättvis kompensation till konfliktens offer, en effektiv demobilisering av gerillan och – inte minst – den illegala drogindustrin.

Den sista punkten är särskilt känslig, eftersom många av Farcgerillans tusentals män numera är djupt inblandade i såväl illegal kokaodling som framställning av kokain.

Erik de la Reguera

”Mitt liv slogs sönder av Farcgerillan”

TUMACO. Omkring fyra miljoner människor har drivits från sina hem de senaste årtiondena i Colombia. En av dessa internflyktingar är Cynthia, 42 år, som tvingades fly hals över huvud när Farcgerillan kom till hennes by för elva år sedan.

Cynthia knyter näven när jag frågar varför hon tvingades fly.

– De dödade min man. De slog sönder mitt liv. Jag ville bara lägga mig ned och dö där bredvid honom när jag såg kroppen på marken. Vi var så lyckliga innan dess. Men vi människor har mer kraft inom oss än vi anar. Det jag har gjort sedan dess har jag gjort för barnen, säger hon.

Det var 2002 som Farcgerillan anlände till hennes by i bergen i södra Colombia. Cynthia och hennes man drev en liten restaurang i byn och hade just fått sitt fjärde barn. När jag frågar vad gerillan ville öppnar Cynthia försiktigt handen igen.

– Äh, de ville bara åt kokan. I vår by – som i så många andra – har många av bönderna odlat koka, för det ger mer betalt än om man odlar majs, bönor eller ananas. Man blir inte rik. Verkligen inte. Men det finns flera fördelar: busken är tålig och uppköparna kommer direkt till dig, så du slipper transporten, säger Cynthia, som inte vill uppge sitt efternamn av rädsla för repressalier.

Hon fick aldrig reda på exakt varför hennes man dödades. Det enda hon vet är att han blev kallad till en gerillaledares läger och blev ihjälskjuten på vägen dit. Och ett par dagar senare var hon och barnen – två pojkar och två flickor – på flykt.

De tog sig till den närliggande hamnstaden Tumaco, där Cynthias svärmor bor.

– Vi fick bo hos hennes familj. De tog hand om oss – men det var väldigt trångt och jobbigt psykiskt. Så när jag hörde att det pågick en jordockupation här i Nuevo Milenio tog jag en machete, ett tält, lite kläder och åkte hit.

I dag har hon byggt ett litet skjul av plankor och korrugerad plåt på marken i denna kåkstad, som växte upp för sju år sedan. Området saknar rinnande vatten och avlopp. Men det är ändå stor skillnad mot när hon först kom hit.

– Det här var ett mangroveträsk, fullt av läskiga insekter. Det var väldigt tufft. Myggen terroriserade barnen, vi hade knappt mat för dagen och det gällde att hålla ögonen öppna för enorma tusenfotingar, som kan få en hel arm att domna bort om de biter dig.

De delade den verkligheten med flera hundra andra colombianer under ockupationen. Nästan alla var – och är – internflyktingar som drivits på flykt på grund av kokan. En del var offer för Farc, and­ra för högermiliser som AUC eller Los Rastrojos, och ytterligare en del hade tvingats lämna sin mark sedan regeringens besprutningsplan gjort jorden omöjlig att bruka.

I dag har Cynthia arbete som hembiträde i en välbärgad familj. Lönen räcker inte ens till mat månaden ut, så för att dryga ut kassan virkar hon mössor och annat hantverk och säljer dem på marknader. I likhet med omkring fyra miljoner andra internflyktingar vet hon att mycket står på spel i fredsförhandlingarna.

– Visst, vi får se. Men ibland känns det som om det här aldrig tar slut. Här i Nuevo Milenio har gerillan också män, liksom högermiliserna och andra brottssyndikat. De utövar utpressning mot dem som försöker driva butiker, tvångs­rekryterar ungdomar och tvingar in unga flickor i prostitution. Jag har sänt min äldsta dotter till en annan stad för att skydda henne, säger hon innan vi skils åt.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 28 maj 2013.

MEXICO CITY. Författningsdomstolen i Guatemala har ogiltigförklarat domen i folkmordsrättegången mot exdiktatorn Efráin Ríos Montt.

Utfallet är en svår motgång för männi­skorättsaktivister och anhöriga till de som dödades i massakrer under Ríos Montts tid vid makten (1982–83), och bygger på försvarets argument att vissa juridiska procedurer inte gått rätt till.

I praktiken kastas nu rättegångsförhandlingarna en månad tillbaka i tiden, samtidigt som exdiktatorn – åtminstone för stunden – får sin frihet åter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 22 maj 2013