MEXICO CITY. Hugo Chávez kommer att gå till historien som den politiker som banade väg för 2000-talets stora vänstervåg i Sydamerika. Tillsammans med andra vänsterledare på kontinenten lyckades han bryta USA:s sekellånga dominans och åtminstone delvis återupprätta socialismen som politisk ideologi.
Han ser rakt in i tv-kameran med en sådan självklarhet att tittarna får känslan av att de sitter mitt framför honom - inte i ett skjul på landsbygden eller i Caracas slumkvarter. Utstrålningen är okonstlad. Tonen är en nära väns.
”Jag växte upp i min mormors lilla skjul med palmbladstak, jordgolv och lerväggar. Det var hon som lärde mig att läsa och skriva. ’Du måste lära dig saker, Hugo’ brukade hon säga, min kära mormor...”
Det är denne Hugo Chávez som i dag kommer att sörjas av miljoner venezuelaner. Fattigpojken som tog värvning och gjorde uppror mot överheten. Rebellen som benådades av de uppsuttna och blev politiker, men som aldrig glömde var han kom ifrån. Tv-mediets okrönte mästare som räddade socialismen från historiens sophög, gav de fattiga hopp och blev Venezuelas landsfader.
Han var både älskad och hatad. Men hans betydelse för Latinamerikas moderna historia kan svårligen överskattas.
När Hugo Chávez kom till makten 1999 ville han inte ta ordet socialism i sin mun. Han föredrog att kalla sig nationalist. Bara några år hade gått sedan Sovjetunionens sammanbrott och marknadsekonomin spreds snabbt över världen. Latinamerika präglades av ekonomiska chockterapier, inte helt olika dem som Grekland och andra sydeuropeiska länder utsätts för i dag.
Den rådande vänsteranalysen var att den reella makten flyttats till internationella organisationer som IMF och Världsbanken. Men Chávez, som svepts till makten av en våg av missnöjesröstande, valde att återigen sätta staten i första rummet.
Han stötte snart på motstånd: ett kuppförsök ägde rum 2002. Men Chávez höll sig kvar vid makten, anklagade USA för att ha legat bakom kuppen och utmanade på så vis en drygt sekellång amerikansk dominans i regionen. Samtidigt närmade han sig kommunistregimen på Kuba och lovade stöda olika vänsterprojekt med Venezuelas oljepengar.
Radikaliseringen fick det att gå som en skälvning genom hela Latinamerika. 2002 kom fabriksarbetaren Lula da Silva till makten i Brasilien. Nästa år Néstor Kirchner i Argentina. Sedan följde Evo Morales i Bolivia, Rafael Correa i Ecuador, och så vidare.
Chávez var länge den självklara fixstjärnan i denna vänstervåg. Inte minst på grund av att den extrema fattigdomen mer än halverats i Venezuela, utan att det demokratiska styrelseskicket föreföll vara allvarligt hotat.
Men 2007 lät Chávez utlysa en folkomröstning om en socialistisk grundlag, som i ett slag skulle ha gjort landet mer likt det kommunistiska Kuba. Resultatet blev ett nej.
Personkulten kring presidenten, det alltmer politiserade rättsväsendet och det direkta motarbetandet från myndighetshåll av oppositionen och kritiska pressröster, ledde till en växande oro bland dem i Venezuela som värdesätter demokrati och pluralism lika mycket som social rättvisa.
Hög inflation, ett misslyckat förstatligande av elmarknaden och Chávez insjuknande i cancer 2011 gjorde att stjärnglansen falnade ytterligare. Socialdemokratiskt styrda länder som Brasilien och Uruguay har i dag övertagit rollen som förebilder för merparten av den partipolitiska vänstern i regionen.
Trots det lär Hugo Chávez förbli en politisk referens i decennier framöver. Dels för att han visat att staten har en roll att spela även i globaliseringens tidevarv. Dels för drömmen om ett oberoende Sydamerika, inspirerad av frihetshjälten Simón Bolivar, en dröm som för några år sedan fick ett konkret uttryck i samarbetsorganisationen Unasur.
Erik de la Reguera
Publicerat i DN den 6 mars 2013.
