MEXICO CITY. Med bara en vecka kvar till påven Benedictus XVI besök på Kuba, trappar kommunistregimen upp förföljelserna av oppositionella på ön. I söndags greps minst 70 medlemmar av den oppositionella gruppen Damerna i vitt i samband med en fredlig marsch i Havanna.

– Vi hade kommit ut från Santa Rita-kyrkan och gick tyst på led nedför trottoaren på Femte avenyn, som vi gör varje vecka. Men den här gången möttes vi av säkerhetspolis efter några kvarter. Poliserna fick understöd av en arg mobb av regeringsanhängare som slet oss i håret, knuffade och slog oss, säger Katia Sonia Martín, en taleskvinna för oppositionsgruppen Damerna i vitt, till DN.

Katia Sonia Martín och 21 andra aktivister greps och fördes till en polisstation, där de trängdes ihop i en minimal cell. Strax före marschen hade polisen också gripit ett femtiotal andra medlemmar i Damerna i Vitt på olika håll i huvudstaden Havanna.

– Det är klart att man blir rädd när sådant händer. Ett gripande på Kuba kan vara i en timme, en dag eller ett år – det är omöjligt att veta. Den här gången hölls vi fängslade i fem timmar. I slutändan tog de bara våra namn och adresser. Men innan vi fick lämna stationen sa en av poliserna att ”det är lika bra att ni gör er redo för det som väntar de närmaste dagarna”, säger Katia Sonia Martín.

Hoten och gripandena har ökat i antal på senare tid, vilket förefaller vara ett sätt för enpartistaten att sända en signal till oppositionen. I nästa vecka kommer påven Benedictus XVI på besök till Kuba, och med världens strålkastarljus riktade mot ön vill Castroregimen inte att grupper som Damerna i vitt ska stjäla uppmärksamheten.

Katolska kyrkan har tagit på sig en roll som medlare på ön de senaste åren – inte minst vid frigivandet av politiska fångar. Det finns därför en viss förhoppning bland oppositionella om att besöket ska leda till en politisk öppning.

-Vi har bett om att få träffa påven, men kyrkans företrädare vill inte lova oss något, säger Katia Sonia Martín.

Än så länge finns inte heller några som helst tecken på att Benedictus XVI kommer att ta upp frånvaron av yttrande- och pressfrihet på Kuba.

Samtidigt verkar Castroregimen ha ersatt de långa och internationellt kritiserade fängelsestraffen med en ny sorts systematiska korttidsgripanden av dissidenter. Det var det som drabbade Damerna i vitt i söndags.

Enligt människorättsgruppen CCDHRN gjordes 604 sådana korttidsgripanden enbart under februari månad, vilket innebär 19 frihetsberövanden av politiska skäl varje dag. Det är en fyrdubbling jämfört med 2010.

Erik de la Reguera

Samlas varje söndag

Damerna i vitt (”Damas de blanco”) bildades 2003 i Havanna av anhöriga kvinnor till 75 dissidenter som åtalats för att bland annat ha deltagit i en namninsamling för konstitutionella förändringar – vilket den kubanska regimen såg som högförräderi.

Sedan dess har Damerna i vitt samlats varje söndag i Santa Rita-kyrkan i Havanna, varifrån de har för vana att vandra några kvarter längs Femte avenyn, vitklädda och med blommor i händerna. Denna tysta protest skulle knappast ha väckt någon större uppmärksamhet i ett demokratiskt land, men på Kuba ses varje offentlig missnöjesyttring som ett potentiellt högförräderi av kommunistregimen.

De senaste två åren har de 75 männen och andra samvetsfångar frigivits, delvis tack vare Katolska kyrkans medling. Men Damerna i vitt fortsätter sina protester och kräver demokrati och yttrandefrihet. För det utsätts de för förföljelser, hot och massgripanden.

—

Publicerat i DN den 20 mars 2012.

MEXICO CITY. Natalia Gutiérrez skär försiktigt av snöret som håller fast valaffischen där uppe på lyktstolpen. Den vajar till i vinden och singlar ned mot den fuktiga asfalten.

– Bra jobbat! jublar aktivisterna nedanför Natalia medan hon försiktigt balanserar på cykelsadeln och kliver ned på marken.

Hon är inte den enda i Mexico City som ägnar sin fritid åt att skära ned valaffischer. På bara ett par veckor har ”quitaunanuncio” – riv ned en valaffisch – blivit en populär hashtag på Twitter, med mängder av bilder på nedslitna postrar och brett leende aktivister.

Bakgrunden till detta aningen udda folknöje är det president- och parlamentsval som väntar i Mexiko i juli. Enligt lag får partierna inte göra reklam för sina kandidater förrän tidigast den 29 mars. Men det har de struntat i, som vanligt.

– Det är så typiskt. Våra politiker klarar inte ens av att följa en så enkel regel. I stället tvingas vi leva med en enorm visuell förorening, säger Natalia när hon lite senare tar en kaffe tillsammans med sina tre cykelaktivistvänner: Andros Aznar, Naomi Araiza och Alejandra del Castillo.

De känner inte varandra sedan tidigare utan fick kontakt på Twitter när de letade efter någon som ville riva ned affischer. Alla är överens om att det egentligen är myndigheterna som borde göra detta. Men trots att stadskontoret hävdar att det rensat bort 47 ton valaffischer i år, så finns de ju ändå överallt.

– Det är en befrielse att få göra något praktiskt, säger Naomi.

Nedrivandet av valaffischer är också en i högsta grad symbolisk handling. Frustrationen över korruptionen bland politiker är påtaglig hos aktivisterna – liksom hos så många andra i Mexikos storstäder. Inte minst i medelklassen.

Länge låg en utbredd cynism som en våt filt över detta missnöje. Men det senaste året har en rad spontana initiativ börjat dyka upp på sociala nätverk. Det kan vara alltifrån stödaktioner för gripna aktivister till att samla in mat till hungrande bönder. Folk samlas kring medborgarrättsaktivister som sprider informationen snabbt och därför får tusentals följare.

– De sociala nätverken har förändrat mycket. Men det är också viktigt att göra saker i den fysiska verkligheten. Annars blir det bara tomt prat, säger Natalia Gutiérrez.

Några minuter senare rullar deras cyklar på stadens gator igen. Och alla stelt leende politiker är genast i farozonen.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 17 mars 2012.

Sprang just ut på gatan i badrock och med schampo i håret. Stark jordbävning här i Mexico City, ramlade nästan omkull i duschen. Enligt USGS mätte skalvet 7,4 på Richterskalan och hade epicentrum i norra Oaxaca.

Ännu inga rapporter om allvarliga skador i Mexico City. Oklart hur läget är i Oaxaca och Guerrero. Löpande uppdateringar på mitt twitterkonto.

MEXICO CITY. Venezuelas president Hugo Chávez är sjukare än vad som tidigare befarats. En ny och elakartad tumör har opererats bort på Kuba, och med bara ett halvår kvar till nästa presidentval är frågan huruvida Chávez verkligen kan ställa upp till omval – eller ens överleva sjukdomen.

– Det läkarna misstänkte visade sig vara riktigt. Den tumör som har opererats bort var en återväxt av samma cancer som tidigare, sa Hugo Chávez via videolänk från Kuba i söndags.

Klädd i en träningsoverall som påminde om mentorn Fidel Castros tid i sjuksängen gjorde han så gott han kunde för att ge ett piggt och förtröstansfullt intryck. Men det blir allt svårare att dölja att allt inte står rätt till med Venezuelas socialistiske president.

Den exakta diagnosen är en statshemlighet, men allt tyder på att det rör sig om tjocktarmscancer. Chávez har inte förnekat detta – och han säger själv att den tumör som läkarna opererade bort från hans buk i juni förra året var ”stor som en baseball”.

Under hösten gick han igenom en cellgiftskur som fick håret att falla från hjässan. Och nu, mindre än ett år efter den första operationen, har alltså läkarna tvingats avlägsna ännu en tumör – omkring två centimeter i diameter – på samma ställe som den första.

– Det innebär givetvis en sämre prognos, säger läkaren Floriano Marchetti, som är specialist på tjocktarmscancer, till Washington Post.

De läkare som gjort ingreppen på Kuba är försedda med munkavle, vilket Chávezkritiker tolkar som att presidentens tillstånd är värre än vad som sägs. I läckta e-postmeddelanden från tankesmedjan Stratfor, som publicerats av Wikileaks, citeras också en källa på en utländsk underrättelsetjänst som menar att Chávez bara har mellan ett och två år kvar att leva.

Dessa uppgifter är dock svåra att få bekräftade – och de avfärdas av Chávez som lösa spekulationer. Presidenten hävdar att läkarna tvärtom gett honom ”en mycket positiv” prognos, och att cancern inte spritt sig till några andra organ.

Ovissheten kring Chávez hälsa skapar en laddad stämning inför det presidentval som väntar i Venezuela i oktober. I det är Chávez den givne kandidaten för det regerande socialistpartiet PSUV. Han är ännu populär i fattiga områden, där många invånare ser honom som den enda politiker som någonsin brytt sig om dem.

Detta känslomässiga band hålls intakt av Chávez pratshow i tv, ”Alo Presidente”, som sänds en gång i veckan, och presidentens löften om att fortsätta omfördela Venezuelas oljeintäkter. Enligt officiell statistik har den extrema fattigdomen halverats sedan år 2000, samtidigt som analfabetismen i praktiken utrotats.

Men samtidigt har kokainsmugglingen och våldsnivåerna ökat i storstäderna, vilket främst drabbar de fattiga. Inflationstakten är också mycket hög, omkring 30 procent. Tillsammans med den utbredda korruptionen i staten är det vad oppositionen siktar in sig på.

– Jag önskar verkligen att vår president får ett långt liv. Jag vill att han ska se de förändringar som vi kommer att genomföra, alla de framsteg som väntar, det enade land som ligger framför oss, säger oppositionsledaren Henrique Capriles.

Denne 39-årige guvernör i provinsen Miranda är inspirerad av Brasiliens expresident Lula da Silva och valdes för ett par veckor sedan till den tidigare så splittrade oppositionens gemensamma presidentkandidat. I ryggen har han stora delar av medelklassen, som delar Capriles kritik av den urholkade demokratin under Chávez.

Presidenten har samlat alltmer av makten kring sin egen person, som så många andra caciques (starka män) i Latinamerikas historia. Men det innebär också att det inte finns någon självklar efterträdare.

En del statsvetare tror att Chávez bror Adan Chávez kan axla manteln tillfälligt, men det blir ingen lätt uppgift att tygla de falanger som intrigerar i kulisserna. En annan tänkbar efterträdare är försvarsministern Henry Rangel, som 2010 sade att armén aldrig kommer att tillåta en valseger för oppositionen.

Rangel har tvingats backa något sedan dess, men citatet illustrerar ändå mer än väl hur politiserad militären blivit under Chávez. Delvis kan det ses som en följd av kuppförsöket mot honom 2002.

Men som om inte det vore nog har Chávez också låtit beväpna en partitrogen milis som sägs mönstra minst 20 000 man. Vad som händer med den om ”el comandante” plötsligt försvinner från scenen och partiet splittras i stridande falanger är det få som vågar tänka på i dag.

Erik de la Reguera

Bolag förstatligades efter kuppförsöket 2002

1992 leder arméöversten Hugo Chávez ett misslyckat försök till militärkupp, som ger honom chansen att hålla tal i tv. Han blir känd som militären som ville bekämpa sociala orättvisor – ett budskap som slår an hos stora delar av befolkningen som är trötta på nyliberal politik.

1999 väljs Chávez till president i Venezuela. Till en början lovar han en ”företagarvänlig” politik, men efter ett försök till statskupp mot honom 2002 radikaliseras han och börjar förstatliga bolag. Chávez närmar sig Fidel Castros Kuba. Utrikespolitiken baseras på antagandet att USA:s fiende är Venezuelas vän.

2004 inleds en satsning på ”misiones”, ett slags sociala program, som minskat den extrema fattigdomen från 20 procent till 10 procent. Antalet statsanställda ökas kraftigt. Tillsammans bidrar det till att Chávez fortfarande har stöd av drygt 50 procent av befolkningen.

Inflationen ligger på omkring 30 procent idag. Huvudstaden Caracas har förvandlats till en av världens farligaste med 3164 mord förra året.

—

Publicerat i DN den 7 mars 2012. Länk.