Monthly Archive: april 2010

Den mexikanske journalistlegenden Julio Scherer – 84 år gammal på onsdag – har i veckans upplaga av tidskriften Proceso (som han var med och grundade 1976) intervjuat en av den mäktiga Sinaloakartellens högsta bossar, Ismael ”El Mayo” Zambada.

”Narkotikan omsätter miljoner. Hur ska man kunna kontrollera det? Även om de högsta bossarna dödas, spärras in eller utlämnas så finns det alltid ersättare redo att ta över”, säger El Mayo från sitt gömställe i bergen (troligen i delstaten Sinaloa).

Att publicera en sådan här intervju innebär stora risker för Proceso, som är en av få tidningar som kritiskt granskar det pågående kriget mot knarket i dagens Mexiko. Tidskriftens ledning har tidigare anklagats av regeringen för att gå maffians ärenden.

Men Scherer & Co är inte dumma – de har satt samman ett riktigt pangnummer. Utöver intervjun granskas även PRI:s kandidat till guvernörsposten i Sinaloa, en gammal compadre till ”El Mayo” som förefaller ha byggt en hel del av sin förmögenhet på penningtvätt.

Bäst i mitt tycke är dock repet från det otillgängliga område i Sierra Madre där tio barn och ungdomar dödades förra söndagen (och som jag skrev om här). Man tycker att det borde vara självklart för mexikanska medier att ta sig till platsen för en sådan massaker. Men Procesos team är såvitt jag vet de enda som har gjort det nödvändiga fotarbetet.

Reportern Patricia Dávila och (den anonyme) fotografen möter en tuff verklighet, där fattiga familjer tvingas odla marijuana för att överleva. Skörden säljer de till maffian, som traditionellt sett varit Sinaloakartellen.

Men nu har Zetas gått in och börjat driva bort hela byar för att på det viset ta över kontrollen över detta område (påminner tyvärr allt mer om Colombia).

Kort utdrag ur Scherers intervju med ”El Mayo”.
Lite längre summering av intervjun på engelska i LA Times.
Utdrag ur texten om kandidaten i Sinaloa.
Utdrag ur texten om massakern i Durango.

MEXICO CITY. Vad får man egentligen säga i Venezuela? Frågan har blivit aktuell sedan en oppositionspolitiker gripits för uttalanden i ett teveprogram. Två dagar senare greps även chefen för kanalen. Men president Hugo Chávez avfärdar oron för yttrandefriheten.

Högerpolitikern Oswaldo Álvarez greps av polis för att han i den privatägda tevekanalen Globovision hade anklagat Venezuelas regering för samröre med såväl kokainsmugglare som den colombianska Farcgerillan och den baskiska separatiströrelsen i ETA.

Allvarliga anklagelser, kan tyckas. Men tillräckligt för ett åtal?

Ja, menade socialistpartiets anhängare. Nej – detta är ett hot mot yttrandefriheten, svarade oppositionen.

Senare greps även chefen för Globovision, Guillermo Zuloaga, för spridning av falsk och samhällsomstörtande information. Han ska vid en konferens ha uttryckt indirekt stöd för kuppförsöket mot Chávez 2002: ”Om det hade gjorts på rätt sätt hade vi kanske haft ett annat land i dag.”

Tillräckligt för åtal? Hugo Chávez svar:

– Nu är det slut på straffriheten! Tidigare kunde de rika stjäla, döda, förfölja, utpressa, förödmjuka och förtala folket utan att något hände, det fanns ingen lag för dem. Men i dag är vi alla jämlikar i Venezuela.

Globovision är den enda öppet regeringskritiska kanalen i marknätet. Opartiskhet och saklighet är knappast kanalens främsta gren. Men denna ensidighet har Globovision gemensamt med många andra medier i Venezuela. Inte minst med de ofta mycket underdåniga regeringskontrollerade medierna.

Så även om talet om ”diktatur” från oppositionens sida kan avfärdas med att merparten av medierna fortfarande är regeringskritiska och att demokratiska val genomförs, dröjer ändå frågan kvar: Vad får man egentligen säga i Venezuela?

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. Efter tolv år i Farc-gerillans läger frigavs sergeanten Pablo Moncayo ur sin fångenskap i tisdags. Gerillan vill troligen på det viset göra ett fångutbyte till en viktig valfråga inför presidentvalet i Colombia i maj.

– Det är överväldigande att återvända till civilisationen! Allt har förändrats. Det lilla jag har sett av de teknologiska framstegen har gjort mig djupt imponerad, sade den 31-årige Pablo Moncayo.

Sedan 1997 har han tvingats leva i Farcs läger i den colombianska djungeln. En radio har varit hans enda kontakt med omvärlden.

– Jag vill tacka min far för hans gigantiska arbete, sade Pablo Moncayo.

Av det tjugotal fångar som Farc fortfarande har i sina läger var han den kanske mest kände, vilket mycket beror på hans far Gustavo Moncayos outtröttliga arbete.

Familjen har haft stöd av frivilligorganisationen Colombianer för fred, som tillsammans med bland andra Brasiliens och Venezuelas regeringar aktivt arbetat för ett frigivande.

Trots det dröjde det tolv år in–nan Farc gav med sig. Familjen har lagt en del av skulden för det på Colombias president Álvaro Uribe, som de anser har prioriterat en militäroffensiv mot gerillan framför förhandlingar.

Farc, å sin sida, vill sannolikt förbättra sin skamfilade image. Ytterligare en ung militär släpptes tidigare i veckan, men nu blir det inga fler ensidiga frigivanden, har gerillan meddelat.

Erik de la Reguera