Det som skulle göras i Lima är gjort.
Nu sitter jag här och spanar ut genom hotellrummets fönster i väntan på avfärd. Trött efter gårdagens Pisco Sours och Tacu-tacu, trött efter för mycket jobb och flackande hit och dit, trött efter kommunikationsproblem och stressandet inför flytten.
Och himlen, den är vit.
Limadiset, detta legendariska vita dis som driver in från havet sedan varma och kalla vattenströmmar mötts och slingrat sig runt varandra som ett älskande par; det är utslängt över stan som ett svettigt lakan. Under det försmäktar vi som av någon anledning sökt oss till denna (visserligen charmiga) betongklump på den ökentäckta peruanska kusten.
I bergen regnar det däremot, sägs det. Mycket. Så jag fick ställa in planerna på att åka upp i Anderna.
Det var för många ras, för stora risker på dåliga vägar, för svaga garantier att komma fram, inte minst i de bergsområden på landsbygden i Ayacucho som jag ville besöka. Trist, men... la próxima, supongo.
I dag publicerades min översättning av Yoani Sánchez essä i Letras libres i DN. Den kan läsas här. Och Yoanis blogg finns som bekant här.
Hon är utan tvekan en av de intressantaste rösterna på Kuba i dag. Befriande rak och orädd i sitt sätt att tala om verkligheten på ön, trots att hon står under ständig bevakning.
"Jag försöker ignorera männen som förföljer mig, försöker vara trevlig, de ska inte få påverka mig. Men visst, jag har blivit 'radioaktiv', förlorat många vänner, men också fått nya vänner i andra länder", sade hon bland annat när vi möttes i Havanna runt nyår. Läs intervjun med henne här.
