Den som saknat mig den senaste veckan, både här och i tidningen, ska veta att jag inte suttit sysslolös. Ack nej, om det ändå hade varit så väl. I det fördolda har jag i stället utkämpat fasansfulla strider med mäklare och den argentinska byråkratin.

Först på tur stod förnyande av visum. Och naturligtvis fick jag efter timmar och åter timmar i migrationsverkets enorma och smockfulla hangar i Retiro finna mig i att åka hem med ännu en lista med “requisitos” som måste uppfyllas (fortsättning följer).

Sedan väntade rastlöst sökande efter ny lägenhet och hårda förhandlingar med mäklare och potentiella hyresvärdar som kräver minst ett halvårs hyra i förskott, kontant och i amerikanska dollar. Och det i ett land där hårdvaluta i stora mängder är lika lätt att komma över som inlagd sill.

Att få dollar skickade till sig med svindyra Western Union eller Moneygram är inte så lätt som det brukade vara, sedan regeringen blivit rädd för penningtvätt och skattefusk.

Banköverföringar är uteslutna av samma skäl – myndigheterna kan godtyckligt beslagta en ansenlig del av försändelsen. Och avgifterna är skyhöga.

Samtidigt har det länge varit som förgjort att ta ut pengar i bankomater, då nån osynlig (och säkert korrupt) byråkrat satt ett uttagstak på 300 pesos (motsvarande 100 dollar), vilket fram tills nyligen också var maxbeloppet per dag.

Nu verkar dessa maxbelopp plötsligt och lika oförklarligt ha börjat variera från bank till bank, och på expatforumen svärs det i kör över dessa gåtfulla regleringar som ändras från vecka till vecka.

Som det brukar vara med förändringar, väcker de dock också hopp.

På ett av forumen hittar jag ett tips om en Citibank-ATM i centrum där man ska kunna ta ut 3000 peso i ett enda uttag. Självklart tar de 2-3 procent i uttagsavgift. Men jämfört med hur det var för några månader sedan är det ett stort lyft.

Jag tror det när jag ser det.

BUENOS AIRES. Urinvånare i flera av Perus regnskogsområden firade i helgen på gator och torg, sedan de vunnit en delseger över president Alan Garcia och fått två omstridda lagar ogiltigförklarade av landets kongress.

Besluten i den peruanska kongressen är en tung motgång för president Garcia, som före omröstningen sade att det skulle vara “ett historiskt misstag” att ogiltigförklara lagarna.

Framgången är desto större för de tiotusentals indianer som de senaste veckorna genomfört vägblockader och ockuperat en rad naturgas- och oljeanläggningar i protest mot de lagar som de anklagar för att vara “en djungelns lag” och öppna upp för rövarkapitalism i Amazonasregionen.

Det har länge varit svårt för utländska företag att köpa upp mark för exploatering av naturresurser i delar av Peru och regeringen ville underlätta det.

Bland annat var tanken att det skulle räcka med att bara 50 procent av invånarna i en indianby ville sälja byns kollektiva mark för att det skulle bli affär.

Nu får Garcia i stället inrikta sig på att kohandla i kongressen.

Erik de la Reguera

DN 2008-08-25

BUENOS AIRES. Sven-Göran Erikssons första match som Mexikos förbundskapten höll på att ta en ände med förskräckelse. Men när slutsignalen ljöd kunde svensken göra tummen upp: slutresultatet i VM-kvalet mot Honduras blev 2-1.

Omkring 100 000 åskådare hade kommit för att se Sven-Göran Eriksson göra debut på lagledarbänken på Aztecastadion i Mexico City. Och förväntningarna var högt ställda.

Om man skulle tro på landets tidningar och sportkommentatorer var matchen snarast en formsak, det givna första steget på vägen mot VM i Sydafrika 2010.

Men Honduras ville annorlunda. Bortalaget, som aldrig besegrat Mexiko på Aztecastadion, kämpade inledningsvis tappert och Inters David Suazo var en av flera spelare som visade prov på god teknik och förmåga till snabba omställningar.

I 35:e minuten kom kallduschen. Julio César de Leóns frispark från trettio meter skruvade sig in bakom Oswaldo Sánchez i Mexikos mål och 0-1 var ett faktum. Sven-Göran Eriksson fick finna sig i att gå till pausvila i underläge.

I början av andra halvlek flyttade Mexiko upp spelet. Men Honduras svarade med snabba kontringar som sånär hade drygat ut bortalagets ledning.

Oron hade börjat övergå i desperation på Aztecastadions läktare när “señor Eriksson”, som han kallas i Mexiko, 25 minuter in i andra halvlek lät den rutinerade forwarden Cuauhtémoc Blanco komma in i stället för Fernando Arce.

Den långe och kraftfulle Blanco skapade oro i Honduras försvar med sina löpningar och starka huvudspel.

Tre minuter efter bytet, i den 73:e minuten, gick Blanco upp i en nickduell i motståndarnas straffområde. Bollen gick bakåt till mittfältaren Pável Pardo, som från straffområdesgränsen drog till med sträckt vrist rakt upp i målvakten Noel Valladares högra kryss.

Stadion exploderade i jubel och Sven-Göran Eriksson, vars spanska fortfarande är svag, flög upp från bänken och visade Pardo vad han tyckte om insatsen med en “tummen upp”.

Tre minuter senare var det dags igen. Den här gången slog Pardo en flack frispark som seglade förbi alla huvuden och snöpligt studsade in vid bortre stolpen.

Även den här gången hade Blanco del i målet, eftersom han gav sin bevakare en rutinerad knuff i “rätt” ögonblick. Oschysst, menade upprörda spelare i Honduras, som skällde på domaren till den grad att Maynor Figueroa tvingades lämna planen efter att ha dragit på sig sitt andra gula kort.

Sedan var matchen i praktiken avgjord. Honduras kämpade tappert, men orkade aldrig på allvar hota “Svennis” mannar. Och när slutsignalen ljöd kunde svensken pusta ut.

För det blev en seger. Inte på långa vägar så enkel och smärtfri som många mexikanska medier hade förutspått. Men ändå: en seger.

Nu väntar ett par veckors arbetsro för Sven-Göran Eriksson inför nästa utmaning: Jamaica på bortaplan den 6 september. Under tiden kan han glädja sig åt att Mexiko leder sin VM-kvalgrupp, som också Kanada är med i.

Erik de la Reguera

DN 2008-08-21

BUENOS AIRES. Perus regering utlyste undantagstillstånd i fyra provinser på måndagen sedan tusentals urinvånare blockerat vägar och ockuperat gas- och oljeanläggningar. Indianerna protesterar mot en rad nya lagar, som tillsammans kallas för ”djungelns lag” eftersom de öppnar Amazonasregionen för utländska investerare.

Omkring 3 000 krigsmålade indianer tog i lördags kontroll över en viktig motorvägsbro i djungelområdena i nordöstra Peru, som de nu blockerar. Samtidigt rapporterar tidningen La Republica att det statliga oljebolagets anläggningar i staden Imaza formligen belägrats av tusentals indianer beväpnade med pilbågar. Där uppges ett tjugotal poliser ha tillfångatagits.

Även i staden Cuzco och på flera håll i Amazonasområdet i östra Peru har gas- och oljeanläggningar drabbats av den senaste veckans protester, som intensifierades i helgen.

Regeringen utlyste därför undantagstillstånd i fyra provinser på måndagen, och enligt landets försvarsminister har militären beordrats att köra bort aktivisterna.

Beskedet kom sedan förhandlingar med proteströrelsens ledare havererat kvällen före.

– De insisterar på att marken är deras och begriper inte att naturtillgångarna tillhör alla peruaner, sade miljöminister Antonio Brack irriterat.

Men ledarna för Aidesep – en paraplyorganisation för en rad olika ursprungsfolk – sade sig önska fortsatta förhandlingar.

– Våra protester fortsätter. Men vi våldför oss inte på några mänskliga rättigheter. Det gör däremot regeringen, och värre lär det bli nu efter dessa hot, sade Alberto Pizango, ordförande i Aidesep.

Sedan president Alan Garcia tidigare i år drev igenom en rad dekret som gör det lättare för privata investerare att köpa upp mark i Amazonas har indianerna blåst till strid. De omkring 65 ursprungsfolken menar att ökad skogsnäring och gas- och oljeutvinning är ett direkt hot mot deras existens, eftersom många inte har papper på sin ägorätt.

Lagsamlingen kallas för ”djungelns lag” av indianerna, som också gärna påpekar att konflikten är en direkt följd av det frihandelsavtal med USA som skrevs under förra året.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 19 augusti 2008.

Jag ser solen gå ned över hustaken, tar en sipp på min imperialistiska kola och lutar mig tillbaka i soffan.

Tänk. Vi är tillbaka. Till slut.

I Buenos Aires.

Stan tar emot med klarblå skyar och en frisk, kylig vårluft som fyller mig med vandringslust och upptäckarglädje.

Det känns bra.

Det första som möter ögat när jag kommer ut från flygplatsen är muren. På andra sidan av den skymtar Kalifornien i USA. Men här är vi fortfarande i högsta grad i Mexiko. Närmare bestämt i Tijuana.

Under bilfärden in till centrum färdas vi längs med den hårt bevakade betongkonstruktionen, som påminner starkt om den gamla Berlinmuren.

Också här skiljer muren rika från fattiga, också här skär den rakt genom familjer: många av dem jag träffar har sina syskon bara några kilometer bort, men har inte kunnat träffa dem på decennier. I stället för öst-väst, som det var i Berlin, är motsatsförhållandet här vid gränsen i Tijuana nord-syd.

Det är svårt att inte notera de hundratals träkors som sitter uppspikade längs med taggtråden. Vart och ett av dem symboliserar en människa som dött när han eller hon försökt ta sig över på andra sidan.

Trots det fortsätter utvandrare från hela Latinamerika att anlända hit i hopp om att kunna ”cruzar la linea” (korsa linjen), som det lokala uttrycket lyder. Och det är på intet sätt omöjligt.

För dem med snål budget (omkring 10 000 kronor) väntar nattliga vandringar över snustorra kullar, där vatten är en bristvara och gränspolisen inte sällan skjuter skarpt.
De som har råd med lite mer (20 000 – 30 000 kronor) kan med rätt kontakter skaffa sig ett falskt pass, anlita en chaufför med visum och kanske till och med muta en amerikansk gränsvakt.

Många kommer aldrig längre än till Tijuana. På ett halvsekel har stan växt från att ha 30.000 invånare till att bli en miljonstad. Men ryktet som den organiserade brottslighetens högborg lever kvar – och inte utan skäl.

Här härskar fortfarande maffian, trots att den federala regeringen gör vad den kan för att med militära insatsstyrkor och andra drastiska åtgärder ta kontroll över situationen.

Det hotar nu att utrota stans berömda zebror. Men det är en annan historia, som ni kan läsa här.

TIJUANA. Från att för 50 år sedan ha varit en håla med omkring 30. 000 invånare, har Tijuana i dag växt till en miljonstad med intensiv kommers. Den mexikanska gränsstadens rykte som präglad av ljusskygga verksamheter är dock svårt att sudda ut, inte minst sedan det maffiarelaterade våldet skjutit i höjden.

Det hotar nu att utrota en unik djurart: Tijuanas zebror.

Den tillfällige besökaren som vandrar längs Avenida Revolución i Tijuana möts i nästan varje gathörn av dessa randiga djur, som tålmodigt står och tuggar på halm i det brännande solskenet.

Alla har de en ägare bredvid sig, iklädd den sorts bredbrättade sombrero som vanliga mexikaner inte använt sig av sedan 1950-talet. Han (för det är alltid en man) försöker desperat locka turister till sin attraktion: ”Ey, gringo, kom och ta ett kort med zebran och vagnen”, säger han.

För enbart 40 kronor kan man få en polaroidbild med hela familjen uppradad i sombreror på den färgglada vagnen. Och vagnen, den dras av – just det – en zebra.

En av dessa zebror heter Ruben. Han ser ut som om han just anlänt från Afrika. Men i själva verket föddes han, liksom de andra, till åsna.

Av tradition målar fotograferna här sina åsnor randiga.

– Det sägs att det var i början av 1900-talet som nån kom på att åsnorna syntes bättre på fotografierna om man målade dem randiga. Sen dess har vi gjort så, säger Francisco Aguirre, Rubens ägare.

Han har stått här med sin zebra, vagn och kamera i femton år. Men på senare tid har affärerna inte gått bra. Efter den 11 september 2001 blev många amerikaner mindre benägna att korsa sitt lands gränser.

– Det märks av fortfarande. Men det verkar också som om folk i USA skräms av alla nyheter om maffiauppgörelser här. Det är svårt att få det att gå runt, säger Francisco med en suck.

Under tiden som vi pratar stannar ett par amerikanska tonåringar till vid Ruben och tar fram sina digitalkameror för att fota zebran. Francisco försöker förklara att de måste betala för det. ”Betala?” De båda killarna fnyser och går i väg.

Tijuanas zebror blev berömda på 1940-talet, då amerikanska filmstjärnor, proffsboxare och andra tillfälliga besökare förtjust poserade med de underliga djuren.

Men nymodigheten har blivit förlegad. Och Francisco är inte den ende av zebraskötarna som funderar på att sälja sitt djur och ta sig över gränsen till USA. Trots det kan han inte låta bli att säga:

– Känner du till popstjärnan Thalia? Hon var här och tog sin bild på min vagn!

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 16 augusti 2008.

CUERNAVACA. Den förre befrielseteologiske biskopen Fernando Lugo svärs i dag, fredag, in som Paraguays president. Förväntningarna bland landets fattiga är enorma, men redan har sprickor börjat uppstå i Lugos spretiga center-vänsterkoalition.

Gud finns hos de fattiga. Den tesen lade på 1960-talet grunden till den strömning inom katolska kyrkan som har kommit att kallas befrielseteologi. Och om man ska tro på den man som i dag tillträder som Paraguays president, Fernando Lugo, blir samma tes även vägledande för det sydamerikanska landets nya regering.

Som biskop i stiftet San Pedro var den 57-årige Lugo befrielseteologins främsta företrädare i Paraguay, en kompromisslös ledargestalt för de fattiga som ständigt ställde sig på de jordlösas sida mot den politiska oligarkin och storgodsägarna.

När han 2006 lämnade sina religiösa uppdrag för att kandidera till presidentposten i detta Sydamerikas näst fattigaste land, skickade det inte bara chockvågor genom den förre diktatorn Alfredo Stroessners regerande Coloradoparti, utan även genom Vatikanen.

Påven Benedictus XVI har länge varit en hård kritiker av befrielseteologin, vilket delvis förklarar varför Lugos inträde i politiken inte accepterades av Vatikanen förrän helt nyligen.

Det är ingen lätt uppgift Fernando Lugo står inför. Hans seger i presidentvalet i april innebar slutet på 61 år av oavbrutet maktinnehav för Coloradopartiet. Men ”los colorados” kontrollerar fortfarande stora delar av statsapparaten genom sitt allt genomsyrande partisystem och korruptionen i byråkratin är omfattande.

Samtidigt har Lugo lovat att kasta ljus över de människorättsbrott som begicks under Alfredo Stroessners diktatur. Lugo menar att landet måste göra upp med sitt förflutna för att kunna gå vidare, något som han delvis har personliga skäl till. Hans far fängslades ett tjugotal gånger av Stroessners politiska polis och två av hans äldre bröder tvingades fly till Sverige, där de fick asyl.

Ett enat Coloradoparti skulle vara en formidabel politisk motståndare, men i dag är det gamla maktpartiet splittrat i två stridande fraktioner som skyller valförlusten på varandra.

Det allvarligaste problemet för Lugo är därför hur han ska lyckas hålla ihop sin egen center-vänster-koalition. Han känner störst hemhörighet bland de sociala rörelserna och vänsterpartierna i koalitionen, men samtidigt är han beroende av stödet från Liberala partiet, landets näst största politiska kraft.

Liberalerna är, som namnet antyder, snarare ett mittenparti än en vänsterkraft och dess ledning är inte särskilt road av Lugos allt hjärtligare relationer med Venezuelas president Hugo Chávez.

Det kan därför bli svårare än väntat för Lugo att infria sina löften om en radikal jordreform, omfördelning av ekonomiska resurser och bättre sjukvård och skola.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 15 augusti 2008.

Det hann skymma medan jag satt och skrev det där inlägget om bloggarna. Och jag hade glömt att stänga fönstret.

Inte bra.

När jag efter en stund tittade upp mot lampan i taket såg jag den största fjäril jag någonsin skådat. Omkring tjugo centimeter i vingbredd och med en kropp stor som en liten mus, satt den där i taket.

Först tvekade jag. Kunde man verkligen döda en så stor insekt?

Sen bestämde jag mig för använda mig av list i stället för våld. Jag släckte alla lampor, öppnade ytterdörren och lät ljuset utifrån falla in i lägenheten. Och så fram med en flugsmälla, som jag febrilt viftade med i luften under fjärilen.

Efter några sekunder lättade den med några flaxande vingtag och tog sig först ut i hallen, och sedan vidare ut i trappuppgången.

Jag smällde igen dörren och pustade ut.

CUERNAVACA. Fidel Castro är inte president längre. Men när han under onsdagen fyller 82 år har han i stället förvandlats till Kubas mest inflytelserika bloggare.

På sin nya hemsida Cuba Debate skriver den gamle revolutionsledaren om allt från himmel till jord. Ofta rör det sig om känsliga ämnen, som landets utrikespolitik, vilket gör denna “blogg” omöjlig att ignorera för Kubas nya ledarskikt.

Sedan han insjuknade i en mystisk magåkomma för två år sedan har Fidel Castro dödförklarats ett otal gånger av sina belackare. Men då och då dyker videobilder upp som visar den avmagrade och vithårige ledaren ivrigt talandes med någon prominent gäst.

Och på bloggen känns den utmanande stilen igen. “Marknadens kanonmat” är titeln på ett av de senaste inläggen. I det skriver Fidel Castro att Georgiens regering aldrig skulle ha vågat anfalla Sydossetien, “om det inte varit för att George W Bush hade gett sitt tillstånd”.

Bloggen har bara funnits i ett par månader. Men redan i mars förra året började hans “reflektioner” publiceras i regeringsorganet Granma.

Sedan dess har 82-åringen sprutat ur sig omkring 130 texter. Det rör sig uteslutande om politik – och tur är väl det. Fidel avstår från att skriva om hur hans sköterskor behandlar honom eller hur dagens kokta grönsakerna smakade.

Inte oväntat saknas dock en kommentarfunktion. Den “debatt” som antyds av namnet på bloggen blir därför snarast till en monolog.

Desto fler kommentarer finns på “Generacion Y”, den kanske mest kända av de oppositionella kubanska bloggar som blommat upp på senare tid. Kvinnan bakom den heter Yoani Sanchez och är 32 år gammal. Nyligen tilldelades hon ett av Spaniens tyngsta journalistpriser.

Yoani får omkring 1.000 kommentarer per inlägg, något som få bloggare i världen kan skryta med. Och här saknas verkligen inte en dialog. Kommunismens kritiker och försvarare drabbar samman i en debatt som är lika passionerad som vardagsnära.

När Yoani Sanchez sökte tillstånd för att resa till Spanien och ta emot sitt pris blev hon nekad. Samtidigt anklagade Fidel Castro henne för att vara landsförrädare.

Trots det kan hon fortsätta skriva på sin ofta öppet regimkritiska blogg, vilket antyder att den tidigare så hårda statliga censuren börjar avta.

Enligt en rapport från en oppositionell människorättsgrupp har antalet politiska fångar på Kuba minskat från 234 till 219 sedan Raúl Castro kom till makten i februari.

Massmedierna är dock fortsatt ensidigt vinklade och de flesta av landets invånare har bara tillgång till internet på de få och för kubaner ofta hutlöst dyra internetkaféerna.

Erik de la Reguera

DN 2008-08-13