BUENOS AIRES. I bakgrunden till dagens krigsmuller i norra Sydamerika finns en djupare motsättning som har att göra med såväl en historisk, som en ideologisk dimension.
Colombia, Ecuador och Venezuela tillhörde i 1800-talets början en och samma statsbildning, en federation vid namn Storcolombia.
Denna stat grundades i samband med frigörelsen från Spanien 1819 och dess första president blev befrielsehjälten Simón Bolívar, som i dag är närmast ett helgon i de trätande länderna.
Storcolombia höll bara ihop i tolv år, då stridande eliter började dela upp landet 1831, i vad som i dag är Colombia, Ecuador, Venezuela och Panama. Men Simón Bolívars dröm om en stark, enad nation i Anderna levde vidare.
I dag är det Venezuelas president Hugo Chávez som gjort Bolívars vision till sin. Han kallar sin grundläggande ideologi för bolivarism och är en anhängare av tanken på ett enat Storcolombia som ska kunna stå emot yttre tryck från det han ser som vår tids stora imperium: USA.
Stornationalismen blandas i Chávez vision upp med den "2000-talets socialism" som såväl Rafael Correa i Ecuador som Farc-gerillan i Colombia anammat de senaste åren.
Mot den bakgrunden är det lättare att förstå varför Hugo Chávez och Rafael Correa argumenterat för att Farc ska tas bort från EU:s och USA:s terrorlistor, trots att gerillan det senaste decenniet gjort sig känd för att finansiera sin verksamhet med kokainexport och tusentals kidnappningar.
Allt fler rapporter kommer också om att Farc-gerillan har läger på den venezuelanska sidan gränsen. Hugo Chávez varnade i helgen för att en colombiansk räd in på venezuelanskt territorium kommer att leda till öppet krig mellan länderna.
Samtidigt känner Colombia råg i ryggen av stödet från USA, som gärna ser en försvagad och förödmjukad Chávez.
Det är med andra ord en explosiv cocktail som ett tjugotal latinamerikanska ledare på fredagen ska försöka desarmera när medlemmarna i den så kallade Rio-gruppen möts i Dominikanska republiken.
Erik de la Reguera
DN 2008-03-07
