Fyra år senare – frihet för fångarna från Atenco

Det tog fyra år, men vid middagstid på onsdagen beordrade slutligen Högsta domstolen i Mexiko att de tolv fängslade medlemmarna i den sociala rörelsen Frente de Pueblos en Defensa de la Tierra (FPDT ) i samhället San Salvador Atenco, strax utanför Mexico City, ska friges.

Enligt domstolen har Ignacio del Valle och de andra suttit fängslade på falska grunder – politiskt motiverade sådana, kan tilläggas – sedan 2006, då en social konflikt om landrättigheter och myndighetsmissbruk urartade i kravaller och att tusentals poliser slutligen genomförde en blodig stormning av samhället.

De federala poliserna begick en rad grova övergrepp mot civila. Många kvinnor – däribland flera utländska observatörer – utsattes för sexuella övergrepp. Flera våldtäkter ska också ha ägt rum under fångtransporterna.

Men de som straffades var inte våldtäktsmännen, utan invånarna i San Salvador Atenco och deras ledare.

Att de politiska fångarna från Atenco nu äntligen friges är ett steg i rätt riktning och visar att rättvisan ibland faktiskt kan fungera i Mexiko, även om det kan ta lång tid.

Men i en fungerande rättsstat borde de som tvingats sitta fängslade i åratal på falska grunder också ha rätt till en ansenlig ersättning från staten (och de ansvariga för övergreppen mot civila ställas inför rätta). Men det är kanske för mycket att hoppas på.

Continue reading

Maffia tros ha mördat valkandidat

MEXICO CITY. Rodolfo Torre var storfavorit till segern i den kommande helgens guvernörsval i delstaten Tamaulipas i norra Mexiko. Men nu är han död – troligen mördad av maffian. Detta sedan ett tungt beväpnat kommando attackerat den bilkonvoj som han färdades i.

Attentatet är det värsta som drabbat en hög politiker i Mexiko sedan mordet på presidentkandidaten Luis Donaldo Colosio 1994. Landets president Felipe Calderón har därför manat till nationell samling och fortsatt kamp mot den organiserade brottsligheten.

Strax före klockan elva i måndags förmiddag stoppades den grupp bilar som Rodolfo Torre färdades i på en landsväg i Tamaulipas av okända, beväpnade män. Denne 45-årige politiker från partiet PRI var då på väg till flygplatsen utanför Ciudad Victoria, varifrån han skulle ta ett plan till ett valmöte i staden Matamoros.

Under vapenhot tvingades Torre och hans följeslagare kliva ur de skottsäkra bilarna. Kanske trodde de att det rörde sig om ett vanligt rån eller en poliskontroll (maffian använder sig ofta av falska uniformer), för i annat fall hade de säkert försökt barrikadera sig i fordonen.

Nu avlossades i stället ett stort antal skott rakt in i gruppen av försvarslösa människor. Rodolfo Torre och fyra av hans medarbetare dödades. Ytterligare fem personer skadades.

Hittills har inte någon av gärningsmännen gripits, men misstankarna riktades genast mot någon av de kokainkarteller som sedan i februari i år utkämpar ett blodigt krig över kontrollen av Tamaulipas, en strategiskt belägen provins på tröskeln till världens största kokainmarknad USA.

Mordet tros vara ett försök av någon av de stridande kartellerna – Zetas eller deras nyblivna fiender i Golfkartellen – att kontrollera valutgången. Motivet: makt över det lokala styret ger makt över polis och andra myndigheter.

Trots detta vill varken ledningen för Torres parti PRI, som i dag har makten i Tamaulipas, eller utmanarna i PAN att valet skjuts upp. PRI väntas i stället utse en ny kandidat.

Ett nytt våldsdåd inträffade i Mexiko i går. Juan Francisco Rodriguez, journalist på tidningen El Sol de Acapulco, sköts tillsammans med hustrun ihjäl av två okända gärningsmän på ett internetkafé i Acapulco. Motivet är inte känt. Mer än 60 journalister har mördats i Mexiko sedan 2000, enligt människorättsgrupper.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 juni 2010.

Continue reading

Två månader senare

…har fortfarande ingen gripits för morden på finländske Jyri Jaakola och mexikanska Bety Cariño i delstaten Oaxaca i Mexiko.

Tvärtom fortsätter paramilitärerna att attackera invånarna i den autonoma kommunen San Juan Copala. Så sent som i lördags skottskadades två kvinnor som var på väg hem efter ett fredligt möte med kommunens ledning.

För er som kan spanska har svenska Tatjana Markus skrivit en intressant text om våldsdåden i området. Den kan läsas här.

Det är uppenbart att det allt mer upptrappade våldet har en koppling till lokalvalen på söndag, då guvernören Ulises Ruiz efterträdare ska utses i Oaxaca. Ruiz parti PRI har nära kontakter med paramilitärerna i San Juan Copala och våldet förefaller vara en del av en valstrategi, avsedd att piska upp en polariserad stämning.

Risken för valfusk är för övrigt avsevärd, eftersom det datorsystem som är tänkt att räkna samman rösterna visat sig vara väldigt bra på att räkna fel vid testkörningar.

Lokalval äger rum i ytterligare elva delstater den 4 juli och kampanjerna har präglats av maffiavåldet. I måndags mördades bland annat PRI:s kandidat till guvernör i Tamaulipas, vilket det kommer en artikel om i onsdagens DN.

Continue reading

Fortsatt spänt i Honduras

MEXICO CITY. Ett år har gått sedan Honduras demokratiskt valde president Manuel Zelaya sparkades ut ur landet av militär. Sedan dess har ett omstritt presidentval hållits. Men Zelaya har inte kunnat återvända och förföljelserna av oppositionella fortsätter.

– Den nya presidenten Porfirio Lobo har levt upp till löftet om att inleda en försoningsprocess, och en sanningskommission har bildats, sade nyligen USA:s utrikesminister Hillary Clinton i ett försök att bryta den diplomatiska isolering som Honduras hamnade i efter statskuppen.

Men trots detta stöd är Honduras regering fortsatt utfryst i Latinamerika. Bara ett fåtal högerregeringar har erkänt den. Och samtidigt strömmar det in rapporter om politisk förföljelse från detta fattiga centralamerikanska land.

Minst nio oppositionella har mördats av okända män sedan valet i november förra året, enligt Interamerikanska människorättskommissionen, IACHR. Bland de döda finns såväl fackliga representanter som ledande aktivister för homosexuellas rättigheter.

Till dessa brott kommer morden på sju journalister, varav de flesta tros ha dödats till följd av kritisk rapportering. Polistutredningarna är lagda på is, om de ens har inletts.

Det kan till viss del bero på den allmänna rättsrötan i Honduras, ett land där det varje år begås omkring 4000 mord och bara en bråkdel av gärningsmännen grips. Men människorättsaktivister ser också ett mönster som påminner om de mörka åren på 1980-talet, då många oppositionella fängslades, dödades eller försvann.

– Visst, det finns oroande likheter. Men den stora skillnaden är att det i dag har vuxit fram en stor och bred rörelse som kräver demokrati och mänskliga rättigheter. Det tror jag faktiskt inte att de militärer, oligarker och religiösa ledare som låg bakom kuppen hade räknat med, säger människorättsaktivisten Bertha Oliva till DN.

Denna demokratirörelse upplever sig vara utestängd från den försoningsprocess som president Porfirio Lobo talar om. Sanningskommissionen kritiseras för att ha fått ett alldeles för snävt mandat, Zelaya lever fortsatt i exil och en rad oberoende organisationer väntas därför i nästa vecka presentera en alternativ kommission med internationella människorättsjurister.

Erik de la Reguera

Kuppen som skakade Latinamerika

28 juni 2009. Militär stormar presidentpalatset i Honduras huvudstad Tegucigalpa. President Manuel Zelaya sätts på ett plan till Costa Rica.

Juli 2009. Efter stöd av samarbetsorganisationen OAS försöker Zelaya återvända. Men kuppregimen stänger flygplatserna.

21 september 2009. Zelaya tar sig i smyg över gränsen och får en fristad på Brasiliens ambassad.

29 november 2009. I ett presidentval som bojkottas av Zelayas anhängarna får den konservative Porfirio Lobo flest röster. Den nya regeringen erkänns av USA, men vänsterregeringarna i Latinamerika vägrar godta valet.

Januari 2010. Zelaya ges fri lejd och får en tillfällig fristad i Dominikanska republiken. President Lobo har sedan dess erbjudit honom att återvända, men Zelaya anser att han inte fått tillräckliga säkerhetsgarantier.

Publicerad i Dagens Nyheter den 28 juni 2010.

Continue reading

Stämningen på topp i Mexico City

MEXICO CITY. I Mexiko är förväntningarna stora inför dagens åttondelsfinal mot Argentina. Och det trots att många mexikaner är medvetna om att deras landslag ”El Tri” räknas som underdogs. DN har pejlat stämningen i ett fotbollstokigt Mexico City.

Utanför tunnelbanestationen Zapata har försäljaren Fernando Muñoz bråda dagar i sitt marknadsstånd. Kunder kommer ständigt fram och frågar hur mycket de mexikanska landslagströjorna kostar.

– De säljer bra. Polisen har gjort razzior mot piratförsäljarna den senaste veckan så nu finns i stort sett bara den här originalversionen kvar, säger Fernando Muñoz.

Priset är 650 pesos (400 kronor) för den grönvita och 1000 pesos (600 kronor) för den svarta bortatröjan. Och trots att en månadslön i Mexiko ofta bara ligger på runt 2500 kronor är det många som gräver djupt i plånboken.

För det råder fotbollsfeber i Mexico City.

I min bekantskapskrets har personer som annars är totalt ointresserade av sport börjat diskutera Giovani dos Santos tvåfotsdribblingar. Fester med ”tema fotboll” arrangeras, där Shakiras ”Waka waka” spelas intill gryningstimmarna. Och just nu är samtalsämnet framför andra givetvis kvällens match mot Argentina.

– Inget lag är omöjligt att slå. Som jag ser det är varken Messi eller Maradona det största hotet mot Mexiko, utan vår förbundskapten Javier Aguirre. Vi behöver mer explosivitet och snabbhet i anfallet, så ”Chicharito” (Ärtan) Hernández borde få spela i stället för Guillermo Franco, säger Fernando Muñoz.

Det är en åsikt han delar med många av de experter som uttalar sig i lokala medier. Men det som dominerar i Mexiko, ett land som aldrig gått längre än till kvartsfinal i VM, är ändå talet om psykologi. Lagkaptenen Rafael Marquez sa häromdagen att laget och fansen nu äntligen ”vågar tro” på framgång.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 27 juni 2010.

Continue reading

Analys: Santos måste bryta kokainets makt i Colombia

BOGOTÁ. Valet av Juan Manuel Santos till president i Colombia har fullbordat den styrande klassens ideologiska rockad. Men två högst konkreta problem återstår att lösa: den utbredda fattigdomen och kokainekonomin.

I drygt 150 år var Colombias politiska liv dominerat av två stora partier – de liberala och de konservativa – som antingen låg i krig med varandra eller turades om att sitta vid makten på ett vis som stängde ute alla övriga politiska alternativ.

När den oberoende kandidaten Álvaro Uribe kom till makten 2002 bröts denna tradition. På några år lyckades Uribe med det som ingen av hans företrädare gjort: att ge staten kontroll över merparten av landet.

Det kunde ske med hjälp av omfattande amerikanskt stöd och en säkerhetspolitik som i praktiken innebar att armén begick grova brott mot mänskliga rättigheter.

Det tycks dock inte ha bekommit Uribes väljare på landsbygden, där många tvärtom är tacksamma för det relativa lugn som infunnit sig sedan gerillans och paramilitärernas makt minskat.

Det hela påminner om Thomas Hobbes, som på 1600-talet skrev om envåldshärskaren som upprätthåller lagen och skyddar befolkningen från krig och kaos. Men själv skulle denne härskare inte vara underställd lagen.

Att Uribe och hans U-parti inspirerats av Hobbes är sannolikt, inte minst mot bakgrund av presidentens ständiga konflikter med rättsväsendet. Och när Uribes förre försvarsminister Juan Manuel Santos, den direkt ansvarige för den omstridda säkerhetspolitiken, i söndags fick fler röster än någon annan presidentkandidat i Colombias historia, tolkades det av dessa nyhobbesianer som grönt ljus för mer av samma politik.

En annan filosof, Karl Marx, skulle dock ha påpekat att varaktig fred aldrig kan uppnås i ett samhälle där 46 procent lever i fattigdom.

Marx apostlar i Colombia, oavsett om de tillhör den demokratiska vänstern eller gerillorna Farc och ELN, stärks därför snarast i sina övertygelser av valet av Santos. Och socialistregeringarna i Venezuela och Ecuador förbereder sig för vad som i värsta fall kan bli ett storkrig.

Det som de ideologiskt renläriga i båda lägren blundar för är hur all politik i Colombia förvridits av kokainets intäkter de senaste trettio åren. Det var den korruptionen som förloraren i söndagens val, Antanas Mockus, vände sig mot.

Mockus nybildade Gröna parti bygger sin politik på statsvetenskapens tal om stärkande av institutioner, rättsstat och ansvarsutkrävande av politiker och militärer. Det gör att de gröna hamnar på kollisionskurs med ”uribismen”. Men det återstår att se om de kan bilda en tredje politisk kraft i detta polariserade och av kokainmaffian präglade Colombia.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 22 juni 2010.

Continue reading

Santos vann presidentval

BOGOTÁ. Juan Manuel Santos vann som väntat söndagens presidentval i Colombia. Den tidigare försvarsministern fick närmare 70 procent av rösterna.

Det stora försprånget för regerande U-partiets kandidat Santos gjorde att valmyndigheten sent i går kväll svensk tid utsåg honom till segrare redan när lite drygt hälften av rösterna var räknade.

Utmanaren, det Gröna partiets Antanas Mockus, hade då fått runt 27 procent av rösterna.

På söndagsförmiddagen besökte DN vallokaler i huvudstaden Bogotá där tusentals köade under regntunga skyar.

– Jag tänker rösta på Juan Manuel Santos, för han lovar att fortsätta med regeringen Uribes säkerhetspolitik. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av gerillans kidnappade befrias, säger den 30-årige Jesus Correra till DN medan han ruskar av sig vätan från regnet.

Enligt de sista opinionsmätningarna var Santos storfavorit till segern, mycket tack vare den uppbackning han fått av den populäre men omstridde presidenten Álvaro Uribe.

En annan faktor var sannolikt att Juan Manuel Santos familj har starka intressen i såväl den största dagstidningen i landet, El Tiempo, som i landets mest inflytelserika tidskrift, Semana.

Under dagen var mängder av poliser och militärer ute på gatorna i landets större städer. De senaste åren har armén lyckats pressa tillbaka marxistgerillorna i landet, men på söndagen attackerade ELN en poliskonvoj i provinsen Norte de Santander med minst sju döda poliser som följd. Ytterligare två attentat förhindrades i sista stund, uppgav militärkällor.

Den spända stämningen tilltog också efter rapporter om misstänkt valfusk. För ett par dagar sedan bekräftades att Santos fram till för bara ett par år sedan satt i styrelsen för det privata företag som getts ansvar för distribution av valsedlar i Colombia. Personer i Santos närmaste krets uppges fortfarande ha band till företaget.

Mot bakgrund av vad som skedde i första valomgången, då de sista opinionsmätningarna gav Santos omkring 35 procent av rösterna men valresultatet ändå blev 46 procent, har det väckt misstankar i Mockuslägret.

Samtidigt har bland annat den oberoende organisationen Global Exchange rapporterat om hur regeringens stödprogram för fattiga används för att köpa röster – såväl till lokala kandidater till kongressen som till Santos.

I Santoslägret hoppades man därför på att valdeltagandet skulle bli högt och segermarginalen stor för att kunna undvika ifrågasättanden av valets legitimitet.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 21 juni 2010.

Continue reading

Tre röster om valet i Colombia

BOGOTÁ. I dag går Colombias 29 miljoner väljare till valurnorna för att utse landets näste president. Kriget mot Farc-gerillan, arméns människorättsbrott och korruptionen i partierna har dominerat valkampanjen. DN:s Erik de la Reguera har träffat tre väljare med helt olika syn på dessa frågor.

Foto: Estrella de la Reguera

Namn: Carol Marulanda

Ålder: 29 år

Bor: I en lägenhet i Bogotá med sin tioårige son.

Arbete: Privatlärare i engelska

Ska rösta på: Antanas Mockus. Tidigare brukade jag inte rösta, men Mockus är en frisk fläkt i ett korrupt politiskt system där alla partier spelar under täcket med gamla paramilitärer och kokainsmugglare. Det är bra att Mockus tar avstånd från detta smutsiga politiska spel.

Viktigaste valfrågan: Skolan. Den är grunden för konfliktlösning. Jag tror inte att våld ska bemötas med mer våld, utan med utbildning och dialog. Men då krävs en bra skola. Och på senare år har antalet elever ökat kraftigt i de kommunala skolorna här i Bogotá. Samtidigt kan vissa köpa sig mycket bättre utbildning i privatskolor. Eftersom Mockus varit universitetsrektor, tror jag att han menar allvar när han säger att han vill satsa mer på utbildningen.

Namn: Javier Forero

Ålder: 45 år

Bor: I en lägenhet i Bogotá med sina två barn, 14 och 18 år gamla.

Arbete: Socialarbetare som arbetar med gerillasoldater och paramilitärer som deserterat.

Ska rösta på: Jag tänker rösta blankt. För mig är det ett sätt att visa mitt missnöje med de båda kvarvarande kandidaterna. I första valomgången röstade jag på vänsterkandidaten Gustavo Petro. Honom känner jag personligen, eftersom vi båda tillhörde gerillan M-19 och satt i fängelse tillsammans på 1980-talet.

Viktigaste valfrågan: För mig är problemet att ingen av kandidaterna egentligen representerar ett alternativ till den politik som förs i dag. Mockus ser jag som en nyliberal kandidat som rider på alldeles för höga hästar i moralfrågor. Och Santos är ju regeringspartiets kandidat. Det går helt enkelt inte att rösta för förändring.

Namn: Maria Teresa Gallo

Ålder: 79 år

Bor: I ett hus i Bogotá med två av sina barn och två barnbarn.

Arbete: Pensionerad kokerska (utan pension).

Ska rösta på: Juan Manuel Santos. Hela min familj kommer att rösta på honom. Vi har stort förtroende för den avgående presidenten Álvaro Uribe, som har bekämpat gerillan och gjort mycket för det här landet. Nu hoppas jag att Juan Manuel Santos fortsätter på den inslagna vägen.

Viktigaste valfrågan: Santos har lovat att förbättra för pensionärerna. Men viktigast är nog ändå att få fred i landet. Jag minns hur hemskt det var här i Bogotá under inbördeskriget på 1940- och 50-talen. En kusin sköts till döds av vandaler mitt framför ögonen på mig. Militären skyddade oss. Sedan dess har jag haft stort förtroende för soldater och poliser.

Kandidaterna

Juan Manuel Santos är det regerande U-partiets kandidat och den avgående presidenten Álvaro Uribes bundsförvant. Han var tidigare försvarsminister och har därför varit noga med att lyfta fram framgångarna i kriget mot marxistgerillorna, liksom den förbättrade säkerhetssituationen i de större städerna och på de stora vallfartsvägarna.

Antanas Mockus är en före detta borgmästare och universitetsrektor som försökt sätta fokus på regeringen Uribes människorättsskandaler och tillkortakommanden i kampen mot kokainmaffian. Mockus är en udda figur i colombiansk politik. Han anklagar de etablerade politiska partierna för korruption och vädjar till colombianerna att inte låta ändamålet helga medlen i kriget mot gerillorna.

I första valomgången var Mockus ideellt arbetande valarbetare nära att få regeringspartiets valmaskin i gungning. Men de senaste veckorna har Santos fått stöd av flera etablerade partier och därefter dragit ifrån i opinionsmätningarna.

Publicerad i Dagens Nyheter den 20 juni 2010.

Continue reading