Vardagen kommer före Castros hälsa

HAVANNA. Kuba har sedan slutet av juli förra året befunnit sig i ett politiskt limbo, sedan landets ledare Fidel Castro insjuknat och lämnat över sina maktbefogenheter till sin bror Raul.

Kuba är i dag ett land utan tydligt politiskt ledarskap. I fem månader har Fidel Castro varit frånvarande, en frånvaro som inte minst märks genom att hans tidigare så ofta förekommande tal inte längre hörs på radio eller i tv.

När han i juli meddelade att han skulle genomgå en allvarlig operation och därför tänkte lämna ifrån sig sina maktbefogenheter till sin fem år yngre och betydligt mindre karismatiske bror, Raul, var det ingen som vågade spekulera i hur länge han skulle vara borta.

Efter hand som tiden gick tilltog rykten om hans nära förestående död, rykten som har förstärkts av att den kubanska regeringen uttryckligen sagt att den betraktar Fidels hälsa som en statshemlighet.

En ansedd spansk läkare, José Luis García Sabrido, som undersökt Fidel Castro förnekade nyligen att den kubanske ledaren skulle ha cancer. Han hävdade tvärtom att Fidels tillstånd är stabilt och att han återhämtar sig från operationen. Strax före nyår meddelade också Fidel Castro från sjuksängen att han, som han uttryckte det, långtifrån gett slaget om sin hälsa förlorat.

De flesta kubaner tar dessa och andra uppgifter med en rejäl nypa salt. De avvaktar och ser vad som sker. Många har fullt tillräckligt med att bekymra sig om vad man ska äta till middag följande dag.

På den privata grönsaksmarknaden i stadsdelen Vedado i Havanna finns lök, tomater, rotfrukter och andra grönsaker i en omfattning som statliga butiker sällan kommer i närheten av.

Men för America Sobrina är bergen av grönsaker och frukt ingen tröst. Hon rynkar bekymrat pannan och säger:
– Tio pesos för ett knippe lök? Kan det stämma?
Grönsaksförsäljerskan Grisel slår ut med händerna och svarar att, ja, det är priset.

– Då får det vara. Jag kan nog hitta lök i de statligt subventionerade butikerna också, säger America Sobrina uppgivet.

Hon är en av många kubaner som har svårt att få vardagen att gå ihop. Och det trots att den kubanska regeringen nyligen redovisade tillväxtsiffror på drygt tolv procent för 2006, en siffra som, om den stämmer, gör landets ekonomi till den snabbast växande i hela Latinamerika.

Bakgrunden till tillväxten är framförallt att Venezuelas president Hugo Chavez förser Fidel Castro med kraftigt subventionerad olja och att Kuba skickat tiotusentals läkare till sina allierade Venezuela, Bolivia och Brasilien, där de utför arbeten som kommer de fattigaste till del men som också inbringar inkomster till den kubanska staten.

Men många vanliga kubaner märker inte av de höga tillväxtsiffrorna annat än genom de kommunikéer som partiledningen utfärdar. Den djupa depression som Kuba genomgick under 1990-talet är över, men det är långt kvar till det artificiella välstånd som landet kunde åtnjuta under de årtionden som Sovjetunionen köpte kubanskt socker till överpriser.

Regimen har svårt att öka produktiviteten, inte minst på grund av att den förhärskande planekonomin är ett klumpigt styrinstrument i den globala ekonomin. Samtidigt har ett slags parallell ekonomi vuxit fram i städerna, framförallt inom tjänstesektorn. I Havanna är det numera vardag att anlita ”illegala” taxichaufförer, mekaniker och frisörer.

Denna svarta marknad får också sin näring från den småskaliga korruption som de senaste åren tilltagit i landet. Inte minst inom turistnäringen, där utländsk hårdvaluta utgör en svår frestelse för många lågavlönade kubaner.

Drygt 48 år efter det att Fidel Castro, Ernesto Che Guevara och de andra unga männen i den numera legendariska gerillan lyckades driva ut diktatorn Batista från Kuba har landet förändrats i grunden.

De stora sockerodlingarna finns fortfarande kvar, men avkastningen är långt ifrån lika god som under näringens guldår i början av 1900-talet. De reformer som efter revolutionen gjorde högre utbildning och sjukvård tillgängliga för alla kubaner har fört med sig en kraftig höjning av den generella levnadsstandarden och fyra femtedelar av befolkningen bor numera i städerna – vilket är det omvända förhållandet mot 1959. Samtidigt är det i dag främst tjänstesektorn som driver ekonomin framåt, inte minst turismen.

Det enda som förefaller bestående är den spända relationen till USA:s regering. Handelsembargot som USA sedan flera decennier riktar mot Kuba har under Bush-administrationen skärpts ytterligare, efter påtryckningar från de grupper av hårdföra Miami-baserade exilkubaner som med alla medel söker ett regimskifte i Kuba.

– De där hårdföra grupperna i Miami är Fidels bästa vänner – och våra värsta fiender, säger Hector Palacios när DN träffar honom i hans hem i Havanna.

Han är en av den inhemska oppositionens mest välkända företrädare och för en knapp månad sedan frigavs han efter sitt senaste fängelsestraff. I april 2003 dömdes han till 25 års fängelse för sin politiska verksamhet – i praktiken för att ha spridit ett förslag om demokratiska reformer i Kuba.

– Vi inom den inhemska oppositionen söker en fredlig övergång till demokrati. Men polariseringen mellan USA och Castros regim gör att säkerhetspolisen kan motivera att slå ned hårt mot oss, säger Hactor Palacios, som frigavs av hälsoskäl.

– Under min tid i fängelse tvingades jag bo i en minimal cell om 1,5 x 2 meter, där värmen ibland steg uppåt 40 grader. De gav mig för lite mat, för lite vatten, för lite motion, och utsatte mig för psykologisk tortyr, säger han sammanbitet.

Men Hector Palacios blev också den förste politiske fången som frigetts sedan Raul Castro tillträdde som landets tillförordnade ledare. Än vågar dock få tro att det är en signal om en lättnad av det politiska järngrepp som kommunistpartiet hållit om Kuba det senaste halvseklet.

En del av Raul Castros uttalanden tyder på att han har för avsikt att ändra på den ledarstil som hittills präglat landet. Bland annat höll han den 20 december ett tal till studenter i vilket han uppmanade till ”en mer livlig debatt om landets framtid”. Han sade också att det är nödvändigt att tillåta intern kritik för att utveckla Kuba.

– Det är viktigt att förstå att Fidel och Raul är två fullständigt olika personer. Raul har alltid varit en lågmäld, välorganiserad person. Det har varit nödvändigt eftersom den äldre brodern krävt fullständig underkastelse, säger Angel Tomas Gonzalez, en av Kubas mest framstående oberoende journalister, som bland annat skriver för den spanska tidningen El Mundo.

– Fidels ledarstil har präglats djupt av hans uppväxt på landsbygden i östra delen av landet, som på 1920-talet var mycket lik den amerikanska Vilda Västern. Han är son till en sockerplantageägare, en auktoritär man som hade flera kvinnor, en gammaldags ”caudillo”.

– Jag tror att detta påverkade Fidels ledarstil, medvetet eller omedvetet. Han har alltid varit en man som krävt total kontroll och underkastelse. Fidel är helt enkelt den sista socker-caudillon här på ön. Naturligtvis en mycket begåvad caudillo. Men tiderna har förändrats och hans ledarstil är inte längre effektiv.

En sak är dock säker. Oavsett vad den yngre brodern vill göra, så måste han hela tiden ta hänsyn till vad Fidel Castro vill, så länge denne är i livet. Och Fidel Castro har varit uträknad förr.

Erik Gustafsson

DN 2007-01-05

Continue reading

Havanna blues

Efter en veckas intensivt arbete i Havanna är jag helt slut. Att på sa kort tid försöka sätta sig in i och sedan förklara det ytterst komplicerade och kontroversiella landet Kuba för en svensk allmanhet var en rejäl utmaning. I fredags gick i alla fall en “Världen Special: Kuba” på ett uppslag i DN.

Och nu behover jag lite ledigt.

När jag igår hade skickat min sista inbokade artikel (en krönika till UNT som gar pa söndag) kände jag hur energin försvann ur kroppen. Bestämde mig for att ta ledigt och gå på en konsert.

Hamnade på ett stalle nära Plaza de la Revolucion. Ett halvkänt kubanskt band spelade son-pop-salsa och jag fann mig plötsligt sittande med en stor grupp utländska studenter från en språkskola. Det var tyskar, schweizare och en och annan kanadensare.

Efter konserten följde jag med några av dem in till Habana Vieja och åt en sen middag pa La Bodeguita del Medio, Hemingways gamla stammishak, som numera är ett “must-see” i Havanna.

Det var skönt att prata lite strunt med dem. Men då och då kände jag mig som ett freak.
“Vadå, har du inte varit runt och sett alla turistattraktioner?”
“Vadå, du dansar salsa, men har inte hunnit med det än?”
“Vadå, du tycker både att de sociala reformerna ar imponerande OCH att det är för jävligt att internet och media censureras och att oliktänkande förföljs? …är du inte bara för eller emot?”
Och så vidare.

Saknar en cafe latte i goda vänners lag pa Copacabana (den vid Hornstull). Som substitut kanske jag kan hitta nån blueskonsert i kvall…

Förresten. For the record. Har hittills bara fått positiva erfarenheter av mina många moten med kubaner.

Continue reading

Trakasserierna ökar på Kuba

HAVANNA. När kubanerna på nyårsdagen firade revolutionsdagen var det något annorlunda än tidigare år. För första gången deltog inte Kubas ledare Fidel Castro i festligheterna. Samtidigt har trakasserierna ökat, säger Oswaldo Paya, företrädare för oppositionen, till DN.

“Jag har inte slutat hålla mig underrättad om vad som händer i världen och diskuterar löpande viktiga händelser med mina närmaste medarbetare”, förklarade Castro i ett skriftligt meddelande som de senaste dagarna, inför firandet av maktövertagandet 1959, har lästs upp otaliga gånger i kubansk radio.

Taxichauffören Armando Wallace vrider ned volymen och sneglar bakåt mot mig medan han svänger runt ett gathörn i full fart.

– Det är klart man blir orolig, säger han.

– Fidel är bara människa och alla ska vi dö en dag. Men vem vet vad som händer sen?

Det har gått fem månader sedan den 80-årige presidenten insjuknade i vad den kubanska regeringen uppger vara “problem med matsmältningsapparaten”.

Fidel Castro delegerade sina maktbefogenheter till sin fem år yngre bror, Raul. Sedan dess har rykten och spekulationer om den äldre broderns hälsa frodats.

Kanske var det därför som den ansedde spanske läkaren José Luis García Sabrido nyligen tilläts möta världspressen efter att ha undersökt Castro. García Sabrido dementerade då ryktet om att den kubanske ledaren skulle lida av cancer och sade att hans patients tillstånd tvärtom var “stabilt”.

Märkligt nog har denna nyhet lyst med sin frånvaro i de statligt kontrollerade kubanska medierna. De allra flesta kubaner svävar därför i fortsatt ovisshet om Castros hälsotillstånd.

– Det förvånar mig inte. De senaste månaderna har präglats av konstant desinformation och propaganda i medierna, säger Oswaldo Paya, den kanske främste företrädaren för den inhemska oppositionen i Kuba, när DN träffar honom.

För några år sedan ledde han ett demokratiskt experiment med studiercirklar som tusentals kubaner deltog i och som utmynnade i ett krav på en folkomröstning om demokratiska reformer.

Men 2003 slog säkerhetspolisen till mot oppositionen och grep 75 välkända aktivister. Sedan dess har Oswaldo Payas handlingsfrihet varit kraftigt beskuren.

Utanför hans hem i stadsdelen Cerro i Havanna har kvarterets revolutionsaktivister målat “oliktänkande är förräderi” med stora bokstäver på en husvägg.

Säkerhetstjänsten bevakar huset dag och natt och besökare riskerar att gripas eller förhöras.

– De senaste månaderna har hoten och trakasserierna tilltagit. Ibland känner man sig väldigt ensam som försvarare av mänskliga rättigheter här. Och ofta är det familjen som får lida mest, säger han och slår ned blicken.

Paradoxalt nog är Oswaldo Paya och den övriga inhemska oppositionen klämd mellan två sköldar. Även de radikala grupper av exilkubaner som finns i Miami ser misstänksamt på dem.

– Vi vill ha en fredlig övergång till demokrati, gärna genom en folkomröstning eller stegvis på annat sätt. Det gillar inte de grupper som till exempel kontrollerar Radio Marti, radiokanalen som sänder till Kuba från Miami, berättar han.

– Vi motsätter oss också det amerikanska handelsembargot och att Bush-administrationen konstruerar planer för att tvinga fram en övergång till demokrati. Vi tror att en sådan process måste komma inifrån, säger Oswaldo Paya.

Men att en sådan snar förändring kan komma efter Fidel Castros eventuella död, det tror han inte.

– Varken Raul Castro eller någon annan i ledarskiktet har gjort uttalanden som skulle kunna tyda på en kursändring. Tvärtom talar de hela tiden om “kontinuitet”, oavsett vad som händer med Fidel.

Erik Gustafsson

DN 2007-01-02

Continue reading

Nyår i Havanna

Ibland är det konstigt, det här med att vara journalist. Jag landade här i Havanna för ungefär 36 timmar sen. Under den tiden har jag hunnit sova för lite, äta för lite, avspisa en extremt dominant men vänlig kvinnlig ”fixare” i 60-årsåldern, känna mig helt bortkommen i denna märkliga stad som känns som om någon kört en amerikansk 50-talsfilm och Nicaragua i en mixer, fira nyår med en chilenska, en spanjorska, en kubanska och en tysk, intervjua en ledande oppositionsledare, och skriva en artikel för DN om läget i landet.

I say no more.

Nyårsfirandet var skoj, även om jag saknade en viss stjärna vid tolvslaget. Men jag blev som tur var något distraherad av att kubansk tv körde en lång och något komisk hyllningskavalkad av bilder på Fidel vid tolvslaget. Sedan skuttade den korpulente tv-hallåan i stolen när han ropade “Viva Fidel! Viva Cuba! Viva la Revolucion!”

God fortsättning, kära vänner och familj!

Continue reading