MEXICO CITY. Kubas 79-årige president Raúl Castro vill införa en gräns för hur många år en politiker får sitta vid makten. Två femårsperioder är enligt Castro fullt tillräckligt, något som han av allt att döma också tänker leva upp till själv.

När Raúl Castro övertog presidentposten på Kuba 2008 hade hans företrädare på den, brodern Fidel Castro, styrt landet oavbrutet i 49 år.

Det är den sortens extremt långa maktinnehav som nu ska göras olagliga, om den yngre Castrobrodern får sin vilja igenom.

– Det är verkligen pinsamt att vi inte har löst problemet med en föryngring på mer än ett halvt århundrade, sade Raúl Castro, väl medveten om att ledarskiktet på ön fortfarande utgörs av ”den historiska generationen” från revolutionen, där många är runt 80 år gamla.

Utspelet kom i ett tal vid öppnandet av kommunistpartiets kongress natten till söndagen. Denna kongress är den första som hållits sedan 1997 och ser ut att få stor betydelse för enpartistaten Kubas framtid.

Enligt Castro kan de beslut som tas på kongressen ta minst fem år att förverkliga. Han hoppas få stöd för en redan påbörjad ekonomisk svångremspolitik och en gradvis decentralisering av makten, samtidigt som småföretagande är tänkt att ges betydligt större utrymme på ön.

I sitt tal riktade Raúl Castro kritik mot partiets byråkratiska etablissemang och ”en passivitet som grundar sig i dogmer och tomma slagord”. Tonen var stundtals hård och föreföll bekräfta de ihärdiga rykten som florerat om att Castros reformplaner stött på motstånd bland privilegierade grupper inom partieliten.

-Vi måste se till att partiet inte lägger sig i saker som inte tillkommer det, sa Castro.

Han försvarade också de senaste månadernas frigivanden av politiska fångar. Men någon öppning vad gäller yttrande-, press- och föreningsfrihet i landet gick inte att skönja i talet.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 18 april 2011.

På bilden ovan syns en klassisk scen från Havannas gator: en mekaniker i färd med att laga en gammal bil, ett par män som står och diskuterar hur reparationen går och en europeisk besökare (i detta fall jag) som smyger fram en kamera och förevigar kontrasten till den västerländska konsumismen.

Att kubanerna efter 50 år av amerikanskt handelsembargo har blivit något av mästare i konsten att ta till vara knappa resurser är väl känt. Det har också fått en del oväntade följder, som noterats av Martin Ezpeleta i en krönika i Aftonbladet (om sedan den ”hållbara utvecklingen” kommer sig av en medveten strategi eller de senaste decenniernas energikris och ekonomiska kräftgång är en annan femma).

Men nu är frågan om inte reservdelarna är på väg att ta slut en gång för alla. För när Kubas kommunistparti i dag inleder sin kongress – den första sedan 1997 – är stämningen ödesmättad.

– Antingen byter vi kurs eller så sjunker vi, sa president Raúl Castro för ett par månader sedan.

Han hoppas få stöd för ett ekonomiskt stålbad, vars mål sägs vara att ”uppdatera och förbättra” socialismen på Kuba. En miljon jobb ska bort – massuppsägningarna har redan börjat – priset på basvaror höjs och gratisluncherna slopas. Men frågan är hur djup krisen egentligen är? Var tar nedskärningarna stopp?

Oron och missnöjet har börjat växa på Havannas gator. Regimkritiker som bloggaren Yoani Sánchez blir stämplade som cyberterrorister i statlig teve, men deras envisa kamp för yttrande- och pressfrihet är allt svårare att diskvalificera med att de skulle vara ”kontrarevolutionärer” med påstådda band till CIA (se statliga tevens Razones de Cuba och döm själva).

När jag talade med Yoani Sánchez i veckan sa hon:

– Vi agerar – och säkerhetspolisen och informationsministeriet reagerar. Än så länge är det vi som har initiativet.

En besvärlig balansgång, kan tyckas. Inte minst på Kuba, där det i många år varit förenat med uppenbar risk för fängelsestraff att rikta kritik mot Castrobröderna och deras styre.

Mer om detta i min intervju med Yoani Sánchez i fredagens Dagens Nyheter. Den och Lars Palmgrens reportage i SR kan med fördel läsas bredvid varandra.

Exakt vad som kommer att hända under helgens kongress vet ingen utanför partitoppen. Här några länktips till er som vill följa händelserna i realtid och ur olika perspektiv:

– Fernando Ravsberg, BBC:s utmärkte korrespondent i Havanna bloggar.
– Yoani Sánchez bloggar på Generacion Y.
– Cubadebate är en regeringsknuten sajt där Fidel Castros ”reflektioner” publiceras.
– Granma är Kubas statliga och hårt censurerade nyhetstidning.

Dessutom finns en rad twitterkonton som kan vara värda att följa. Jag ska under helgen försöka sålla i flödet och tipsa om läsvärda texter i kommentarerna här och på http://www.twitter.com/erikdelareguera. Men jag vill också veta vad ni tycker. Går det att laga Kuba?

MEXICO CITY. Bloggaren Yoani Sánchez har stämplats som cyberterrorist i den kubanska statstelevisionen. Men inför kommunistpartiets kongress i helgen – den första på 14 år – är hon ändå försiktigt hoppfull: ”Reformerna skapar sprickor i systemet”, säger hon i en DN-intervju.

– Kubas kommunistsystem är som ett av de där fallfärdiga husen i centrala Havanna. När man går förbi dem undrar man hur det kommer sig att de inte har rasat än, säger Yoani Sánchez när DN når henne på telefon i hemmet i stadsdelen Vedado i Havanna.

Utanför den 35-åriga bloggerskans lägenhetsfönster har mörkret fallit och de tusentals soldater och volontärer som övat
hela dagen inför helgens stora parad är på
väg hem.

Deras uppgift är att agera statister när 50-årsjubileet av invasionsförsöket i Grisbukten ska högtidlighållas. En del av dem är utkommenderade av skolor och arbetsplatser, andra är frivilligt där för att visa sin tro på de revolutionära idealen.

Men oavsett politiska övertygelser har de flesta på Kuba börjat inse att förändringens vindar blåser genom enpartistaten, ett halvsekel efter att Fidel Castro utropade landet till socialistiskt.

Under den kongress som hålls i helgen – kommunistpartiets första sedan 1997 – kommer president Raúl Castro söka stöd för en ekonomisk svångremspolitik som handlar betydligt mer om att rädda det politiska systemet från kollaps än om att förverkliga socialistiska visioner. Samtidigt väntas patriarken Fidel avgå som partiordförande.

Kuba är mitt uppe i en djup ekonomisk kris. De gratis luncherna på arbetsplatserna har dragits in, priserna på basvaror höjts och förra året fick en halv miljon kubaner lämna statliga jobb. Ytterligare en halv miljon arbeten väntas försvinna i år – och detta i ett land där 90 procent av de lagliga arbetena funnits i den statliga sektorn.

Parallellt med denna dramatiska ekonomiska kris har en underjordisk opposition av bloggare och twittrare växt fram, som delvis drar nytta av att Castroregimen inte har råd att stöta sig med omvärlden just nu. Galjonsfiguren för denna opposition är Yoani Sánchez, vars blogg Generacion Y har tusentals besökare varje dag. Men hon ser sig inte som en oppositionsledare, utan talar sig hellre varm för ett Kuba med ”aktiva medborgare”.

-Mentaliteten på Kuba har börjat förändras. Folk säger inte längre ”vi” om regeringen, utan ”dom”. Och när man säger ”vi” menar man numera folket, medborgarna. Den sociala pakt som existerat i 50 år har brutits, säger Yoani Sánchez.

Regeringen har lovat göra det lättare att starta småföretag, så att de uppsagda kan försörja sig. Men missnöjet växer och inför kongressen har kommunistpartiets ledning försökt ge en bild av att man är lyhörd gentemot medlemmarnas krav och tillåter en viss debatt inom partiet.

– Personligen är jag i grunden positiv till kongressen. Inte för att jag tror att den kommer att leda till en demokratisering, utan för att de reformer som lär antas där kommer att skapa sprickor i det här gamla husets väggar, som redan är hårt ansatta av tidens gång, säger Yoani Sanchez.

Metaforen hade kunnat varit tagen från hennes blogg, där hon ofta reflekterar över politik utifrån konkreta upplevelser i vardagen. Den hade knappast väckt någon större uppmärksamhet i ett demokratiskt land, men på Kuba blev Yoani Sanchez snabbt censurerad.

Inte förrän i februari i år blev hennes blogg till slut tillgänglig för internetsurfarna på ön. Då hade den i flera år varit något av ett medialt fenomen i omvärlden.

Men när internetcensuren hävdes kom Sánchez i stället under attack i den hårt hållna statliga televisionen. För en knapp månad sedan stämplades hon som ”cyberterrorist”.

– Det skulle ha varit likställt med social utfrysning för några år sedan. Men inte nu. Tvärtom, jag får mycket stöd av folk på gatorna i Havanna, säger hon.

Den kubanska regeringen anklagar dig för att arbeta för CIA. Hur finansierar du din aktivism?

– Eftersom min blogg hela tiden varit tillgänglig i utlandet har jag fått uppdrag som krönikör i tidningar i Italien och Spanien. Det är tack vare dessa arvoden som jag kan blogga vidare.

Så du tar inte emot några som helst pengar från utländska regeringar?

– Nej.

Yoani Sanchez är navet i en växande grupp av regeringskritiska bloggare, varav de flesta är under 40 år. De ägnar stor del av sin vakna tid till att flytta gränser för vad som är tillåtet att säga på det kubanska nätet. Sánchez säger att hon ser sin aktivism som ett sätt att arbeta för press-, yttrande- och föreningsfrihet.

Men kan då något liknande det som hänt i Egypten och Tunisien inträffa även på Kuba?

– Nej, det känns avlägset. Dels är tillgången till informationsteknologi betydligt mer begränsad här än i Egypten eller i Tunisien. Dels är repressionen av ett annat slag, här handlar det inte om att armén slår ned protester med våld, utan om att ens far, bror eller bäste vän kan vara säkerhetspolisens informant.

– Av erfarenhet vet vi också att det är betydligt mer troligt att kubaner flyr till USA om ekonomin försämras, än att de går ut på gatorna och protesterar, säger Yoani Sánchez.

Erik de la Reguera

Bröderna Castro i Kubas partitopp

1959 kom Fidel Castro till makten i Kuba, sedan hans rebeller fört ett framgångsrikt gerillakrig mot diktatorn Fulgencio Batista. Till en början ville Castro inte välja sida i det pågående Kalla kriget, men efter ett misslyckat USA-sponsrat invasionsförsök i Grisbukten den 17 april 1961 förklarade han Kuba socialistiskt och allierade sig i praktiken med Sovjetunionen.

Med tiden blev kommunistpartiet statsbärande. Dess högsta beslutande organ är formellt sett kongressen, som senast anordnades 1997. Partiordförande är Fidel Castro.

Den politiska konflikten med USA har präglat Kuba, inte minst på grund av det amerikanska handelsembargot mot ön. Politisk opposition har i många fall likställts med landsförräderi.

Fidel Castro satt kvar vid makten fram till 2008, då han på grund av långvarig sjukdom lämnade över presidentposten till sin fem år yngre bror Raúl Castro.

Enligt organisationen Reportrar utan gränser är Kuba i dag ett av de länder i världen som har minst pressfrihet. Såväl tryckt press, som radio och teve är mycket hårt kontrollerad. På senare år har illegal satellitteve och internet börjat urholka det statliga informationsmonopolet.

Här bor 11 miljoner

Huvudstad: Havanna
Språk: spanska
Folkmängd: 11,3 miljoner
Valutor: kubansk peso och CUC
Statsskick: socialistisk enpartistat
President: Raúl Castro
BNP per capita: 9700 dollar
Ekonomi: Socker, nickel, tobak är viktiga exportvaror. Dessutom är turismen och tjänsteexport i form av bland annat läkare, lärare och idrottsinstruktörer – som byts mot billig olja och naturgas från Venezuela, Bolivia och andra allierade länder – av stor betydelse för ekonomin.
Kommunistpartiets ordförande: Fidel Castro

Publicerat i DN den 15 april 2011.

MEXICO CITY. Vänsternationalisten Ollanta Humala fick som väntat flest röster i söndagens presidentval i Peru. Men han nådde inte över de 50 procent som krävdes för att undvika en andra och avgörande valomgång.

Med tre fjärdedelar av rösterna räknade hade Humala fått 30 procent, Keiko Fujimori 23 procent och Pedro Pablo Kuczynski 20 procent av väljarstödet. Expresidenten Alejandro Toledo, som fram till för bara några veckor sedan var favorit till segern, hamnade på fjärde plats med 15 procent.

Humalas motståndare i den andra omgången, som väntas hållas den 5 juni, blir högerkandidaten Keiko Fujimori.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 12 april 2011.

MEXICO CITY. När Peru i dag ska välja ny president är fördelningen av den ekonomiska tillväxten den stora valfrågan. Vänsterkandidaten Ollanta Humala vill att staten ska ge de fattiga en större bit av kakan, något som fått finansmarknaderna att svaja.

– Vad är egentligen systemkritik? Jo, om systemet innebär korruption, då är jag systemkritisk. Om systemet innebär sociala orättvisor trots att det finns gott om pengar i samhället, då är jag systemkritisk. Välståndet i Peru bör delas lika av alla, sa Ollanta Humala i veckan.

Det är den sortens uttalanden som gett finansmarknaderna skrämselhicka, samtidigt som Humala seglat upp som favorit i dagens val.

Under hela 2000-talet har Peru varit ett av få länder som förefallit immunt mot Latinamerikas vänstervåg. Liberala ekonomer har i flera år prisat de peruanska avregleringarna och den öppna och snabbt växande ekonomin. Men mycket av tillväxten har berott på höga världsmarknadspriser på koppar och andra metaller. Gruvnäringen i landet har expanderat kraftigt tack vare den växande efterfrågan från Kina, men misären på landsbygden har bara minskat marginellt. En tredjedel av Perus befolkning lever fortfarande i fattigdom.

Det är det som den förre officeren Humala skjutit in sig på. Och han har lyckats oväntat väl. I veckan kände sig till och med högerkandidaten Keiko Fujimori, som ligger tvåa i opinionsmätningarna, tvungen att kalla de gångna årens nyliberala politik för ett misslyckande.

Mycket tyder på att det blir just dessa båda – Humala och Fujimori – som får mötas i den andra och avgörande valomgången; ett scenario som Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa kallat pest eller kolera.

Vargas Llosas åsiktsbröder inom den liberala högern varnar för att demokratin är hotad: Ollanta Humala anklagas för nära band till Hugo Chávez, medan Keiko Fujimori är dotter och anhängare till den fängslade exdiktatorn Alberto Fujimori.

Erik de la Reguera

Här är de fyra ledande kandidaterna

Ollanta Humala är en före detta officer med vänsterprofil. Han missade segern i valet 2006 på grund av alltför öppet stöd från Venezuelas president Hugo Chávez. Vill höja skatten för gruvbolag till mellan 40 och 45 procent från dagens 30 procent och införa en allmän folkpension.

Keiko Fujimori är den fängslade expresidenten Alberto Fujimoris dotter. Hon står fast vid hans budskap om ”hårda tag” och lovar en företagarvänlig politik.

Pedro Pablo Kuczynski är ekonom och tidigare premiärminister. Kallas El Gringo. Lovar sänkt moms och kontinuitet i den ekonomiska politiken.

Alejandro Toledo var Perus president 2001-2006. Vill ha mer frihandel och investera i hamnar och andra infrastrukturprojekt för att göra Peru till en knutpunkt för sjötransporter.

Om ingen når över 50 procent av rösterna går de två främsta kandidaterna vidare till en andra valomgång som hålls den 5 juni.

Publicerat i Dagens Nyheter den 10 april 2011.

MEXICO CITY. Rio de Janeiro är drabbat av sorg sedan en massaker på en skola krävt minst tolv barns liv igår. Ytterligare ett tjugotal barn skadades. Gärningsmannen uppges ha tagit sitt liv.

Klockan var halv nio på torsdagsmorgonen när en 24-årig man klev in på skolan Tasso da Silveira i Rioförorten Realengo. Till en person utanför ingången sa han att han skulle ge en föreläsning. Men han visade sig vara ute i ett helt annat ärende.

Den 24-årige mannen drog fram ett eller flera skjutvapen och öppnade först eld mot två pojkar. Sedan fortsatte han mot ett klassrum där en kvinnlig lärare just stod och höll en lektion i portugisiska. Hon och de fyrtiotalet eleverna fick se hur mannen klev in med vapnen i högsta hugg.

Minst tolv barn dödades i det därpå följande kulregnet, de flesta av dem i åldern 10-15 år. Ytterligare ett tjugotal barn skadades och vårdas nu på sjukhus. En av eleverna sprang ut och lyckades påkalla några polisers uppmärksamhet.

Snabbt tog poliserna sig in i byggnaden, där de fann gärningsmannen på andra våningen. 24-åringen försökte först barrikadera sig, men efter att ha skottskadats i ena benet bestämde han sig för att ta sitt liv.

Händelsen är den första i sitt slag i Rio de Janeiro. Motivet är fortfarande något oklart, men enligt myndigheterna hade gärningsmannen tidigare varit elev på skolan.

Mannen bar på ett brev som inte har offentliggjorts i sin helhet, men som beskrivs bestå av förvirrade, lösryckta fraser med religiöst fundamentalistisk ton. Bland annat ska mannen ha uppgett att han var hivpositiv. ”En galning”, var flera polisers dom på torsdagen.

Brasiliens president Dilma Rousseff utlyste en tyst minut för offren i massakern.

– I dag sörjer vi att försvarslösa barn fallit offer för en ensam våldsverkare. Det är inte en typ av brott som vi är vana vid i vårt land. Men vi står eniga i fördömandet av detta våldsdåd, sa Dilma Rousseff.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 8 april 2011.