MEXICO CITY. Venezuelas president Hugo Chávez planerade på lördagen att resa till Kubas huvudstad Havanna för att få cellgiftsbehandling för en cancer som kan vara livshotande. Samtidigt spred sig en känsla av ovisshet i Venezuela, där bara ett drygt år återstår till nästa presidentval.

Det fanns något ödesmättat i tonen när Hugo Chávez höll tal i venezuelansk tv i fredags kväll, lokal tid, och berättade om den kommande cellgiftsbehandlingen.

– Jag sätter min tro till läkarna som tar hand om mig, och i slutändan också till min egen beslutsamhet att leva vidare, sa Chávez, flankerad av sina båda vuxna döttrar som med sina ansiktsuttryck förstärkte intrycket av att presidentens tillstånd är livshotande.

Inför avresan till Kuba meddelade Chávez att han överför viss makt till vicepresidenten Elias Jaua och finansministern Jorge Giordiani, bland annat makten över budgetfrågor.

De första misstankarna om att allt inte stod rätt till med den 56-årige Chávez hälsa kom redan i början på juni i samband med ett statsbesök på just Kuba. Då stannade presidenten oväntat kvar på ön, till följd av ”en böld i magen”.

Efter 18 dagars tystnad och växande kritik från oppositionen på hemmaplan framträdde en påtagligt blek Chávez i Havanna och förklarade att läkarna hade upptäckt en cancertumör i hans mellangärde. Två operationer hade genomförts. Båda beskrevs som komplicerade, men framgångsrika.

Någon mer exakt information om vilken typ av cancer det rör sig om har inte getts sedan dess. Inte heller om hur allvarligt Chávez tillstånd är. Affärstidningen Wall Street Journal citerade i förra veckan två anonyma källor som hävdade att Chávez lider av tjocktarmscancer. Men från officiellt håll är det tyst.

Presidenten har bara sagt att han förebrår sig själv för att ha väntat så länge med att gå till läkaren, vilket skulle kunna tolkas som att cancern upptäckts på ett sent stadium.

Att Chávez nu tvingas åka till Kuba på nytt för cellgiftsbehandling gör att de av hans fiender som spekulerar kring att han snart tvingas lämna politiken, får vatten på sin kvarn.

Samtidigt skakar Chávez sjukdom hans eget socialistparti, där de flesta av medlemmarna hade räknat med att han skulle ställa upp till omval i nästa års presidentval. Nu är även detta oklart.

– En intern maktkamp är på väg att bryta ut. Chávez gör sitt bästa för att mana till enighet, men i bakgrunden positionerar sig de av chavisterna som förespråkar väpnad kamp gentemot de demokratiska socialisterna; den militära falangen mot de civila, och så vidare, säger Angel Alvarez, professor i statsvetenskap vid UCV-universitetet i Caracas.

Men vad händer då om Hugo Chávez blir långvarigt sjuk… eller om han dör?

– Det finns ingen given efterträdare. Den ende som ens tillfälligt kan hålla ihop partiet är hans bror, Adan Chávez. Men då krävs att Hugo Chávez fortfarande är vid liv, säger Angel Alvarez till DN.

Adan Chávez är två år äldre än sin bror och guvernör i delstaten Barinas. Han saknar sin broders karisma och beskrivs ofta som mer vänsterradikal.

– Adan är den ende som Hugo Chávez litar på i nuläget. Men hans radikalism skulle kunna leda till ökad polarisering, såväl inom landet som i relationen till USA. För att inte tala om inom det egna partiet, säger Angel Alvarez.

Erik de la Reguera

Flera länder rädda att bli av med stöd

MEXICO CITY. Att Hugo Chávez är sjuk i cancer är inte bara en politisk bomb i Venezuela, utan i hela Latinamerika. Flera mindre länder med vänsterregeringar i regionen skulle få svårt att klara sig utan det stöd som Chávez håller dem under armarna med.

– Jag ber till Gud och den heliga jungfrun att vi snart får se ett tillfrisknande för Hugo Chávez!

Det sa Nicaraguas president Daniel Ortega när han just fått höra nyheten om sin venezuelanske kollegas sjukdom. Och reaktionen var inte enbart en fråga om empati.

Sedan den gamle gerillaledaren Ortega kom till makten för några år sedan har Nicaragua slutit avtal värda miljontals dollar med Hugo Chávez regering i Venezuela, samtidigt som landet distanserat sig från traditionella biståndsgivare i Europa – däribland Sverige. Exakt hur stora beloppen är hålls hemligt, men de stödprogram till fattiga som Ortega satsat på vore sannolikt omöjliga utan venezuelanskt bistånd.

Oljetillgångarna i Venezuela har på så vis gett Hugo Chávez möjlighet att köpa politiskt inflytande utomlands. Framförallt under den period då oljepriset stod som högst.

Efter den globala finanskrisen har Chávez haft betydligt mindre pengar att spendera, samtidigt som den höga inflationen i Venezuela ställt till inrikespolitiska problem. De demokratiska övertrampen från Chávez sida har också minskat attraktionskraften i hans ”2000-talets socialism”.

I dag är det därför Brasilien och dess mer socialdemokratiska väg som lockar flest vänsterpolitiker i Latinamerika. Men Chávez dröm om ett starkt, rött Latinamerika som står oberoende gentemot USA delas fortfarande av många vänsterregeringar i regionen.

De mer radikala av dem uppskattar också att han gång på gång visat sig vara beredd att ta konflikt med USA. Inte minst bröderna Castros kommunistregim på Kuba, som kommit att bli beroende av subventionerad venezuelansk olja. Att hålla den venezuelanska presidenten vid liv ligger därför i högsta grad i Castroregimens intresse.

Erik de la Reguera

En president med mycket makt

Den före detta arméofficeren Hugo Chávez valdes till president i Venezuela 1999, till följd av utbrett missnöje med de etablerade partierna och den nyliberala politik som dominerade i Latinamerika under 1990-talet. Till en början höll Chávez relativt låg profil, men efter ett kuppförsök 2002 som han skyllde på USA valde han att alliera sig med Castroregimen på Kuba.

Till skillnad från bröderna Castro har dock Chávez ”bolivariska revolution” hela tiden baserats på segrar i demokratiska val. Den venezuelanske presidenten har behållit makten tack vare olika typer av stödprogram och sin förmåga att via teve, radio och andra medier knyta an till landets fattiga.

Samtidigt har makten i allt högre grad koncentrerats kring presidentens egen person. Människorättsorganisationer som Human Rights Watch har kritiserat att politiska motståndare utsatts för förföljelser och att en del kritiska etermedier fått sina sändningstillstånd indragna.

Chávez utrikespolitiska vision är ett starkt Latinamerika som står oberoende mot USA. Han har bland annat lanserat ALBA, en regional samarbetsorganisation för vänsterregeringar, och tillsammans med Brasilien varit drivande i skapandet av Unasur, Sydamerikas motsvarighet till EU.

Publicerat i DN den 17 juli 2011.

MEXICO CITY. Minst 20 människor dödades natten till lördagen på en bar i staden Monterrey i nordöstra Mexiko. Dådet är av allt att döma kopplat till det pågående maffiakriget i landet.

Baren Sabino Gordo ligger på ett populärt feststråk i centrala Monterrey. Baren var full med intet ont anande gäster när två stora bilar stannade till utanför ingången. Femton män klev ur, beväpnade med automatvapen.

Sedan följde den hittills värsta massaker som drabbat denna affärsmetropol. Mördarna sköt urskillningslöst mot gäster och anställda. Några försökte ta skydd bakom bardiskar och på toaletter, men gärningsmännen följde metodiskt efter dem.

Minst 20 personer dödades och tre andra fick livshotande skador. Enligt vittnen togs också åtta personer som gisslan.

Dådet misstänks vara kopplat till det pågående kriget mellan maffiorna Zetas och Golfkartellen. Baren ska ha varit en samlingsplats för Zetas. Men många av de döda verkar ha varit oskyldiga civila.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 10 juli 2011.

Martin Schibbye och Johan Persson måste friges. Etiopiens fängslande av dessa båda frilansjournalister är oacceptabelt. Det är inte bara en attack mot pressfriheten, utan även ett slag riktat mot allmänhetens rätt att få trovärdig och ocensurerad information från konfliktområden.

Själv har jag aldrig varit i kontakt med vare sig Martin eller Johan. Men det är av mindre betydelse. De är journalister och har bevisligen ägnat sig åt utlandsrapportering under flera år.

Jag har mycket svårt att tro att de skulle ha befunnit sig i området för att begå terrorhandlingar. Deras uppdrag var och är att informera. Därför måste de friges. Och det på en gång.

Alla vi utrikesreportrar är i fara om inte Sveriges regering och den samlade pressen i vårt land sätter ned foten när sådant här händer.

Uppdatering 8 juli. Nu har Reportrar utan gränser startat en insamling till stöd för de båda fängslade svenskarna. Mer om insamlingen.

Råkade befinna mig i Aten när det hettade till i veckan. Skickade ett gäng citat till en DN-artikel i torsdagstidningen och skrev sedan en text om den växande folkrörelse som blommat upp i spåren av den finansiella och politiska krisen.

Varje kväll klockan nio samlas tusentals greker på Syntagmatorget här i Aten för att diskutera hur man ska gå vidare med protesterna. Denna gräsrotsrörelse kan faktiskt påverka hela Europas framtid och borde därför rimligen få mer uppmärksamhet i internationella medier (bollen är hos er, kolleger, jag drar vidare västerut nu). Läs min text här. Och den som vill läsa livetwitter från ett av stormötena kan gå in på mitt twitterkonto.

Här även en intressant kommentar av sociologen Nicos Mouzelis: Rebuilding Greek democracy.

Syntagmatorget i Aten. Foto: Estrella de la Reguera.

ATEN. På kvällen på slaget nio samlas tusentals människor till stormöte på Syntagmatorget i centrala Aten. Under en mörkblå himmel slår sig deltagarna ned på marken och lyssnar på tal, sjunger med i kampsånger och ropar slagord mot regeringen.

Syntagmatorget har varit händelsernas centrum sedan protesterna mot regeringen tog fart för några veckor sedan. Många av deltagarna vid de dagliga stormötena här är unga, mellan 20 och 40 år, och de är rörande överens om att folket blivit fört bakom ljuset.

Ett återkommande argument är att det är orättvist att vanligt folk ska drabbas så hårt av sparpaketen, när banker och spekulanter klarar sig lindrigt undan.

Talarordningen dras med lotter ur en hatt. Killen bredvid mig, en ung teaterstudent med långt hår och skägg, har fått lott nummer 174.

-Jag måste nog ha rejält med tur, säger han med ett leende.

Men ur hatten kommer faktiskt nummer 174, vilket ger honom 90 sekunder i rampljuset och chans att tala om hur kampen ska fortsätta. Senare diskuterar deltagarna även mer jordnära frågor, som hur renhållningen och hygienen ska skötas på torget, där antalet tält stigit snabbt de senaste dagarna.

Politiska partier ombeds hålla sig på avstånd. De är inte välkomna.

2 500 år efter den västerländska demokratins gryning i Aten, håller därför en annan folkförsamling på att få fäste här. Det är det – och inte de relativt få våldsamma demonstrationerna – som får premiärminister Papandreou att känna press från de egna leden.

Han vet att en rad parlamentsledamöter i socialistpartiet är rädda för att förlora det redan tynande stödet bland sina tidigare kärnväljare.

På en banderoll vid sidan av torget står det ironiskt ”Employee of the decade” bredvid den internationella investmentbanken Goldman Sachs logotyp. Det var dess konsulter som hjälpte flera av Greklands regeringar att dölja hur stort budgetunderskottet egentligen var.

När sanningen avslöjades 2009 fick medborgarna i Grekland och flera andra av EU:s medlemsländer en smärre chock.

-Vi måste skapa en bättre fungerande demokrati, så att detta inte kan ske igen. Det är därför jag går hit varje dag, säger läkaren Dimitris Seremetis.

Den politiska krisen har gett folket på torget en känsla av att deras närvaro kan påverka landets framtid.

-Jag tror faktiskt att vi kan få den här regeringen på fall. Och vad som händer sedan – det är upp till oss! säger Dimitris Seremetis med ett leende.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 17 juni 2011.

Vänsterkandidaten Ollanta Humala segrade i helgens presidentval i Peru. Nu väntar ett politiskt rävspel i kongressen, som kommer att avgöra om Humala kan infria väljarnas högt ställda förväntningar.

Med 87 procent av rösterna räknade hade Ollanta Humala fått 51,3 procent, medan högerkandidaten Keiko Fujimori gavs 48,7 procent av väljarstödet. De röster som återstod kom i första hand från avlägsna bergstrakter där Humala har flest anhängare.

– Demokratin har segrat! Folket avgjorde – och utan rädsla! sa Ollanta Humala efter att ha utropat sig till vinnare.

Just rädsla har annars varit ett huvudtema i den peruanska valrörelsen. Keiko Fujimori och hennes allierade inom den ekonomiska eliten har gång på gång varnat för att Ollanta Humala tidigare varit en nära allierad till Venezuelas president Hugo Chávez.

För att tvätta bort denna i Peru ofördelaktiga stämpel lät Humala anlita valstrateger från det brasilianska arbetarpartiet PT. De använde samma formel som när Lula da Silva valdes till president i Brasilien 2002: retoriken gjordes mer socialdemokratiskt klingande, de röda t-tröjorna byttes mot blå skjortor, och nyligen svor Humala rent av med handen på Bibeln att han kommer att respektera marknadsekonomi och privat äganderätt.

Det fungerade, samtidigt som många i den tredjedel av Perus befolkning som lever i fattigdom tilltalades av Humalas löften om folkpension och en gradvis omfördelning av de senaste årens stora intäkter inom gruvindustrin.

Men även Keiko Fujimori har tvingats kämpa mot väljarnas rädsla. Det politiska arvet från fadern, den fängslade expresidenten Alberto Fujimori, har fått bland andra Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa att varna för att hon var en blivande diktator.

Nästa steg för Ollanta Humala blir nu att säkra tillräckligt stöd för sin politik i kongressen. Det kan dock bli komplicerat, eftersom han inte kan räkna med egen majoritet och dessutom har avhänt sig möjligheten att skriva om författningen. Humala har därför redan bjudit in till en bred samlingsregering.

Erik de la Reguera

Humala en politiker till vänster om mitten

Ollanta Humala är före detta yrkesofficer, 48 år gammal och har profilerat sig som en politiker till vänster om mitten. Han har anklagats för att ha begått människorättsbrott under sin tid i armén i början på 90-talet, men rättsprocesserna lades ned i brist på bevis.

Humalas huvudbudskap har varit omfördelning av landets resurser. Han vill höja skatten för gruvbolagen, införa en allmän folkpension och öka stödet till fattiga.

Jämfört med presidentvalet 2006, då Humala förlorade mot Alan Garcia (av författningen förhindrad att ställa upp på nytt), har han denna gång tagit avstånd från Venezuelas president Hugo Chávez och i stället närmat sig Brasiliens arbetarparti PT.

Publicerat i DN den 7/6 2011.