MEXICO CITY. Idag går Chiles högstadie- och gymnasieelever ut i strejk för att kräva ”bättre undervisning för alla” och minskade skillnader mellan privata och offentliga skolor. Det sker efter en vecka då hundratusentals elever vandrat sida vid sida med föräldrar och lärare i demonstrationer mot landets högerregering.

”Slopa vinstkraven” och ”Gratis utbildning” har det stått på plakaten i de stora demonstrationståg som ringlat fram längs gatorna i Chiles huvudstad Santiago de senaste dagarna. Protesternas omfattning verkar ha tagit president Sebastian Piñera på sängen – enbart i söndags demonstrerade minst 15 000 elever, lärare och föräldrar i Santiago.

– Jag har två döttrar som studerar på universitet och avgifterna gör att vi har svårt att få pengarna att räcka till slutet av månaden, sa Richard, en av många vuxna chilenare som deltog tillsammans med ungdomarna i demonstrationen.

Som många andra föräldrar valde han också att gå med i tåget för att visa sitt missnöje med polisens agerande i torsdags i förra veckan, då en annan demonstration möttes av tårgasgranater och vattenkanoner på den stora Alamedaavenyn i centrala Santiago. Den gången utbröt kravaller och fler än 800 skolungdomar greps av polis.

I helgens demonstrationer valde därför många att, likt Richard, bara uppge förnamn i intervjuer. Torsdagens polisinsats har kritiserats av bland andra Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, CIDH, för att ha brukat överdrivet brutala medel.

När eleverna i dag, tisdag, väntas gå ut i en landsomfattande strejk har de en lång lista med krav: allt från utökad rabatt på busskort till restauration av offentliga skolbyggnader.

Men det huvudsakliga kravet är en upprustning av hela det offentliga utbildningsväsendet i Chile.

Allt sedan den chilenska skolan kommunaliserades av militärdiktaturen har de offentligt ägda skolorna halkat efter i kvalitet jämfört med privatskolorna.

Elevrörelsen vill att klyftan mellan privat och offentligt ägda skolor och universitetet minskar. Man kräver också att de ändringar som diktaturen gjorde i författningen slopas.

Vänsteroppositionen i Chile stöder flera av kraven och anklagar nu regeringen för att sakna tillräcklig förhandlingsvilja. Från de mest konservativa högerpartierna i parlamentet har det tvärtom kommit applåder för polisinsatserna.

I dag, tisdag, har elevrörelsen kallat till en ny demonstration längs den långa Alamedaavenyn. Än en gång har poliset nekat tillstånd för demonstrationen och många fruktar därför att nya våldsamheter kan bryta ut.

Erik de la Reguera

4,4 procent av BNP går till skolan

Den tidigare Pinochet-regimen i Chile lät under diktaturåren 1973-1990 kommunalisera skolorna och införa subventioner för privata utbildningsinstanser.

Kvalitetsskillnaderna mellan privatägda och offentliga skolor har sedan dess ökat påtagligt. Skolsystemet har dessutom fått kritik för att vara underfinansierat, eftersom bara 4,4 procent av Chiles BNP går till skolan, jämfört med 7 procent som FN rekommenderar.

Regeringen Piñera och dess stödpartier har dock anklagat elevernas och lärarnas organisationer för att vara alltför radikala och drivas av en utpräglat ideologisk agenda.

Publicerat i Dagens Nyheter den 9 augusti 2011.

MEXICO CITY. Antropologiska museet i Mexico City slog i veckan upp portarna till en utställningen Olmekernas kolossala verk.

Olmekkulturen var samtida med antikens Grekland och Zhoudynastin i Kina och har kallats för Mesoamerikas moderkultur. Mest känd är den idag för de enorma stenhuvuden som hittats i södra Mexiko. Arvet från olmekerna tros ha varit viktigt för de mer sentida maya- och aztekfolken.

För några år sedan hittades flera stentavlor som bevisar att olmekerna troligen var Amerikas första folk med ett skriftspråk. Läs mer information om utställningen på mna.inah.gob.mx.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN Resor den 24 juli 2011.

MEXICO CITY. Nu på torsdag inleds årets upplaga av tyska filmfestivalen i Mexico City. Den bjuder på såväl ny tysk film som en restaurerad version av klassikern Metropolis – och pågår ända fram till mitten på augusti.

De flesta visningar äger rum på det stora och välskötta cinemateket i Mexico City, inte långt från den charmiga stadsdelen Coyoacán. Visningarna brukar locka mycket folk, så tänk på att vara på plats i god tid innan föreställningen börjar.

Biljetter måste i de flesta fall köpas i luckan, men programmet går att ladda ned på cinematekets hemsida cinetecanacional.net.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN Resor den 31 juli 2011.

MEXICO CITY. I den lilla staden Barbacoas i södra Colombia sexstrejkar kvinnorna sedan mer än en månad tillbaka. Men protesten riktar sig inte mot männen i samhället, utan mot den utbredda fattigdomen och Colombias regering.

Djungelbeklädda berg och dalar med skrala jordlotter möter den som besöker Barbacoas, som inte ligger långt från gränsen till Ecuador. Här lever omkring 90 procent av befolkningen i extrem fattigdom och många tillhör den afrikan-colombianska minoriteten, som härstammar från 1800-talets frigivna slavar.

Barbacoas kan ses som en modern variant av författaren Gabriel Garcia Marquez stad Macondo i romanen ”Hundra år av ensamhet”: hit kommer få besökare, vägarna är usla och merparten av befolkningen överlever därför på det de kan odla själva.

På senare år har många börjat ägna sig åt kokaodling, eftersom kokainmaffiornas uppköpare åker direkt ut till byarna. Men i gengäld har byborna utsatts för arméns razzior och de kokainfinansierade gerillornas och paramilitärernas terror.

Så sent som för en dryg månad sedan tvingades flera hundra människor fly för sina liv. Då gick kvinnorna i Barbacoas ut i strejk. Eller ”korsade benen”, som de själva uttrycker det.

– Vi är utleds på misären och på att regeringen bara lämnar oss i sticket. Hur ska vi kunna försörja våra familjer i den här situationen? Nej, det är vi kvinnor som föder barnen. Om vi inte har sex så blir det inga fler barn! säger Ruby Cabezas till tidskriften Semana.

Hon är en av drygt 300 kvinnor som dagligen demonstrerar med plakat i händerna i Barbacoas. På plakaten står det saker som: ”Inte mer sex!” och ”Värdighet först!”

Männen i samhället reagerade till en början förnärmat på protesten, men har med tiden förstått att den inte är riktad mot dem. Samtidigt har den okonventionella metoden skapat rubriker i colombiansk press.

I förrgår blev kvinnorna så lovade en ny och bättre väg till staden av delstatsregeringen. Men Ruby Cabezas är luttrad. Hon har sett löften brytas förr.

-Vi kommer att fortsätta strejken tills det att vi sett att vägen börjat byggas. Och sedan kommer vi att kräva rinnande vatten och sjukhus! säger hon.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 31 juli 2011.

MEXICO CITY. Det har gått 40 år sedan Richard Nixon förklarade krig mot knarket. Sedan dess har tiotusentals människor dött och oräkneliga koka- och opiumfält eldats upp, men konsumtionen av illegala droger har inte minskat. Nu växer krav på en förändring av politiken.

Det var den 17 juni 1971 som president Nixon ”förklarade krig” mot knarket i USA, ett krig som snabbt fick stöd av konservativa väljare och frikyrkor som oroade sig för ungdomens förfall och det växande narkotikamissbruket bland amerikanska soldater i Vietnam.

Liberala debattörer protesterade mot vad de såg som ett angrepp mot individens rätt att bestämma över sin egen kropp. Men i länder som Sverige, där fokus låg på att hålla nere antalet missbrukare, kom den amerikanska krigsförklaringen lägligt.

Förbudspolitiken har sedan dess blivit norm. Men den har aldrig på allvar fått bukt med den illegala marknad som år efter år fortsatt att skörda liv – fast oftast någon annanstans.

De som dör i kriget mot knarket är till största delen fattiga småbönder, sluminvånare, ”mulor” som transporterar droger inuti sina magar och maffians tonåriga fotsoldater.

Offren finns i Colombia, där fyra miljoner människor drivits på flykt under de senaste trettio årens kokainfinansierade inbördeskrig. De finns i Mexiko, där 40 000 människor dödats sedan president Calderón intensifierade kriget mot maffian 2006. De finns i Afghanistan, där intäkterna från heroin- och haschtillverkning är bränslet för talibanernas uppror.

Men droganvändandet har inte minskat. Tvärtom. Drogkonsumenternas inköp är i dag den organiserade brottslighetens allra mest lysande affär.

Slutsatsen som allt fler dragit de senaste åren är att kriget mot knarket och dess fokus på att strypa utbudet är ett fiasko. I USA har regeringen Obama bestämt sig för att slopa uttrycket ”war on drugs”. I Latinamerika har en rad regeringar låtit avkriminalisera små innehav av droger, för att i stället satsa på mer vård till missbrukare.

I Bolivia har traditionell odling av kokablad getts skydd i grundlagen, efter åratal av förföljelser mot småbönder. Och här i Mexiko växer nu krav på en fullständig legalisering av drogtillverkning – bland andra expresidenten Vicente Fox menar att en sådan legalisering skulle kunna minska maffians makt.

Argumentet mot en legalisering är att den skulle kunna leda till dramatiskt ökat missbruk. Inte minst i fattiga länder, där missbrukarvården ofta är dåligt utbyggd eller icke existerande.

Klyftan mellan rika och fattiga är också huvudskälet till att det är så svårt att få stopp på den illegala handeln. Det är fattigdomen som får småbönder att börja odla koka, cannabis eller opiumvallmo. Det är fattigdomen som får unga kvinnor att svälja små ballonger med kokain och sätta sig på flyget till Europa.

I slutet på kedjan finns alltid konsumenterna. Men också skrupellösa bankirer, företagare och politiker. Droghandeln omsätter flera hundra miljarder dollar om året och förr eller senare ska de pengarna slussas in i den legala ekonomin – av ombud som blundar för var pengarna kommer ifrån.

Erik de la Reguera

46 dödade i blodbad i går

MEXICO CITY. Minst 46 människor rapporteras ha dödats under ännu ett blodigt dygn i Mexikos knarkkrig. Samtliga mord tros vara kopplade till någon av de sju stora narkotikakarteller som strider om miljardintäkterna från drogsmugglingen till USA och Europa.

Natten till onsdagen bröt en häftig eldstrid ut inne på ett fängelse i gränsstaden Ciudad Juárez i norra Mexiko. Minst 17 fångar dödades i våldsamheterna, som av myndigheterna beskrevs som en uppgörelse mellan anhängare av Juárez- och Sinaloakartellerna.

Sex skjutvapen och en rökgranat ska ha använts. Hur vapnen hade smugglats in på fängelset är oklart, men korruptionen och maktmissbruket har länge varit ett allvarligt problem inom såväl fängelseväsendet som andra delar av statsapparaten i Mexiko.

Innan fångupproret tog fart hade den lokala polischefen i staden, Julián Leyzaola, just anklagat federal polis för att ha avlossat maskingevärseld mot hans bil. Den attacken krävde inte några liv, eftersom Leyzaolas bil var skottsäker, men den illustrerar misstron mellan olika delar av polisväsendet.

Ciudad Juárez har kallats världens farligaste stad, sedan 3 111 människor dödades där förra året. Det är fler än de dödsfall som krävdes i kriget i Afghanistan under 2010. Borgmästaren i Ciudad Juárez har sagt att den federala polisen ska lämna staden i september, för att ersättas av lokal polis.

Bland dygnets övriga mordoffer fanns ett polisbefäl i staden Aguascalientes, en journalist i delstaten Veracruz och tolv oidentifierade kroppar i en massgrav i delstaten Nuevo Leon. Enbart förra året dödades drygt 15 000 människor i det mexikanska knarkkriget mellan knarkkarteller, polis och militär.

Erik de la Reguera

Konsumtionen har ökat i Latinamerika

Droghandeln i världen omsätter omkring 350 miljarder dollar per år, enligt FN-organet UNODC. De mest lukrativa drogerna att smuggla är cannabis, kokain, heroin och olika typer av amfetaminer.

Tillverkningen sker ofta i fattiga länder med svaga rättssystem, där polis och politiker är lättare att muta (undantaget vissa syntetiska droger som tillverkas i laboratorier nära konsumenterna).

Användandet av droger är störst i USA och EU, men på senare år har konsumtionen också ökat i Latinamerika.

En betydande del av den organiserade brottsligheten intäkter smugglas tillbaka till produktionslandet, men stora belopp ”tvättas” också vita i konsumtionsländerna.

Publicerat i Dagens Nyheter den 28 juli 2011.

MEXICO CITY. ”El Equipo”, teamet. Så heter en ny och omtalad polisserie som gått i mexikansk tv de senaste veckorna. Huvudpersonerna är medlemmar av en elitstyrka med uppdrag är att bekämpa den organiserade brottsligheten.

De har allehanda högteknologiska hjälpmedel till hands, bilder flimrar förbi på datorskärmar, snabba sökningar görs i register och dramatiska skottväxlingar äger rum vid maffiabossars residens.

Så långt hade det kunnat röra sig om vilken amerikansk polisserie som helst. Men det här är inte USA – det är Mexiko. De som bänkar sig framför tv-apparaterna möts av något minst sagt ovanligt: mexikanska poliser som framställs som hjältemodiga, självuppoffrande och – kors i taket – hederliga.

I det här landet finns det en sak som nästan alla lär sig från barnsben: att man inte kan lita på polisen. Oräkneliga rån, kidnappningar och andra grova brott har gång på gång visat sig vara kopplade till lagens väktare. I veckan slog en FN-rapport fast att tortyr fortfarande används flitigt av ordningsmakten. Och så sent som 2008 sa självaste president Calderón att hälften av landets poliser var ”otillförlitliga”.

Sedan dess har en satsning gjorts för att rensa ut korruptionen. Hundratals poliser har sparkats på olika håll i landet, nya rekryter har skolats in och lönerna höjts. Men trots det avslöjas ständigt nya fall av maktmissbruk och brottslighet inom polisen.

Därmed inte sagt att det inte finns några ärliga poliser alls i Mexiko. En och annan vardagshjälte försöker envist stå emot den korrupta kulturen inom kåren och tjäna medborgarna. Men kriget mot maffian rymmer – milt uttryckt – fler gråskalor än den svartvita bild som getts i tv-serien El Equipo.

Häromdagen avslöjade tidningen El Universal att tv-serien i själva verket finansierats av den mexikanska regeringen – för att förbättra polisens image. Drygt 60 miljoner kronor av de mexikanska skattebetalarnas pengar ska i hemlighet ha plöjts ned i de 15 avsnitt om ”anonyma polishjältar” som tv-stationen Televisa nu sänt på bästa sändningstid. Serien var med andra ord ett rent beställningsjobb från säkerhetsministeriet.

Frågan är om det bidrar till att öka allmänhetens förtroende.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 18 juli 2011.