För ett par år sedan utsattes vi för ett inbrott i vårt hem i Mexico City. Gärningsmännen tog sig in med kofot, vräkte ut alla kläder på golvet och vände upp och ned på hela lägenheten. Men de stal bara min laptop och systemkamera. Alla andra värdesaker lämnades orörda.

I detta land där minst 80 journalister mördats sedan år 2000 insåg vi snart att vi haft tur som inte var hemma när de ansvariga gick in. Och när en högt uppsatt statstjänsteman som alltid följdes av fem livvakter flyttade ut ur portuppgången ett par veckor senare, kunde vi inte undgå att misstänka att hans säkerhetsansvarige haft något med saken att göra.

»Troligen ville de kolla upp vem du var – och sedan valde de att flytta honom«, var mina hårt prövade mexikanska kollegers bedömning. Det låter märkligt, men tyvärr är det svårt att avfärda dem som paranoida. Flera av dessa journalister lever under dödshot, har utsatts för liknande inbrott och tvingats gå under jorden efter att ha avslöjat nära samröre mellan politiker och maffia.

I Sverige har vi en ovanligt stark tilltro till statens institutioner, vilket har sin grund i de välfärdssystem och den demokratiska rättsstat som präglat landet i årtionden. Men den som en gång bott i Latinamerika, Afrika, Östeuropa eller Asien vet att staten också kan vara – och inte sällan är – ett hinder för dem som kämpar för transparens och demokratiskt ansvarsutkrävande. Vad som är »normaltillståndet« är inte heller så självklart som det ibland framställs.

Under merparten av de nära tusen år som gått sedan den moderna staten började ta form har den varit en krigsmaskin och en repressiv apparat för skatteindrivning. När vi i dag talar om meddelarfrihet och öppenhet handlar det i praktiken om att garantera att staten förblir en lydig tjänare i demokratins tjänst, och inte faller tillbaka i godtyckliga, auktoritära mönster.

Det är i det ljuset Edward Snowdens avslöjanden av den amerikanska underrättelsetjänsten NSAs spaning på internet­användare ska ses. Som Snowden själv har sagt: »Jag vill inte leva i en värld där allt jag säger, allt jag gör, alla jag talar med, alla uttryck för kreativitet, kärlek eller vänskap spelas in.«

I dag vet vi att en global amerikansk övervakningsstat byggts upp utan vår kännedom. Och att mycket tyder på att trenden är global. I Kina och Ryssland – där Snowden fått tillfällig asyl efter att ha hindrats resa till de länder som erbjudit honom en permanent fristad – pågår en liknande utveckling. Och i Latinamerika tar trenden sig uttryck i ett ökat antal fall av förföljelse av och mord på journalister.

Att kräva ökad insyn, meddelarfrihet och pressfrihet handlar därför inte om illojalitet eller om någon dogmatisk idé om att sekretess aldrig kan motiveras, utan om att värna demokratin mot statens auktoritära sidor. Och det oavsett om det rör sig om att någon övervakar din e-post eller bryter sig in i mitt hem.

Erik de la Reguera

Publicerat i tidningen Publikt, den 10 september 2013.

MONTEVIDEO. I dag är det 40 år sedan militärkuppen i Chile, som blev början på en mörk och brutal period i Latinamerikas historia. DN har träffat en av överlevarna från de chilenska tortyrlägren, vars liv räddades av Sveriges dåvarande ambassadör Harald Edelstam.

– Utan Harald Edelstam skulle jag inte sitta här i dag, säger Julio Baraibar till DN, i presidentpalatset i Uruguays huvudstad Montevideo.

Baraibar är en av president José Mujicas närmaste rådgivare och har nu titeln resande ambassadör. Men för 40 år sedan – den 11 september 1973 – var han en ung aktivist som flytt undan förföljelser i sitt hemland till Chile.

Det var då militären störtade den demokratiskt valda vänsterpresidenten Salvador Allende. Presidentpalatset stormades och tusentals människor greps.

Julio Baraibar var en av många som fördes till fotbollsstadion i Santiago, som snart gjordes om till ett stort koncentrationsläger av militärerna.

– Planen var inhägnad med ett tre meter högt stängsel. Det var hundratals människor där, och då och då släpade soldaterna ut någon och skrek ”spring” – bara för att skjuta offret i ryggen. Hela tiden torterade de folk på de mest brutala vis runt omkring oss, berättar Julio Baraibar.

Medan övergreppen pågick och president Allendes döda kropp bars ut från presidentpalatset, fick juntaledaren Augusto Pinochet och hans generaler uppbackning av mäktiga amerikanska affärsintressen och underrättelsetjänsten CIA.

– Vi kände oss väldigt ensamma där på stadion. Och från regeringen i mitt hemland kunde vi inte vänta oss någon hjälp. Så när vi hörde att en utländsk diplomat tagit sig in på stadion blev det stor uppståndelse, säger Julio Baraibar.

Det var Sveriges ambassadör Harald Edelstam som lyckats få tillträde till lägret, eftersom han sagt sig leta efter en svensk medborgare.

– Edelstam blev snabbt omgiven av folk som vädjade om hans hjälp. Och när jag förklarade att vi var 58 uruguayaner som kunde försvinna utan att någon fick reda på det, lyssnade han länge och noga.

De kommande veckorna och månaderna skulle Harald Edelstam få en nyckelroll när tusentals chilens­ka flyktingar gavs fri lejd och politisk asyl i Sverige och andra länder. Han tros personligen ha räddat upp till 1 300 personer från militärens terror i Chile.

Även Julio Baraibar och de and­ra uruguayanerna på stadion fick hjälp att komma till Sverige av Edelstam.

– Men det var på håret. När vi kom fram till flygplatsen stoppades jag av tre civilpoliser. De försökte trycka in mig i en bil. Jag kämpade emot när Edelstam rusade fram, slet tag i mig och röt åt poliserna: ”Ska ni ta honom, får ni döda mig först!” Han räddade mitt liv, säger Julio Baraibar.

De okonventionella metoderna gjorde Edelstam till en hjälte för dem han hjälpte.

Men på utrikesförvaltningen i Stockholm fick han rykte om sig att vara besvärlig.

När Julio Baraibar landat i Sverige fick han snart arbete som busschaufför i Stockholm och blev med tiden ordförande i den lokala fackklubben.

När diktaturen föll i Uruguay valde han att återvända. Men han glömmer aldrig den man som räddade hans liv.

– I Sverige högtidlighålls Raoul Wallenbergs minne, och med all rätt. Men för mig och många andra överlevare från kuppen i Chile är Harald Edelstam nästan i samma klass. Han var en stor man, en sann förkämpe för mänskliga rättigheter, som ni i Sverige borde vara mycket stolta över, säger Julio Baraibar.

Erik de la Reguera

Vänsterpresidenten störtades

Den 11 september 1973 störtades den demokratiskt valde vänsterpresidenten Salvador Allende vid en militärkupp i Chile. Allende dödades vid maktövertagandet och landets nye ledare, general Augusto Pinochet, inledde förföljelser av vänsteraktivister av alla de slag.

Minst 3 500 människor dödades i militärens utrensningskampanjer. 1 500 är fortfarande ”försvunna”. Hundratusentals torterades eller tvingades fly från Chile.

En stor grupp chilenare flydde till Sverige och i dag beräknas 45 000 människor med chilensk bakgrund bo här.

Kuppen följdes snart av andra militära maktövertaganden i Latinamerika, vilket gjorde slutet på 1970- och början på 1980-talet till en mycket mörk period ur människorättslig synpunkt i regionen.

Inte förrän framåt slutet av kalla kriget – då USA:s stöd till militärregimerna avtog – inleddes demokratiseringen i regionen på allvar.

Sedan 1990 har Chile varit en demokrati med flerpartisystem.

Tvingades lämna landet

Harald Edelstam föddes 1913. Han växte upp i en välbärgad, adlig familj och rekryterades till utrikesdepartementet i unga år.

1942–44 tjänstgjorde han på ambassaden i Oslo och blev då känd som ”Svarta Nejlikan”, sedan han hjälpt hundratals norska motståndsmän och judar att fly till Sverige undan nazistregimens förföljelser.

1972 blev han utnämnd till ambassadör i Chile. Efter militärkuppen året därpå tog han öppet ställning mot militärregimen och erbjöd omkring 1 300 chilenare och andra latinamerikaner fri lejd och asyl i Sverige.

Han räddade personligen livet på ett stort antal människor, men sågs av en del chefer på UD som överdrivet konfrontativ i relationerna med juntan.

Den 4 december 1973 blev han utnämnd till persona non grata i Chile och tvingades då lämna landet.

Harald Edelstam avled i Stockholm 1989. På senare år har hans minne högtidlighållits i Chile, och han har också förärats ett frimärke och en minnespark i Uruguay.

—

Publicerat i DN den 11 september 2013.

ANALYS. Att Edward Snowden nu fått tillfällig asyl i Ryssland borde egentligen inte förvåna någon. Han är uppenbart förföljd av regeringen i sitt hemland på grund av en politisk handling.

Snowden har dessutom av USA hindrats att resa till länder i Sydamerika som erbjudit honom en permanent fristad. Amnesty Internationals syn att det ryska asylbeslutet är positivt är därför inte svår att förstå.

Men låt oss gå från person till sak.

Vad är det egentligen som gör USA:s övervakningsprogram så kontroversiella?

Dels handlar det så klart om omfattningen, och det faktum att det inte främst är den egna statens territorium som avlyssnats, utan internetanvändare över hela världen. Dels att det skett helt utan att vi känt till det.

Illa nog, kan tyckas. Men det finns ytterligare en dimension: en som handlar både om säkerhets­politik och mänskliga rättigheter.

Internets blixtsnabba informationsflöde har de senaste 20 åren krympt avstånd i tid och rum för kapitalägare och miljontals andra människor.

I ljuset av denna centrala del av globaliseringen såg staten länge ut att sitta hopplöst fast i sin territorialitet. Fjättrad vid jorden av internationell rätt och konventioner verkade den förlora i makt och inflytande.

Men detta började förändras den 11 september 2001. Efter terror­attentaten gav president George W Bush grönt ljus till CIA att frakta fångar runt världen och utvinna information med de medel och på de platser som ansågs nödvändiga. Afghanistan invaderades. Sedan Irak. Guantanamobasens extra­territoriella status – ett för utlänningar rättslöst territorium kontrollerat av USA, men utanför USA:s gränser – blev en symbol för Bushadministrationens globala vision.

Omvärldens kritik var inte nådig. När Barack Obama kom till makten 2008 lovade han mer internationellt samarbete och en rejäl kursändring av politiken. Och det är här det blir känsligt – för det Snowden har avslöjat tyder snarast på att USA:s extraterritoriella vision legat fast under Obama.

Kanske har tortyrcentralerna verkligen minskat i antal, men vi har också fått global digital avlyssning av allt och alla. I stället för fullskaliga militära invasioner, fylls skyarna i konfliktfyllda regioner av amerikanska drönare som sprider död och förödelse.

När Edward Snowden jagas över halva världen och tvingas gömma sig i en transithall i Moskva, och Bolivias president Evo Morales tvingas till en förnedrande mellanlandning i Wien efter ett statsbesök i Ryssland – då understryks bara känslan av kontinuitet.

I Ryssland, Kina och andra stormakter noteras självklart det. För även där pågår försök att binda kapitalet, upprätta nya övervakningssystem, rusta militärt och begränsa anonymiteten på nätet. Den krigsmaskin som staten alltid varit, verkar åter vilja sätta sin egen rätt framför den enskilda människans – och nu oavsett var i världen människan befinner sig.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 4 augusti 2013.

MEXICO CITY. Som första stater i världen har Venezuela, Nicaragua och Bolivia förbehållslöst erbjudit den tidigare NSA-medarbetaren Edward Snowden asyl. Frågan är bara hur han ska kunna lämna Ryssland och korsa Atlanten utan att bli gripen av USA och dess allierade.

– I egenskap av statschef i Venezuela har jag beslutat ge Edward Snowden asyl, så att han kan undkomma de förföljelser som han utsatts för efter att ha avslöjat USA:s spioneri mot resten av världen, sade Venezuelas president Nicolás Maduro natten till lördagen i samband med firandet av landets nationaldag.

Kort därefter förklarade även Nicaraguas president Daniel Ortega och Bolivias Evo Morales att deras regeringar är beredda att ge Snowden en fristad.

– Om omständigheterna tillåter tar vi gärna emot Snowden och ger honom asyl, sade Ortega.

Beskedet slog ned som en bomb i Latinamerika, där många av de USA-kritiska vänsterregeringarna gått som katten kring het gröt i Snowdenärendet – i synnerhet efter den styvmoderliga behandling som Bolivias president Evo Morales utsattes för tidigare i veckan när han var på väg hem från ett oljemöte i Moskva.

På grund av misstankar om att Snowden kunde finnas ombord nekades då Morales tillträde till Frankrikes, Spaniens, Italiens och Portugals luftrum. Det bolivianska presidentplanet blev strandsatt i Wien i 13 timmar – något som Unasur, Sydamerikas motsvarighet till EU, fördömt som ett brott mot internationella konventioner.

Frågan är nu hur den 30-årige före detta NSA-medarbetaren ska kunna lämna transithallen på Moskvas flygplats och flyga över Atlanten till de länder som erbjuder honom en fristad.

Regeringen Obama har hittills inte kommenterat asylerbjudandena. Men efter incidenten tidigare i veckan torde det stå klart att inte ens di­plomatflaggade plan kan vara säkra på att nå sina destinationer med Edward Snowden ombord.

I går meddelade Wikileaks därför att organisationen sökt asyl för Snowdens räkning i ytterligare sex länder utöver de 21 som tidigare offentliggjorts. Vilka stater det rörde sig om hemlighölls.

Sedan tidigare har Rysslands president Vladimir Putin erbjudit Snowden en fristad, men bara under förutsättning att han slutar upp med de offentliggöranden av amerikansk signalspaning som lett till jakten på honom. Snowden har dock tackat nej.

Den saken ändras knappast av att den ryska spionen Anna Chapman i förrgår erbjöd sig att gifta sig med honom. I praktiken skulle ryska myndigheter sannolikt ändå kräva ett stopp för publiceringarna för att ge Snowden uppehålls­tillstånd.

Erik de la Reguera

MONTEVIDEO. Uruguay kan snart bli det första land i världen som gör odling och receptfri försäljning av cannabis lagligt. Om lagen blir verklighet kan det få följder för FN:s narkotika­konventioner och för lagstiftningen i en rad andra länder runt om i världen.

Två meter höga och en aning gängliga står cannabisplantorna tätt intill varandra på den lilla bakgården i Montevideo. Ett par kopplade hundar blänger misstänksamt mot mig när jag lyfter upp ett av de karaktäristiskt formade bladen och låter den sträva ytan stryka över handflatan. Bredvid står den stolte odlaren Álvaro Calistro med sin ettårige son i famnen och nickar lite urskuldande mot bestarna.

– Tyvärr är det nödvändigt. Vi har haft problem med stölder, förklarar han.

Plantorna är importerade från Brasilien – olagligt, givetvis – men Álvaro har ägnat mycket tid åt att hitta just den variant som han själv tycker bäst om. När han lägger ut orden låter det som om han talar om ett gott vin eller en fin tobak.

– Ruset måste stimulera min kreativitet, för jag arbetar som konsthantverkare. Jag vill inte bli alltför slö eller passiv. Och i ett större samhällsperspektiv är det så klart bättre att vi odlar själva än att vi köper det där skräpet som smugglas in från Paraguay.

Hans sambo Milagros Galliero nickar instämmande.

– Tidigare hade jag ett problem med crack, men marijuanan har hjälpt mig att ta kontroll över mitt liv igen, berättar hon.

Álvaro och Milagros har valt att vara öppna med att de odlar cannabis, eftersom de vill visa stöd för det lagförslag som just nu tröskas i Uruguays kongress och som inom kort väntas gå till omröstning. Om förslaget antas – vilket det mesta tyder på – kommer det att bli lagligt att ha nio cannabisplantor på tomten för eget bruk och att bilda så kallade brukarföreningar. Dessutom kommer receptfri försäljning av cannabis att ske i statlig regi.

Det behöver knappast påpekas att lagförslaget i högsta grad är kontroversiellt. Uruguay är, liksom de flesta andra länder i världen, bundet av FN:s narkotikakonventioner som listar cannabis som en olaglig och farlig drog. Studier har tidigare konstaterat att cannabisbruk kan leda till hjärnskador – om än i första hand hos barn och tonåringar.

Men på senare år har ett ifrågasättande av förbudslinjen växt sig allt starkare i Nord- och Sydamerika. Förespråkarna för en legalisering – eller ”reglering”, som termen lyder i Uruguay – hävdar att marijuana i själva verket inte orsakar värre hälsoproblem än den lagliga drogen alkohol.

I USA, där Richard Nixon förklarade krig mot narkotikan för 42 år sedan, sker numera receptbelagd försäljning av cannabis i 17 delstater. Sedan årsskiftet har drogen också blivit helt legal i delstaterna Colorado och Washington – något som förvisso är omstritt, eftersom det står i så bjärt kontrast till den federala lagstiftningen.

Fram till nu har dock inte något enskilt lands regering vågat utmana de internationella narkotikakonventionerna. Det som sker i Uruguay följs därför noga i omvärlden.

Vänsterpresidenten José Mújica har alltsedan han kom till makten 2010 ihärdigt drivit frågan om en legalisering. Hans parti Frente Amplio har egen majoritet i kongressen, men med 66 procent av befolkningen emot lagförslaget har många av partiets ledamöter varit skeptiska. In i det sista har kohandel pågått.

Den som har fått i uppgift att lotsa lagen i hamn är Julio Calzada, minister med ansvar för narkotikafrågor.

– Det handlar om att bryta tabun. För i praktiken kommer det att fungera ungefär som med alkohol. Det är olagligt att köra bil med alkohol i kroppen. Detsamma kommer att gälla för cannabis. Och den som går till jobbet berusad får snart problem – oavsett om det är alkohol eller cannabis, säger Julio Calzada till DN.

Detaljerna i den nya lagen är enligt honom i stort sett klara: åldersgränsen blir 18 år, marijuana ska säljas på apotek, och ett slags motbok inrättas med rätt att köpa 40 gram per person och månad. En storsatsning på behandlingshem ska fånga upp dem som fastnar i beroende. Och för att minska risken för drogturism kommer försäljningen bara att ske till personer med uppehållstillstånd i Uruguay.

Men inom oppositionen och bland anhöriga till missbrukare varnar många för att en legalisering kommer att uppfattas som en uppmuntran från statens sida. I dag röker 5,6 procent av alla uruguayaner mellan 15 och 64 år cannabis, och kritikerna fruktar att bruket och missbruket kan öka, samtidigt som det ökade utbudet skulle kunna leda till en stor svart marknad som når minderåriga.

– Visst finns en sådan risk. Men redan i dag finns bara en enda stor svart marknad – och den är helt oreglerad. Den organiserade brottsligheten får intäkter på 200 miljoner kronor per år från cannabisförsäljningen i Uruguay. De pengarna går sedan in i penningtvätt, mutor, vapen och så vidare. I stället vill vi att staten ska få de pengarna så att vi kan satsa på förebyggande arbete och utbildning, säger Julio Calzada.

Han får medhåll av aktivisten Martín Collazo på organisationen Pro Derechos.

– Uruguay är det land i Sydamerika som har starkast och minst korrupta institutioner. Dessutom gör landets geografi att det är enklare att kontrollera odlingar än i till exempel Colombia. Så jag tror att det finns goda förutsättningar här, säger han.

Under tiden frågar sig allt fler i omvärlden om Uruguay ska bli ett föregångsland eller ett skräckexempel.

Erik de la Reguera

Fakta. Cannabis

Cannabis är ett samlingsnamn för narkotika och är tillverkat av en sorts hampa (cannabis sativa). Den vanligaste varianten i Uruguay är marijuana (som är torkade blommor och blad).

Ruseffekten är milt hallucinogen­ och användningen påverkar ofta minne, inlärning, motorisk förmåga och uppmärksamhet. Enligt en del studier riskerar barn och tonåringar att drabbas av psykoser och permanenta hjärnskador av cannabisbruk.

Fakta. Uruguay

Statsskick: Republik
Huvudstad: ­Montevideo
Befolkning: ­3,3 miljoner
Landyta: 176 220 kvadratkilometer, drygt en tredjedel av Sveriges yta
Språk: Spanska

—

Publicerat i DN den 6 juli 2013.

MEXICO CITY. Snowdenaffärens diplomatiska förvecklingar tilltar. Sydamerikas ledare kräver nu en offentlig ursäkt av Frankrike, Spanien, Italien och Portugal för strandsättandet av Bolivias president Evo Morales. Samtidigt hotar Morales att stänga USA:s ambassad.

– Det jag utsattes för var en kidnappning! Vi överväger att stänga USA:s ambassad, för den behövs inte längre här! sade Evo Morales inför applåderande statschefer vid ett toppmöte med Sydamerikas motsvarighet till EU, Unasur, natten till fredagen.

I Sydamerika har reaktionerna varit starka efter att den bolivianske presidentens plan nekades flygtillstånd i Frankrikes, Spaniens, Italiens och Portugals luftrum i onsdags. Evo Morales var då på väg hem från ett oljemöte i Moskva, men tvingades oväntat landa i Öster­rikes huvudstad Wien, där han sedan förblev strandsatt i tretton timmar.

USA:s regering nekar till inblandning i händelsen. Frankrike skyller den på ”administrativa problem”. Spaniens utrikesminister menar att det aldrig utfärdades något flygförbud, men erkänner att det fanns misstankar om att visselblåsaren Edward Snowden kunde finnas ombord på Morales plan.

Den spanske ambassadören i Wien ska dessutom ha försökt genomsöka det bolivianska regeringsplanet – trots dess diplomatiska status. I Sydamerika är det därför få som har några tvivel om att ameri­kanska påtryckningar fanns i bakgrunden.

– Om det här hade hänt en europeisk eller amerikansk statschef skulle det ha setts som en anledning till att förklara krig! sade Ecuadors president Rafael Correa vid toppmötet i La Paz.

Även Venezuelas socialistiske president Nicolás Maduro var irri­terad:

– Om Spaniens president Mariano Rajoy flyger genom vårt luftrum kanske vi tvingar ned hans plan för att se om det finns droger ombord – eller några av de euro som han stjäl från det spanska folket, sade Maduro.

Unasurs tolv medlemsländer tänker nu driva saken vidare på FN-nivå. De kräver att Frankrike, Spanien, Italien och Portugal ger en offentlig ursäkt till Bolivia. Flygblockaden beskrivs inte bara som ovanlig och förkastlig, utan som ett direkt brott mot Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser från 1961.

– Europas länder talar vackert om mänskliga rättigheter och respekt för internationella konventioner. Men i praktiken är de inget annat än USA:s springschasar, sade Evo Morales, som även fått stöd av Nobelpristagaren i litteratur Mario Vargas Llosa.

– Detta var ett fullständigt oacceptabelt sätt att behandla en ledare för en suverän stat på, sade Vargas Llosa, vars liberala övertygelser annars sällan fått honom att ta vänsterledarens parti.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 6 jul 2013.