Tagged: import

HAVANNA. En teve flimrar i den lilla lägenheten i en av Havannas förorter. Det är en nyhetssändning. Men nyhetsuppläsaren arbetar inte på den statliga kubanska tevekanalen, utan för en amerikansk nyhetskanal.

– Ja visst, här har nästan alla kabelteve, säger Yoslaine och ser på mig som om det vore den naturligaste sak i världen.

– Så har det varit i ett par år nu, lägger hon till.

På Kuba är det straffbart att se på utländsk kabelteve. Regeringen gör allt för att hindra att vanliga kubaner får tillgång till information från utlandet, och den statliga tevekanalen är så hårt censurerad att nyhetsinslagen ofta ter sig närmast farsartade.

Trots det sitter jag här i en soffa och ser på en amerikansk nyhetssändning hemma hos en familj i Havanna. Och vi är långt ifrån de enda som gör det.

Allt fler kubaner har de senaste åren fått tillgång till satellitteve tack vare en snabbt växande svart marknad. Sjömän och andra kubaner med möjlighet att lämna landet tar med sig parabolantenner tillbaka till Kuba och gör sig sedan en rejäl hacka på att erbjuda hela kvarter tillgång till de utländska kanalerna.

Det dras små illegala kabelnät över hela Havanna, och även andra delar av ön har börjat nås av nymodigheten.

– Jag gillar de mexikanska såpoperorna, de är så romantiska, säger Yoslaine och skrattar.

Många av de kubaner jag pratar med klagar över att de utländska medierna ofta ger mer information om Fidel Castros hälsa än de lokala medierna. Suget efter information är därför stort.

En svart marknad har börjat växa fram även för internetuppkopplingar i hemmet. Officiellt har bara två procent av Kubas befolkning internet hemma, eftersom man måste ha särskilda arbetsskäl för att få det. Men en och annan tjänsteman på det statliga telefonibolaget installerar mer än gärna en ”icke-officiell” uppkoppling – mot en skälig ersättning i hårdvaluta, så klart. Samma procedur gäller för mobiltelefoner.

Enligt regeringen beror restriktionerna för internetanvändande på att USA:s handelsembargo hindrar Kuba från att få tillgång till den kabel som sträcker sig över Atlanten och förenar Europas och Amerikas nät. Kuba tvingas i stället använda sig av en betydligt dyrare satellituppkoppling.

Det kan möjligen förklara de sega uppkopplingar som finns på de få och för kubaner ofta oöverkomligt dyra internetkaféerna. Men det är också uppenbart att det ligger i regimens intresse att begränsa tillgången till fri information så länge det bara går.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-22

Önskar eder Vaquero!

Den 81-årige Fidel Castro antydde i måndags kväll att han är redo att lämna över makten till en yngre generation. Trots att flera videoupptagningar visat en allt piggare Fidel Castro den senaste tiden, så förefaller det nu därför som om Kuba får en ny president i mars nästa år.

”Min plikt är inte att klamra mig fast vid poster och än mindre att stå i vägen för yngre personer, utan att bidra med erfarenhet och idéer vars anspråkslösa värde kommer från de exceptionella tider som jag har genomlevt”, skrev Castro i det brev som lästes upp i ett populärt aktualitetsprogram i kubansk TV i måndags kväll.

Trots de inlindande formuleringarna är det svårt att tolka brevet på annat sätt än att Fidel Castro förbereder sin egen avgång. Han har sagt liknande saker tidigare, men det var innan sjukdomen, och beskedet kommer bara en dryg månad före valet till nationalförsamlingen. Den väntas utse landets nästa president under sin första session i mars nästa år.

Mycket talar för att Fidel Castro då i stället intar en ”rådgivande” roll som åldrad statsman, samtidigt som någon ur den yngre generationen blir president.

Vem som i så fall blir Kubas nya starke man är oklart. Fidel Castros fem år yngre bror Raúl, som vikarierat som landets ledare sedan juli 2006, är även han till åren kommen. Men han har en nyckelroll i regeringen eftersom han har byggt upp och kontrollerar den enda institution som fungerar någorlunda väl: militären.

Men den kandidat som de flesta nämner som Fidel Castros troliga efterträdare är 56-årige Carlos Lage. Han tillhör den yngre generation som anses vara mer reformvänlig och är i dag biträdande regeringschef.

Lage behöver dock Castrobrödernas stöd för att inte bli utpekad som förrädare av traditionalisterna i politbyrån. Han och de andra i den reformvänliga falangen i kommunistpartiet vill nämligen inleda ekonomiska reformer om de får kontroll över den nya regeringen nästa år.

Deras kontroversiella linje fick oväntat stöd i augusti när Raúl Castro kallade till en mängd ”rådslag” över hela Kuba i vilka cirka fem miljoner kubaner deltog. Tongångarna uppges ha varit höga och kritiken mot kommunistpartiets ledning hård.
Två miljoner anonyma förslag kom in från dessa rådslag och bland dem fanns många krav på mindre byråkrati och en legalisering av småföretagandet.

Det förefaller ha avgjort saken. De flesta politiska bedömare på Kuba förväntar sig nu att en ekonomisk liberalisering inleds nästa år och att jordbruket står högst upp på listan.
Privata små jordbrukskooperativ säljer redan i dag sina varor till marknadspriser på särskilda marknader i huvudstaden Havanna. De har visat sig vara betydligt effektivare än de tungrodda statliga kooperativen och en fullständig omstrukturering av jordbruket har därför utbrett stöd i landets ledning.

Men även privatiseringar av andra delar av ekonomin kan bli aktuell, inte minst en legalisering av de många småföretagen i landet. Även en valutareform väntas genomföras.
Däremot står ökad demokrati och yttrandefrihet med största sannolikhet längst ned på listan över möjliga reformer, trots att Kuba nyligen bestämde sig för att skriva under två FN-protokoll om mänskliga rättigheter.

Mot den bakgrunden är den inhemska oppositionens ökade aktivitet de senaste veckorna logisk. De vill pressa fram en demokratisering i samband med liberaliseringen av ekonomin.

Men de går en delikat balansgång: om protesterna blir för starka finns risken att Castrobröderna och de andra traditionalisterna trycker bromspedalen i botten och stoppar reformprocessen.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-19

En mystisk resväska har den senaste veckan gett Argentinas nytillträdda president Cristina Kirchner allvarlig huvudvärk och orsakat diplomatiska förvecklingar med USA.

Historien började den 4 augusti, knappt tre månader före det argentinska presidentvalet, då tullen på Buenos Aires internationella flygplats upptäckte en väska som innehöll buntar med gröna sedlar – sammanlagt 800
000 dollar.

Väskans ägare, affärsmannen Alex ”El Gordo” (tjockisen) Antonini Wilson, hade suttit med den i knäet i det lilla Cessnaplan som han färdats med från Caracas i Venezuela. Tillsammans med honom färdades flera anställda på det venezuelanska oljebolaget PDVSA, kronjuvelen i president Hugo Chávez nationsbygge.

En skärrad Antonini Wilson lyckades prata sig ur situationen och ett par dagar senare flydde han via grannlandet Uruguay till Miami i USA.

Argentinska medier försökte under några dagar gräva fram vem pengarna var avsedda för och vem som var avsändaren. Men granskningen resulterade bara i spekulationer och lösa anklagelser.

Därmed kunde saken ha varit ur världen.
Men det hela tog en ny vändning för en knappt vecka sedan när FBI-agenter grep tre venezue-lanska och en uruguayansk medborgare i Miami, misstänkta för att arbeta för den venezuelanska underrättelsetjänsten Disip och för att försöka sopa igen spåren till väskans avsändare.

Den man som burit på den berömda resväskan, Antonini Wilson, fanns dock inte bland de gripna. Han hade i stället gått med på att samarbeta med FBI och spela in samtal med sina medbrottslingar med dold mikrofon.

På ett av banden säger en av de gripna att pengarna kom från president Hugo Chávez och var avsedda för Cristina Kirchner.
Det kan tyckas logiskt, då Chávez under hela kampanjen gav sitt stöd till Kirchner. Men de båda presidenterna förnekar bestämt de generande uppgifterna.

– Väskan var inte till mig. Den här presidenten må vara kvinna, men hon tänker inte låta sig pressas. Jag kommer att fortsätta att odla goda relationer till hela Latinamerika, inklusive Venezuela, sade Cristina Kirchner med udden riktad mot USA.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-17

HAVANNA. De oppositionella på Kuba höjer rösten för första gången på flera år. Många dissidenter tror att ekonomiska reformer kommer att påbörjas redan nästa år. De vill därför vara ute i tid för att pressa fram mer demokrati och yttrandefrihet.

Solen står högt på en klarblå himmel när ett följe vitklädda kvinnor kommer ut från Santa Ritakyrkan i Havanna. De börjar gå i två parallella led längs Femte avenyn. Ingen av dem säger något, inga slagord ropas, ingen bär plakat. Men alla vet. De är de politiska fångarnas anhöriga.

– Vi har gått här varje söndag i fyra år nu, säger Gisela Sánchez.

Hennes man Antonio Diaz avtjänar ett tjugoårigt fängelsestraff för att ha samlat in underskrifter med krav på demokratiska reformer.

Det försöket, som kallades Varela-
projektet, fick ett dramatiskt slut i mars 2003, då Antonio Diaz och 74 andra oppositionella greps och dömdes till långa fängelsestraff.

Sedan dess har Gisela Sánchez vandrat med de andra kvinnorna varje söndag. De kallas för ”de vita damerna”.

– Många respekterar oss, men det finns också dom som skriker ”förrädare”. Jag har blivit hotad flera gånger, berättar Gisela Sánchez.

Den här söndagen har ett fyrtiotal kvinnor slutit upp. De ger inte intryck av att provocera någon. Men på Kuba är varje protest, hur liten och oskyldig den än må vara, ett direkt hot mot staten.

På avstånd filmas kvinnorna av okända män.

– Säkerhetspolisen har kommit hem till mig flera gånger och sagt att mitt deltagande i de vita damernas protester komplicerar min mans chanser att friges, säger Gisela Sánchez.

Några timmar senare får jag chansen att tala med Giselas man Antonio Diaz på telefon.

– Vi är 27 personer som sitter fängslade i en cell som bara är fem gånger fem meter, säger han.

– Det finns två hål i golvet som vi utför våra behov i. Och läkarna verkar likgiltiga för mina hälsoproblem, säger Antonio Diaz, som har ett svagt hjärta.

Trots riskerna för förföljelser går oppositionen till offensiv. Den senaste tiden har en rad politiska initiativ lanserats från underjordiska grupper som vill ha demokrati och mänskliga rättigheter.

Många av dem tror att ekonomiska reformer kommer att inledas i början av nästa år, då det hålls val till nationalförsamlingen (alla kandidater från kommunistpartiet) och en ny regering tillsätts.

För några veckor sedan lämnade en grupp kvinnor in tusentals underskrifter till nationalförsamlingen med krav på att systemet med två valutor – som gör många varor oöverkomligt dyra för kubaner – avskaffas. Ett par dagar senare presenterade en grupp studenter underskrifter med krav på ökad yttrandefrihet.

Till skillnad från de radikala exil-kubanerna i USA vill de flesta av dessa oppositionella få ett slut på det amerikanska handelsembargot, som de menar ger Castroregimen en ursäkt för att slå till mot dem. De vill heller inte se ett våldsamt uppror mot Castro-regimen.

– Vårt folk vill inte ha ett inbördeskrig. Vi tror på gradvisa reformer inom det existerande systemet, säger Oswaldo Paya, den kanske främste ledaren för oppositionen, som nu lanserar ett nytt initiativ för att demokratisera Kuba.

– Vi vill skapa studiecirklar för att diskutera möjliga förändringar. Redan nu har vi flera hundra aktiva över hela landet. Men det är inte något renodlat oppositionsprojekt, vi är öppna för alla på ön, säger Oswaldo Paya försiktigt.

Han är väl medveten om hur initiativet tolkas av regeringen. Den senaste veckan har trakasserier mot oppositionella ökat på flera håll i landet.

För ett par veckor sedan meddelade Fidel Castro att han kandiderar till nationalförsamlingen, vilket bäddar för ännu en mandatperiod med den 81-årige Fidel som landets president.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-14

Nu sitter jag här på ett hotellrum vid Colombias karibiska kust, fläkten går på högvarv och utanför skiner solen. I dag känns det okej. Men i går var jag helt slut efter 20 timmars bussresa (börjar bli för gammal för sånt, känns det som), huvudet värkte och allt snurrade.

På bussen såg vi Casablanca, som jag inte sett tidigare, hur konstigt det än kan låta. Och vilka dialoger mellan Humphry Bogart som cyniske barägaren Rick och Claude Rains som ännu mer cyniske kapten Renault!

Och Ingrid Bergman är så svensk, så svensk, men hon säger inte ”Play it again, Sam”, hon säger ”Play it, Sam”. Och tänk att de filmade den 1942, mitt under brinnande krig!

Har också ett annat filmtips, som är i samma klass men av senare datum:

Das Leben der Anderen är en gripande historia om livet för konstnärer i kommunistiska DDR 1984, bara några mil från Sveriges gräns.