TUMACO. Ett första, historiskt delavtal har nåtts i fredsförhandlingarna mellan Farcgerillan och regeringen i Colombia. Hoppet växer nu om att det ska gå att ett slut på den halvsekellånga konflikten, som krävt tiotusentals människoliv och tvingat flera miljoner på flykt.

”Vi har nått ett första avtal i förhandlingarna och det vi har kommit överens om kommer att bli början på en radikal omvandling av landsbygden i Colombia, både vad gäller social rättvisa och demokrati.”

Det beskedet gav den marxistiska Farcgerillan och den colombianska regeringen vid en gemensam presskonferens i Kubas huvudstad Havanna natten till måndagen.

Detaljerna i avtalet är fortfarande oklara, men enligt de båda sidornas förhandlare innebär det bland annat en stor jordreform och ökat stöd till småjordbrukare i form av infrastruktursatsningar, billigare och mer lättillgängliga lån och tillgång till bättre utbildning och sjukvård.

Efter nära 50 år av väpnad konflikt ser därför ett definitivt fredsavtal ut att vara närmare än på mycket länge.

– Det här är väldigt viktigt för det visar att fredsprocessen inte har strandat, som en del hade fruktat. Det är också positivt att den modell med storjordbruk och industriell produktion – som regeringen satsat på de senaste åren – nu ser ut att kompletteras av stöd till småbönder och möjlighet för internflyktingar att återvända hem, säger Marco Romero, chef på människorättsorganisationen Codhes i Colombia.

Förhandlingarna har pågått i sex månader bakom lyckta dörrar och före söndagens besked hade inte några som helst konkreta resultat visats upp. Med nästa års presidentval i snabbt antågande fanns farhågor för att president Juan Manuel Santos skulle välja att lägga dialogen på is för att inte riskera sina möjligheter till omval.

Men i går twittrade en påtagligt nöjd Santos: ”Vi firar detta fundamentala steg mot ett slut på konflikten.”

– Som jag ser det var det här den största stötestenen. Jag tror att de övriga punkterna på agendan blir lättare att komma överens om, säger Marco Romero till DN.

De fyra frågor som återstår rör oppositionens rättigheter och möjlighet till politiskt deltagande, rättvis kompensation till konfliktens offer, en effektiv demobilisering av gerillan och – inte minst – den illegala drogindustrin.

Den sista punkten är särskilt känslig, eftersom många av Farcgerillans tusentals män numera är djupt inblandade i såväl illegal kokaodling som framställning av kokain.

Erik de la Reguera

”Mitt liv slogs sönder av Farcgerillan”

TUMACO. Omkring fyra miljoner människor har drivits från sina hem de senaste årtiondena i Colombia. En av dessa internflyktingar är Cynthia, 42 år, som tvingades fly hals över huvud när Farcgerillan kom till hennes by för elva år sedan.

Cynthia knyter näven när jag frågar varför hon tvingades fly.

– De dödade min man. De slog sönder mitt liv. Jag ville bara lägga mig ned och dö där bredvid honom när jag såg kroppen på marken. Vi var så lyckliga innan dess. Men vi människor har mer kraft inom oss än vi anar. Det jag har gjort sedan dess har jag gjort för barnen, säger hon.

Det var 2002 som Farcgerillan anlände till hennes by i bergen i södra Colombia. Cynthia och hennes man drev en liten restaurang i byn och hade just fått sitt fjärde barn. När jag frågar vad gerillan ville öppnar Cynthia försiktigt handen igen.

– Äh, de ville bara åt kokan. I vår by – som i så många andra – har många av bönderna odlat koka, för det ger mer betalt än om man odlar majs, bönor eller ananas. Man blir inte rik. Verkligen inte. Men det finns flera fördelar: busken är tålig och uppköparna kommer direkt till dig, så du slipper transporten, säger Cynthia, som inte vill uppge sitt efternamn av rädsla för repressalier.

Hon fick aldrig reda på exakt varför hennes man dödades. Det enda hon vet är att han blev kallad till en gerillaledares läger och blev ihjälskjuten på vägen dit. Och ett par dagar senare var hon och barnen – två pojkar och två flickor – på flykt.

De tog sig till den närliggande hamnstaden Tumaco, där Cynthias svärmor bor.

– Vi fick bo hos hennes familj. De tog hand om oss – men det var väldigt trångt och jobbigt psykiskt. Så när jag hörde att det pågick en jordockupation här i Nuevo Milenio tog jag en machete, ett tält, lite kläder och åkte hit.

I dag har hon byggt ett litet skjul av plankor och korrugerad plåt på marken i denna kåkstad, som växte upp för sju år sedan. Området saknar rinnande vatten och avlopp. Men det är ändå stor skillnad mot när hon först kom hit.

– Det här var ett mangroveträsk, fullt av läskiga insekter. Det var väldigt tufft. Myggen terroriserade barnen, vi hade knappt mat för dagen och det gällde att hålla ögonen öppna för enorma tusenfotingar, som kan få en hel arm att domna bort om de biter dig.

De delade den verkligheten med flera hundra andra colombianer under ockupationen. Nästan alla var – och är – internflyktingar som drivits på flykt på grund av kokan. En del var offer för Farc, and­ra för högermiliser som AUC eller Los Rastrojos, och ytterligare en del hade tvingats lämna sin mark sedan regeringens besprutningsplan gjort jorden omöjlig att bruka.

I dag har Cynthia arbete som hembiträde i en välbärgad familj. Lönen räcker inte ens till mat månaden ut, så för att dryga ut kassan virkar hon mössor och annat hantverk och säljer dem på marknader. I likhet med omkring fyra miljoner andra internflyktingar vet hon att mycket står på spel i fredsförhandlingarna.

– Visst, vi får se. Men ibland känns det som om det här aldrig tar slut. Här i Nuevo Milenio har gerillan också män, liksom högermiliserna och andra brottssyndikat. De utövar utpressning mot dem som försöker driva butiker, tvångs­rekryterar ungdomar och tvingar in unga flickor i prostitution. Jag har sänt min äldsta dotter till en annan stad för att skydda henne, säger hon innan vi skils åt.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 28 maj 2013.

MEXICO CITY. Författningsdomstolen i Guatemala har ogiltigförklarat domen i folkmordsrättegången mot exdiktatorn Efráin Ríos Montt.

Utfallet är en svår motgång för männi­skorättsaktivister och anhöriga till de som dödades i massakrer under Ríos Montts tid vid makten (1982–83), och bygger på försvarets argument att vissa juridiska procedurer inte gått rätt till.

I praktiken kastas nu rättegångsförhandlingarna en månad tillbaka i tiden, samtidigt som exdiktatorn – åtminstone för stunden – får sin frihet åter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 22 maj 2013

MEXICO CITY. Guatemalas exdiktator Efraín Ríos Montt har dömts till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. Det är första gången som en tidigare statschef fälls för folkmord i sitt eget land.

En spänd tystnad vilade över rättssalen i Guatemala City när domaren Yassmin Barrios läste upp domslutet natten till lördagen svensk tid. Men när det stod klart att den förre generalen Efraín Ríos Montt hade dömts för folkmord och brott mot mänskligheten utbröt långa applåder. Fredspristagaren Rigoberta Menchu och många andra grät av glädje, och ordet ”justicia” – rättvisa – skallade genom salen.

Människorättsaktivister över hela världen hyllar nu de anhörigas tre decennier långa kamp för rättvisa.

– Det är ett historiskt domslut för Guatemala. För oss anhöriga är det viktigt att sanningen blir känd, så att detta aldrig kan upprepas, säger Benjamin Manuel Jeronimo till DN.

Han är representant för en anhörigorganisation och blev vittne till hur 296 medlemmar av ixilfolket massakrerades i hans by den 18 juli 1982.

– Soldaterna våldtog, torterade och sköt alla som befann sig i byn. Sedan hällde de bensin över offren och tände eld. De mördade 14 medlemmar i min familj, säger Benjamin Manuel Jeronimo, som låg gömd ett sextiotal meter från platsen och såg allt med egna ögon.

– De anklagade oss för att tillhöra gerillan. Men allt vi hade gjort var att organisera oss för att ordna rinnande vatten i våra hus, säger han.

Under rättegången har dussintals vittnesmål som Benjamins målat upp en skakande bild av Efraín Ríos Montts 17 månader vid makten (1982–1983). Domstolen slår fast att attackerna mot ixilfolket var en del i en strategi för att utrota vänstergerillorna i landet – och att exdiktatorn inte kan ha varit ovetande om dess följder.

Den 86-årige Ríos Montt är fortfarande en maktfaktor i Guatemalas politik och har haft stöd av bland andra landets nuvarande president Otto Pérez Molina.

Men rättsprocessen har fortsatt tack vare påtryckningar från omvärlden – och i går kväll gick den gamle exdiktatorn till slut till sängs i en fängelsecell.

Erik de la Reguera

Byar attackerades

Omkring 200 000 dödsoffer krävdes under inbördeskriget i Guatemala åren 1960–1996.

De värsta massakrerna utspelade sig under general Efraín Ríos Montts år vid makten (1982–83), då militären attackerade byar och flyktingläger.

Tusentals medlemmar av ixilfolket torterades, våldtogs och avrättades systematiskt. Merparten av offren hade inte någon koppling till gerillorna.

–

Publicerat i DN den 12 maj 2013.

BUENOS AIRES. Påven Franciskus är på väg att bli en ny nationalikon i Argentina vid sidan om Maradona och Evita Perón. Men vem är egentligen den nye ledaren för Vatikanen och vad vill han? DN har sökt svaren i hemstaden Buenos Aires.

Utanför en tegelvilla på adressen Membrillar 533 i stadsdelen Flores i Buenos Aires står den 44-åriga Silvia Villareal och fotar en blänkande ny plakett med texten: ”I detta hus bodde påven Franciskus.”

– Tänk, vår påves gamla barndomshus! Jag ville se det med egna ögon. För hans utnämning har verkligen gett en nytändning för min tro! säger Silvia Villareal.

Hon arbetar till vardags som hembiträde i staden Merlo, men har tagit ledigt för att besöka den i dag 76-årige Jorge Bergoglios (eller Franciskus, som han valt till påvenamn) barndomskvarter i Buenos Aires tillsammans med en väninna.

De är långtifrån ensamma om det. Sedan den vita röken steg över Vatikanen den 13 mars i år har tusentals katoliker vallfärdat hit från hela Latinamerika.

De dyker upp oanmälda, tar bilder av huset med mobilkameror, ber och gör korstecken på trottoaren, alltmedan nyfikna grannar kikar ut mellan gardinerna.

– De blir fler och fler för varje dag. Det känns lite konstigt, får jag erkänna, säger Graciela Papasena, som bor granne med påvens gamla hus.

Argentina verkar vara på god väg att få en ny nationalikon vid sidan av Diego Maradona och Evita Perón. Inne i centrum har en enorm hyllningsaffisch till Franciskus satts upp över en hel husvägg.

Buenos Aires politiska ledning har insett potentialen för turistindustrin och i början på juni kommer en officiell ”påvetur” att lanseras. Förutom ett besök här vid Bergoglios gamla bostad väntas den även inkludera ett stopp vid den park där han spelade fotboll som pojke – påven är för övrigt ett stort fan av fotbollslaget San Lorenzo – och skolan där han lärde sig läsa och skriva.

Men trots populariteten är den nye påven långtifrån en okontroversiell person i Argentina. Under åren som ärkebiskop i Buenos Aires var han en hård motståndare till abort och homosexuella äktenskap. Han har också anklagats för medlöperi under åren av militärdiktatur (1976–1983), då han ledde Jesuitorden i landet. Den argentinske journalisten Horacio Verbitsky har rent av påstått att Bergoglio ska ha varit delaktig i gripandet och tortyren av två jesuitpräster.

För att få klarhet i hur mycket det ligger i de anklagelserna söker DN upp jesuitprästen Juan Carlos Scannone, Bergoglios grekisklärare när denne studerade till präst på 1950-talet.

– Bergoglio var begåvad, därom råder inget tvivel – men inte bäst i klassen, säger den i dag 81-årige Scannone med ett leende.

Med tiden lärde de båda känna varandra väl. De undervisade vid samma universitet, där den framtida påven senare också utsågs till rektor.

När militärkuppen ägde rum 1976 hade Bergoglio avancerat till Jesuitordens högste ledare i landet. Kyrkan var då polariserad mellan konservativa biskopar och vänsterradikala präster inspirerade av den så kallade befrielseteologin.

– Jag sympatiserade med en av de mindre radikala inriktningarna av befrielseteologin och skrev mycket om det. Militärerna såg oss alla som subversiva, så det var förenat med livsfara. Men Bergoglio läste det jag skrev och stöttade mig. Jag tror att han höll med om det mesta, och jag vet att han gjorde sitt bästa för att skydda mig, säger Juan Carlos Scannone till DN.

Uppemot 30 000 människor mördades eller ”försvann” under diktaturåren i Argentina. En rad präster fanns bland offren. Att Bergoglio skulle ha varit en av de inom kyrkan som angav sina egna avfärdar dock Scannone helt.

– Jag har hört den kritiken, och jag tycker att den är orättvis. Jag kände de båda jesuitprästerna som kidnappades, och jag vet att Bergoglio gjorde allt som stod i hans makt för att få dem fria – vilket han i det fallet också lyckades med. Det är lätt att glömma att Bergoglio hade ansvar för alla oss som verkade inom Jesuitorden. Om han hade konfronterat juntan öppet hade han utsatt oss för en enorm risk. Dessutom gömde han faktiskt flera personer som förföljdes, säger Scannone.

Bilden som växer fram är den av en jesuit som gjorde insatser i det fördolda, men som aktade sig noga för att göra offentliga uttalanden mot generalerna. Det överensstämmer också med hur fredspristagaren Adolfo Pérez Esquivel beskrivit Bergoglio.

Organisationen Mödrarna på Plaza de Mayo har uttryckt besvikelse över att påven aldrig deltog i protesterna mot juntan. Men ett löfte från Franciskus om att öppna kyrkans arkiv för att försöka hitta barn som rövades bort under diktaturen har stillat kritiken en smula.

Samtidigt verkar Franciskus vilja göra sociala orättvisor till en viktig fråga i Vatikanen. Hans val av påvenamn är en hyllning till helgonet Franciskus av Assisi, som ägnade sitt liv åt att hjälpa fattiga och sjuka.

När vi frågar Juan Carlos Scannone vad han tror Franciskus främsta gärning som påve blir, svarar han:

– Jag tror att han kommer att lyfta fram just stödet till de fattiga och att kyrkans representanter måste ut och möta människor där de finns. Han är en skicklig politiker, så sakta men säkert tror jag att han kan driva kyrkan i den riktning han vill att den ska ta.

En mindre hård hållning i fråga om abort och homosexuella äktenskap är nog dock knappast att vänta.

Erik de la Reguera

Fakta. Jorge Mario Bergoglio

1936: Föds den 17 december i medelklassområdet Flores i Buenos Aires, Argentina, som ett av fem barn till italienska invandrare.

1957: Bestämmer sig för att bli präst och börjar studera teologi, historia, litteratur och grekiska vid Jesuitordens prästseminarium i Buenos Aires. Undervisar senare vid Jesuitordens universitet Colegio Maximo i San Miguel.

1969: Prästvigs.

1973: Utses till Jesuitordens högste representant i Argentina, en post han behåller fram till 1979.

1976: En militärkupp äger rum i Argentina och brutala förföljelser mot oppositionella följer. Bergoglio håller låg profil – alltför låg, menar hans kritiker – men hjälper flera förföljda aktivister att fly, enligt en rad vittnesmål.

1998: Utnämns till ärkebiskop i Argentina.

2001: Utnämns till kardinalpräst i Vatikanen av Johannes Paulus II.

2013: Väljs till påve och tar namnet Franciskus som en hyllning till det katolska helgonet Franciskus av Assisi.

—

Publicerat i DN den 10 maj 2013.

BUENOS AIRES. En mångmiljonär som kallat homosexuella för apor och misstänks för storskalig cigarettsmuggling och penningtvätt kan nu på söndag bli vald till president i Paraguay. Mot honom står en korruptionsanklagad liberal och en vänsterkandidat som fått sin valpropaganda censurerad.

– Jag skulle på fullt allvar skjuta mig i pungkulorna om min son sade att han ville gifta sig med en annan man. Den som gillar att hoppa från stock till stock är inte mer än en apa.

Så uttryckte sig högerpolitikern Horacio Cartes i en radiointervju nyligen, vilket inte oväntat lett till hård kritik från försvarare av homo­sexuellas rättigheter. Trots det är denne 56-årige bankir och cigarettfabrikant favorit i söndagens presidentval i Paraguay.

Förklaringen är den politiska kraft som han har i ryggen: den gamle diktatorn Alfredo Stroessners Coloradoparti. Under 61 år dominerade det Paraguays politiska liv närmast fullständigt, och än i dag behåller partiet greppet om militären och landets byråkrati.

En demokratisering inleddes 2008, då vänsterpolitikern Fernando Lugo valdes till president. Men väns­terkoalitionen hade svårt att bygga majoriteter i kongressen, och i juni förra året restes ett misstroendevotum efter en omstridd polisinsats.

Lugo fälldes – trots att han menade att han utsattes för en statskupp. Sedan dess är landet utfryst i de regionala samarbetsorganisationerna Unasur och Mercosur.

– Lugo utmanade mäktiga ekonomiska intressen kopplade till maffian. Att bekämpa korruptionen gör man inte ostraffat, säger den 47-årige Alder Santacruz, en av många paraguayaner som tvingats söka lyckan i grannlandet Argentina de senaste åren.

Maffian han talar om är djupt involverad i kokainsmuggling till Argentina och vidare till Europa, och har dessutom förvandlat landet till ett av världens centrum för tillverkning av smuggelcigaretter.

Att Horacio Cartes enligt läckt diplomatpost misstänkts av amerikansk polis för storskalig cigarettsmuggling är därför minst sagt besvärande för kandidaten. Nyligen avslöjades också att en bank han äger har varit registrerad i skatteparadiset Cooköarna och där saknat både kontor och personal. Men något åtal har hittills inte väckts.

Han utmanas av Liberala partiets kandidat Efraín Alegre, som även han tvingats kämpa mot korruptionsanklagelser. I de sista opinionsmätningarna ligger de båda nästan jämsides.

Kandidaten för Lugos vänsterparti Frente Guasú, Aníbal Carrillo, förefaller vara chanslös, men har anklagat regeringen för censur eftersom en av hans valfilmer hindrats från att sändas i två av landets största tv-kanaler.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 20 april 2013.

MIHUAGONO. Oljeutvinning i Amazonas har lett till en konflikt på liv och död med isolerade urfolk. Regeringen i Ecuador är villig att avstå från oljan under regnskogen, men bara i utbyte mot miljardbelopp. Och hittills har världens rika länder ställt sig kallsinniga till förslaget.

Tusentals fåglar och insekter skapar en tät ljudmatta när vi färdas genom nationalparken Yasuní i östra Ecuador. Under trädkronorna i denna del av Amazonas finns världens största biologiska mångfald. På en enda hektar sägs fler växt- och insektsarter samsas än i hela Europa.

Men längs grusvägarna slingrar också tjocka tentakler av stål. De sträcker sig kilometer efter kilometer in i skogen och löper slutligen samman i konstgjorda gläntor där borrtorn med eldsprutande skorstenar reser sig mot skyn.

– Det får vara nog nu. Vi vill att regeringen slutar ge nya utvinningstillstånd till oljebolagen. Vi vill bevara skogen och satsa mer på ekoturism så att de ”okontaktade” folken får vara i fred, säger César Nihua, som är talesman för en av waoranifolkets organisationer, Onwo.

Hans folk har levt här i århundraden. De fick kontakt med omvärlden när amerikanska missionärer trängde in i djungeln på 1950-talet. Några årtionden senare hittades olja under djungeln, och i dag lever många waorani på ersättningar som oljebolagen betalar för att få tillgång till deras mark.

Men nyligen inträffade något som fått även de mest positivt inställda att omvärdera oljebolagens närvaro.

Den 5 mars i år var den 70-årige Ompore Omeway och hans 64-åriga fru Boguenei på väg hem från en jakt när de stötte på ett åttiotal män i närheten av sin by Yarentaro. Desperata skrik hördes, och Ompore Omeway hittades senare död, genomborrad av femton spjut. Även hans frus liv hade tagits med spjut.

De som utförde dådet tillhör gruppen taromenane, en del av waorani­folket som valt att fortsätta leva i isolering från omvärlden. Mycket lite är känt om dem. De har fotograferats från flygplan vid enstaka tillfällen och tros uppgå till några tusen individer.

– Ompore var en av ytterst få som haft sporadisk kontakt med taromenane. När jag talade med honom strax före attacken sade han att de hade hotat honom och sagt att ”det måste bli ett slut på föroreningarna och oljudet”. Han försökte hålla sig väl med dem genom att lägga ut macheter och knivar. Stål finns ju inte i djungeln, så föremålen är värde­fulla för dem. Men till slut verkar de ha tröttnat på oljebolagens intrång och lade skulden på oss, säger César Nihua.

Platsen för attacken ligger i ”block 16” i Yasuní, där det spans-ka oljebolaget Repsol utvinner olja. Efter händelsen har bolagets privata vaktbolag nekat journalister tillträde, så DN har inte kunnat besöka byn. Men César Nihua var på plats kort efter attacken och han är övertygad om att det ”oljud” som stört taromenane var oljebolagens mullrande elgeneratorer.

Vi möter honom och andra representanter för waoranisamhällen i byn Mihuagono. Stämningen är spänd – ingen vill att spjut ska ställas mot jaktgevär. Men en rädsla finns för att en kritisk punkt kan ha nåtts.

– Våra schamaner varnar för en nära förestående attack. Bara här runt Mihuagono har taromenanekrigare setts till minst tre gånger, säger César Nihua och sveper med handen över sluttningarna.

Ett par dagar efter vårt besök kommer katastrofala nyheter. Anhöriga till paret Omeways har gett sig ut i djungeln för att hämnas. Enligt vittnesuppgifter kan ett tjugotal personer ha dödats i en attack mot ett isolerat taromenaneläger. Men detaljerna om den misstänkta massakern är fortfarande oklara på grund av det inte gått att lokalisera brottsplatsen.

I huvudstaden Quito beklagar den ansvariga ministern Ivonne Baki utvecklingen, men hon ställer sig kallsinnig till kravet på att sätta stopp för mer oljeexploatering. Oljeexporten är landets största inkomstkälla, och på senare år har oljebolag från Asien, Amerika och Europa fått tillstånd att tränga allt djupare in i regnskogen.

– Ecuador har som alla länder rätt att exploatera sina naturresurser. Det är bara med omvärldens hjälp som vi kan bevara Amazonas, säger Ivonne Baki till DN.

Hon är ansvarig för ”Yasuní ITT”, ett pilotprojekt som lanserades av Ecuador för ett par år sedan och som hyllats som revolutionärt nytänkande av miljöaktivister som Al Gore. Idén är att landets regering kan avstå från att utvinna en del av oljan i den 9 800 kvadratkilometer stora nationalparken i utbyte mot att omvärlden donerar 25 miljarder kronor – motsvarande 50 procent av oljans marknadsvärde.

Projektet löper över tretton år och hittills har omkring 300 miljoner dollar samlats in.

–  Jag hoppas givetvis att även länder som Sverige ska stötta initiativet, säger Ivonne Baki.

Än så länge har Sveriges regering inte visat något större intresse. Däremot finns det en annan form av svensk närvaro i Yasuní: AP-fondernas investeringar i oljebolaget Repsol.

Första, andra, fjärde och sjunde AP-fonden ägde vid årsskiftet aktier till ett värde av totalt nära 300 miljoner kronor i Repsol. Bolaget har tidigare fått kritik av miljöorganisationer för utvinning i känsliga regnskogsområden, men då försvarat sig med att det skett i samförstånd med lokalsamhällen och att man satsat stora belopp på att skydda miljön.

För Johan Florén, kommunikationschef på Sjunde AP-fonden, är uppgifterna om Repsols koppling till våld mot isolerade urfolk nya.

– Vi har tidigare uppmärksammat Repsols verksamhet i Peru, men om den nya informationen om Ecuador stämmer kommer vi så klart att väga in det nästa gång vi avgör vilka företag som ska vara svartlistade hos oss, säger han.

Men skulle man då, som Ecuadors regering föreslår, kunna investera i att bevara regnskogen i stället för i utvinning av oljan?

– Det är i så fall ett politiskt beslut som vi på AP-fonden inte kan ta. Vårt uppdrag är att se till att svenskarna får så bra pensioner som möjligt, säger Johan Florén.

Erik de la Reguera

Stora oljetillgångar och rikt djurliv

Nationalparken Yasuní ligger i östra Ecuador och är en del av Amazonas regnskog. Området hyser stor biologisk mångfald. Omkring 100 000 insektsarter finnas här.

2010 skapades projektet Yasuní ITT av Ecuadors regering för att ge regeringar och företag i omvärlden möjlighet att investera för att skydda området. Villkoret är att Ecuador får 50 procent av den oexploaterade oljans marknadsvärde i ersättning.

Vissa miljöaktivister kallar det innovativt, medan andra ser det som ren utpressning från Ecuadors sida.

Lever utan kontakt med omvärlden

Waoranifolket har levt i flera hundra år i nationalparken Yasuní. På 1950-talet fick merparten av dem kontakt med omvärlden när missionärer trängde in i djungeln. I dag lever många waorani i bysamhällen och bedriver ekoturism eller får intäkter från oljebolagen.

Två grupper av waoranifolket, taromenane och tagaeri har valt att fortsätta leva i närmast total isolering utan kontakt med omvärlden.

—

Publicerat i DN den 20 april 2013.