ANALYS. Att Edward Snowden nu fått tillfällig asyl i Ryssland borde egentligen inte förvåna någon. Han är uppenbart förföljd av regeringen i sitt hemland på grund av en politisk handling.

Snowden har dessutom av USA hindrats att resa till länder i Sydamerika som erbjudit honom en permanent fristad. Amnesty Internationals syn att det ryska asylbeslutet är positivt är därför inte svår att förstå.

Men låt oss gå från person till sak.

Vad är det egentligen som gör USA:s övervakningsprogram så kontroversiella?

Dels handlar det så klart om omfattningen, och det faktum att det inte främst är den egna statens territorium som avlyssnats, utan internetanvändare över hela världen. Dels att det skett helt utan att vi känt till det.

Illa nog, kan tyckas. Men det finns ytterligare en dimension: en som handlar både om säkerhets­politik och mänskliga rättigheter.

Internets blixtsnabba informationsflöde har de senaste 20 åren krympt avstånd i tid och rum för kapitalägare och miljontals andra människor.

I ljuset av denna centrala del av globaliseringen såg staten länge ut att sitta hopplöst fast i sin territorialitet. Fjättrad vid jorden av internationell rätt och konventioner verkade den förlora i makt och inflytande.

Men detta började förändras den 11 september 2001. Efter terror­attentaten gav president George W Bush grönt ljus till CIA att frakta fångar runt världen och utvinna information med de medel och på de platser som ansågs nödvändiga. Afghanistan invaderades. Sedan Irak. Guantanamobasens extra­territoriella status – ett för utlänningar rättslöst territorium kontrollerat av USA, men utanför USA:s gränser – blev en symbol för Bushadministrationens globala vision.

Omvärldens kritik var inte nådig. När Barack Obama kom till makten 2008 lovade han mer internationellt samarbete och en rejäl kursändring av politiken. Och det är här det blir känsligt – för det Snowden har avslöjat tyder snarast på att USA:s extraterritoriella vision legat fast under Obama.

Kanske har tortyrcentralerna verkligen minskat i antal, men vi har också fått global digital avlyssning av allt och alla. I stället för fullskaliga militära invasioner, fylls skyarna i konfliktfyllda regioner av amerikanska drönare som sprider död och förödelse.

När Edward Snowden jagas över halva världen och tvingas gömma sig i en transithall i Moskva, och Bolivias president Evo Morales tvingas till en förnedrande mellanlandning i Wien efter ett statsbesök i Ryssland – då understryks bara känslan av kontinuitet.

I Ryssland, Kina och andra stormakter noteras självklart det. För även där pågår försök att binda kapitalet, upprätta nya övervakningssystem, rusta militärt och begränsa anonymiteten på nätet. Den krigsmaskin som staten alltid varit, verkar åter vilja sätta sin egen rätt framför den enskilda människans – och nu oavsett var i världen människan befinner sig.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 4 augusti 2013.

MEXICO CITY. Som första stater i världen har Venezuela, Nicaragua och Bolivia förbehållslöst erbjudit den tidigare NSA-medarbetaren Edward Snowden asyl. Frågan är bara hur han ska kunna lämna Ryssland och korsa Atlanten utan att bli gripen av USA och dess allierade.

– I egenskap av statschef i Venezuela har jag beslutat ge Edward Snowden asyl, så att han kan undkomma de förföljelser som han utsatts för efter att ha avslöjat USA:s spioneri mot resten av världen, sade Venezuelas president Nicolás Maduro natten till lördagen i samband med firandet av landets nationaldag.

Kort därefter förklarade även Nicaraguas president Daniel Ortega och Bolivias Evo Morales att deras regeringar är beredda att ge Snowden en fristad.

– Om omständigheterna tillåter tar vi gärna emot Snowden och ger honom asyl, sade Ortega.

Beskedet slog ned som en bomb i Latinamerika, där många av de USA-kritiska vänsterregeringarna gått som katten kring het gröt i Snowdenärendet – i synnerhet efter den styvmoderliga behandling som Bolivias president Evo Morales utsattes för tidigare i veckan när han var på väg hem från ett oljemöte i Moskva.

På grund av misstankar om att Snowden kunde finnas ombord nekades då Morales tillträde till Frankrikes, Spaniens, Italiens och Portugals luftrum. Det bolivianska presidentplanet blev strandsatt i Wien i 13 timmar – något som Unasur, Sydamerikas motsvarighet till EU, fördömt som ett brott mot internationella konventioner.

Frågan är nu hur den 30-årige före detta NSA-medarbetaren ska kunna lämna transithallen på Moskvas flygplats och flyga över Atlanten till de länder som erbjuder honom en fristad.

Regeringen Obama har hittills inte kommenterat asylerbjudandena. Men efter incidenten tidigare i veckan torde det stå klart att inte ens di­plomatflaggade plan kan vara säkra på att nå sina destinationer med Edward Snowden ombord.

I går meddelade Wikileaks därför att organisationen sökt asyl för Snowdens räkning i ytterligare sex länder utöver de 21 som tidigare offentliggjorts. Vilka stater det rörde sig om hemlighölls.

Sedan tidigare har Rysslands president Vladimir Putin erbjudit Snowden en fristad, men bara under förutsättning att han slutar upp med de offentliggöranden av amerikansk signalspaning som lett till jakten på honom. Snowden har dock tackat nej.

Den saken ändras knappast av att den ryska spionen Anna Chapman i förrgår erbjöd sig att gifta sig med honom. I praktiken skulle ryska myndigheter sannolikt ändå kräva ett stopp för publiceringarna för att ge Snowden uppehålls­tillstånd.

Erik de la Reguera

MONTEVIDEO. Uruguay kan snart bli det första land i världen som gör odling och receptfri försäljning av cannabis lagligt. Om lagen blir verklighet kan det få följder för FN:s narkotika­konventioner och för lagstiftningen i en rad andra länder runt om i världen.

Två meter höga och en aning gängliga står cannabisplantorna tätt intill varandra på den lilla bakgården i Montevideo. Ett par kopplade hundar blänger misstänksamt mot mig när jag lyfter upp ett av de karaktäristiskt formade bladen och låter den sträva ytan stryka över handflatan. Bredvid står den stolte odlaren Álvaro Calistro med sin ettårige son i famnen och nickar lite urskuldande mot bestarna.

– Tyvärr är det nödvändigt. Vi har haft problem med stölder, förklarar han.

Plantorna är importerade från Brasilien – olagligt, givetvis – men Álvaro har ägnat mycket tid åt att hitta just den variant som han själv tycker bäst om. När han lägger ut orden låter det som om han talar om ett gott vin eller en fin tobak.

– Ruset måste stimulera min kreativitet, för jag arbetar som konsthantverkare. Jag vill inte bli alltför slö eller passiv. Och i ett större samhällsperspektiv är det så klart bättre att vi odlar själva än att vi köper det där skräpet som smugglas in från Paraguay.

Hans sambo Milagros Galliero nickar instämmande.

– Tidigare hade jag ett problem med crack, men marijuanan har hjälpt mig att ta kontroll över mitt liv igen, berättar hon.

Álvaro och Milagros har valt att vara öppna med att de odlar cannabis, eftersom de vill visa stöd för det lagförslag som just nu tröskas i Uruguays kongress och som inom kort väntas gå till omröstning. Om förslaget antas – vilket det mesta tyder på – kommer det att bli lagligt att ha nio cannabisplantor på tomten för eget bruk och att bilda så kallade brukarföreningar. Dessutom kommer receptfri försäljning av cannabis att ske i statlig regi.

Det behöver knappast påpekas att lagförslaget i högsta grad är kontroversiellt. Uruguay är, liksom de flesta andra länder i världen, bundet av FN:s narkotikakonventioner som listar cannabis som en olaglig och farlig drog. Studier har tidigare konstaterat att cannabisbruk kan leda till hjärnskador – om än i första hand hos barn och tonåringar.

Men på senare år har ett ifrågasättande av förbudslinjen växt sig allt starkare i Nord- och Sydamerika. Förespråkarna för en legalisering – eller ”reglering”, som termen lyder i Uruguay – hävdar att marijuana i själva verket inte orsakar värre hälsoproblem än den lagliga drogen alkohol.

I USA, där Richard Nixon förklarade krig mot narkotikan för 42 år sedan, sker numera receptbelagd försäljning av cannabis i 17 delstater. Sedan årsskiftet har drogen också blivit helt legal i delstaterna Colorado och Washington – något som förvisso är omstritt, eftersom det står i så bjärt kontrast till den federala lagstiftningen.

Fram till nu har dock inte något enskilt lands regering vågat utmana de internationella narkotikakonventionerna. Det som sker i Uruguay följs därför noga i omvärlden.

Vänsterpresidenten José Mújica har alltsedan han kom till makten 2010 ihärdigt drivit frågan om en legalisering. Hans parti Frente Amplio har egen majoritet i kongressen, men med 66 procent av befolkningen emot lagförslaget har många av partiets ledamöter varit skeptiska. In i det sista har kohandel pågått.

Den som har fått i uppgift att lotsa lagen i hamn är Julio Calzada, minister med ansvar för narkotikafrågor.

– Det handlar om att bryta tabun. För i praktiken kommer det att fungera ungefär som med alkohol. Det är olagligt att köra bil med alkohol i kroppen. Detsamma kommer att gälla för cannabis. Och den som går till jobbet berusad får snart problem – oavsett om det är alkohol eller cannabis, säger Julio Calzada till DN.

Detaljerna i den nya lagen är enligt honom i stort sett klara: åldersgränsen blir 18 år, marijuana ska säljas på apotek, och ett slags motbok inrättas med rätt att köpa 40 gram per person och månad. En storsatsning på behandlingshem ska fånga upp dem som fastnar i beroende. Och för att minska risken för drogturism kommer försäljningen bara att ske till personer med uppehållstillstånd i Uruguay.

Men inom oppositionen och bland anhöriga till missbrukare varnar många för att en legalisering kommer att uppfattas som en uppmuntran från statens sida. I dag röker 5,6 procent av alla uruguayaner mellan 15 och 64 år cannabis, och kritikerna fruktar att bruket och missbruket kan öka, samtidigt som det ökade utbudet skulle kunna leda till en stor svart marknad som når minderåriga.

– Visst finns en sådan risk. Men redan i dag finns bara en enda stor svart marknad – och den är helt oreglerad. Den organiserade brottsligheten får intäkter på 200 miljoner kronor per år från cannabisförsäljningen i Uruguay. De pengarna går sedan in i penningtvätt, mutor, vapen och så vidare. I stället vill vi att staten ska få de pengarna så att vi kan satsa på förebyggande arbete och utbildning, säger Julio Calzada.

Han får medhåll av aktivisten Martín Collazo på organisationen Pro Derechos.

– Uruguay är det land i Sydamerika som har starkast och minst korrupta institutioner. Dessutom gör landets geografi att det är enklare att kontrollera odlingar än i till exempel Colombia. Så jag tror att det finns goda förutsättningar här, säger han.

Under tiden frågar sig allt fler i omvärlden om Uruguay ska bli ett föregångsland eller ett skräckexempel.

Erik de la Reguera

Fakta. Cannabis

Cannabis är ett samlingsnamn för narkotika och är tillverkat av en sorts hampa (cannabis sativa). Den vanligaste varianten i Uruguay är marijuana (som är torkade blommor och blad).

Ruseffekten är milt hallucinogen­ och användningen påverkar ofta minne, inlärning, motorisk förmåga och uppmärksamhet. Enligt en del studier riskerar barn och tonåringar att drabbas av psykoser och permanenta hjärnskador av cannabisbruk.

Fakta. Uruguay

Statsskick: Republik
Huvudstad: ­Montevideo
Befolkning: ­3,3 miljoner
Landyta: 176 220 kvadratkilometer, drygt en tredjedel av Sveriges yta
Språk: Spanska

—

Publicerat i DN den 6 juli 2013.

MEXICO CITY. Snowdenaffärens diplomatiska förvecklingar tilltar. Sydamerikas ledare kräver nu en offentlig ursäkt av Frankrike, Spanien, Italien och Portugal för strandsättandet av Bolivias president Evo Morales. Samtidigt hotar Morales att stänga USA:s ambassad.

– Det jag utsattes för var en kidnappning! Vi överväger att stänga USA:s ambassad, för den behövs inte längre här! sade Evo Morales inför applåderande statschefer vid ett toppmöte med Sydamerikas motsvarighet till EU, Unasur, natten till fredagen.

I Sydamerika har reaktionerna varit starka efter att den bolivianske presidentens plan nekades flygtillstånd i Frankrikes, Spaniens, Italiens och Portugals luftrum i onsdags. Evo Morales var då på väg hem från ett oljemöte i Moskva, men tvingades oväntat landa i Öster­rikes huvudstad Wien, där han sedan förblev strandsatt i tretton timmar.

USA:s regering nekar till inblandning i händelsen. Frankrike skyller den på ”administrativa problem”. Spaniens utrikesminister menar att det aldrig utfärdades något flygförbud, men erkänner att det fanns misstankar om att visselblåsaren Edward Snowden kunde finnas ombord på Morales plan.

Den spanske ambassadören i Wien ska dessutom ha försökt genomsöka det bolivianska regeringsplanet – trots dess diplomatiska status. I Sydamerika är det därför få som har några tvivel om att ameri­kanska påtryckningar fanns i bakgrunden.

– Om det här hade hänt en europeisk eller amerikansk statschef skulle det ha setts som en anledning till att förklara krig! sade Ecuadors president Rafael Correa vid toppmötet i La Paz.

Även Venezuelas socialistiske president Nicolás Maduro var irri­terad:

– Om Spaniens president Mariano Rajoy flyger genom vårt luftrum kanske vi tvingar ned hans plan för att se om det finns droger ombord – eller några av de euro som han stjäl från det spanska folket, sade Maduro.

Unasurs tolv medlemsländer tänker nu driva saken vidare på FN-nivå. De kräver att Frankrike, Spanien, Italien och Portugal ger en offentlig ursäkt till Bolivia. Flygblockaden beskrivs inte bara som ovanlig och förkastlig, utan som ett direkt brott mot Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser från 1961.

– Europas länder talar vackert om mänskliga rättigheter och respekt för internationella konventioner. Men i praktiken är de inget annat än USA:s springschasar, sade Evo Morales, som även fått stöd av Nobelpristagaren i litteratur Mario Vargas Llosa.

– Detta var ett fullständigt oacceptabelt sätt att behandla en ledare för en suverän stat på, sade Vargas Llosa, vars liberala övertygelser annars sällan fått honom att ta vänsterledarens parti.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 6 jul 2013.

MEXICO CITY. En fullskalig diplomatisk kris hotar mellan Sydamerika och en rad EU-länder, som i går nekade Bolivias president flygtillstånd efter misstankar om att visselblåsaren Edward Snowden kunde finnas ombord på hans plan. Bolivias regering kallar händelsen en ”kidnappning”.

– Det enda jag har att säga till dessa länder i Västeuropa är att det är dags att frigöra sig från den nord­amerikanska imperialismen. Vi lever inte längre i koloniernas tid, sade Bolivias vänsterpresident Evo Morales på Wiens internationella flygplats strax innan han fick tillstånd att flyga hem till Sydamerika i går.

Då hade han väntat i nära 13 timmar i Wien, dit presidentplanet tvingats sedan Frankrikes, Italiens, Portugals och Spaniens regeringar först nekat det tillträde till sina respektive luftrum. Anledningen: misstankar om att det bolivianska regeringsplanet kunde ha den av USA jagade visselblåsaren Edward Snowden ombord.

– Snowden har all rätt att söka asyl. Men jag känner inte honom – jag har aldrig träffat honom. Så jag ser det här som ett sätt att försöka skrämma våra länder i Sydamerika till lydnad, sade Morales, som var på väg hem efter att ha besökt ett oljemöte i Moskva.

Vid mötet hade den bolivianske presidenten sagt att hans land ”givetvis” skulle överväga en asylansökan från Snowden om det fick en sådan. Ett yttrande som av allt att döma var tillräckligt för att väcka amerikanska misstankar.

– Det här handlar inte om Evo Morales längre, utan om Bolivias och hela Sydamerikas värdighet, sade en påtagligt irriterad boliviansk president i går.

I Sydamerika ser många av väns­terregeringarna händelsen som ett flagrant brott mot Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, i vilken skrivelser finns om hur länders delegationer ska garanteras fri lejd genom staters territorier och diplomatpost aldrig får genomsökas – oavsett vad som kan finnas gömt i den.

Argentina, Venezuela, Ecuador, Kuba och flera andra länder i Sydamerika har uttryckt stöd för Bolivia och fördömt EU-ländernas agerande. Natten till torsdagen svensk tid väntades Sydamerikas motsvarighet till EU, Unasur, hålla ett krismöte om incidenten.

Edward Snowden ska enligt Wiki­leaks ha sökt asyl i minst 21 länder. I Latinamerika har Ecuador, Venezuela, Brasilien, Kuba och Nicaragua mottagit ansökningar.

De första dagarnas positiva signaler till trots, har Ecuadors regering i veckan verkat ovilligt att bli Edward Snowdens slutdestination. Venezuela har förefallit mer öppet, även om Nicolás Maduro inte är lika benägen att öppet trotsa USA som sin föregångare Hugo Chávez. Mycket tyder dock på att debaclet i Wien nu kan ha fört in såväl regional som nationell prestige i ekvationen.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 4 juli 2013.

ANALYS. Om Ecuadors regering ger asyl till Edward Snowden ska det inte ses som ett uttryck för någon sympati för dennes liberala syn på information. Snarare handlar det om president Correas behov av att legitimera sina egna inskränkningar av pressfriheten, den laddade relationen till USA och en lång tradition av diplomatisk asyl i Sydamerika.

För bara en dryg vecka sedan röstade kongressen i Ecuador ja till en av de hårdaste medielagstiftningarna i Latinamerika. Ett nytt statligt kontrollorgan ska inrättas som får långtgående befogenheter att bestraffa medier och enskilda journalister som bryter mot dess etiska riktlinjer eller bara rapporterar ”osanningar”.

Den nya lagen, vars främste tillskyndare är Ecuadors socialistiske president Rafael Correa, avsätter också två tredjedelar av FM-nätet till statliga och ideella kanaler, vilket sannolikt kommer att tvinga flera hundra privata radiokanaler att stänga. Inte oväntat har oppositionen varit kritisk till lagförslaget och en rad ledamöter satte därför demonstrativt på sig munkavlar under omröstningen.

Oavsett åsikt i frågan, så kan en medielag av det slaget knappast ses som överensstämmande med de ideal om fritt flödande information och noll censur som Julian Assange och Edward Snowden talar sig varma om. Correas minst sagt komplicerade relation till Ecuadors privata medier (vilka förvisso inte alltid har kännetecknats av journalistisk kvalitet och sanningspatos), verkar dock vara av mindre betydelse för dessa båda självutnämnda nätliberaler.

Då är president Rafael Correas konfliktfyllda relation till USA betydligt viktigare. Sedan Correa kom till makten 2007 har han distanserat sig från USA och anslutit sig till den radikalaste delen av Latinamerikas vänster, med de allt annat än liberala regeringarna i Kuba och Venezuela som närmaste allierade.

Om Snowden i slutändan väljer att acceptera asyl i Ecuador framför Island – vars Natomedlemskap knappast anses vara en fördel – så är det denna realpolitiska dimension som varit avgörande.

Men det är också sant, som Ecuador gärna påpekar, att Sydamerika har en lång tradition av att ge diplomatisk asyl på ambassader. Denna tradition utvecklades under regionens stormiga 1800-tal, då självständighetskrig, kupper och revolutioner avlöste varandra, för att ge presidenter och oppositionspolitiker en någorlunda säker utväg.

I dag verkar den traditionen delvis vara på väg att omtolkas som en individs rätt att söka och få asyl när denne utmanat USA:s globala dominans.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 24 juni 2013.