EREZ. Flera tusen människor i norra Gaza flydde på söndagen undan det som tycktes vara en nära förestående israelisk markinvasion. De flesta ­kunde bara röra sig några mil söderut på den smala landsremsan vid Medelhavet. Men vid gränsposteringen Erez fick utländska medborgare en hett efterlängtad väg ut – däribland ett åttiotal svenskar.

Shaima Alkhatib, 22, från Uppsala lutar sig tillbaka i bussätet och tar sig för pannan. Det har bara gått några minuter sedan hon och hennes tvååriga dotter Rama Isabella fick sätta sig i den här stillastående bussen vars vindruta är prydd av en liten svensk flagga.

I bakgrunden hörs fortfarande detonationerna av de israeliska bomberna. Även larm ljuder då och då, och vi andra hukar oss instinktivt för Hamas raketer.

Men Shaima börjar långsamt förstå att hon är fri.

– Det har inte gått att sova på snart en vecka. Bomberna väcker dig hela tiden. De rycker dig ur sömnen och du flyger upp ur sängen, vettskrämd, säger hon och visar med händerna hur hon yrvaket famlat i mörkret.

På andra sidan mittgången i bussen sitter hennes pappa Samir och mamma Fatiha. Familjen bor i Sverige sedan tolv år tillbaka och var på ett kortare sommarbesök hos släkt och vänner när de oväntat blev fast i Gaza.

Tillsammans med de andra svenskarna i bussen vittnar de om hur ingen längre vågar gå ut i Gaza.

– Hela tiden hörs surret av de förarlösa planen som filmar och letar mål där uppe. Man kan aldrig slappna av, säger Shaima.

Den dramatiska upptrappningen av konflikten efter kidnappningen och morden på tre israeliska tonåringar har lett till att de 1,5 miljoner invånarna i Gaza än en gång stängts in i en dödsfälla – inklämda som de är mellan Israels och Egyptens hermetiskt slutna gränser. Och för Shaima har det blivit en krass påminnelse om varför hon en gång fick börja fjärde klass i Sverige.

– Det kommer tillbaka en massa minnen. Det är precis som när vi flydde, säger hon.

Att familjen nu fått lämna Gaza beror på deras röda, svenska EU-pass. Personal från det svenska generalkonsulatet har suttit hela dagen i Erez och förhandlat med israelisk militär om ännu någon timmes respit för det femtiotal som fortfarande tros finnas kvar.

Hundratals andra utländska medborgare lämnade Gaza i går, varav minst ett åttiotal svenskar. Men de som inte har något medborgarskap i ett annat land kunde inte annat än att fly söderut på den smala landremsan.

Israelisk militär släppte i går flygblad över staden Beit Lahiya i närheten av Gazas norra gräns, där det stod: De som inte lyder uppmaningen att omedelbart ge sig av försätter sitt eget och sin familjs liv i fara.

Under dagen flydde också tusentals från området, för att undvika den fruktade markoffensiven. DN såg på eftermiddagen stridsvagnar transporteras mot den norra gränsen.

I bussen med svenskarna kan Shaima inte slappna helt. För hennes dotters pappa, Akram, finns inte med.

– Han har inte uppehållstillstånd, så vi tvingades skiljas åt. Så på ett sätt är det otroligt skönt att vara här. Men nu måste jag också få Migrationsverket att så fort som möjligt godkänna Akrams ansökan, säger Shaima.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 juli 2014.

Den här bloggen ligger i stiltje just nu, men jag skriver desto mer på webbplatsen för min nya bok, ”Gränsbrytarna – den globala migrationen och nationalismens murar” (Norstedts, 2014).

Följ gärna med dit och läs bloggen eller mer om boken.

För ett par år sedan utsattes vi för ett inbrott i vårt hem i Mexico City. Gärningsmännen tog sig in med kofot, vräkte ut alla kläder på golvet och vände upp och ned på hela lägenheten. Men de stal bara min laptop och systemkamera. Alla andra värdesaker lämnades orörda.

I detta land där minst 80 journalister mördats sedan år 2000 insåg vi snart att vi haft tur som inte var hemma när de ansvariga gick in. Och när en högt uppsatt statstjänsteman som alltid följdes av fem livvakter flyttade ut ur portuppgången ett par veckor senare, kunde vi inte undgå att misstänka att hans säkerhetsansvarige haft något med saken att göra.

»Troligen ville de kolla upp vem du var – och sedan valde de att flytta honom«, var mina hårt prövade mexikanska kollegers bedömning. Det låter märkligt, men tyvärr är det svårt att avfärda dem som paranoida. Flera av dessa journalister lever under dödshot, har utsatts för liknande inbrott och tvingats gå under jorden efter att ha avslöjat nära samröre mellan politiker och maffia.

I Sverige har vi en ovanligt stark tilltro till statens institutioner, vilket har sin grund i de välfärdssystem och den demokratiska rättsstat som präglat landet i årtionden. Men den som en gång bott i Latinamerika, Afrika, Östeuropa eller Asien vet att staten också kan vara – och inte sällan är – ett hinder för dem som kämpar för transparens och demokratiskt ansvarsutkrävande. Vad som är »normaltillståndet« är inte heller så självklart som det ibland framställs.

Under merparten av de nära tusen år som gått sedan den moderna staten började ta form har den varit en krigsmaskin och en repressiv apparat för skatteindrivning. När vi i dag talar om meddelarfrihet och öppenhet handlar det i praktiken om att garantera att staten förblir en lydig tjänare i demokratins tjänst, och inte faller tillbaka i godtyckliga, auktoritära mönster.

Det är i det ljuset Edward Snowdens avslöjanden av den amerikanska underrättelsetjänsten NSAs spaning på internet­användare ska ses. Som Snowden själv har sagt: »Jag vill inte leva i en värld där allt jag säger, allt jag gör, alla jag talar med, alla uttryck för kreativitet, kärlek eller vänskap spelas in.«

I dag vet vi att en global amerikansk övervakningsstat byggts upp utan vår kännedom. Och att mycket tyder på att trenden är global. I Kina och Ryssland – där Snowden fått tillfällig asyl efter att ha hindrats resa till de länder som erbjudit honom en permanent fristad – pågår en liknande utveckling. Och i Latinamerika tar trenden sig uttryck i ett ökat antal fall av förföljelse av och mord på journalister.

Att kräva ökad insyn, meddelarfrihet och pressfrihet handlar därför inte om illojalitet eller om någon dogmatisk idé om att sekretess aldrig kan motiveras, utan om att värna demokratin mot statens auktoritära sidor. Och det oavsett om det rör sig om att någon övervakar din e-post eller bryter sig in i mitt hem.

Erik de la Reguera

Publicerat i tidningen Publikt, den 10 september 2013.

MONTEVIDEO. I dag är det 40 år sedan militärkuppen i Chile, som blev början på en mörk och brutal period i Latinamerikas historia. DN har träffat en av överlevarna från de chilenska tortyrlägren, vars liv räddades av Sveriges dåvarande ambassadör Harald Edelstam.

– Utan Harald Edelstam skulle jag inte sitta här i dag, säger Julio Baraibar till DN, i presidentpalatset i Uruguays huvudstad Montevideo.

Baraibar är en av president José Mujicas närmaste rådgivare och har nu titeln resande ambassadör. Men för 40 år sedan – den 11 september 1973 – var han en ung aktivist som flytt undan förföljelser i sitt hemland till Chile.

Det var då militären störtade den demokratiskt valda vänsterpresidenten Salvador Allende. Presidentpalatset stormades och tusentals människor greps.

Julio Baraibar var en av många som fördes till fotbollsstadion i Santiago, som snart gjordes om till ett stort koncentrationsläger av militärerna.

– Planen var inhägnad med ett tre meter högt stängsel. Det var hundratals människor där, och då och då släpade soldaterna ut någon och skrek ”spring” – bara för att skjuta offret i ryggen. Hela tiden torterade de folk på de mest brutala vis runt omkring oss, berättar Julio Baraibar.

Medan övergreppen pågick och president Allendes döda kropp bars ut från presidentpalatset, fick juntaledaren Augusto Pinochet och hans generaler uppbackning av mäktiga amerikanska affärsintressen och underrättelsetjänsten CIA.

– Vi kände oss väldigt ensamma där på stadion. Och från regeringen i mitt hemland kunde vi inte vänta oss någon hjälp. Så när vi hörde att en utländsk diplomat tagit sig in på stadion blev det stor uppståndelse, säger Julio Baraibar.

Det var Sveriges ambassadör Harald Edelstam som lyckats få tillträde till lägret, eftersom han sagt sig leta efter en svensk medborgare.

– Edelstam blev snabbt omgiven av folk som vädjade om hans hjälp. Och när jag förklarade att vi var 58 uruguayaner som kunde försvinna utan att någon fick reda på det, lyssnade han länge och noga.

De kommande veckorna och månaderna skulle Harald Edelstam få en nyckelroll när tusentals chilens­ka flyktingar gavs fri lejd och politisk asyl i Sverige och andra länder. Han tros personligen ha räddat upp till 1 300 personer från militärens terror i Chile.

Även Julio Baraibar och de and­ra uruguayanerna på stadion fick hjälp att komma till Sverige av Edelstam.

– Men det var på håret. När vi kom fram till flygplatsen stoppades jag av tre civilpoliser. De försökte trycka in mig i en bil. Jag kämpade emot när Edelstam rusade fram, slet tag i mig och röt åt poliserna: ”Ska ni ta honom, får ni döda mig först!” Han räddade mitt liv, säger Julio Baraibar.

De okonventionella metoderna gjorde Edelstam till en hjälte för dem han hjälpte.

Men på utrikesförvaltningen i Stockholm fick han rykte om sig att vara besvärlig.

När Julio Baraibar landat i Sverige fick han snart arbete som busschaufför i Stockholm och blev med tiden ordförande i den lokala fackklubben.

När diktaturen föll i Uruguay valde han att återvända. Men han glömmer aldrig den man som räddade hans liv.

– I Sverige högtidlighålls Raoul Wallenbergs minne, och med all rätt. Men för mig och många andra överlevare från kuppen i Chile är Harald Edelstam nästan i samma klass. Han var en stor man, en sann förkämpe för mänskliga rättigheter, som ni i Sverige borde vara mycket stolta över, säger Julio Baraibar.

Erik de la Reguera

Vänsterpresidenten störtades

Den 11 september 1973 störtades den demokratiskt valde vänsterpresidenten Salvador Allende vid en militärkupp i Chile. Allende dödades vid maktövertagandet och landets nye ledare, general Augusto Pinochet, inledde förföljelser av vänsteraktivister av alla de slag.

Minst 3 500 människor dödades i militärens utrensningskampanjer. 1 500 är fortfarande ”försvunna”. Hundratusentals torterades eller tvingades fly från Chile.

En stor grupp chilenare flydde till Sverige och i dag beräknas 45 000 människor med chilensk bakgrund bo här.

Kuppen följdes snart av andra militära maktövertaganden i Latinamerika, vilket gjorde slutet på 1970- och början på 1980-talet till en mycket mörk period ur människorättslig synpunkt i regionen.

Inte förrän framåt slutet av kalla kriget – då USA:s stöd till militärregimerna avtog – inleddes demokratiseringen i regionen på allvar.

Sedan 1990 har Chile varit en demokrati med flerpartisystem.

Tvingades lämna landet

Harald Edelstam föddes 1913. Han växte upp i en välbärgad, adlig familj och rekryterades till utrikesdepartementet i unga år.

1942–44 tjänstgjorde han på ambassaden i Oslo och blev då känd som ”Svarta Nejlikan”, sedan han hjälpt hundratals norska motståndsmän och judar att fly till Sverige undan nazistregimens förföljelser.

1972 blev han utnämnd till ambassadör i Chile. Efter militärkuppen året därpå tog han öppet ställning mot militärregimen och erbjöd omkring 1 300 chilenare och andra latinamerikaner fri lejd och asyl i Sverige.

Han räddade personligen livet på ett stort antal människor, men sågs av en del chefer på UD som överdrivet konfrontativ i relationerna med juntan.

Den 4 december 1973 blev han utnämnd till persona non grata i Chile och tvingades då lämna landet.

Harald Edelstam avled i Stockholm 1989. På senare år har hans minne högtidlighållits i Chile, och han har också förärats ett frimärke och en minnespark i Uruguay.

—

Publicerat i DN den 11 september 2013.