MEXICO CITY. Antropologiska museet i Mexico City slog i veckan upp portarna till en utställningen Olmekernas kolossala verk.

Olmekkulturen var samtida med antikens Grekland och Zhoudynastin i Kina och har kallats för Mesoamerikas moderkultur. Mest känd är den idag för de enorma stenhuvuden som hittats i södra Mexiko. Arvet från olmekerna tros ha varit viktigt för de mer sentida maya- och aztekfolken.

För några år sedan hittades flera stentavlor som bevisar att olmekerna troligen var Amerikas första folk med ett skriftspråk. Läs mer information om utställningen på mna.inah.gob.mx.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN Resor den 24 juli 2011.

MEXICO CITY. Nu på torsdag inleds årets upplaga av tyska filmfestivalen i Mexico City. Den bjuder på såväl ny tysk film som en restaurerad version av klassikern Metropolis – och pågår ända fram till mitten på augusti.

De flesta visningar äger rum på det stora och välskötta cinemateket i Mexico City, inte långt från den charmiga stadsdelen Coyoacán. Visningarna brukar locka mycket folk, så tänk på att vara på plats i god tid innan föreställningen börjar.

Biljetter måste i de flesta fall köpas i luckan, men programmet går att ladda ned på cinematekets hemsida cinetecanacional.net.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN Resor den 31 juli 2011.

MEXICO CITY. I den lilla staden Barbacoas i södra Colombia sexstrejkar kvinnorna sedan mer än en månad tillbaka. Men protesten riktar sig inte mot männen i samhället, utan mot den utbredda fattigdomen och Colombias regering.

Djungelbeklädda berg och dalar med skrala jordlotter möter den som besöker Barbacoas, som inte ligger långt från gränsen till Ecuador. Här lever omkring 90 procent av befolkningen i extrem fattigdom och många tillhör den afrikan-colombianska minoriteten, som härstammar från 1800-talets frigivna slavar.

Barbacoas kan ses som en modern variant av författaren Gabriel Garcia Marquez stad Macondo i romanen ”Hundra år av ensamhet”: hit kommer få besökare, vägarna är usla och merparten av befolkningen överlever därför på det de kan odla själva.

På senare år har många börjat ägna sig åt kokaodling, eftersom kokainmaffiornas uppköpare åker direkt ut till byarna. Men i gengäld har byborna utsatts för arméns razzior och de kokainfinansierade gerillornas och paramilitärernas terror.

Så sent som för en dryg månad sedan tvingades flera hundra människor fly för sina liv. Då gick kvinnorna i Barbacoas ut i strejk. Eller ”korsade benen”, som de själva uttrycker det.

– Vi är utleds på misären och på att regeringen bara lämnar oss i sticket. Hur ska vi kunna försörja våra familjer i den här situationen? Nej, det är vi kvinnor som föder barnen. Om vi inte har sex så blir det inga fler barn! säger Ruby Cabezas till tidskriften Semana.

Hon är en av drygt 300 kvinnor som dagligen demonstrerar med plakat i händerna i Barbacoas. På plakaten står det saker som: ”Inte mer sex!” och ”Värdighet först!”

Männen i samhället reagerade till en början förnärmat på protesten, men har med tiden förstått att den inte är riktad mot dem. Samtidigt har den okonventionella metoden skapat rubriker i colombiansk press.

I förrgår blev kvinnorna så lovade en ny och bättre väg till staden av delstatsregeringen. Men Ruby Cabezas är luttrad. Hon har sett löften brytas förr.

-Vi kommer att fortsätta strejken tills det att vi sett att vägen börjat byggas. Och sedan kommer vi att kräva rinnande vatten och sjukhus! säger hon.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 31 juli 2011.

MEXICO CITY. Det har gått 40 år sedan Richard Nixon förklarade krig mot knarket. Sedan dess har tiotusentals människor dött och oräkneliga koka- och opiumfält eldats upp, men konsumtionen av illegala droger har inte minskat. Nu växer krav på en förändring av politiken.

Det var den 17 juni 1971 som president Nixon ”förklarade krig” mot knarket i USA, ett krig som snabbt fick stöd av konservativa väljare och frikyrkor som oroade sig för ungdomens förfall och det växande narkotikamissbruket bland amerikanska soldater i Vietnam.

Liberala debattörer protesterade mot vad de såg som ett angrepp mot individens rätt att bestämma över sin egen kropp. Men i länder som Sverige, där fokus låg på att hålla nere antalet missbrukare, kom den amerikanska krigsförklaringen lägligt.

Förbudspolitiken har sedan dess blivit norm. Men den har aldrig på allvar fått bukt med den illegala marknad som år efter år fortsatt att skörda liv – fast oftast någon annanstans.

De som dör i kriget mot knarket är till största delen fattiga småbönder, sluminvånare, ”mulor” som transporterar droger inuti sina magar och maffians tonåriga fotsoldater.

Offren finns i Colombia, där fyra miljoner människor drivits på flykt under de senaste trettio årens kokainfinansierade inbördeskrig. De finns i Mexiko, där 40 000 människor dödats sedan president Calderón intensifierade kriget mot maffian 2006. De finns i Afghanistan, där intäkterna från heroin- och haschtillverkning är bränslet för talibanernas uppror.

Men droganvändandet har inte minskat. Tvärtom. Drogkonsumenternas inköp är i dag den organiserade brottslighetens allra mest lysande affär.

Slutsatsen som allt fler dragit de senaste åren är att kriget mot knarket och dess fokus på att strypa utbudet är ett fiasko. I USA har regeringen Obama bestämt sig för att slopa uttrycket ”war on drugs”. I Latinamerika har en rad regeringar låtit avkriminalisera små innehav av droger, för att i stället satsa på mer vård till missbrukare.

I Bolivia har traditionell odling av kokablad getts skydd i grundlagen, efter åratal av förföljelser mot småbönder. Och här i Mexiko växer nu krav på en fullständig legalisering av drogtillverkning – bland andra expresidenten Vicente Fox menar att en sådan legalisering skulle kunna minska maffians makt.

Argumentet mot en legalisering är att den skulle kunna leda till dramatiskt ökat missbruk. Inte minst i fattiga länder, där missbrukarvården ofta är dåligt utbyggd eller icke existerande.

Klyftan mellan rika och fattiga är också huvudskälet till att det är så svårt att få stopp på den illegala handeln. Det är fattigdomen som får småbönder att börja odla koka, cannabis eller opiumvallmo. Det är fattigdomen som får unga kvinnor att svälja små ballonger med kokain och sätta sig på flyget till Europa.

I slutet på kedjan finns alltid konsumenterna. Men också skrupellösa bankirer, företagare och politiker. Droghandeln omsätter flera hundra miljarder dollar om året och förr eller senare ska de pengarna slussas in i den legala ekonomin – av ombud som blundar för var pengarna kommer ifrån.

Erik de la Reguera

46 dödade i blodbad i går

MEXICO CITY. Minst 46 människor rapporteras ha dödats under ännu ett blodigt dygn i Mexikos knarkkrig. Samtliga mord tros vara kopplade till någon av de sju stora narkotikakarteller som strider om miljardintäkterna från drogsmugglingen till USA och Europa.

Natten till onsdagen bröt en häftig eldstrid ut inne på ett fängelse i gränsstaden Ciudad Juárez i norra Mexiko. Minst 17 fångar dödades i våldsamheterna, som av myndigheterna beskrevs som en uppgörelse mellan anhängare av Juárez- och Sinaloakartellerna.

Sex skjutvapen och en rökgranat ska ha använts. Hur vapnen hade smugglats in på fängelset är oklart, men korruptionen och maktmissbruket har länge varit ett allvarligt problem inom såväl fängelseväsendet som andra delar av statsapparaten i Mexiko.

Innan fångupproret tog fart hade den lokala polischefen i staden, Julián Leyzaola, just anklagat federal polis för att ha avlossat maskingevärseld mot hans bil. Den attacken krävde inte några liv, eftersom Leyzaolas bil var skottsäker, men den illustrerar misstron mellan olika delar av polisväsendet.

Ciudad Juárez har kallats världens farligaste stad, sedan 3 111 människor dödades där förra året. Det är fler än de dödsfall som krävdes i kriget i Afghanistan under 2010. Borgmästaren i Ciudad Juárez har sagt att den federala polisen ska lämna staden i september, för att ersättas av lokal polis.

Bland dygnets övriga mordoffer fanns ett polisbefäl i staden Aguascalientes, en journalist i delstaten Veracruz och tolv oidentifierade kroppar i en massgrav i delstaten Nuevo Leon. Enbart förra året dödades drygt 15 000 människor i det mexikanska knarkkriget mellan knarkkarteller, polis och militär.

Erik de la Reguera

Konsumtionen har ökat i Latinamerika

Droghandeln i världen omsätter omkring 350 miljarder dollar per år, enligt FN-organet UNODC. De mest lukrativa drogerna att smuggla är cannabis, kokain, heroin och olika typer av amfetaminer.

Tillverkningen sker ofta i fattiga länder med svaga rättssystem, där polis och politiker är lättare att muta (undantaget vissa syntetiska droger som tillverkas i laboratorier nära konsumenterna).

Användandet av droger är störst i USA och EU, men på senare år har konsumtionen också ökat i Latinamerika.

En betydande del av den organiserade brottsligheten intäkter smugglas tillbaka till produktionslandet, men stora belopp ”tvättas” också vita i konsumtionsländerna.

Publicerat i Dagens Nyheter den 28 juli 2011.

MEXICO CITY. ”El Equipo”, teamet. Så heter en ny och omtalad polisserie som gått i mexikansk tv de senaste veckorna. Huvudpersonerna är medlemmar av en elitstyrka med uppdrag är att bekämpa den organiserade brottsligheten.

De har allehanda högteknologiska hjälpmedel till hands, bilder flimrar förbi på datorskärmar, snabba sökningar görs i register och dramatiska skottväxlingar äger rum vid maffiabossars residens.

Så långt hade det kunnat röra sig om vilken amerikansk polisserie som helst. Men det här är inte USA – det är Mexiko. De som bänkar sig framför tv-apparaterna möts av något minst sagt ovanligt: mexikanska poliser som framställs som hjältemodiga, självuppoffrande och – kors i taket – hederliga.

I det här landet finns det en sak som nästan alla lär sig från barnsben: att man inte kan lita på polisen. Oräkneliga rån, kidnappningar och andra grova brott har gång på gång visat sig vara kopplade till lagens väktare. I veckan slog en FN-rapport fast att tortyr fortfarande används flitigt av ordningsmakten. Och så sent som 2008 sa självaste president Calderón att hälften av landets poliser var ”otillförlitliga”.

Sedan dess har en satsning gjorts för att rensa ut korruptionen. Hundratals poliser har sparkats på olika håll i landet, nya rekryter har skolats in och lönerna höjts. Men trots det avslöjas ständigt nya fall av maktmissbruk och brottslighet inom polisen.

Därmed inte sagt att det inte finns några ärliga poliser alls i Mexiko. En och annan vardagshjälte försöker envist stå emot den korrupta kulturen inom kåren och tjäna medborgarna. Men kriget mot maffian rymmer – milt uttryckt – fler gråskalor än den svartvita bild som getts i tv-serien El Equipo.

Häromdagen avslöjade tidningen El Universal att tv-serien i själva verket finansierats av den mexikanska regeringen – för att förbättra polisens image. Drygt 60 miljoner kronor av de mexikanska skattebetalarnas pengar ska i hemlighet ha plöjts ned i de 15 avsnitt om ”anonyma polishjältar” som tv-stationen Televisa nu sänt på bästa sändningstid. Serien var med andra ord ett rent beställningsjobb från säkerhetsministeriet.

Frågan är om det bidrar till att öka allmänhetens förtroende.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 18 juli 2011.

MEXICO CITY. Venezuelas president Hugo Chávez planerade på lördagen att resa till Kubas huvudstad Havanna för att få cellgiftsbehandling för en cancer som kan vara livshotande. Samtidigt spred sig en känsla av ovisshet i Venezuela, där bara ett drygt år återstår till nästa presidentval.

Det fanns något ödesmättat i tonen när Hugo Chávez höll tal i venezuelansk tv i fredags kväll, lokal tid, och berättade om den kommande cellgiftsbehandlingen.

– Jag sätter min tro till läkarna som tar hand om mig, och i slutändan också till min egen beslutsamhet att leva vidare, sa Chávez, flankerad av sina båda vuxna döttrar som med sina ansiktsuttryck förstärkte intrycket av att presidentens tillstånd är livshotande.

Inför avresan till Kuba meddelade Chávez att han överför viss makt till vicepresidenten Elias Jaua och finansministern Jorge Giordiani, bland annat makten över budgetfrågor.

De första misstankarna om att allt inte stod rätt till med den 56-årige Chávez hälsa kom redan i början på juni i samband med ett statsbesök på just Kuba. Då stannade presidenten oväntat kvar på ön, till följd av ”en böld i magen”.

Efter 18 dagars tystnad och växande kritik från oppositionen på hemmaplan framträdde en påtagligt blek Chávez i Havanna och förklarade att läkarna hade upptäckt en cancertumör i hans mellangärde. Två operationer hade genomförts. Båda beskrevs som komplicerade, men framgångsrika.

Någon mer exakt information om vilken typ av cancer det rör sig om har inte getts sedan dess. Inte heller om hur allvarligt Chávez tillstånd är. Affärstidningen Wall Street Journal citerade i förra veckan två anonyma källor som hävdade att Chávez lider av tjocktarmscancer. Men från officiellt håll är det tyst.

Presidenten har bara sagt att han förebrår sig själv för att ha väntat så länge med att gå till läkaren, vilket skulle kunna tolkas som att cancern upptäckts på ett sent stadium.

Att Chávez nu tvingas åka till Kuba på nytt för cellgiftsbehandling gör att de av hans fiender som spekulerar kring att han snart tvingas lämna politiken, får vatten på sin kvarn.

Samtidigt skakar Chávez sjukdom hans eget socialistparti, där de flesta av medlemmarna hade räknat med att han skulle ställa upp till omval i nästa års presidentval. Nu är även detta oklart.

– En intern maktkamp är på väg att bryta ut. Chávez gör sitt bästa för att mana till enighet, men i bakgrunden positionerar sig de av chavisterna som förespråkar väpnad kamp gentemot de demokratiska socialisterna; den militära falangen mot de civila, och så vidare, säger Angel Alvarez, professor i statsvetenskap vid UCV-universitetet i Caracas.

Men vad händer då om Hugo Chávez blir långvarigt sjuk… eller om han dör?

– Det finns ingen given efterträdare. Den ende som ens tillfälligt kan hålla ihop partiet är hans bror, Adan Chávez. Men då krävs att Hugo Chávez fortfarande är vid liv, säger Angel Alvarez till DN.

Adan Chávez är två år äldre än sin bror och guvernör i delstaten Barinas. Han saknar sin broders karisma och beskrivs ofta som mer vänsterradikal.

– Adan är den ende som Hugo Chávez litar på i nuläget. Men hans radikalism skulle kunna leda till ökad polarisering, såväl inom landet som i relationen till USA. För att inte tala om inom det egna partiet, säger Angel Alvarez.

Erik de la Reguera

Flera länder rädda att bli av med stöd

MEXICO CITY. Att Hugo Chávez är sjuk i cancer är inte bara en politisk bomb i Venezuela, utan i hela Latinamerika. Flera mindre länder med vänsterregeringar i regionen skulle få svårt att klara sig utan det stöd som Chávez håller dem under armarna med.

– Jag ber till Gud och den heliga jungfrun att vi snart får se ett tillfrisknande för Hugo Chávez!

Det sa Nicaraguas president Daniel Ortega när han just fått höra nyheten om sin venezuelanske kollegas sjukdom. Och reaktionen var inte enbart en fråga om empati.

Sedan den gamle gerillaledaren Ortega kom till makten för några år sedan har Nicaragua slutit avtal värda miljontals dollar med Hugo Chávez regering i Venezuela, samtidigt som landet distanserat sig från traditionella biståndsgivare i Europa – däribland Sverige. Exakt hur stora beloppen är hålls hemligt, men de stödprogram till fattiga som Ortega satsat på vore sannolikt omöjliga utan venezuelanskt bistånd.

Oljetillgångarna i Venezuela har på så vis gett Hugo Chávez möjlighet att köpa politiskt inflytande utomlands. Framförallt under den period då oljepriset stod som högst.

Efter den globala finanskrisen har Chávez haft betydligt mindre pengar att spendera, samtidigt som den höga inflationen i Venezuela ställt till inrikespolitiska problem. De demokratiska övertrampen från Chávez sida har också minskat attraktionskraften i hans ”2000-talets socialism”.

I dag är det därför Brasilien och dess mer socialdemokratiska väg som lockar flest vänsterpolitiker i Latinamerika. Men Chávez dröm om ett starkt, rött Latinamerika som står oberoende gentemot USA delas fortfarande av många vänsterregeringar i regionen.

De mer radikala av dem uppskattar också att han gång på gång visat sig vara beredd att ta konflikt med USA. Inte minst bröderna Castros kommunistregim på Kuba, som kommit att bli beroende av subventionerad venezuelansk olja. Att hålla den venezuelanska presidenten vid liv ligger därför i högsta grad i Castroregimens intresse.

Erik de la Reguera

En president med mycket makt

Den före detta arméofficeren Hugo Chávez valdes till president i Venezuela 1999, till följd av utbrett missnöje med de etablerade partierna och den nyliberala politik som dominerade i Latinamerika under 1990-talet. Till en början höll Chávez relativt låg profil, men efter ett kuppförsök 2002 som han skyllde på USA valde han att alliera sig med Castroregimen på Kuba.

Till skillnad från bröderna Castro har dock Chávez ”bolivariska revolution” hela tiden baserats på segrar i demokratiska val. Den venezuelanske presidenten har behållit makten tack vare olika typer av stödprogram och sin förmåga att via teve, radio och andra medier knyta an till landets fattiga.

Samtidigt har makten i allt högre grad koncentrerats kring presidentens egen person. Människorättsorganisationer som Human Rights Watch har kritiserat att politiska motståndare utsatts för förföljelser och att en del kritiska etermedier fått sina sändningstillstånd indragna.

Chávez utrikespolitiska vision är ett starkt Latinamerika som står oberoende mot USA. Han har bland annat lanserat ALBA, en regional samarbetsorganisation för vänsterregeringar, och tillsammans med Brasilien varit drivande i skapandet av Unasur, Sydamerikas motsvarighet till EU.

Publicerat i DN den 17 juli 2011.