Bloggandet går lite på sparlåga, som ni märker. Men jag är desto aktivare på Twitter, där kortare nyhetsrapporter, kommentarer och länkar till egna och andras artiklar publiceras löpande. Dessutom uppdateras artikelarkivet här på delareguera.se allt eftersom. Bloggar kommer att dyka upp då och då, men särskilt i intensivare nyhetsskeden eller när jag vill skriva något längre som inte får plats någon annanstans.

Som vanligt är jag mycket tacksam för konstruktiv feedback, oavsett om det rör sig om förslag på framtida artiklar eller åsikter/frågor om något jag skrivit. Ut med språket bara, compas.

MEXICO CITY. Studentprotesterna i Chile fortsätter med oförminskad styrka och får nu stöd av allt fler grupper i samhället. På onsdag går den fackliga centralorganisationen CUT:s medlemmar ut i generalstrejk för att stämma in i studenternas krav på gratis utbildning på gymnasium och högskola.

Slamrande kastrullock och slagord som ekar mellan husväggarna har blivit vanliga ljud i Chiles huvudstad Santiago. Under drygt två månader har gymnasieelever, högskolestudenter och lärare demonstrerat på gator och torg, när de inte ockuperat skolor, arrangerat öppna seminarier och stödkonserter.

Även igår, söndag, var tusentals ute och tågade med plakat på Santiagos gator.

Rörelsens krav är enkla: gratis utbildning, ett förstatligande av skolan och stopp för alla vinstintressen. Studenterna föreslår dessutom att regeringen tar kontroll över ett antal privata koppargruvor för att finansiera de kostnader som kan uppstå när skol- och universitetsavgifter ska betalas av det offentliga i stället för via varje individs plånbok.

Men den konservative presidenten Sebastian Piñera har hittills avvisat så pass radikala reformer.

– Ingenting är gratis här i livet, sa han i en lite krass kommentar som bara lett till att protesterna ökat i styrka.

I dag ligger månadsavgiften för en högskoleutbildning på i snitt 3 100 kronor, en ansenlig summa i ett land där minimilönen är 2 500 kronor. Det har bidragit till att bara 25 procent av barnen till lågavlönade i Chile läser vidare på högskola, mot 70 procent för barnen till högavlönade.

Under åren 1990-2010, då center-vänsterkoalitionen Concertacion satt vid makten i Chile, infördes visserligen stipendier till fattiga och ett slags privata studielån. Men höga räntor och osäkra framtidsutsikter har trots det fått många att avstå.

När den fackliga centralorganisationen CUT nu kallar till sympatistrejk på onsdag och torsdag är det för att studentprotesterna blottlagt något som tidigare dolts bakom Chiles höga tillväxttal: att klyftorna i samhället är fortsatt stora, den minskade fattigdomen till trots.

President Piñera har samtidigt fått se sina popularitetssiffror dala till 26 procent, medan studentrörelsen nu har stöd av omkring 80 procent i opinionsmätningarna. Regeringen pressas också av att 33 studenter inlett en hungerstrejk. Flera av dessa studenter har slutat dricka vatten, vilket naturligtvis försämrar deras hälsa snabbt.

De senaste dagarna har regeringen försökt gå studenterna till mötes med bland annat en höjning av antalet stipendier med 75 procent, gratis kollektivtrafik och andra förmåner. Men studentrörelsen kräver fortsatt att hela systemet förändras i grunden.

Erik de la Reguera

”80 procent stöder studenterna”

MEXICO CITY. Laura Ortiz är 16 år gammal och taleskvinna för gymnasieelevernas organisation i Chile. Tillsammans med flera andra studentledare har hon hamnat mitt i stormen under de senaste månadernas strejker och demonstrationer.

Regeringen har sagt sig vara beredd att gå med på en del av era krav, som gratis skolskjuts och fler stipendier till fattiga studenter. Kan ni inte nöja er med det?

Nej, för man tillmötesgår inte våra huvudsakliga krav: gratis utbildning på gymnasier och högskolor, och – för att finansiera det – en nationalisering av Chiles koppargruvor. Vi håller fast vid att det är regeringen som måste vika ned sig. I dag stöds president Piñera bara av 26 procent av folket, medan studentrörelsen har stöd av 80 procent.

Vad säger du om att Piñera kommenterat era krav med att ”inget är gratis här i livet”?

I praktiken är ju det han säger att det inte är regeringens problem att det finns chilenare som inte har råd att betala för sin utbildning. Det är oacceptabelt. Därför fortsätter vi med våra skolockupationer och demonstrationer, som vi gjort i mer än två månader nu.

Den fackliga centralorganisationen CUT har kallat till strejk på onsdag för att kräva gratis utbildning. Hur påverkar det er?

Studentrörelsen håller sedan en tid tillbaka på att förvandlas till en bred folkrörelse. Det ser man inte minst på vilka människor som går med i demonstrationerna. Kravet på gratis utbildning har fått sällskap av krav på högre lön, bättre arbetsvillkor och bättre kollektivtrafik. Självklart välkomnar vi det.

Men ni tar inte enbart avstånd från regeringen, utan från hela den politiska klassen. Det påminner lite om proteströrelserna i Grekland och Spanien. Känner ni samröre med dem?

De som demonstrerar i Europa har radikalare krav än vi har. Men visst, att en halv miljon människor går ut på gatorna i Chile visar att det finns ett utbrett missnöje här. Och det har fått oss att tro att det går att åstadkomma stora förändringar.

Erik de la Reguera

Pinochet bakom Chiles skolsystem

Grunden för skolsystemet i Chile lades av förre diktatorn Augusto Pinochet dagen innan han avgick 1990. Han såg då bland annat till att överföra ansvaret för grundskolan och gymnasiet till kommunerna och öppnade upp för privata alternativ.

I dag består utbildningssystemet av privata skolor, statligt subventionerade friskolor och kommunala skolor. Kvaliteten på de senare är ofta mycket låg i fattiga kommuner.

Pinochet införde dessutom en mekanism som gör att statliga universitet måste ta ut avgifter av studenterna.En högskoleutbildning kostar därför i snitt omkring 3 100 kronor per månad i Chile.

Under center-vänsterkoalitionen Concertacions styre 1990-2010 infördes statliga garanterade studielån och begränsade stipendier till fattiga studenter. Trots det är snedrekryteringen till högskoleutbildningar fortsatt stor.

Publicerat i Dagens Nyheter den 22 augusti 2011.

MEXICO CITY. Brasiliens president Dilma Rousseff tar nu till krafttag mot korruptionen i sin egen regering. På bara tre månader har fyra ministrar fått sparken – den senaste igår. Men utrensningen har fått hennes stödpartier i kongressen att hota med ett regelrätt uppror.

”Durona”. Hårdingen. Så kallas Dilma Rousseff av såväl sina allierade som politiska motståndare i Brasilien. Bara sju månader har gått sedan hon kom till makten, men med en ledarstil som beskrivs som lika kärv som väsensskild mot föregångaren Lula da Silva har hon redan satt sin prägel på det politiska livet i landet.

Rousseffs arbetarparti PT saknar egen majoritet i kongressen, så hon har fått förlita sig på ett tiotal stödpartier som tidigare stödde Lula. Flera av dem har fått ministerposter i utbyte.

Men nu växer ett missnöje bland stödpartierna. Rousseff har nämligen visat liten förståelse för korrupta excesser.

I juni tvingades stabschefen Antonio Palocci avgå efter anklagelser om att han förskingrat stora belopp under sin tid som kongressledamot. Månaden därpå var det landets transportminister Alfredo Nascimento som fick lämna sin post, anklagad för att ha tagit emot mutor i samband med vägbyggen.

Nascimento såg därefter till att hans partikamrater i partiet PR klippte banden till Rousseff.

I förra veckan sparkades också 33 högt uppsatta anställda vid departementet för turism, sedan belopp avsatta till VM i fotboll 2014 och OS 2016 förskingrats. Ministern på departementet tillhör Rousseff viktigaste stödparti PMDB, utan vilket hon förlorar majoriteten i kongressen. Trots det sägs även den ministern sitta illa till.

– Jag ska göra allt som står i min makt för att få ett slut på korruptionen! lovade Rousseff nyligen.

Röstköp och mutor har länge varit en central del av det politiska spelet i landet. Under förre presidenten Lula da Silvas tid vid makten tvingades en rad ministrar att avgå, men trots det valde Lula aldrig att på allvar ta upp kampen mot korruptionen.

När nu Rousseff verkar inta en mer konfrontativ linje gör hon det med sju av tio väljares stöd i ryggen. Men risken för splittring är inte obetydlig. På regeringssammanträdena uppges stämningen redan blivit mer spänd.

I början på augusti fick försvarsministern Nelson Jobim lämna regeringen, sedan han offentligt hånat ett par andra ministrar för deras svaga intellekt.

När även jordbruksminister Wagner Rossi – tillhörande PMDB – natten till torsdagen fick sparken efter korruptionsmisstankar rann det över för partiets ledning. PMDB:s talesman i kongressen hotar nu med blockad av Rousseffs lagförslag om hon inte ”börjar visa mer respekt” för sina allierade.

Erik de la Reguera

Första kvinnliga presidenten

Dilma Rousseff tillträdde makten vid årsskiftet och är Brasiliens första kvinnliga president. Hon tillhör arbetarpartiet PT och för en socialdemokratiskt färgad politik.

Rousseff föddes 1947. Efter militärkuppen 1964 blev hon aktiv i radikala vänstergrupperingar. 1970 greps hon för sin politiska aktivism av militären. Under tre år i fängelse torterades hon med elchocker och andra brutala metoder.

Efter frigivandet utbildade hon sig till ekonom och blev 2003 utsedd till gruv- och energiminister i Lula da Silvas regering. När sedan stora delar av toppskiktet inom arbetarpartiet PT tvingades avgå i samband med en korruptionsskandal 2005, gjorde Lula henne till stabschef.

2009 insjuknade hon i lymfcancer och genomgick både cellgiftbehandling och strålning. Efter tillfrisknandet utsågs hon till PT:s kandidat i förra årets val, där hon segrade i andra valomgången.

Publicerat i DN den 19 augusti 2011.

Blanca Gomez söker efter sin försvunne son Luis Roberto i Mexiko.

MEXICO CITY. Hundratals fattiga utvandrare från Centralamerika har försvunnit spårlöst i Mexiko det senaste året. Ytterligare tusentals har utsatts för kidnappningar, våldtäkter och andra övergrepp på vägen mot USA. DN har mött anhöriga som förtvivlat söker efter sina nära och kära.

Blanca Gomez sitter på en trappavsats och gråter. Tårarna strömmar stilla nedför hennes kind, medan stressade storstadsmänniskor hastar förbi på den lilla tvärgatan i Mexico City.

– Min son är bara 19 år gammal. Jag vill veta vad som har hänt honom, vad de har gjort med honom! utbrister hon.

På marken framför henne ligger ett plakat med ett fotografi av sonen Luis Roberto. På bilden syns en ung man med ett runt ansikte, klädd i vit skjorta, slips och svart kavaj.

Blanca Gomez har rest långt. Familjens hem finns på landsbygden i El Salvador. Det här är första gången som hon rest utanför sitt land.

– Jag fick höra av en bekant att det skulle anordnas en karavan med anhöriga. Då kände jag att jag måste passa på. För tänk om någon har sett till honom, säger hon.

Hennes son Luis Roberto lämnade El Salvador den 16 april förra året. Familjens lilla hus hade skadats i en jordbävning och de tvingades ta ett lån för att bygga upp det. Luis Roberto ville ta sig till USA för att jobba av skulden.

Han fick låna pengar till resan av några vänner. 1 200 dollar betalades i förskott till en människosmugglare och resterande 3 600 dollar lämnade han till mamma Blanca, så att hon kunde ge dem till smugglarens ombud när han kommit fram till USA.

– Sista gången jag talade med Luis Roberto var han uppe vid gränsen till USA. Då lät han glad och förväntansfull. Smugglaren sa att vi skulle ha pengarna redo, säger Blanca Gomez.

Men sedan hände något. Och hon hörde aldrig mer av min son. Ingen har heller gjort anspråk på den sista betalningen.

– Jag har talat med amerikanska gränspolisen, mexikansk polis och med andra smugglare. Men det enda jag fått veta är att samtliga som satt i bilen tillsammans med Luis Roberto är försvunna. Till och med smugglaren saknas. Så jag vet inte vad jag ska tro, säger hon.

Blanca Gomez historia är långtifrån unik. I den karavan som hon färdas med genom Mexiko finns över hundra andra anhöriga till försvunna. En del av dem har fått samtal från kidnappare som velat ha lösensummor. Andra har plötsligt och oförklarligt förlorat kontakten med sina släktingar.

Då det rör sig om människor som färdas illegalt genom landet finns inte någon klar statistik över hur många som är drabbade. Det man vet är att antalet försvunna i Mexiko generellt sett har ökat i spåren av knarkkriget.

Nu uppskattas att mellan 3 000 och 10 000 människor försvunnit spårlöst de senaste åren. En del av dem har förts bort av maffian, andra saknas efter att ha gripits av polis och militär. Utvecklingen har fått utredare på Amnesty International att varna för att situationen i delar av Mexiko nu börjar påminna om den som rådde i militärdiktaturerna i Sydamerika på 1970- och 80-talen. Migranterna finns bland de värst utsatta grupperna.

Innan vi skiljs åt berättar Blanca Gomez att ett par män kommit fram och sagt att de känner igen hennes son.

– Jag är rädd att de bara vill pressa mig på pengar. För de ber hela tiden om mitt telefonnummer, men vill inte säga något om när och var de träffat Luis Roberto, säger Blanca Gomez oroligt.

Erik de la Reguera

Knarkmaffior kräver att få del av människosmugglarnas inkomster

MEXICO CITY. Hindren för fri rörlighet har gjort människosmuggling till en miljardindustri i Mexiko och Centralamerika. Men länge låg det i människosmugglarnas intresse att hålla distans till den fruktade narkotikamaffian. Nu har det förändrats.

Omkring en halv miljon människor färdas varje år norrut genom Mexiko mot USA. De flesta av dem anlitar smugglare för mellan 2 000 och 5 000 dollar per person, eftersom det i praktiken är enda sättet att ta sig över gränsen.

I många år fanns det vattentäta skott mellan dessa människosmugglare och narkotikamaffian i Mexiko – vanliga hederliga migranter ville helst inte beblanda sig med de ökända knarksmugglarna.

Men de senaste åren har konflikten i den undre världen ändrat på det. Överlägsen vapenmakt och en utökad territoriell kontroll – med allt från vägspärrar till ”skatteindrivning” – har gett knarkmaffior som Zetas, Golf- och Juarezkartellen makt att kräva andelar i människosmugglingen.

Det har lett till att farorna längs vägen ökat. För Zetas och en del andra karteller ägnar sig också åt att kidnappa migranter för lösesummor – när de inte tvångsrekryterar dem som fotsoldater.

Enligt Mexikos statliga människorättskommission kidnappades minst 10 000 centralamerikanska migranter förra året. Många av dem är fortfarande försvunna. Mörkertalet tros vara stort.

Prästen Alejandro Solalinde är eldsjälen bakom den karavan med anhöriga som i veckan rest genom landet. Han menar att korruptionen inom polis och migrationsverk möjliggör övergreppen.

– Om den mexikanska staten inte kan garantisera migranternas säkerhet bör man ge dem fri lejd till gränsen mot USA, säger han.

Men kravet är politiskt känsligt. Mexikos roll som extra dörrvakt för USA spelar in när den legala statusen för de sex miljoner papperslösa mexikanerna norr om Rio Grande ska diskuteras.

Solalinde har dock fått stöd av proteströrelsen mot president Calderóns militära strategi mot knarkmaffian. Och nyligen rekommenderade även Interamerikanska människorättskommissionen att Mexiko ger 180 dagars visum till alla migranter.

Erik de la Reguera

400 000 försöker ta sig till USA

Omkring 400 000 migranter från Centralamerika reser varje år illegalt genom Mexiko för att ta sig upp mot USA. Många av dem anlitar människosmugglare. Priset beror på färdmedel, kvaliteten på falska identifikationshandlingar, hur många mutor som smugglaren måste betala ut och så vidare.

Huvuddelen av betalningen sker efter ankomsten till USA. Detta för att undvika att smugglaren lämnar migranten i sticket och för att resenären ska få en ny chans om han eller hon grips av migrationspolisen.

Kriget mellan polis, militär och knarkmaffior i Mexiko har sedan 2006 krävt nära 40 000 liv och gjort migranternas resor betydligt farligare. Narkotikakarteller som Zetas och Golfkartellen tar nu ut avgifter för släppa förbi migranter i de gränsområden som de kontrollerar (cirka 200 dollar per person).

Publicerat i Dagens Nyheter den 16 augusti 2011.

MEXICO CITY. En omfattande avlyssningsskandal i Colombia kryper allt närmare expresidenten Alvaro Uribes dörr. Nyligen greps hans förre stabschef misstänkt för att ha gett grönt ljus för olaglig avlyssning av hundratals journalister, politiker och domare.

Bernardo Moreno var under åren 2002-2010 stabschef i Álvaro Uribes regering. Därmed var han också en av expresidentens allra närmaste män.

Men sedan en dryg vecka tillbaka sitter han nu bakom lås och bom, anklagad för att ha godkänt avlyssning av mängder av oppositionspolitiker, människorättsaktivister, reportrar och kolumnister, ja, till och med domare i högsta domstolen i Colombia.

Skandalen började rullas upp 2009 när tidskriften Semana avslöjade att säkerhetstjänsten DAS än en gång överträtt sina lagliga befogenheter. Omfattningen visade sig denna gång vara ovanligt stor: hundratals personer hade fått sina telefoner avlyssnade och e-posten hackad. Många var kända samhällsprofiler, vars information i flera fall uppgavs ha sålts vidare till kriminella.

En utredning inleddes för att klarlägga vem som bar det politiska och operativa ansvaret. Flera lägre DAS-chefer har sedan dess åtalats, medan säkerhetstjänstens högsta chef flytt till Panama.

Enligt utredarna leder dock trådarna högre upp än så. Gripandet av den förre stabschefen har väckt frågan om han verkligen kan ha agerat helt på egen hand, utan att ha informerat sin chef.

Alvaro Uribe slår ifrån sig misstankarna och hävdar att det rör sig om en konspiration.

– En del av det colombianska rättsväsendet verkar inte vilja inse att detta är en kriminell hämndaktion riktad mot min regering, sa Uribe i söndags efter att ha besökt den fängslade Bernardo Moreno.

Uribe blev populär i breda folklager efter att ha pressat tillbaka Farc- och ELN-gerillorna. Men hans kritiker menar att framgångarna kom till ett högt pris i form av omfattande brott mot mänskliga rättigheter.

Förra året valdes förre försvarsministern Juan Manuel Santos till president, men denne har hittills hållit en respektfull distans till rättsprocessen.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 10 augusti 2011.

MEXICO CITY. Idag går Chiles högstadie- och gymnasieelever ut i strejk för att kräva ”bättre undervisning för alla” och minskade skillnader mellan privata och offentliga skolor. Det sker efter en vecka då hundratusentals elever vandrat sida vid sida med föräldrar och lärare i demonstrationer mot landets högerregering.

”Slopa vinstkraven” och ”Gratis utbildning” har det stått på plakaten i de stora demonstrationståg som ringlat fram längs gatorna i Chiles huvudstad Santiago de senaste dagarna. Protesternas omfattning verkar ha tagit president Sebastian Piñera på sängen – enbart i söndags demonstrerade minst 15 000 elever, lärare och föräldrar i Santiago.

– Jag har två döttrar som studerar på universitet och avgifterna gör att vi har svårt att få pengarna att räcka till slutet av månaden, sa Richard, en av många vuxna chilenare som deltog tillsammans med ungdomarna i demonstrationen.

Som många andra föräldrar valde han också att gå med i tåget för att visa sitt missnöje med polisens agerande i torsdags i förra veckan, då en annan demonstration möttes av tårgasgranater och vattenkanoner på den stora Alamedaavenyn i centrala Santiago. Den gången utbröt kravaller och fler än 800 skolungdomar greps av polis.

I helgens demonstrationer valde därför många att, likt Richard, bara uppge förnamn i intervjuer. Torsdagens polisinsats har kritiserats av bland andra Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, CIDH, för att ha brukat överdrivet brutala medel.

När eleverna i dag, tisdag, väntas gå ut i en landsomfattande strejk har de en lång lista med krav: allt från utökad rabatt på busskort till restauration av offentliga skolbyggnader.

Men det huvudsakliga kravet är en upprustning av hela det offentliga utbildningsväsendet i Chile.

Allt sedan den chilenska skolan kommunaliserades av militärdiktaturen har de offentligt ägda skolorna halkat efter i kvalitet jämfört med privatskolorna.

Elevrörelsen vill att klyftan mellan privat och offentligt ägda skolor och universitetet minskar. Man kräver också att de ändringar som diktaturen gjorde i författningen slopas.

Vänsteroppositionen i Chile stöder flera av kraven och anklagar nu regeringen för att sakna tillräcklig förhandlingsvilja. Från de mest konservativa högerpartierna i parlamentet har det tvärtom kommit applåder för polisinsatserna.

I dag, tisdag, har elevrörelsen kallat till en ny demonstration längs den långa Alamedaavenyn. Än en gång har poliset nekat tillstånd för demonstrationen och många fruktar därför att nya våldsamheter kan bryta ut.

Erik de la Reguera

4,4 procent av BNP går till skolan

Den tidigare Pinochet-regimen i Chile lät under diktaturåren 1973-1990 kommunalisera skolorna och införa subventioner för privata utbildningsinstanser.

Kvalitetsskillnaderna mellan privatägda och offentliga skolor har sedan dess ökat påtagligt. Skolsystemet har dessutom fått kritik för att vara underfinansierat, eftersom bara 4,4 procent av Chiles BNP går till skolan, jämfört med 7 procent som FN rekommenderar.

Regeringen Piñera och dess stödpartier har dock anklagat elevernas och lärarnas organisationer för att vara alltför radikala och drivas av en utpräglat ideologisk agenda.

Publicerat i Dagens Nyheter den 9 augusti 2011.