GUATEMALA CITY. Farcgerillans högste ledare Alfonso Cano har dödats i Colombia. Det är första gången i gerillans drygt fyrtioåriga historia som den colombianska staten lyckas döda dess främste politiske ledare.

– Det här är det största slaget mot Farc någonsin! Jag vill tacka de hjältemodiga colombianska soldater som deltagit i denna operation, sa Colombias president Juan Manuel Santos vid en presskonferens natten till lördagen.

Militärräden mot gerillaledaren Alfonso Cano, eller Guillermo León Saenz som hans namn var i det civila, inleddes i fredags morse. Flyg bombarderade Canos läger i djungeln i den sydliga provinsen Cauca och senare hittades gerillaledarens plånbok och glasögon på platsen, vilket bekräftade att han befunnit sig där.

Enligt den colombianska militären dröjde det sedan några timmar innan ett kommando nådde ikapp den flyende gruppen med gerillakrigare. En kort eldstrid utbröt i vilken Alfonso Cano, två av hans närmaste män och en kvinna ska ha dödats.

Det var i mitten på 2008 som Alfonso Cano blev Farcs högste ledare. Han efterträdde gerillans grundare Manuel Marulanda alias ”Tirofijo”, som avled av naturliga orsaker.

Genast inledde den colombianska armén en operation för att döda eller gripa Alfonso Cano. En belöning på fem miljoner dollar erbjöds till den som kunde ge uppgifter som ledde till Canos gömställe. Men trots det lyckades gerillaledaren länge undgå förföljarna genom att röra sig söderut i landet och ha enbart en liten grupp av trogna rådgivare runt sig.

Det senaste året har Farc inlett mer offensiva operationer, med en rad attacker och attentat mot soldat- och polistransporter. Strategin som sjösatts har gjort gerillaenheterna mindre och mer mobila, samtidigt som krypskyttar och vägbomber används i högre grad.

Santos första år på presidentposten har med andra ord präglats av en del kännbara militära motgångar, även om armén också slagit ut flera av Farcs befäl på mellannivå. Det var därför en både lättad och stolt Santos som konstaterade att Cano aldrig blev äldre än 63 år.

Vilken effekt Canos död kommer att få för gerillan återstår att se. Farc har fortfarande omkring 8 000 gerillasoldater i sina led och de senaste åren har organisationen visat att den är förmögen att hämta sig efter svåra motgångar.

Den colombianska regeringen hoppas att splittring ska uppstå och att deserteringar ska ske. Men någon avgörande kris för gerillan får ses som ganska osannolik, åtminstone så länge Farc har kokainsmuggling att fylla sina kassakistor med och mängder av arbetssökande, utfattiga småbönder och sluminvånare som potentiella rekryter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 8 november 2011.

GUATEMALA CITY. Maffians växande makt är den stora valfrågan i Guatemalas presidentval. Hårda tag mot brottsligheten utlovas både av exgeneralen Otto Perez Molina och affärsmannen Manuel Baldizon. Men på gatan i Guatemala City är verkligheten redan extremt hård.

33-åriga Nereida stryker trött över sin gravidmage, vaggar bort till en parkbänk och sätter sig ned. Hon är i sjunde månaden, och det börjar kännas av nu. Efter några sekunder tar hon upp något ur fickan.

– Vad tror ni jag kan få för de här? 200 kronor styck?

De andra gängmedlemmarna närmar sig nyfiket. I handen håller Nereida en vigselring i guld och ett par andra ringar.

– Man behöver sällan använda våld. Det räcker med att hota, säger hon.

En annan tjej får syn på min vigselring och stryker hotfullt över den med handen.

-Fin ring, du…

Hon tappar snabbt intresset. Då tar Nereida, som inte vill säga sitt efternamn, mig avsides. Hon säger att hon egentligen skulle vilja lämna gänget, skaffa sig ett hederligt jobb och kunna ta hand om sina tre döttrar som nu lever i en enrumslägenhet med hennes syster.

– Men det är svårt när man har suttit i fängelse och har tatueringar som jag. Och det är ont om jobb.

I stället har gatugänget blivit hennes hem. Ovetandes gör det henne till en av huvudpersonerna i söndagens val i Guatemala.

En skyhög mordstatistik i städerna och rapporter om att mexikanska kokainmaffior som Zetas och Sinaloakartellen tagit kontroll över stora områden vid landets gränser, har gjort lag och ordning till den viktigaste valfrågan.

Nereida må vara småhandlare i jämförelse med kokainmaffian, men hon bidrar till den skräck som många guatemalaner känner på kvällar och nätter.

Favorit till segern är exgeneralen Otto Pérez Molina. Han lovar hårda tag och en militarisering av kampen mot brottsligheten. Utmanaren i valet, den välkammade affärsmannen Manuel Baldizon, vill börja tillämpa dödsstraffet på nytt.

Men i parken i centrala Guatemala City är dödsstraff något man i praktiken har riskerat länge.

– På nätterna kör det runt stora pickups här med civilklädda, beväpnade män. Många av dem jag känt genom åren har försvunnit efter att ha råkat ut för dem. Minst tjugo har hittats döda, dumpade i utkanterna av staden, säger Nereida.

Hon tror att männen i bilarna är poliser. Men hon vet inte säkert.

Claudia Samayoa på människorättsorganisationen Udefegua oroas av situationen.

– De senaste två åren har vi sett en ökning av antalet utomrättsliga avrättningar. Delvis är det poliser och militärer som ägnar sig åt dessa utresningar av ”icke önskvärda”. Men vi ser också att de nya medborgargardena har fått en allt viktigare roll. Det rör sig om flera hundra fall per år, säger Claudia Samayoa.

Regeringen har satsat på att skapa så kallade grannskapsgrupper, som patrullerar utsatta områden. I praktiken är de ett slags medborgargarden, inte helt olika de civilförsvarsgrupper som skapades för att bekämpa gerillan under inbördeskriget på 80-talet.

Omkring 460 sådana grupper finns nu i hela landet.

– Vi har redan sett flera exempel på rena lynchningar av unga män som bara råkat ha ”fel” utseende. Några rättsprocesser äger sällan rum, säger Claudia Samayoa.

Några hundra meter från parken där Nereida sitter, träffar jag José, en före detta medlem i gänget Barrio 18. Han är ett exempel på att det går att ta sig ur gängvärlden. Men han är inte direkt representativ.

– Vi var 95 personer i mitt gäng. I dag är vi bara fem som lever, säger José, som inte vill att jag skriver ut hans efternamn.

En Berettapistol var hans bästa vän i gänget. Elva år senare har han ett jobb som idrottsledare, är gift och har en femårig dotter. Men han blir fortfarande misshandlad av polisen varje gång de får syn på hans gamla tatueringar.

– Senast hände det för åtta månader sedan. Ångesten väller fram när sånt händer. Och jag är ständigt rädd för att det rivaliserande gänget Mara Salvatrucha ska döda min familj, säger han.

Han tror inte på hårdare tag som lösning.

– Det som krävs är fattigdomsbekämpning, en fungerande rättsstat, bättre skola, fler jobb och möjligheter att ta sig fram i livet. Och ett skyddsnät som fångar upp barn som kastas ut från hem och hamnar på gatan, säger han.

Erik de la Reguera

Land i kris

Huvudstad: Guatemala City

Befolkning: 14,7 miljoner

Språk: Spanska och ett tjugotal indianspråk.

Fattigdom och våld: Guatemala är ett av Latinamerikas fattigaste länder, men har också stora inkomstklyftor mellan den rika spanskättade eliten och den stora fattiga majoriteten av mestiser och mayaindianer. 49 procent av landets barn är kroniskt undernärda, vilket är högre än på det mycket fattiga Haiti. Våldsnivåerna har ökat på senare år, i takt med att ungdomsgängen ”maras” spritts och kokainmaffior börjat använda Guatemala som transitland på vägen till USA. Utbredd korruption inom rättsväsendet gör att landet också används för penningtvätt. I dag har Guatemala en mordfrekvens på 48 mord per 100 000 invånare, vilket är bland de högsta i världen. Omkring 18 mord äger rum varje dag.

Två kandidater kvar i valet

Otto Perez Molina, 60, är en före detta general som lovar hårda tag mot brottsligheten. Han vill sätta in militären i en stor offensiv mot maffian. Människorättsorganisationer har anklagat Perez Molina för delaktighet i massakrer under inbördeskriget (1960-1996), då omkring 250 000 dödades och 80 procent av morden begicks av militären.

Manuel Baldizon, 41, är en affärsman och karriärpolitiker som vill börja tillämpa dödsstraffet i Guatemala på nytt. Han utlovar större medborgerligt inflytande i politiken och fler arbetstillfällen men har också anklagats för att ha band till ljusskygga verksamheter i sin hemprovins Peten.

I de sista opinionsmätningarna hade Otto Perez Molina ett försprång på omkring tio procent.

—

Publicerat i DN den 6 november 2011.

MANAGUA. I Nicaragua är abort totalförbjudet, även i de fall då moderns liv är i fara. Leslie Briseño var nära att dö på grund av detta förra året. Nu har hon som första kvinna i landet valt att berätta offentligt om den skräckfyllda upplevelsen.

Leslie Briseño är 33 år gammal, har nära till skratt och berättar utan stora åthävor. Men hennes historia är en skakande påminnelse om vad hundratals kvinnor utsätts för i Nicaragua efter att landet fått en av världens strängaste abortlagar.

I juni förra året fick Leslie Briseño smärtor i underlivet och i magtrakten. En läkare föreslog att man skulle göra ett graviditetstest. Det visade sig att Leslie var gravid i sjätte veckan.

– Det förvånade mig, för bara några dagar tidigare hade jag haft en blödning som jag trodde var min menstruation. Men det visade sig alltså vara något helt annat, säger Leslie.

Diagnosen blev ”risk för missfall”. Hon fick åka hem och stränga order att vila. Men smärtorna i mellangärdet fortsatte och förvärrades.

Efter åtta dagars plåga åkte hon in till akuten på nytt. Den här gången fick hon göra en ultraljudsundersökning. Och det hon såg på skärmen gjorde henne livrädd.

– Fostret hade utvecklats utanför livmodern, det befann sig i ena äggstocken. Jag förstod att det innebar att jag kunde drabbas av inre blödningar och att mitt liv var i allvarlig fara, säger Leslie Briseño, som arbetar på en organisation för kvinnors och barns rättigheter.

Nu blev hon inlagd på sjukhuset. När hon frågade om hon kunde få göra abort, blev svaret: ”Nej, det är emot lagen. Fostret måste vara dött innan vi kan göra något.”

Sedan nekades hon värktabletter. Läkarna ville ”följa utvecklingen nära”.

– Det var ren tortyr. Jag hade sådan värk att mitt ena ben domnade bort och jag drabbades av yrsel- attacker. Ändå stod läkarna där och sa att de inte kunde göra något, de ville ”vänta och se”, säger Leslie Briseño och ser mig stint i ögonen.

Ett par av läkarna tog upp saken med sjukhusledningen, men svaret blev bara att de var ”förhindrade från att göra något”.

I Nicaragua kan en läkare dömas till upp till tio års fängelse för att ha utfört en abort. En kvinna som avbryter sin graviditet riskerar ett nästan lika långt fängelsestraff – och det oavsett om hennes liv är i fara.

Nära ett dygn gick. Leslie ringde desperat till bekanta och frågade om illegala abortkliniker. Men läkarna vägrade låta henne lämna sjukhuset. Till slut började hon skaka i kramper av smärtan. Hon yrade och var nära medvetslöshet.

I feberdimman hörde hon en kvinnlig läkare säga: ”Nej, nu kan vi inte utsätta henne för mer tortyr! Vi måste göra något!”

Den läkarens mod räddade Leslies liv.

– Operationen utfördes i sista stund. Men hur många kvinnor har haft samma tur? undrar jag. Särskilt fattiga kvinnor på landsbygden, säger Leslie Briseño.

Drygt ett år senare har hon som första kvinna i Nicaragua berättat offentligt om sin erfarenhet av en abort i artiklar och i lokal radio och tv.

Men i presidentvalet på söndag är ingen av kandidaterna för en avkriminalisering – tvärtom.

Den sittande presidenten, Daniel Ortega, slöt en pakt med katolska kyrkan innan han valdes 2006 och hans sandinistparti röstade sedan igenom den nya och extremt hårda abortlagen.

När en fattig tolvårig flicka i veckan tvingades till kejsarsnitt firades det av Ortega och hans fru som ett Guds mirakel eftersom både flickan och spädbarnet sägs ha överlevt. Någon oberoende bekräftelse av flickans tillstånd finns inte. Men hon ska ha blivit gravid efter en våldtäkt.

– Hur kan denna flicka anses ”må bra”? Då har man inte tänkt på de psykologiska följderna eller de hormonrubbningar som hon riskerar, säger Marta María Blandón på organisationen Ipas.

Kvinnorörelsen i Nicaragua har sedan 2006 registrerat över hundra dödsfall till följd av graviditeter som skulle ha kunnat avbrytas. Ytterligare flera hundra kvinnor tros ha avlidit i sviterna av dåligt utförda illegala aborter.

– Mörkertalet är stort. Många dödsfall registreras inte, säger Vilma Núñez de Escorcia, en veteran inom kvinnorörelsen som tar emot Stieg Larsson-priset i Sverige i nästa vecka.

Erik de la Reguera

Presidentkandidaterna om abort

Daniel Ortega, nuvarande president, sandinistpartiet FSLN:
”Jag kommer aldrig att agera som Herodes. Barnen ska skyddas, jag är Herodes fiende!”

Arnoldo Aleman, högerpartiet PLC:
”Abort är alltid mord, oavsett omständigheterna. Därför är jag helt mot alla former av abort. Vårt parti säger ja till livet!”

Fabio Gadea, högerpatiet PLI:
”Vi älskar livet, vi försvarar livet. Och livet börjar i samma stund som ägget befruktas i mordens sköte. Vi är mot abort!”

Lagändring efter pakt

I Nicaragua är alla typer av abort förbjudna. Det gäller även när moderns liv är i fara. Kvinnor som utför illegal abort kan straffas med upp till åtta års fängelse. Läkare som utför en abort riskerar upp till tio års fängelse.

Fram till 2006 var det tillåtet att utföra abort vid våldtäkt eller om kvinnans liv var i fara. Men efter en pakt mellan katolska kyrkan och sandinistpartiet kunde en ändring av lagen äga rum. Kort därefter valdes Daniel Ortega till Nicara- guas president. Han lät också ändra sitt sandinistpartis valspråk till ”Socialism, kristendom och solidaritet”.

I söndagens val är inte någon av de fem presidentkandidaterna för abort. Den ende som sagt sig vilja ändra lagen är Fabio Gadeas vicepresidentkandidat Edmundo Jarquín, som representerar partiet Movimiento Renovador Sandinista. Men han har fått munkavle av Gadea, som är hård motståndare till alla typer av abort.

—

Publicerat i DN den 4 november 2011 (länk).

Nelson Peralta i orkestern Starband. Foto: Erik de la Reguera

PUEBLO NUEVO. När Nicaragua håller val på söndag talar det mesta för att den tidigare gerillakommandanten Daniel Ortega blir omvald som president. DN åkte ut på landsbygden och pratade med en blåsorkester för att försöka förstå varför.

Fem timmars skakig bussfärd från Nicaraguas huvudstad Managua ligger den lilla staden Pueblo Nuevo. Omgiven av lummiga, intensivt gröna berg, är den tätort i en region där merparten av befolkningen fortfarande är småbönder.

Så var det före revolutionen 1979, och så är det än i dag.

Från ett av husen i staden hörs hög ompa-ompamusik. Det är en blåsorkester som övar.

-Bravo! ropar Petrona Zeledon när musiken tystnar.

De tiotalet männen ler lite generat men stolt. Petrona är eldsjälen bakom deras orkester, hon drog igång den då många av dem bara var barn.

Under 1980-talets år av revolutionär yra och inbördeskrig i Nicaragua lärde Petrona känna Inger Bröms från Upplands Väsby utanför Stockholm. Vänskapen mellan de båda lärarna ledde till att vänskapsföreningar bildades och projekt startades.

De hade kanske inte väntat sig att just ”Starband”, som blåsorkestern heter, skulle bli det mest uthålliga och framgångsrika av projekten. Men sedan den mexikanska banda-musiken slagit igenom i Centralamerika kan musikerna i bandet nu faktiskt försörja sig på att ge konserter runt om i regionen.

Samtidigt har sandinisternas ledare från 80-talet, Daniel Ortega, återvänt till makten. Mycket tyder på att han blir omvald i söndagens presidentval. För Petrona Zeledon är det inte längre något självklart positivt.

-Jag sympatiserar med sandinisternas rätteviseideal. Men Daniel Ortega borde inte ha ställt upp igen.

Enligt Nicaraguas författning får en president inte ställa upp till omval. Men tack vare sandinisternas kontroll över högsta domstolen fick Ortega förra året tillstånd att ställa upp ändå, eftersom begränsningen av mandatperioder inskränkte Ortegas ”mänskliga rättigheter”.

Inte oväntat har domslutet kritiserats hårt av oppositionen.

-Demokratin är definitivt i fara. De våldsutbrott vi sett på sistone kan vara början på något betydligt värre. Särskilt om vi får se valfusk på söndag, säger Ulises Alfaro, parlamentsledamot för högerpartiet PLC, till DN.

De senaste veckorna har tusentals oppositionsanhängare av oklara skäl blivit nekade röstkort, vilket lett till kravaller på olika platser. Problemet ska vara på väg att lösas, uppger regeringen, men internationella valobservatörer uttrycker stark oro.

Human Rights Watch och andra människorättsorganisationer har kritiserat Ortegas auktoritära tendenser, inte minst gentemot journalister.

Så hur kommer det sig då att han har stöd av så många? Jag ställer frågan till blåsorkestern.

– I min familj kommer vi att rösta på Ortega, eftersom hans regering gett oss en ko, några hönor och ett tiotal plåtar att bygga bättre tak av. Många andra i min by har fått liknande stöd, säger 20-årige Nelson Peralta, och ställer ned tuban på marken.

Flera av de andra nickar. Stödprogrammen till fattiga har utvidgats på senare år. Nya satsningar har finansierats av bistånd från Venezuela. Tillsammans med förbättrad service på sjukhus och fler studieplatser på statliga universitet har det gjort Ortega populär bland de fattiga. Oppositionen hävdar att stöden ofta bara ges till sandinistanhängare. Men det är tydligt att många i den dryga hälft av befolkningen som lever i djup fattigdom uppskattar Daniel Ortegas politik.

Petrona Zeledon har svårt att blunda för hans auktoritära tendenser. Men till slut säger även hon:

– Jo, jag kommer nog att rösta på honom ändå. Han förtjänar en chans till.

Erik de la Reguera

Bättre ekonomi försvårar för oppositionen

MEXICO CITY. Nicaraguas ekonomi växer i år med omkring fyra procent, vilket är den högsta siffran bland Centralamerikas länder. Samtidigt minskar fattigdomen. Men det beror inte i första hand på att Ortega skulle ha satsat på någon omfattande socialistisk reformpolitik.

Visserligen har bistånd från Venezuela gjort utökat stöd till landsbygden möjligt, men samtidigt erbjuder Nicaragua också utländska företag extremt fördelaktiga villkor för investeringar i landet.

Pragmatism är kännetecknande för Ortega. Hans vänner ser det som vishet, hans fiender som makthunger.

Men tillväxten i ekonomin – om än från extremt låga nivåer – gör högeroppositionens uppgift svår. Främste utmanaren Fabio Gadea är en ägare av radiostation som försöker framställa sig som det minst korrupta alternativet av kandidaterna. Den tidigare korruptionsdömde Arnoldo Aleman ser dock ut att vara chanslös.

I valrörelsen har oppositionen riktat in sig på Ortegas maktmissbruk och auktoritära tendenser.

De omstridda lokalvalen 2008, då Ortegas sandinistparti av allt att döma fuskade sig till segern i omkring ett trettiotal kommuner, och den pågående omvalskampanjen som troligen strider mot författningen, ses av många som tydliga tecken på att regeringen i praktiken kontrollerar domstolsväsendet och inte drar sig för att missbruka det.

-Den största faran för demokratin och de mänskliga rättigheterna i Latinamerika utgörs inte längre av militärkupper, utan av demokratiskt valda regeringar som går i auktoritär riktning. En av dessa regeringar är den i Nicaragua, säger Jose Miguel Vivanco, Amerikachef på Human Rights Watch, till DN.

Erik de la Reguera

Kandidaterna

Daniel Ortega tillhör sandinistpartiet FSLN och var ledare under revolutionsåren 1979-1990. Han valdes som president 2006, men då med en betydligt mindre radikal agenda.

Fabio Gadea är kandidat för liberala PLI och framställer sig som ofläckad av korruptionsskandaler. Var medlem i motståndsrörelsen Contra under inbördeskriget på 1980-talet.

Arnoldo Aleman är kandidat för högerpartiet PLC. Var president 1997 – 2002. Har listats som en av världens tio mest korrupta politiker av organisationen Transparency International.

Sandinistgerillan störtade diktator 1979

Huvudstad: Managua

Befolkning: 5,8 miljoner

Språk: spanska

Historia: 1979 störtades diktatorn Anastasio Somoza av den socialistiska sandinistgerillan. Efter det inleddes ett politiskt experiment av sandinisterna, som snabbt fick väpnad opposition i form av den USA-understödda Contras-gerillan.

Hundratals svenska vänstersympatisörer reste till Nicaragua under 1980-talet och etablerade vänskapsband med nicaraguaner.

1990 valdes Violeta Chamorro till president, vilket satte punkt för sandinisternas tid vid makten.

Daniel Ortega tog sedan hårdare personlig kontroll över sitt parti. 2006 valdes han på nytt till president.

Publicerat i DN den 2 november 2011.

MEXICO CITY. ”Den blonde dödsängeln”, marinofficeren Alfredo Astiz, har dömts till livstids fängelse i Argentina. Astiz har blivit något av en symbol för militärdiktaturens brott i landet och anses vara ansvarig för bland annat svenskan Dagmar Hagelins försvinnande 1977.

Den 59-årige Alfredo Astiz såg sammanbiten ut när domen mot honom lästes upp i en rättssal i Buenos Aires natten till torsdagen svensk tid. På ett torg i närheten stod hundratals människorättsaktivister och anhöriga till Astiz offer och följde den historiska händelsen via storbildsskärm.

När orden ”livstids fängelse” ekade ut över torget utbröt applåder och jubel. Många hade väntat på denna stund i över 30 år.

– Det är en oerhörd glädje! Jag är väldigt stolt över att Argentina nu är ett av få länder i Latinamerika som kommit så här långt, säger Liliana Pelegrino, som är en av dem som vittnat i rättegången, till DN.

Hon kunde inte vara på plats i Argentina när domslutet kom, utan fick reda på det i sitt hem i Stockholm.

– För mig innebär det här en tröst och en upprättelse. Men det handlar inte om hämnd. Det handlar om rättvisa, säger Liliana Pelegrino.

Hon är en av omkring 5 000 människor som kidnappades och fördes till Marinens mekaniska skola, ESMA, under militärdiktaturen 1976-1983. Offren anklagades för att vara vänsteraktivister och för att på olika sätt ha konspirerat mot staten. I praktiken kunde dock ofta alla som råkade stå i ”fel” adressbok hamna i torterarnas våld.

Alfredo Astiz var en av de mest aktiva torterarna på ESMA. Nu har han dömts för att ha kidnappat och mördat två franska nunnor och tre kvinnor som var aktiva i anhörigorganisationen Mödrarna på Plaza de Mayo, men Astiz tros ha varit ansvarig för betydligt fler brott.

Han har bland annat pekats ut som ansvarig för den 17-åriga svenskan Dagmar Hagelins försvinnande i januari 1977. Hagelins far Ragnar Hagelin bor sedan många år i Stockholm och även han har följt rättegången noga.

– Jag stannade nästan hela natten framför min dator och lyckades följa allt som hände där. Du kan tänka dig: efter 34 års kamp för att få rättvisa är det här en av de största stunderna i mitt liv, säger Ragnar Hagelin till TT.

Hur viktigt är det här för dig?
– Åh, jag kan inte finna riktiga ord för att beskriva mina tankar för dig eller för Sverige. Efter 34 års kamp. . . Ibland undrar jag hur jag har kunnat klara mig, säger 78-årige Ragnar Hagelin.

Dagmar Hagelins fall är ett av många som väntar på att få en separat rättegång i Argentina. Enligt officiella uppgifter ”försvann” minst 13 000 människor under militärdiktaturen. Många människorättsorganisationer uppskattar dock det egentliga antalet till uppemot 30 000.

Erik de la Reguera

Svenska Dagmar Hagelin kidnappades 1977

Den 17-åriga svenskan Dagmar Hagelin kidnappades av ett militärt kommando i Argentinas huvudstad Buenos Aires den 27 januari 1977. Hon hade åkt ut till förstaden El Palomar i Buenos Aires för att besöka väninnan Norma Burgos, men möttes i stället av civilklädda män som fört bort Burgos kvällen innan.

Hagelin försökte fly från sina angripare. När hon var på väg att runda ett gathörn blev hon skjuten. Den man som höll i pistolen har senare identifierats av vittnen som marinofficeren Alfredo Astiz.

Dagmar Hagelin fördes sedan till Marinens mekaniska skola, ESMA, dit även väninnan Norma Burgos förts. De båda vännerna träffades helt kort vid ett tillfälle. Då låg svenskan kedjad vid en säng, svårt misshandlad och med ett öppet sår i huvudet.

Norma Burgos överlevde tortyren på ESMA och kunde vittna om mötet. Men än i dag är det oklart vad som hände med Dagmar Hagelin sedan. Svenskans fall står i kö och väntas tas upp i en framtida rättegång.

Intensiv jakt på vänstern

Efter en statskupp i mars 1976 inledde militärjuntan en intensiv jakt på vänstergerillan Montoneros medlemmar. Snart hade den förvandlats till en ren utrotningskampanj riktad mot alla med vänstersympatier.

Efter återgången till demokrati 1983 ställdes de högsta juntaledarna inför rätta och dömdes till fängelsestraff, men 1990 fick de amnesti. Rättegångarna återupptogs 2005 och denna gång mot samtliga ansvariga. Hittills har ett fyrtiotal militärer dömts.

Publicerat i DN den 28 oktober 2011.

MEXICO CITY. Farcgerillan har inlett en ny offensiv mot centralmakten i Colombia, bara dagar före de viktiga lokalvalen på söndag. Upptakten till valen har präglats av maffiamord på politiker, röstköp och illegal kampanjfinansiering. Minst 41 kandidater har dödats hittills.

En militärkonvoj kom i fredags körande genom en stor oljepalmsodling några mil utanför staden Tumaco i södra Colombia. Landsvägens lugn förbyttes hastigt i kaos när flera hemmagjorda bomber exploderade där militärfordonen passerade.

Soldaterna som klättrade ut ur bilarna möttes av intensiv maskingevärseld och exploderande handgranater. Minst tio regeringssoldater och en gerillasoldat dödades i bakhållet.

Två dagar senare, i söndags, inträffade en liknande händelse i den östliga provinsen Arauca. Även där krävdes tio regeringssoldaters liv. Attackerna har fortsatt i veckan. Minst två soldater och en polis har dödats.

Gerillan bakom attackerna, marxistiska Farc, har varit tillbakapressad de senaste åren och förlorat flera av sina högsta ledare. Men enligt Colombias försvarsdepartement mönstrar den fortfarande omkring 8 000 man och nu har gerillans nya ledning bestämt sig för att visa att den långtifrån är uträknad.

Tidpunkten är noga vald. I helgen hålls lokalval i Colombia och drygt tusen borgmästare och ett trettiotal guvernörer ska utses.

Lokalvalen ses av många bedömare som ett slags lackmustest på hur den colombianska demokratin mår. Regeringen har mobiliserat 300 000 poliser och militärer för att skydda vallokalerna från gerillans attentat.

– Såväl gerillorna som narkotikamaffian och de nygamla paramilitärerna försöker utöka sitt inflytande på lokalplanet. Det gör man genom selektiva mord och hot. Men även genom sponsring av kandidater med kampanjbidrag, säger Alejandra Barrios, chef på Misión de Observación Electora, MOE, till DN.

Alejandra Barrios organisation har dokumenterat 41 mord på kandidater i år. Betydligt fler har utsatts för misshandel och hot. Dessutom är valfusk i form av röstköp och manipulerade vallängder vanligt förekommande. Incidenter har rapporterats från omkring en tredjedel av landets kommuner.

-Kandidaterna överskrider ofta taken för hur stora kampanjkassor får vara. Och vi vet att pengarna i många fall kommer från kokainproduktion, säger Alejandra Barrios.

De illegala väpnade grupperna i Colombia – gerillor, paramilitärer och maffian – ägnar sig alla åt kokainproduktion. De vill kontrollera lokalpolitiken eftersom den kan ge beskydd, kontroll över smugglingsrutter och värdefull underrättelseinformation.

Exakt hur djupt en del av dessa grupper lyckats infiltrera det politiska systemet i Colombia blev inte tydligt förrän 2006, då den skandal som fått namnet ”parapolitica” briserade. Minst 40 kongressledamöter har fängslats sedan dess, för samröre med paramilitärer som har tusentals civila liv på sina samveten.

Någon liknande utrensning har dock inte ägt rum på lokalnivå.

-Grundproblemet är att det fortfarande finns en acceptans för allianser av det här slaget inom den politiska eliten. Partierna liknar skrupellösa, röstmaximerande företag, säger Alejandra Barrios.

Erik de la Reguera

Oroligheterna eldas på av djup fattigdom

MEXICO CITY. Illegal tillverkning och export av kokain har i över 30 år varit drivmedel för den väpnade konflikten i Colombia. Men våldsspiralen är också en följd av den djupa fattigdom som råder på landsbygden och i många av städernas slumområden.

Det går att bo i Colombias huvudstad Bogotá i månader och aldrig märka av att det pågår en väpnad konflikt i landet, annat än genom den stadiga ström av internflyktingar som anländer till stadens fattigaste områden.

På landsbygden är situationen ofta helt väsensskild. Där stöter man på fattiga småbönder som är klämda mellan gerillor, paramilitärer och arméförband.

Jämfört med de värsta åren kring millennieskiftet har situationen förbättrats. Gerillan har pressats ut i periferin och kokainproduktionen minskat något. De paramilitära förband som med lokala eliters goda minne mördade vänstersympatisörer håller lägre profil än tidigare.

Men konflikten är långt ifrån över och enligt den enskilda organisationen Codhes lever drygt fyra miljoner colombianer fortfarande som flyktingar i sitt eget land.

– Under första halvåret i år tvingades 90 000 fly från sina hem. Många av dem var småbönder, säger Marco Romero, chef på Codhes, till DN.

Regeringen drev nyligen igenom en lag som ska göra det möjligt för internflyktingar att återvända hem, men Marco Romero ställer sig frågande till hur den ska sättas i verket:

– Lagen är ett steg i rätt riktning. Men man har inte avsatt tillräckligt med pengar. Staten måste både garantera säkerheten för de återvändande småbönderna och se till att det är möjligt för dem att få en vettig utkomst från något annat än att odla kokablad.

– I förlängningen handlar detta om ett val av utvecklingsmodell. President Santos vill storsatsa på så kallad agroindustri. Men man måste också satsa på småjordbruken, för Colombia är inte Sverige eller Tyskland; här lever fortfarande en tredjedel av befolkning på landsbygden, säger Marco Romero.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 27 oktober 2011 (länk 1 och 2)