MEXICO CITY. Mitt under ”för-VM” i fotboll, Confederations cup, skakas Brasilien av de största protesterna på över 20 år. Polisen anklagas för övervåld och många skadades i protesterna, som kan bli långvariga.

“Folket har dykt upp!” skallade slagorden på gatorna i Rio de Janeiro, São Paulo och en rad andra städer runt om i Brasilien i måndags kväll.

Många av de hundratusentals deltagarna hade valt att gå med i demonstrationerna efter att ha sett uppmaningar på Facebook, och enligt opinionsinstitutet Datafolha saknade merparten av dem klara partisympatier.

Mindre protester mot regeringen har pågått i flera månader, med krav på allt från bättre utbildning och sjukvård till stopp för planerade vattenkraftverk i känsliga områden i Amazonas. Men det var inte förrän i torsdags, när rörelsen Pase Libre organiserade en protest mot en tioprocentig höjning av biljettpriserna i kollektivtrafiken i São Paulo, som den antändande gnistan kom.

Polisen gick ovanligt hårt fram mot torsdagens demonstration, vilket dokumenterades på mobilfilmer och spreds på sociala medier. Över 100 personer uppges ha skadats och 170 gripits.

Att ”stopp för polisövergreppen!” var ett vanligt slagord i måndags kväll är därför ingen slump. Nya sammandrabbningar ägde rum senare rum, med minst 20 poliser och ett tiotal demonstranter skadade.

För den socialdemokratiska regeringen i landet är protesterna en rejäl huvudvärk. President Dilma Rousseff har under det pågående ”för-VM” velat visa upp ett Brasilien som är redo att arrangera nästa års fotbolls-VM, men nu kan arrangemanget i stället slå tillbaka mot henne politiskt.

-I en demokrati har alla rätt att demonstrera , sade Rousseff i ett korthugget uttalande igår.

Statsvetare som DN talat med utesluter inte att det vi ser nu kan vara början på långvariga protester.

-.Jag tror att det här kan fortsätta i åtminstone en eller ett par veckor till. Confederations Cup gör att manifestationerna får internationell uppmärksamhet, vilket i sin tur ökar aktivisternas vilja att delta. Det är inte omöjligt att det vi ser nu också är en försmak av hur det kommer att se ut under VM nästa år, säger statsvetaren João Trajano Sento-Sé vid Universidade do Estado de Rio de Janeiro.

Brasilien har växt så det knakat de senaste åren. Oljefynd i vattnen utanför Rio de Janeiro har fått den politiska eliten att damma av landets gamla stormaktsdrömmar. Samtidigt har stödprogram till fattiga och höjningar av minimilönen lett till minskad fattigdom.

Men det senaste året har tillväxten avstannat. Första kvartalet i år växte ekonomin bara med 0,6 procent.

-Ekonomin kan vara en faktor, men det är fortfarande för tidigt att avgöra exakt vad som ligger bakom protesterna. De har inte någon tydlig ledning. Men det är intressant att det här sker samtidigt som miljoner brasilianer just tagit steget upp ur fattigdom och in i en lägre medelklass. Det vore inte första gången som en befolkning vars mest akuta materiella behov blivit tillfredsställda börjar kräva politiska rättigheter och mer inflytande – eller protestera mot korruption och maktmissbruk, säger João Trajano Sento-Sé till DN.

Nästa år arrangeras inte bara fotbolls-VM, utan också presidentval i Brasilien. Om protesterna fortsätter kan de därför få konsekvenser för presidentens chanser till omval.

– Rousseffs popularitet är hög. Men hon är inte en särskilt karismatisk politiker, och om ekonomin försämras ytterligare eller om polisens behandling av demonstranter ses som onödigt brutal, kan saker förändras snabbt, säger João Trajano Sento-Sé.

I Brasilien är den politiska klassen sedan länge ökänd för korruption och maktmissbruk. Rousseff har försökt markera nolltolerans genom att sparka en rad korruptionsmisstänkta ministrar. Men de senaste månadernas avslöjanden om att flera av VM- och OS-arenorna dragit över budget med 50 procent eller mer har närt misstankar om att inte mycket förändrats i praktiken.

Men det är för tidigt att säga om det väntar en ”het vinter” i Brasilien eller ej (juni-augusti är vintermånader på södra halvklotet). I en tjugomiljonersstad som São Paulo eller en tolvmiljonerstad som Rio de Janeiro är hundratusen människor på gatorna inte nödvändigtvis att betrakta som en enorm folkmassa, trots att det var länge sedan som så många deltog i protester i det förhållandevis stillsamma Brasilien.

En första indikation på hur situationen utvecklas lär komma senare i veckan, då nya protester väntas. Budkaveln går redan på sociala medier.

Erik de la Reguera

Så började allt

Protester mot regeringen har ägt rum sedan flera månader tillbaka i Brasilien. I april slogs protester utanför Maracanástadion i Rio de Janeiro ned av polis, sedan aktivister vräkts från en byggnad.

Men det var när polis drabbade samman med aktivister i São Paulo i torsdags, efter en manifestation mot prishöjningar i kollektivtrafiken, som den tändande gnistan kom.

—

Publicerat i DN den 19 juni 2013.

RIO DE JANEIRO. Försenade arenabyggen och misstänkt korruption riskerar att grumla glädjen inför fotbolls-VM nästa år. I morgon spelar Brasilien mot England på Maracanãstadion – en match som var nära att ställas in då säkerheten inte kunde garanteras.

Det är sen eftermiddag på Copacabana i Rio de Janeiro och ett kompisgäng har samlats på stranden för att spela lite fotboll.

– Tudo bem? (allt bra?) frågar den 21-årige Diogenes Hasteinreiter när han hälsar på vännen Luan Rodrigues, 19, som just håller på att värma upp.

De läser medie- och kommunikationsvetenskap tillsammans på universitetet och brukar träffas här på Copacabana en gång i veckan för att hålla sig i form. Det är 25 grader varmt i skuggan, och medan Diogenes tar av sig skorna och låter sanden sila mellan tårna ser han havets vågor slå in längs den fyra kilometer långa stranden.

På strandpromenaden vandrar hundratals Riobor och turister sida vid sida. Sambaband spelar vid några av uteserveringarna, och runt omkring på stranden pågår en rad fotbolls- och volleybollmatcher mellan olika amatörlag.

En bättre inramning för en stor fotbollsturnering är svår att tänka sig. Och nu är det bara ett år kvar till den första VM-turneringen i Brasilien sedan 1950. Den 12 juni 2014 blåser en domartrio för avspark i öppningsmatchen.

– Jag tror att det kommer att bli helt fantastiskt. Det är en chans för vårt land att visa att vi befinner oss på samma nivå som Europa, säger Diogenes Hasteinreiter.

Det är ingen överdrift att påstå att förväntningarna inför hemma-VM i Brasilien är enorma. Landet är sedan länge en stormakt inom fotbollen och stjärnor som Neymar, Ganso och Lucas Moura kommer att ha en närmast övermänsklig press på sig att vinna turneringen och – vilket anses minst lika viktigt i Brasilien – bjuda på vackert spel.

Men det finns även en ambition att det ska bli en succé på ett rent organisatoriskt plan. President Dilma Rousseff och hennes vänsterregering hoppas att detta VM, tillsammans med OS i Rio 2016, en gång för alla ska etablera Brasilien som en global ekonomisk och politisk stormakt.

Mycket har hänt i landet på ett par decennier: 40 miljoner brasilianer har lämnat fattigdomen bakom sig och tagit steget in i medelklassen samtidigt som de enorma klyftorna mellan rik och fattig långsamt börjat krympa.

Men de snabba förändringarna har också en baksida. Landets infrastruktur har haft svårt att hinna med i utvecklingen.

Antalet fordon har fördubblats i Rio de Janeiro de senaste tio åren, utan att vägnätet eller kollektivtrafiken utökats i lika stor utsträckning. Miljardsatsningar görs nu därför från statens sida inför VM och OS. Men för den som besöker Rio de Janeiro eller São Paulo står det klart att det fortfarande är en bra bit kvar.

Inte heller mobilnätet och internetförbindelserna har byggts ut i den takt som antalet användare ökat. Och när cariocas (Riobor) då och då fastnar i någon av dessa fysiska eller virtuella trafikstockningar, är den ständigt återkommande kommentaren: ”Undrar just hur det blir under VM …”

Oron blir inte mindre av att flera arenabyggen försenats – och omgärdas av misstankar om korruption.

– Den här gången har de verkligen stulit skamlöst ur statskassan. Hur ska man annars kunna förklara att ombyggnaden av Maracanã­stadion kostat mer än vilket arenabygge som helst i omvärlden? säger Luan Rodrigues nere på Copacabana.

Det är på Maracanãstadion i Rio de Janeiro som nästa års VM-final ska spelas. Upprustningen har hittills kostat drygt tre miljarder kronor, vilket är 48 procent mer än planerat.

I morgon, söndag, är Maracanã tänkt att återinvigas med en vänskapsmatch mellan Brasilien och England. Men byggnadsarbetet pågår fortfarande och in i det sista har det varit oklart om matchen ska kunna spelas på arenan, trots att såväl landslagstrupper som tusentals tillresta fans och journalister finns på plats.

Så sent som i torsdags förkunnade den brasilianska domaren Adriana Costa dos Santos att arenan inte är tillräckligt säker för ett så stort arrangemang. Beslutet hävdes dock av en annan domstol några timmar senare.

Debaclet är pinsamt för arran­görerna – och talande för den logistiska mardröm som hotar ett år före turneringens start. Även i São Paulo och på flera andra håll i landet har förseningar och överdragningar av budget präglat VM-förberedelserna.

Bland vännerna på Copacabana skakas det bedrövat på huvuden när de ifrågasatta VM-förberedelserna kommer på tal. Men Diogenes Hasteinreiter lyser upp när jag nämner det svenska landslagets kvalmatch mot Österrike nästa vecka.

– Ni har en väldigt bra spelare i Zlatan Ibrahimovic. Det vore roligt om han kan komma hit och spela. För jag tror trots allt att VM kommer att bli en sportslig höjdare när det väl är dags!

Erik de la Reguera

Bältdjur är maskot

Världsmästerskapet i fotboll kommer att spelas i tolv städer i Brasilien. Öppningsmatchen spelas på São Paulos nya stadion den 12 juni och finalen på Maracanãstadion i Rio de Janeiro den 13 juli 2014.

Sex helt nya arenor byggs inför VM och ytterligare sex rustas upp på olika sätt. Kostnaderna beräknas till minst 100 miljarder kronor.

Världsmästerskapets officiella slogan är ”Juntos num só ritmo”, alla i en rytm. Maskoten är ett bältdjur vid namn Fuleco.

Senast Brasilien arrangerade VM i fotboll var 1950. Då tog Uruguay hem VM-pokalen, efter att ha besegrat Brasilien i finalen. I Brasilien är den händelsen känd som ”a tragédia nacional”, den nationella tragedin.

—

Publicerat i DN den 1 juni 2013.

TUMACO. Ett första, historiskt delavtal har nåtts i fredsförhandlingarna mellan Farcgerillan och regeringen i Colombia. Hoppet växer nu om att det ska gå att ett slut på den halvsekellånga konflikten, som krävt tiotusentals människoliv och tvingat flera miljoner på flykt.

”Vi har nått ett första avtal i förhandlingarna och det vi har kommit överens om kommer att bli början på en radikal omvandling av landsbygden i Colombia, både vad gäller social rättvisa och demokrati.”

Det beskedet gav den marxistiska Farcgerillan och den colombianska regeringen vid en gemensam presskonferens i Kubas huvudstad Havanna natten till måndagen.

Detaljerna i avtalet är fortfarande oklara, men enligt de båda sidornas förhandlare innebär det bland annat en stor jordreform och ökat stöd till småjordbrukare i form av infrastruktursatsningar, billigare och mer lättillgängliga lån och tillgång till bättre utbildning och sjukvård.

Efter nära 50 år av väpnad konflikt ser därför ett definitivt fredsavtal ut att vara närmare än på mycket länge.

– Det här är väldigt viktigt för det visar att fredsprocessen inte har strandat, som en del hade fruktat. Det är också positivt att den modell med storjordbruk och industriell produktion – som regeringen satsat på de senaste åren – nu ser ut att kompletteras av stöd till småbönder och möjlighet för internflyktingar att återvända hem, säger Marco Romero, chef på människorättsorganisationen Codhes i Colombia.

Förhandlingarna har pågått i sex månader bakom lyckta dörrar och före söndagens besked hade inte några som helst konkreta resultat visats upp. Med nästa års presidentval i snabbt antågande fanns farhågor för att president Juan Manuel Santos skulle välja att lägga dialogen på is för att inte riskera sina möjligheter till omval.

Men i går twittrade en påtagligt nöjd Santos: ”Vi firar detta fundamentala steg mot ett slut på konflikten.”

– Som jag ser det var det här den största stötestenen. Jag tror att de övriga punkterna på agendan blir lättare att komma överens om, säger Marco Romero till DN.

De fyra frågor som återstår rör oppositionens rättigheter och möjlighet till politiskt deltagande, rättvis kompensation till konfliktens offer, en effektiv demobilisering av gerillan och – inte minst – den illegala drogindustrin.

Den sista punkten är särskilt känslig, eftersom många av Farcgerillans tusentals män numera är djupt inblandade i såväl illegal kokaodling som framställning av kokain.

Erik de la Reguera

”Mitt liv slogs sönder av Farcgerillan”

TUMACO. Omkring fyra miljoner människor har drivits från sina hem de senaste årtiondena i Colombia. En av dessa internflyktingar är Cynthia, 42 år, som tvingades fly hals över huvud när Farcgerillan kom till hennes by för elva år sedan.

Cynthia knyter näven när jag frågar varför hon tvingades fly.

– De dödade min man. De slog sönder mitt liv. Jag ville bara lägga mig ned och dö där bredvid honom när jag såg kroppen på marken. Vi var så lyckliga innan dess. Men vi människor har mer kraft inom oss än vi anar. Det jag har gjort sedan dess har jag gjort för barnen, säger hon.

Det var 2002 som Farcgerillan anlände till hennes by i bergen i södra Colombia. Cynthia och hennes man drev en liten restaurang i byn och hade just fått sitt fjärde barn. När jag frågar vad gerillan ville öppnar Cynthia försiktigt handen igen.

– Äh, de ville bara åt kokan. I vår by – som i så många andra – har många av bönderna odlat koka, för det ger mer betalt än om man odlar majs, bönor eller ananas. Man blir inte rik. Verkligen inte. Men det finns flera fördelar: busken är tålig och uppköparna kommer direkt till dig, så du slipper transporten, säger Cynthia, som inte vill uppge sitt efternamn av rädsla för repressalier.

Hon fick aldrig reda på exakt varför hennes man dödades. Det enda hon vet är att han blev kallad till en gerillaledares läger och blev ihjälskjuten på vägen dit. Och ett par dagar senare var hon och barnen – två pojkar och två flickor – på flykt.

De tog sig till den närliggande hamnstaden Tumaco, där Cynthias svärmor bor.

– Vi fick bo hos hennes familj. De tog hand om oss – men det var väldigt trångt och jobbigt psykiskt. Så när jag hörde att det pågick en jordockupation här i Nuevo Milenio tog jag en machete, ett tält, lite kläder och åkte hit.

I dag har hon byggt ett litet skjul av plankor och korrugerad plåt på marken i denna kåkstad, som växte upp för sju år sedan. Området saknar rinnande vatten och avlopp. Men det är ändå stor skillnad mot när hon först kom hit.

– Det här var ett mangroveträsk, fullt av läskiga insekter. Det var väldigt tufft. Myggen terroriserade barnen, vi hade knappt mat för dagen och det gällde att hålla ögonen öppna för enorma tusenfotingar, som kan få en hel arm att domna bort om de biter dig.

De delade den verkligheten med flera hundra andra colombianer under ockupationen. Nästan alla var – och är – internflyktingar som drivits på flykt på grund av kokan. En del var offer för Farc, and­ra för högermiliser som AUC eller Los Rastrojos, och ytterligare en del hade tvingats lämna sin mark sedan regeringens besprutningsplan gjort jorden omöjlig att bruka.

I dag har Cynthia arbete som hembiträde i en välbärgad familj. Lönen räcker inte ens till mat månaden ut, så för att dryga ut kassan virkar hon mössor och annat hantverk och säljer dem på marknader. I likhet med omkring fyra miljoner andra internflyktingar vet hon att mycket står på spel i fredsförhandlingarna.

– Visst, vi får se. Men ibland känns det som om det här aldrig tar slut. Här i Nuevo Milenio har gerillan också män, liksom högermiliserna och andra brottssyndikat. De utövar utpressning mot dem som försöker driva butiker, tvångs­rekryterar ungdomar och tvingar in unga flickor i prostitution. Jag har sänt min äldsta dotter till en annan stad för att skydda henne, säger hon innan vi skils åt.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 28 maj 2013.

MEXICO CITY. Författningsdomstolen i Guatemala har ogiltigförklarat domen i folkmordsrättegången mot exdiktatorn Efráin Ríos Montt.

Utfallet är en svår motgång för männi­skorättsaktivister och anhöriga till de som dödades i massakrer under Ríos Montts tid vid makten (1982–83), och bygger på försvarets argument att vissa juridiska procedurer inte gått rätt till.

I praktiken kastas nu rättegångsförhandlingarna en månad tillbaka i tiden, samtidigt som exdiktatorn – åtminstone för stunden – får sin frihet åter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 22 maj 2013

MEXICO CITY. Guatemalas exdiktator Efraín Ríos Montt har dömts till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. Det är första gången som en tidigare statschef fälls för folkmord i sitt eget land.

En spänd tystnad vilade över rättssalen i Guatemala City när domaren Yassmin Barrios läste upp domslutet natten till lördagen svensk tid. Men när det stod klart att den förre generalen Efraín Ríos Montt hade dömts för folkmord och brott mot mänskligheten utbröt långa applåder. Fredspristagaren Rigoberta Menchu och många andra grät av glädje, och ordet ”justicia” – rättvisa – skallade genom salen.

Människorättsaktivister över hela världen hyllar nu de anhörigas tre decennier långa kamp för rättvisa.

– Det är ett historiskt domslut för Guatemala. För oss anhöriga är det viktigt att sanningen blir känd, så att detta aldrig kan upprepas, säger Benjamin Manuel Jeronimo till DN.

Han är representant för en anhörigorganisation och blev vittne till hur 296 medlemmar av ixilfolket massakrerades i hans by den 18 juli 1982.

– Soldaterna våldtog, torterade och sköt alla som befann sig i byn. Sedan hällde de bensin över offren och tände eld. De mördade 14 medlemmar i min familj, säger Benjamin Manuel Jeronimo, som låg gömd ett sextiotal meter från platsen och såg allt med egna ögon.

– De anklagade oss för att tillhöra gerillan. Men allt vi hade gjort var att organisera oss för att ordna rinnande vatten i våra hus, säger han.

Under rättegången har dussintals vittnesmål som Benjamins målat upp en skakande bild av Efraín Ríos Montts 17 månader vid makten (1982–1983). Domstolen slår fast att attackerna mot ixilfolket var en del i en strategi för att utrota vänstergerillorna i landet – och att exdiktatorn inte kan ha varit ovetande om dess följder.

Den 86-årige Ríos Montt är fortfarande en maktfaktor i Guatemalas politik och har haft stöd av bland andra landets nuvarande president Otto Pérez Molina.

Men rättsprocessen har fortsatt tack vare påtryckningar från omvärlden – och i går kväll gick den gamle exdiktatorn till slut till sängs i en fängelsecell.

Erik de la Reguera

Byar attackerades

Omkring 200 000 dödsoffer krävdes under inbördeskriget i Guatemala åren 1960–1996.

De värsta massakrerna utspelade sig under general Efraín Ríos Montts år vid makten (1982–83), då militären attackerade byar och flyktingläger.

Tusentals medlemmar av ixilfolket torterades, våldtogs och avrättades systematiskt. Merparten av offren hade inte någon koppling till gerillorna.

–

Publicerat i DN den 12 maj 2013.

BUENOS AIRES. Påven Franciskus är på väg att bli en ny nationalikon i Argentina vid sidan om Maradona och Evita Perón. Men vem är egentligen den nye ledaren för Vatikanen och vad vill han? DN har sökt svaren i hemstaden Buenos Aires.

Utanför en tegelvilla på adressen Membrillar 533 i stadsdelen Flores i Buenos Aires står den 44-åriga Silvia Villareal och fotar en blänkande ny plakett med texten: ”I detta hus bodde påven Franciskus.”

– Tänk, vår påves gamla barndomshus! Jag ville se det med egna ögon. För hans utnämning har verkligen gett en nytändning för min tro! säger Silvia Villareal.

Hon arbetar till vardags som hembiträde i staden Merlo, men har tagit ledigt för att besöka den i dag 76-årige Jorge Bergoglios (eller Franciskus, som han valt till påvenamn) barndomskvarter i Buenos Aires tillsammans med en väninna.

De är långtifrån ensamma om det. Sedan den vita röken steg över Vatikanen den 13 mars i år har tusentals katoliker vallfärdat hit från hela Latinamerika.

De dyker upp oanmälda, tar bilder av huset med mobilkameror, ber och gör korstecken på trottoaren, alltmedan nyfikna grannar kikar ut mellan gardinerna.

– De blir fler och fler för varje dag. Det känns lite konstigt, får jag erkänna, säger Graciela Papasena, som bor granne med påvens gamla hus.

Argentina verkar vara på god väg att få en ny nationalikon vid sidan av Diego Maradona och Evita Perón. Inne i centrum har en enorm hyllningsaffisch till Franciskus satts upp över en hel husvägg.

Buenos Aires politiska ledning har insett potentialen för turistindustrin och i början på juni kommer en officiell ”påvetur” att lanseras. Förutom ett besök här vid Bergoglios gamla bostad väntas den även inkludera ett stopp vid den park där han spelade fotboll som pojke – påven är för övrigt ett stort fan av fotbollslaget San Lorenzo – och skolan där han lärde sig läsa och skriva.

Men trots populariteten är den nye påven långtifrån en okontroversiell person i Argentina. Under åren som ärkebiskop i Buenos Aires var han en hård motståndare till abort och homosexuella äktenskap. Han har också anklagats för medlöperi under åren av militärdiktatur (1976–1983), då han ledde Jesuitorden i landet. Den argentinske journalisten Horacio Verbitsky har rent av påstått att Bergoglio ska ha varit delaktig i gripandet och tortyren av två jesuitpräster.

För att få klarhet i hur mycket det ligger i de anklagelserna söker DN upp jesuitprästen Juan Carlos Scannone, Bergoglios grekisklärare när denne studerade till präst på 1950-talet.

– Bergoglio var begåvad, därom råder inget tvivel – men inte bäst i klassen, säger den i dag 81-årige Scannone med ett leende.

Med tiden lärde de båda känna varandra väl. De undervisade vid samma universitet, där den framtida påven senare också utsågs till rektor.

När militärkuppen ägde rum 1976 hade Bergoglio avancerat till Jesuitordens högste ledare i landet. Kyrkan var då polariserad mellan konservativa biskopar och vänsterradikala präster inspirerade av den så kallade befrielseteologin.

– Jag sympatiserade med en av de mindre radikala inriktningarna av befrielseteologin och skrev mycket om det. Militärerna såg oss alla som subversiva, så det var förenat med livsfara. Men Bergoglio läste det jag skrev och stöttade mig. Jag tror att han höll med om det mesta, och jag vet att han gjorde sitt bästa för att skydda mig, säger Juan Carlos Scannone till DN.

Uppemot 30 000 människor mördades eller ”försvann” under diktaturåren i Argentina. En rad präster fanns bland offren. Att Bergoglio skulle ha varit en av de inom kyrkan som angav sina egna avfärdar dock Scannone helt.

– Jag har hört den kritiken, och jag tycker att den är orättvis. Jag kände de båda jesuitprästerna som kidnappades, och jag vet att Bergoglio gjorde allt som stod i hans makt för att få dem fria – vilket han i det fallet också lyckades med. Det är lätt att glömma att Bergoglio hade ansvar för alla oss som verkade inom Jesuitorden. Om han hade konfronterat juntan öppet hade han utsatt oss för en enorm risk. Dessutom gömde han faktiskt flera personer som förföljdes, säger Scannone.

Bilden som växer fram är den av en jesuit som gjorde insatser i det fördolda, men som aktade sig noga för att göra offentliga uttalanden mot generalerna. Det överensstämmer också med hur fredspristagaren Adolfo Pérez Esquivel beskrivit Bergoglio.

Organisationen Mödrarna på Plaza de Mayo har uttryckt besvikelse över att påven aldrig deltog i protesterna mot juntan. Men ett löfte från Franciskus om att öppna kyrkans arkiv för att försöka hitta barn som rövades bort under diktaturen har stillat kritiken en smula.

Samtidigt verkar Franciskus vilja göra sociala orättvisor till en viktig fråga i Vatikanen. Hans val av påvenamn är en hyllning till helgonet Franciskus av Assisi, som ägnade sitt liv åt att hjälpa fattiga och sjuka.

När vi frågar Juan Carlos Scannone vad han tror Franciskus främsta gärning som påve blir, svarar han:

– Jag tror att han kommer att lyfta fram just stödet till de fattiga och att kyrkans representanter måste ut och möta människor där de finns. Han är en skicklig politiker, så sakta men säkert tror jag att han kan driva kyrkan i den riktning han vill att den ska ta.

En mindre hård hållning i fråga om abort och homosexuella äktenskap är nog dock knappast att vänta.

Erik de la Reguera

Fakta. Jorge Mario Bergoglio

1936: Föds den 17 december i medelklassområdet Flores i Buenos Aires, Argentina, som ett av fem barn till italienska invandrare.

1957: Bestämmer sig för att bli präst och börjar studera teologi, historia, litteratur och grekiska vid Jesuitordens prästseminarium i Buenos Aires. Undervisar senare vid Jesuitordens universitet Colegio Maximo i San Miguel.

1969: Prästvigs.

1973: Utses till Jesuitordens högste representant i Argentina, en post han behåller fram till 1979.

1976: En militärkupp äger rum i Argentina och brutala förföljelser mot oppositionella följer. Bergoglio håller låg profil – alltför låg, menar hans kritiker – men hjälper flera förföljda aktivister att fly, enligt en rad vittnesmål.

1998: Utnämns till ärkebiskop i Argentina.

2001: Utnämns till kardinalpräst i Vatikanen av Johannes Paulus II.

2013: Väljs till påve och tar namnet Franciskus som en hyllning till det katolska helgonet Franciskus av Assisi.

—

Publicerat i DN den 10 maj 2013.