Category: Artiklar

SDEROT. Bara några minuter hann gå efter klockan 15 då torsdagens korta vapenvila var slut, innan raketlarmet gick på nytt i det israeliska samhället Sderot vid gränsen till Gaza. Många av invånarna här kräver hårdare tag mot Hamas – men långtifrån alla stöder tanken på en markinvasion.

”Tseva adom, tseva adom, tseva adom…” (rött larm, rött larm, rött larm), ekar den robotliknande rösten över gatorna i Sderot.

Genast lyfter Jafa Shitrit upp sin svarta axelväska och börjar springa mot närmaste skyddsrum: en slags överdimensionerad busskur i betong som står mitt på trottoaren. Hon vet att hon bara har 15 sekunder på sig innan raketen slår ned. Tillsammans med DN trycker hon ihop sig under taket.

Vi hör ett högt fräsande, som från en stor fyrverkeripjäs. Det är det israeliska försvarssystemet Järnkupolen som skjuter iväg en missil mot den hotande raketen. Några sekunder senare: en kraftig dov knall.

Jafa skriker förskräckt till vid smällen. Sedan tar hon ett djupt andetag och kikar ut genom öppningen.

– Det här verkar aldrig ta slut. Det är tredje gången i dag. Och jag kan bara inte vifta bort det, som en del andra försöker, för min äldsta dotter har skadats av raketer vid två tillfällen. 2003 och 2008. Jag måste förresten höra att hon är okej.

När hon fått ett lugnande besked via telefon vänder hon sig om på nytt.

– Talet om vapenvila tycker jag inte om. Vi vill inte ha någon vapenvila här. Enda lösningen är att krossa Hamas och döda varenda en av terroristerna, säger Jafa Shitrit, som är 51 år gammal och bott här sedan ungdomsåren.

Några kilometer från Sderot har vi sett stora sammandragningar av stridsvagnar ett par timmar tidigare. Jag frågar Jafa om hon vill se en markinvasion av Gaza – vilket många inom den israeliska högern kräver. Men hon skakar på huvudet.

– Nej. Min son är reservist. Jag vill inte att han eller andra israeliska unga ska behöva dö eller skadas. Då ser jag hellre flyganfall som nu.

På andra sidan gatan ligger en liten restaurang, där personalen tagit skydd i köket. Restaurangens ägare, 37-årige Elraz Azran, skakar frustrerat på huvudet.

– Vi måste invadera. Det är enda lösningen. Det här är tredje gången som det regnar raketer så här intensivt. Och om någon slår dig på käften en gång och sedan ber om ursäkt, så kanske du acccepterar det. En gång till – nja, men okej då. Men om han slår dig en tredje gång, då är det inget snack längre, säger Elraz Azran, vars restaurang stått i stort sett tom de senaste två veckorna.

Servitrisen Noi Krief hör vad han säger men är inte övertygad.

– Vi har inget emot palestinierna. De kan gärna få bättre infrastruktur och ett bättre liv för våra pengar, men den här raketbeskjutningen måste få ett slut. Jag kan inte sova på nätterna, för jag är så rädd, säger Noi Krief, som kommer från Shlomi, en stad i norra Israel.

– När jag var sex år träffades vårt hus av en raket. Taket skadades, fönstren krossades och jag fick ett skärsår på armen, säger hon och visar upp ett ärr.

Järnkupolsystemet stoppar långt ifrån alla raketer. Hittills har en person dödats på den israeliska sidan under den senaste veckans eskalering av konflikten – vilket förvisso är lågt jämfört med de drygt 200 dödsoffren i Gaza.

Men Noi Krief är trött på att leva med raketterrorn.

– Jag funderar på att flytta. Jag orkar inte med det här längre, säger hon.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 18 juli 2014.

EREZ. Flera tusen människor i norra Gaza flydde på söndagen undan det som tycktes vara en nära förestående israelisk markinvasion. De flesta ­kunde bara röra sig några mil söderut på den smala landsremsan vid Medelhavet. Men vid gränsposteringen Erez fick utländska medborgare en hett efterlängtad väg ut – däribland ett åttiotal svenskar.

Shaima Alkhatib, 22, från Uppsala lutar sig tillbaka i bussätet och tar sig för pannan. Det har bara gått några minuter sedan hon och hennes tvååriga dotter Rama Isabella fick sätta sig i den här stillastående bussen vars vindruta är prydd av en liten svensk flagga.

I bakgrunden hörs fortfarande detonationerna av de israeliska bomberna. Även larm ljuder då och då, och vi andra hukar oss instinktivt för Hamas raketer.

Men Shaima börjar långsamt förstå att hon är fri.

– Det har inte gått att sova på snart en vecka. Bomberna väcker dig hela tiden. De rycker dig ur sömnen och du flyger upp ur sängen, vettskrämd, säger hon och visar med händerna hur hon yrvaket famlat i mörkret.

På andra sidan mittgången i bussen sitter hennes pappa Samir och mamma Fatiha. Familjen bor i Sverige sedan tolv år tillbaka och var på ett kortare sommarbesök hos släkt och vänner när de oväntat blev fast i Gaza.

Tillsammans med de andra svenskarna i bussen vittnar de om hur ingen längre vågar gå ut i Gaza.

– Hela tiden hörs surret av de förarlösa planen som filmar och letar mål där uppe. Man kan aldrig slappna av, säger Shaima.

Den dramatiska upptrappningen av konflikten efter kidnappningen och morden på tre israeliska tonåringar har lett till att de 1,5 miljoner invånarna i Gaza än en gång stängts in i en dödsfälla – inklämda som de är mellan Israels och Egyptens hermetiskt slutna gränser. Och för Shaima har det blivit en krass påminnelse om varför hon en gång fick börja fjärde klass i Sverige.

– Det kommer tillbaka en massa minnen. Det är precis som när vi flydde, säger hon.

Att familjen nu fått lämna Gaza beror på deras röda, svenska EU-pass. Personal från det svenska generalkonsulatet har suttit hela dagen i Erez och förhandlat med israelisk militär om ännu någon timmes respit för det femtiotal som fortfarande tros finnas kvar.

Hundratals andra utländska medborgare lämnade Gaza i går, varav minst ett åttiotal svenskar. Men de som inte har något medborgarskap i ett annat land kunde inte annat än att fly söderut på den smala landremsan.

Israelisk militär släppte i går flygblad över staden Beit Lahiya i närheten av Gazas norra gräns, där det stod: De som inte lyder uppmaningen att omedelbart ge sig av försätter sitt eget och sin familjs liv i fara.

Under dagen flydde också tusentals från området, för att undvika den fruktade markoffensiven. DN såg på eftermiddagen stridsvagnar transporteras mot den norra gränsen.

I bussen med svenskarna kan Shaima inte slappna helt. För hennes dotters pappa, Akram, finns inte med.

– Han har inte uppehållstillstånd, så vi tvingades skiljas åt. Så på ett sätt är det otroligt skönt att vara här. Men nu måste jag också få Migrationsverket att så fort som möjligt godkänna Akrams ansökan, säger Shaima.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 juli 2014.

Den här bloggen ligger i stiltje just nu, men jag skriver desto mer på webbplatsen för min nya bok, ”Gränsbrytarna – den globala migrationen och nationalismens murar” (Norstedts, 2014).

Följ gärna med dit och läs bloggen eller mer om boken.