Category: Artiklar

…det kallas Buenos Aires i ett av de senaste numren av Newsweek. Och det är väl bara att hålla med. Staden har de senaste åren dragit till sig kreativa människor från nord och syd, allt från filmskapare till författare, arkitekter och konstnärer. Ekonomin går på högvarv, den krisstämpel som landet fick efter kraschen 2001 har suddats ut.

Själv har jag haft några intensiva dagar här. Hamnade på en utomhuskonsert á la Parkteatern i lördags kväll (det är sommar, ni vet). Där träffade jag av en slump min vän Elizabeth, som jag inte sett på sex år. Hängde sedan på henne och några andra till ett ockuperat hus i arbetarstadsdelen La Boca, där jag blev bjuden på revolutionär pizza och öl.

När jag sedan gick hem genom natten satt barnfamiljerna fortfarande på uteserveringarna och pratade, åt och skrattade, trots att klockan var runt halv två.

I går, söndag, var det party i en flashig villa i den något poshy norra delen av stan. Min svensktalande argentinske vän Juan, som jag inte träffat på tio år, vaktar ett hus för sin chef medan hon är på semester, och det visade sig ha två takterasser, swimmingpool, grill, trädgård, etc…

Festdeltagarna tillhörde en stabil medelklass. Det blev en intressant, om än något förvirrande, kontrast mot kvällen innan.

Nu är det måndag, gatorna surrar med aktivitet och jag sitter på ett fik i centrum, har just ätit en god sallad och druckit en utsökt capuccino.

En vecka kvar i koolhetens huvudstad. Sen väntar nordligare breddgrader.

Tips om aktiviteter i och i närheten av Buenos Aires mottages tacksamt. Gärna så konkret som möjligt, che.

Vet ni vad? Jag är i Buenos Aires! Jajamen!

Det är riktigt spännande, känns som om jag velat åka hit länge. Och hittills trivs jag, hittade ett litet hotell i stadsdelen San Telmo och har ägnat eftermiddagen (efter att först ha kollapsat på hotellsängen i några timmar) till att utforska centrum.

Känner mig barnsligt uppsluppen. Me gusta! 🙂

Men en sak: vad är det med Madonna? Förföljer hon mig?

Time goes by. So slowly.

Månskärvan hänger på sned över Caracas, resten av världen girar runt den och från varenda shoppingmall strömmar blonderade slingor; luften är ljummen, Madonna ekar i medelklassens tempel och jag söker med blicken efter en stjärna. Den glimmar till. Och jag vet med ens att vintern närmar sig.

Det är bara några timmar kvar till det att min stora artikel om Venezuela ska vara klar.

Som vanligt finns det inget om. Det är bara att göra.

I´ve heard it all before, I´ve heard it all before. I´ve heard it all before.

Om nån av er är känner Fares Fares eller Alexander Skarsgård kan ni hälsa dem att ”Mata a tus Seres Queridos” (som är den spanska titeln) går att köpa på pirat-dvd i Caracas fattiga förorter.

Och apropå globalisering. I morgon är det en dag mindre till resan. Den över havet.

Det är med andra ord sant.

Time goes by. So slowly.

Sov lite länge i dag, men så är det ju söndag också. Hade inga intervjuer inbokade, så jag slog på tv:n – och vem hade vi där, om inte vår käre Hugo Chavez!

Han kör sin talkshow ”Aló Presidente!” på söndagar – från klockan elva och fram till… ja, fram till det att han är klar. Och skillnaden från andra talk shows är förstås att Hugo föredrar att prata om politik och om sig själv, framför att intervjua gäster. Och om han låter nån annan säga nåt, så är det alltid hyllningstal till hans ”bolivarianska revolution”.

Just nu pratar Hugo om sin farmor (eller om det är hans mormor). Det gör han naturligtvis för att understryka sin fattiga uppväxt på landsbygden. Eller nej, förlåt, det gör han så klart bara för att hylla sin farmor (mormor?).

Erik: – Du, Hugo, vill du ha en kopp kaffe? Jag är lite sugen på frukost.

Hugo: – Ja, året har verkligen börjat ovanligt revolutionärt…

Erik: – Äsch, klockan är för mycket, de serverar inte hotellfrukosten längre. Inte ens McDonalds på hörnet serverar sin äckliga frukost längre.

Hugo: – Fantastisk utveckling, står det här, fantastisk…

Erik: – Men du, sluta läsa högt ur de regeringsvänliga tidningarna nu. Det känns som om vi talar förbi varandra. Jag är hungrig, kan vi inte äta frukost?

Hugo: – Har ni nånsin sett en konflikt mellan de döda? Har ni nånsin sett en konflikt på en kyrkogård?!

Erik: – Du, jag är visserligen hungrig, men ryktet om min död är betydligt överdrivet. Och du ser ju rätt pigg ut också. Kom nu, så går vi och äter frukost.

Hugo: – Syrien är en socialistisk republik som håller socialismens fana högt! Det är därför som våra länder står enade!

Erik: – Eh, okej, det där får vi nog ta ett snack om. Men först frukost, okej?

Hugo: – Vi kommer alltid att stå på Syriens sida! För vi står på mänsklighetens sida mot imperialismen!

Erik: – Men lugna ned dig nu… och du, alla de politiska fångarna då? Assad är ju inte direkt känd för att respektera mänskliga rättigheter!

Hugo: – … men Nicaragua då! Där besökte jag just min vän Daniel Ortega, som blivit ny president. Han är socialist!

Erik: – Mmmm… återstår att se, säger jag. Men du, nu är det dags att ta en dusch och sedan fylla magen med nåt. Fortsätt prata du, men nu går jag.

Hugo: – Go home, gringo! Go home!

Erik: – Nu får du ta och skärpa dig. Jag är faktiskt från Sverige! Kom igen, jag bjuder på kaffe. Jag menar, jag gillar ju ditt engagemang för de fattiga, dina sjuvårds- och alfabetiseringsprogram. Så låt oss bli kompisar. Och äta frukost!

PS till er som saknar mustaschen. Jag gick och klippte mig häromdagen, här i Caracas. Frisören hade långt hår, han såg ut som nån i Europe. Och efter en stunds klippande sa han auktoritärt: ”Du skulle vara mycket snyggare utan den där mustaschen!” Så jag är ledsen, kära Olle Nordin-fans, men hur värjer man sig mot sådan övertalning? Mustaschen is no more.

Det är bara att följa hjärtat. Må så vara att det verkar galet. Men molnen över Caracas natthimmel döljer inte längre mitt mål, de höljer det inte längre i dunkel.

Och i dag publicerades en text i DN som jag skrivit.

Och jag ringer och fixar och donar inför andra jobb. Och nästa vecka blir nog bra. Jag tror att det ordnar sig.

För jag har fattat ett beslut.

Och för att fira det tänker jag strunta i att alla säger att det är så farligt här på kvällarna och gå ned till mitt favoritkafe och beställa en av deras smaskiga capuccinos och kanske en våffla också, en med socker på, och sen ska jag flanera hem i den ljumma kvällen och låtsas som att jag inte ser de läskiga typerna i gathörnen.

Och det där borde jag ju inte ha skrivit för nu blir ni säkert oroliga, men det kan vi ju alltid lösa genom att jag lovar att skriva ett litet inlägg i kommentarerna här nedan när (om?) jag kommer tillbaka oskadd från promenaden.

CARACAS. Den redan närmast allsmäktige Hugo Chávez vill styra Venezuela genom presidentdekret. Avsikten är, enligt honom själv, att snabbt kunna driva igenom ett helt paket med ”revolutionära lagar” som ska föra landet närmare det han kallar för tjugohundratalets socialism.

I huvudstaden Caracas visar väggmålningar och kvarhängande val­affischer att Hugo Chávez inte gör någon hemlighet av att han vill ha ett socialistiskt system – ”es necesario vencer”, det är nödvändigt att segra, ekar det från väggarna.

Efter segern i presidentvalet i december förra året, då Hugo Chávez fick 63 procent av rösterna, har han upprepade gånger lovat öka takten i reformerna. När nationalförsamlingen i Venezuela på torsdagen godkände en lag som ger Chávez rätt att stifta lagar utan att först skicka dem vidare till parlamentet var det därför ett första steg mot omfattande förändringar i landet.

Presidenten har tillsatt en särskild arbetsgrupp som leds av vicepresident Jorge Rodríguez och som fått till uppgift att utarbeta lagändringarna. Hittills har regeringen meddelat att den vill förstatliga de stora energi- och telefoniföretagen, och att man tänker kräva minst 51 procent statligt ägande i de oljebolag som utvinner Venezuelas omfattande oljetillgångar.

Chávez vill också skriva om delar av landets konstitution. Dels för att kunna bli återvald ett obegränsat antal gånger – men också för att stöpa om det demokratiska systemet i grunden. Presidenten säger sig vilja avskaffa borgmästarvalen och införa så kallade grannskapsråd, något som fått kritiker att varna för att Venezuela går mot en modell som liknar det kommunistiska Kuba.

Grundlagsändringarna måste godkännas av nationalförsamlingen, men det väntas inte innebära några svårigheter eftersom oppositionen bojkottade valen 2005 och därmed inte har något inflytande att tala om i parlamentet. Chávez har dock lovat att en folkomröstning ska hållas om grundlagsändringarna.

Den splittrade högeroppositionen kritiserar Chávez för att inte respektera demokratins spelregler och för att undvika debatt om de kontroversiella lagförslagen. Även mer neutrala bedömare är ense om att maktdelningen i landet i praktiken är som bortblåst, sedan presidenten tagit kontroll över såväl parlamentet som författningsdomstolen.

Fortfarande pågår dock en livlig debatt i landets medier. Och Chávez är fortsatt populär i breda befolkningslager, inte minst i de fattiga områden där regeringens hälsovårds- och alfabetiseringsprojekt är djupt uppskattade.

Erik Gustafsson

DN 2007-01-19