Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Category: Artiklar

Jag fick ett mejl från Mexiko

WIEN. I samma veva som årets österrikiska viner presenteras av vinodlarna här, dimper ett mejl ned i min inbox. Det är från Mexiko.

Mejlet handlar om Cesar Mateos, en mexikansk man som ”försvann” spårlöst samma dag som jag intervjuade honom i november förra året.

Jag har haft svårt att glömma honom sedan dess, inte minst eftersom jag våndats över mitt eget ansvar.

En del av er minns kanske Cesar, jag skrev i UNT om hur han fördes bort av okända beväpnade män och sedan inte gick att hitta. Då befann jag mig i staden Oaxaca i Mexiko, där en lärarstrejk slagits ned av guvernörens polis.

Cesar Mateos var en av tusentals aktivister som protesterade mot de förföljelser som drabbade lärarna. Och visst, han visste att han tog en risk. Men frågan är om han anade vilket ”straff” som väntade för hans politiska engagemang.

I mejlet vittnar hans mor om vad han utsattes för:

”De förde honom till ett mörkt rum och satte honom på vad som verkade vara en plasthink. De misshandlade honom brutalt medan de krävde svar på en rad frågor om lärarfacket och de sociala rörelser som stött lärarna. […] De ville att han skulle uppge personuppgifter om medlemmar i rörelsen.
När han vägrade göra det torterade de honom; de slog hårt med öppna handflator mot hans öron, sparkade honom i magen, på sidorna, i ryggen, på benen, och hotade att döda honom om han inte pratade. […] De fortsatte att slå honom på öronen tills trumhinnorna sprack och det rann blod ur dem. […] De gav honom elchocker i näsan och i munnen, skrek tillmälen och förolämpningar, tryckte en gevärsmynning i hans panna och tryckte av en tomhylsa, och sa att de skulle döda honom om han inte samarbetade.”

Tortyren fortsatte i timmar, bland annat kopplades elkablar till Cesars könsorgan. Allt medan männen i rummet tilltalade varandra med militära gradbeteckningar.
I dag sitter Cesar Mateos fängslad, misstänkt för kidnappning, väpnat rån och misshandel – just de brott han själv utsatts för. Hur kan detta få fortgå?

Svaret är att guvernörens parti, PRI, är en nödvändig samarbetspartner i landets kongress för Mexikos president Felipe Calderon. Det är en fråga om makt, helt enkelt. Men Calderons tal om mänskliga rättigheter ekar ödsligt i Cesars cell.

Erik Gustafsson

Den här krönikan publicerades den 29 april 2007 i UNT.

Lederhosen och salut

Roligt med alla kommentarer. För att fira dem ska jag berätta om ett annat firande, som jag av en slump fick uppleva häromdagen i min idyllförort:

Jag kommer gående längs en av de vindlande gatorna i Perchtoldsdorf då jag får höra ett taktfast och lite ödsligt trummande. Det kommer allt närmare, men gatan är tom, inte en människa i sikte. Några sekunder senare svänger ett tjugotal uniformerade män runt gathörnet och kommer gående mot mig.

Männen är i medelåldern, de är iklädda märkliga hattar och mot deras axlar vilar stora musköter. Det är en scen som tagen ur ett annat sekel.

En fanbärare kånkar på en stor och färggrann fana, trumslagaren trummar lakoniskt på sin sorgsna trumma. Ingen säger något. Ingen applåderar. De passerar i tystnad.

En halvtimme senare ser jag de uniformerade gubbarna igen. Nu står de still och har fått sällskap av en blåsorkester som spelar ompaompamusik. Ett antal civilister i lederhosen har ställt ut några bord med ölsejdlar på.

Jag frågar försiktigt en förbipasserande vad det hela rör sig om. Det visar sig att evenemanget anordnas av en förening som vill högtidlighålla den habsburgska arméns seger över turkarna 1809, då imperiets huvudstad Wien belägrades. När jag frågar ”varför?” de högtidlighåller detta är det ingen som verkar kunna, eller vilja, svara.

Jag och Stjärnan står kvar och lyssnar på ompaompa-musiken en stund. När samhällets katolska präst ska välsigna evenemanget, går vi.

Dagen då Erik återvände till bloggen

Det har gått en dryg månad sedan jag skrev här senast. Men nu är jag tillbaka, direkt från staden där apfelstrudels, tysk marschpop och schnitzlar regerar, där modet inte hunnit fram till 00-talet och där en allt äldre befolkning äter semmels och lättkokta ägg till frukost medan vinet växer på de smyggravida kullarna här runtomkring.

Den idylliska förorten Perchtoldsdorf (tog mig 2 veckor att lära mig uttala det) som jag bor i sedan två månader är en oas för bättre bemedlad medelklass och pensionärer som vill fly stressen i centrala Wien. Lummiga parker, tyrolerdisajnade Weinbaums, lekplatser för barnen och arkitektur som för tankarna till ett Tintinalbum, minns inte vilket, får söndagsflanörerna att se så där lagom tillbakalutat belåtna ut. Allt kretsar kring kyrkan i centrum förståts. Här är vi katoliker.

Hundarna också. Ibland skäller de på en, ibland lufsar de runt förnöjda i parken, men de lever gott de där hundarna, ”bättre än många människor i Mexiko”, som Stjärnan konstaterar krasst, allt medan tvååringen ropar ”Wowohw” och pekar med hela handen.

Nej, det är inte vår tvååring, så mycket har inte hänt.

Men jag har hunnit få jobb på FN och den tysktalande framtiden verkar sträcka sig ut i en närmast oändlig rymd, lite som ett svart hål eller en supernova (notera stjärnmetaforerna), och långt bortom de ”fem-sex veckor” som jag trodde att det först rörde sig om. Och det känns… bra!

Tyskan är fortfarande lika rörig som en mikrad apfelstrudel. Men Günther, som äger det lokala kaféet i grannförorten Rodaun, förstår ändå ett och annat av det jag säger. Igår hade jag ett samtal med honom som var sex-sju fraser långt. Dessutom handlade det om något så tekniskt som en fax. Nej, inte en tax. En fax.

Och okej, jag har förstått att bilder är efterfrågade. Därför kommer jag inom kort att inleda ett rätt ambitiöst dokumentärt fotoprojekt om mitt liv i förorten. För det här landet förtjänar en extra koll – jawohl!

”Asylklass” nästa för avvisade

WIEN. Österrikes rykte som EU:s kanske mest främlingsfientliga land förbättrades knappast häromveckan, då två österrikiska affärsmän lanserade sin senaste idé: ett flygbolag som bara ska ägna sig åt att frakta asylsökande ut ur EU.

På en presskonferens i Wien visade de båda något rundlätta männen glatt upp modeller av flygplan och ritningar på hur planen ska utrustas.

– I dag kräver en avvisning att tre säten bokas – ett för den avvisade och två för medföljande poliser. Men i våra specialkonstruerade plan räcker det med ett säte. Det blir med andra ord billigare för skattebetalarna, sa en entusiastisk Hermann Heller.

– Vår professionella service gör att avvisningarna kan skötas snabbare och utan kedjor, fortsatte han, för att sedan rikta journalisternas uppmärksamhet på de vadderade rum där ”bråkstakar” ska hållas.

Initiativtagarna hävdar att flera regeringar inom EU redan har visat intresse och att ”Asylum Airlines”, som flygbolaget ska heta, ska vara i drift före sommaren.

En kvalificerad gissning är att Österrikes regering finns bland de trugade kunderna. För visserligen spelar högerpopulisten Jörg Haider numera en ytterst marginell roll i österrikisk politik, men hans politiska idéer har fått desto större genomslag.

Människorättsorganisationer menar att Österrike har EU:s hårdaste asyllagstiftning, sedan nya lagar trädde i kraft 2004. Lagarna gör det bland annat möjligt för myndigheterna att avvisa en asylsökande medan denne väntar på ett överklagningsbeslut, oavsett vilka faror som kan tänkas vänta i hemlandet.

Österrike är dock inte ensamt om att ha en kylig inställning till asylsökande. Flera länder i EU, däribland Sverige, har de senaste tio åren skärpt sina regler. Och budskapet verkar ha nått fram. Antalet asylsökande som tar sig till EU:s gränser i dag är det lägsta på 20 år, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

Men på presskonferensen i Wien betygade ändå de båda österrikiska affärsmännen att antalet avvisade fortfarande räcker gott och väl till för att utgöra en lukrativ inkomstkälla. I framtiden kan avvisade med andra ord komma att få åka ”asylklass”. Och frågan som alla ställer sig är, så klart: kan man samla flygmil i något bonusprogram?

Erik Gustafsson

Denna krönika publicerades i UNT den 1 april 2007.

Jag fick ett mejl från Oaxaca

… med skrämmande uppgifter om vad som hände Cesar Mateos efter det att han ”försvann” den 24 november förra året. Jag träffade honom i staden Oaxaca i Mexiko samma dag som försvinnandet ägde rum och skrev en krönika i UNT om det.

Hans mor, Rosalba Benitez Diaz, vittnar om vad som hände den där kvällen då Cesar fördes bort. Det är svårt att inte gripas av djup förstämning och ilska när man läser hennes ord.

Guvernören Ulises Ruiz sitter fortfarande kvar vid makten. Hans underordnade likaså. Inte minst de män som torterade Cesar.

Här följer vittnesmålet översatt till svenska:


Namn: Cesar David Mateos Benitez
Yrke: utbildad jurist
Ålder: 31 år
Greps: den 24 november 2006
Organisation: Nioax (Nueva Izquierda de Oaxaca) och talesman för APPO (Asamblea Popular de los Pueblos de Oaxaca).

Cesar blev i praktiken kidnappad, eftersom han aldrig fick se någon arresteringsorder vid gripandet som ägde rum klockan 19.30 den 24 november 2006.

Han färdades i bil i närheten av korsningen av Periferica och Avenida Simbolos patrios i staden Oaxaca när en grå fyrhjulsdriven Ford svängde in framför dem och stängde vägen.

Tio civilklädda män med stora vapen omringade bilen, slog sönder fönstret på passagerarsidan i framsätet där Cesar satt, låste upp dörren och tvingade ned honom med våld; sen misshandlade de honom och utsatte honom för kränkande tillmälen, trädde en svart plastpåse över hans huvud, tryckte ned honom mot bilgolvet och slog honom och tvingade kvinnorna i bilen att hålla händerna bakom sina huvuden.

De släpade upp honom på den fyrhjulsdrivna bilens flak och tryckte ned honom mot golvet, och de klev på hans rygg. De körde honom till en plats som Cesar David inte vet var den ligger, eftersom han hade ögonen täckta under hela resan.

Där tog de honom sedan till ett mörkt rum och satte honom på vad som verkade vara en plasthink. De misshandlade honom brutalt medan de krävde svar på en rad frågor om lärarfacket och de sociala rörelser som stött lärarna.

Vid själva gripandet tog de ifrån honom två mobiltelefoner, en plånbok som innehöll kontanter och kreditkort, och en skinnjacka.

De ville att han skulle uppge personuppgifter om medlemmar i APPO. När han vägrade göra det torterade de honom; de slog hårt med öppna handflator mot hans öron, sparkade honom i magen, på sidorna, i ryggen, på benen, och hotade att döda honom om han inte pratade. Efter en stund tog de bort plastpåsen från hans huvud och satte eltejp över hans ögon i stället.

De fortsatte att slå honom på öronen tills trumhinnorna sprack och det rann blod ur dem. De sparkade honom över hela kroppen medan de skrek att han skulle berätta hur mycket han fick betalt för att delta i rörelsen, hur mycket partiet PRD och Gabino Cue och Flavio Sosa betalade honom.

När han vägrade erkänna dessa lögner fortsatte de att tortera honom; de gav honom elchocker i näsan och i munnen, skrek tillmälen och förolämpningar, tryckte en gevärsmynning i hans panna och tryckte av en tomhylsa, och sa att de skulle döda honom om han inte samarbetade.

Sen kastade de ned honom med ansiktet mot golvet och sparkade honom över hela kroppen igen. De band samman hans fötter och fortsatte att förhöra honom och sparka honom. Sen lade de fuktiga trasor på hans genitalier och fötter och gav honom elchocker.

När de hade gjort det lät de honom vara en stund. Men senare kom de tillbaka och började på nytt försöka tvinga fram ett erkännande. De gav honom elchocker, denna gång genom kablar kopplade till hans fötter.

Efter det hörde han vad som lät som ljudet av klackskor mot golvet och låga röster som samtalade. Han hörde inte vad de sa, men de beordrade honom att lyfta på huvudet – antagligen för att personen som kommit in i rummet ville se hur han såg ut.

Sen satte de en plastpåse utan andningshål på hans huvud; det kändes som om han skulle kvävas, öronen sprängde. Männen i rummet tilltalade varandra med militära gradbeteckningar.

De tvingade honom att uppge pin-koderna till bankkorten. När han hade gjort det slet de bort eltejpen från hans ögon och satte en svart huva av tyg på honom i stället. De släpade ut honom ur rummet och kastade upp honom på en fyrhjulsdriven bils flak. Han vet inte vart de tog honom sedan, men han minns att de verkade färdas på hårt trafikerade vägar en bra stund.

Men innan de hade lyft upp honom på flaket hade de sagt att han måste erkänna att han planerat att bränna ned åklagarämbetet och berätta vilka andra som varit med vid planeringen, och vilka som dödat den amerikanske journalisten. När han vägrade svara hade de fortsatt tortera honom.

De tog honom till Ocotlán, där han hörde en person som talade i telefon säga: ”Jag kan inte ta emot dem så här, det finns ju inga som helst papper eller dokument, nej, jag kan inte ta emot dem så här – dessutom har de misshandlats svårt.”

Strax därefter fördes Cesar David och en medfånge till en annan bil, och man sa till dem att de skulle tas till fängelset i Miahuatlán. Nu var det andra poliser som åkte med dem, och de sa att om de bara satt där i lugn och ro så skulle de inte behöva slå dem.

När de kom fram till Miahuatlán lämnades Cesar David och den andre mannen, som gripits samtidigt, över till fängelsepersonalen. De tog av dem handklovarna och förde dem till en cell.

Cesar David var försvunnen i drygt 15 timmar och under den tiden var vi av naturliga skäl väldigt oroliga. På de fängelser och häkten som vi besökte vägrade de konsekvent att ge oss information om var han befann sig.

Vid elvatiden på förmiddagen den 25 november lyckades vi slutligen finna honom i fängelset i Miahuatlán i delstaten Oaxaca. Han var allvarligt skadad; öronen var såriga, han hade blåmärken över hela kroppen och fötterna hade brännmärken på de ställen som elkablarna kopplats till.

Vid tvåtiden på eftermiddagen den 26 november 2006 förde de ut honom ur fängelset i Miahuatlán och satte honom i en helikopter som tillhörde den federala polisen PFP. När vi frågade fängelsepersonalen vart de tog honom, svarade de att det hade kommit order uppifrån om att de som gripits den 24 och 25 november skulle flyttas därifrån, men att de inte visste vart.

Fångarna försågs med ögonbindlar och tvingades småspringa ut till de två PFP-helikoptrarna som väntade på dem, trots att många av fångarna var svårt medtagna och hade söndertrasade och nedblodade kläder på sig. Flera av dem hade svårt att överhuvudtaget gå. Ingen informerade oss om vart de skulle tas och vi tvingades på nytt att leva i ovisshet och oro.

På TV, i radio och i tidningarna sades det att alla fångar hade förts till högsäkerhetsfängelset La Palma, men våra efterforskningar visade att det var falska uppgifter; Cesar David och de andra fördes aldrig dit.

Det var inte förrän den 29 november som jag, tack vare pastor Uvi och människorättsorganisationen Limedh, fick reda på att Cesar David befann sig på en fängelseanstalt i Tepic i delstaten Nayarit, dit han tagits ”eftersom det rörde sig om synnerligen farliga brottslingar” (som det uttrycktes i medierna).

Cesar David satt fängslad i Tepic i Nayarit från den 27 november till den 20 december 2006, och under den tiden hölls han isolerad i en cell i vilken ljuset var påslagen dygnet runt.

Han fick inte lämna cellen och inte tala med någon överhuvudtaget. Det enda han hade tillåtelse att säga var ”ja, señor” eller ”nej, señor” medan vakterna skrek förolämpningar och kränkande tillmälen till honom och de andra fångarna.

Vi, Cesar Davids föräldrar, befann oss i Tepic, Nayarit från den 30 november till den 20 december 2006. Under hela tiden fick jag, hans mor, bara träffa honom en enda gång och då enbart under 15 minuter. Mötet ägde rum den 31 november och då talade vi med varandra via en mikrofon och ett par hörsnäckor, men den dåliga ljudkvaliteten gjorde att det var svårt att kommunicera.

När vakterna förde honom till båset knuffade de honom framför sig och skrek; de tvingade honom att småspringa hela tiden, allt medan han höll ned huvudet och sträckte upp armarna i luften; de behandlade honom som ett djur.

Den 1 december fick även Cesars pappa träffa honom under 30 minuter. Men när Cesars syskon sedan ville träffa honom fick de inte tillstånd.

Klockan sex på morgonen den 20 december 2006 kördes Cesar och 97 andra politiska fångar iväg i flera av fängelsets vita bussar. Inte heller denna flytt informerades vi anhöriga om i förväg.

Några andra anhöriga berättade nyheten för oss – när de hade åkt för att besöka sin son hade de fått beskedet att han körts till Oaxaca tidigt på morgonen, tillsammans med 97 andra fångar.

Under hela den dagen förekom uppgifter i medierna om att Cesar David fortfarande befann sig i Tepic, Nayarit, tillsammans med tre av de andra från Oaxaca. På nytt kastades vi in i oro och ovisshet. Senare fick vi höra att han förts till ett fängelse i Tlacolula i Oaxaca, där hade han setts av personer vi känner.

Vi reste därför snabbt till Tlacolula, men när vi kom fram fanns han inte längre kvar där och personalen vägrade uppge vart han hade flyttats. Den 21 december 2006 åkte vi till fängelset i Cuicatlán i Oaxaca och där hittade vi slutligen honom.

För närvarande befinner sig Cesar i fängelset i San Juan Bautista Cuicatlán i delstaten Oaxaca. Han sitter ensam i sin cell och han får inte ta emot några telefonsamtal.

Sedan han anlände dit har han bara fått ringa tre telefonsamtal, samtliga under veckan före den stora demonstrationen den 3 februari 2007. Men efter det tog de ifrån honom rätten att använda telefon. Myndigheterna fortsätter med andra ord att våldföra sig på hans mänskliga rättigheter, trots att dessa är garantier i vår konstitution.

De brott som Cesar David står åtalad för är: kidnappning, väpnat rån och misshandel – just de brott som han själv utsatts för, och som de nu alltså vill få honom att framstå som skyldig till.

Cesar David är fullständigt oskyldig. Han är en politisk aktivist, och därför också en politisk fånge, på samma sätt som de andra som fängslats för att ha deltagit i den sociala rörelsen APPO:s protester, denna rörelse som skapades till stöd för de strejkande lärarna i Oaxaca.

Natten till den 26 november 2006, efter att Cesar förts tillbaka till Oaxaca, brändes ett kontor ned som ägdes av den organisation som han tillhörde.

Den rättsliga processen går mycket långsamt. Cesars advokater möter hela tiden nya hinder, de konfronterar en mardrömsbyråkrati, tvingas vänta i dagar på trivialiteter, nekas tillgång till dokument som de behöver och får reda på saker i sista stund.

På det viset hindras rättvisan från att ha sin gång. Ibland ges de inte några datum alls för häktningsförhandlingar, ibland får de datum, men sedan ändras de i sista stund, eller så ändras platsen för förhandlingarna. Sammantaget: brotten mot Cesars mänskliga rättigheter fortsätter.

Dessutom har han och hans organisation utsatts för grovt förtal i olika massmedier. Syftet med det är att skrämma samhällsmedborgarna till att ta avstånd från APPO och dess medlemmar.

Februari 2007
Rosalba Benitez Diaz
Mamma till Cesar David Mateos Benitez


Vad tycker ni att man bör göra? Hur svarar man på ett sådant mejl?

Nära Stjärna

Stjärna nära
Vårregn
Kaffe och en
Apfelstrudel

Taffliga frågor
På tyska
Och en oväntad
Frånvaro av kor

Ständig nyhetstorka
I regnet
När inte Natascha
Fyller år

Stjärna nära
Hon lyser
Och allt det andra
Förlorar i betydelse