Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Category: Artiklar

Brottslighet sliter sönder Guatemala

GUATEMALA CITY. På gatorna härskar de fruktade ungdomsgängen. I samhällets topp dominerar knarkmaffian, som hänsynslöst mutar eller mördar höga politiker. DN har besökt Guatemala, ett land som hotar att slås sönder av brottslingar.

I Guatemala City märks det att det nyligen varit val. Valaffischerna sitter fortfarande tätt och det råder inte några tvivel om vilken den viktigaste valfrågan var: kampen mot den ökande brottsligheten.

Förra året begicks 5 885 mord, eller 17 mord per dag, i Guatemala. Många av dessa våldsdåd tros ha koppling till den organiserade brottsligheten, vars makt och inflytande växer snabbt i landet.

Den inflytelserika amerikanska tidskriften Foreign Policy inkluderade nyligen Guatemala på sin lista över stater som räknas som ”failed states”, länder där korruption och ineffektivitet gör att institutionerna i praktiken slutat fungera och i stället tjänar särintressen, inte sällan kriminella sådana.

Bakgrunden är den kraftigt ökade smugglingen av kokain, som de senaste åren gjort Guatemala till det kanske viktigaste transitlandet för den mexikanska och colombianska narkotikamaffian, på grund av dess geografiska läge (se sidoartikel).

Kokainet anländer i motorbåtar längs kusterna eller i små privatflygplan på hemliga landningsbanor i Peténprovinsen i norra delen av landet. Där lastas det om och forslas till Mexiko, och sedan vidare mot USA.

De mexikanska kartellerna och deras lokala underleverantörer kan agera i det närmaste ostört i Guatemala. Bara två procent av alla mordutredningar i landet leder till fällande domar, en siffra som är extremt låg även med latinamerikanska mått mätt. Samtidigt har maffian de senaste åren infiltrerat i stort sett hela statsapparaten.

Landets högste polischef för drogbekämpning greps förra året av amerikanska DEA för att ha deltagit i smuggling av flera ton kokain och den förre presidenten Adolfo Portillo befinner sig i landsflykt, anklagad för att ha förskingrat miljonbelopp.

Men mycket talar ändå för att den fulla vidden av maffians inflytande inte är känd.

En indikation kan vara det ökade politiska våldet. Ett femtiotal politiker och aktivister mördades under den nyss avslutade valkampanjen.

– Många av de politiska morden har med maffians maktambitioner att göra, framförallt på lokal nivå. Ligorna försöker helt enkelt säkra kontrollen i strategiska områden genom att mörda kandidater som inte stödjer dem, säger statsvetaren Fernando Valdez till DN.

Tjugo kongressledamöter och ett stort antal borgmästare i Guatemala tros ha kopplingar till narkotikamaffian.
Rättsväsendets ineffektivitet och den ökade brottsligheten har fått många guatemalaner att lägga sina röster på politiker som lovar hårda tag mot kriminella. Den politiker som bäst slagit mynt av detta missnöje är ex-generalen Otto Perez.

Hans Patriotparti har en knuten näve som symbol och utlovar ”mano dura” (”hårda tag”), ett budskap som nyligen förde den förre generalen vidare till andra omgången i presidentvalet, trots anklagelser från människorättsorganisationers om att han deltagit i massakrer under inbördeskriget på 1980-talet.

Det är framförallt”maras”, de ungdomsgäng som växt kraftigt i omfattning sedan 1990-talet, som general Perez och många andra politiker i regionen utmålar som den stora fienden. Att det gängrelaterade våldet i Guatemala bara står för drygt tio procent av det totala antalet mord verkar spela mindre roll.

Ungdomarna i dessa grupper försätter förvisso periodvis hela bostadsområden i skräck, vilket i kombination med de karaktäristiska tatueringarna gjort dem till själva sinnebilden av brottslingen i Centralamerika. Men deras kopplingar till narkotikamaffian är få, även om det inte finns några vattensäkra skott mellan dem.

De båda största gängen, Mara Salvatrucha och Barrio 18, har sitt ursprung i Los Angeles, där de skapades på slutet av 1980-talet av unga centralamerikanska män som ville försvara sig mot andra slagskämpar i de fattiga förorterna. Sedan dess har gängen spridit sig till El Salvador, Honduras och Guatemala, inte minst genom massutvisningar från USA.

I dag beräknas 69 000 ungdomar tillhöra maras i Centralamerika, varav cirka 14 000 bara i Guatemala.

Två av dem är Dani och Bayron.

– Man får status av att vara med i ”18”. Restaurangägarna bjuder en på öl och kaffe, man känner sig lite som en kung, säger Dani och garvar.

DN möter honom på en av få organisationer som arbetar med att ge stöd åt före detta gängmedlemmar. Det enkla kontoret ligger i zona 3 i Guatemala City, bara några korsningar från några kvarter där det råder ”fullt krig”, enligt en taxichaufför.

– Ja, där borta ligger knarkmaffians kvarter. Men vi har inte så mycket med dem att göra, säger Bayron, som också satt sig ned vid bordet.

Med sina 20 år är han redan en veteran i gängsammanhang. När han var tolv år gick han med i Barrio 18 sedan dess har han levt på gatan, när han inte sovit över hos sin mormor någon natt då och då.

Som så många andra av de gängmedlemmar jag talar med kommer Bayron ur ett trasigt hem, som han lämnade som mycket ung. I stället blev gänget hans familj.

– Vi sysslade mest med beskyddarverksamhet, tog ut avgifter av affärsinnehavare och busschaufförer och så. De som inte betalade, dödade vi, säger han med självklarheten hos någon som våldet har blivit en närmast självklar del av livet för.

Det var först för två år sedan, när ett rivaliserande gäng hade mördat Bayrons hela bekantskapskrets, som han bestämde sig för att lämna gänglivet.

På organisationen Aprede får han hjälp att lära sig grundläggande färdigheter för att kunna ta ett vanligt jobb. Men hans gamla liv gör sig ständigt påmint.

– Det andra gänget har lyst mig, de har utfärdat ”grönt ljus”. Det innebär att det är fritt fram att döda mig om de ser mig, säger Bayron sammanbitet.

Polisen gör inte mycket åt saken. Dani och Bayron säger leende att ”ger man snutarna en fin mobiltelefon håller de sig lugna”, och samma sak gäller för många domare.

Det är denna närmast anarkistiska situation som gör att hårdföra politiker som ex-generalen Perez har medvind. Han vill införa undantagstillstånd i de värst utsatta stadsdelarna, vilket troligen skulle innebära sociala utrensningar av misstänkta gängmedlemmar.

Men liknande åtgärder i grannländerna El Salvador och Honduras har de senaste åren gett snarast motverkad effekt, antalet mord har i stället ökat med runt 40 procent.

– De här killarna lever av och genom våldet. Att attackera dem svetsar samman gruppen ytterligare och ger gängstrukturen mening, inte minst om de hamnar i fängelse, säger Emilio Gavaud, chef på organisationen Aprede och en av Guatemalas ledande experter på maras.

Det går inte några vattentäta skott mellan narkotikamaffian och ungdomsgängen, men nästan alla studier tyder på att maras har en högst marginell roll i narkotikasmugglingen.

Samma studier visar också att det finns ett tydligt samband mellan den omfattande fattigdomen i Honduras, Guatemala och El Salvador, och att många unga män och pojkar dras till gängen.

Erik Gustafsson

DN 2007-09-21

Vänstergerilla sprängde gasledningar

Vänstergerillan Folkets revolutionära armé (EPR) tog på onsdagen på sig ansvaret för de attentat som förstörde flera stora gasledningar i Mexiko tidigare i veckan.

Gerillans bomber orsakade bränder i gasledningar i delstaterna Veracruz och Tlaxcala, och ledde till allvarliga störningar i det statliga olje- och gasföretaget Pemex leveranser.

Ett stort antal industrier, bland andra Volkswagen och General Motors fabriker, fick tillfälligt lägga ned produktionen till följd av elbristen. Uppemot 10.000 anställda blev tillfälligt sysslolösa och den totala kostnaden för attentaten beräknas hamna på motsvarande 1,5 miljarder kronor.

Mexikos president Felipe Calderon befann sig på statsbesök i Indien när attentaten inträffade. Där fördömde Calderón attentaten, som han betecknade som ”oacceptabla i en demokrati”.

Gerillan kräver ett frigivande av två av dess medlemmar, som de hävdar har försvunnit spårlöst efter ett gripande i delstaten Oaxaca i maj.

Erik Gustafsson

DN 2007-09-13

Möte med ”maras” i zona 3

I dag var det inte så blekt plötsligt. Pratade med före detta gängmedlemmar från fruktade ”Mara 18” på en organisation som försöker ge dessa värstingarnas värstingar en chans att komma tillbaka i samhället (inte lätt när alla politiker ropar ”mano dura!!!” hela tiden).

Tuffa grabbar. Tatueringar. Skrämmande, ja, faktiskt fruktansvärda historier.

Får förhoppningsvis återkomma med lite detaljer i en artikel.

Annars allt väl. Imorgon drar vi till sjön.

Bland bleka guatemalaner

Det är lite märkligt att jag inte har spenderat någon tid i zona 10, eller Zona viva som den kallas, vid mina tidigare besök i Guatemala City. Här kan man ju faktiskt promenera utan att behöva vara livrädd för att bli rånad.

I gengäld finner man sig inburad i ett ladino- och utlänningsreservat med ambassader i varje gathörn. Och som Stjärnan mycket riktigt säger, ”de enda som har samma hudfärg som jag här är de som jobbar i köket på restaurangerna”.

Det har varit ett par intensiva veckor sen jag började som korre för DN. Det korta stoppet i Nicaragua tidigare i veckan var en höjdpunkt och resulterade i den här artikeln.

Och, tja, bistånd eller inte bistånd, är det frågan? Kanske snarare vilken sorts bistånd, skulle jag säga. Men det får jag kanske tillfälle att återkomma till i nån senare artikel.

Här i Guate har det varit val och så är ”Lula” på väg till Sverige, etc etc.

Det är ett jäkla bollande. Man ska hålla reda på vad som händer överallt på den här stora kontinenten, veta vad olika avdelningar vill ha och när och hur, och samtidigt ska man sköta all adminstration själv, och, ja, så ska man ju skriva också.

Men det är nog världens bästa jobb.

Slutligen: stort tack till er som skickat tips och råd till mig via mejlen. Har inte hunnit svara än, men ska göra det så fort jag får tid. Tipsa mer. Och skriv gärna kommentarer här på bloggen.

Andra valomgång väntar i Guatemala

GUATEMALA CITY. Som väntat blev det socialdemokraten Álvaro Colom och exgeneralen Otto Pérez som blev de stora segrarna i söndagens presidentval i Guatemala. Colóm fick flest röster, men i den andra valomgång som nu väntar är det den hårdföre generalen som ligger bäst till.

Den kandidat som fick flest röster på söndagen var Álvaro Colom, vars parti UNE kallar sig socialdemokratiskt. Men med bara 28 procent av väljarstödet kan han inte känna sig säker på att segra i den andra omgången.

Tvärtom är det Otto Perez, en före detta general som lovar hårda tag mot brottsligheten i det lilla centralamerikanska landet, som ser ut att ha vind i seglen.

Han fick visserligen bara 24 procent av väljarsympatierna i söndagens val, men i en andra omgång räknar han med att många av dem som stöder det regerande högerpartiet GANA lägger sin röst på honom.

Pérez supportrar firade under natten valframgången med de för Guatemala så typiska fyrverkeripjäserna, vilka för en utländsk besökare snarare förefaller vara konstgjorda bomber.

GANA:s kandidat Alejandro Giammattei kom trea i valet, med 17 procent av rösterna, medan mayaindianen och fredspristagaren Rigoberta Menchu fick nöja sig med en sjätteplats, hopplöst efter de båda segrande kandidaterna.

Menchu säger dock att hon och hennes parti Encuentro por Guatemala ser det här som uppvärmning inför nästa presidentval.

Den stora valfrågan har varit hur man ska komma till rätta med brottsligheten i landet.

Förra året mördades drygt 5.800 människor i Guatemala och även valrörelsen har präglats av våldet.

Ett femtiotal kandidater, aktivister eller familjemedlemmar till dem har mördats under upptakten till valet.

Erik Gustafsson

DN 2007-09-11

Indraget bistånd oroar fattiga bönder

MANAGUA. På 1980-talet engagerade sig tusentals svenskar för Nicaragua. Nu är det ett av de länder som stryks från den svenska bistånds­listan. Beslutet väcker kritik i Nicaragua, men det finns också de som tycker att det är på tiden att biståndet minskas.

I DEN LILLA BYN La Patriota står Is-
mael Urbina och ser nöjt på mjölk-
kooperativets nya kyltank. Han är
mjölkbonde och sitter i ledningen
för kooperativet, som genom ett
svenskfi nansierat jordbrukspro-
gram har fått ett fördelaktigt lån
för att köpa in tanken.

– Vi brukade vara beroende av
vad de stora uppköparna betalade
för dagen. Nu kan vi lagra mjölken
några dagar och sälja den när det
passar oss. På så vis får vi dubbelt
så mycket betalt, säger Ismael Ur-
bina.

De ökade inkomsterna har fått
konkreta följder. En annan mjölk-
bonde visar stolt upp det hus han
byggt med hjälp av extrapengarna.
Under 1980-talets inbördeskrig
var provinsen Matagalpa, där byn
La Patriota ligger, ett slagfält i kam-
pen mellan den socialistiska san-
dinistregimen och gerillarörelsen
Contras, som stöddes av amerikans-
ka CIA. På den tiden var Ismael Ur-
bina medlem av Contras. Men det
är snart 20 år sedan, och numera
har han försonats med vänner och
släktingar som befann sig på andra
sidan i konfl ikten. Hans koopera-
tiv har fl era gamla sandinister som
medlemmar.

– Politikerna har aldrig hjälpt
oss, oavsett sida. Svenskarna har
man däremot kunnat lita på. Så det
är klart att vi blir lite oroliga när vi
hör att de ska ge sig av, säger han.

DET SVENSKA biståndet till Nicara-
gua inleddes 1979, direkt efter det
att sandinistgerillan lyckats störta
diktatorn Anastasio Somoza. Det
var Hans Blix, utrikesminister i
den då sittande borgerliga reger-
ingen, som tog beslutet att skicka
katastrofbistånd.

När en socialdemokratisk rege-
ring 1982 utsåg landet till ett av
Sidas programländer var dock den
borgerliga kritiken hård. Beslutet
sågs som en eftergift till den folk-
rörelse som växt fram till stöd för
den nicaraguanska revolutionen.

Tiotusentals svenskar deltog i
denna folkrörelse under 1980-ta-
let. De åkte på studieresor, arbe-
tade som volontärer, lyssnade till
Mikael Wiehe och deltog i insam-
lingar. Olof Palme blev förste väs-
terländske regeringschef att besö-
ka sandinisternas regering 1984.

När det socialistiska experimen-
tet havererade 1990, efter fl era års
inbördeskrig och ett amerikanskt
handelsembargo, tvingades det
svenska biståndet byta inriktning.
Medan Internationella valutafon-
den (IMF) och Världsbanken kräv-
de att den stora offentliga sektorn
skulle privatiseras, satte Sverige
demokrati och mänskliga rättig-
heter i fokus.

ETT EXEMPEL är det mångåriga svens-
ka stödet till Nicaraguas poliskår,
som skiljer sig markant från övriga
Centralamerikas. Helt enkelt för att
folk har förtroende för polisen.

– I domstolsväsendet finns stora
problem med korruption. Men po-
lisen fungerar relativt väl och kan
bidra till att förändra rättsväsen-
det, säger Susanna Janson Landin
på Sveriges ambassad.

Det svenska biståndet till Nica-
ragua har de senaste åren legat på
runt 300 miljoner kronor per år, vil-
ket är en ansenlig del av ett fattigt
lands statsbudget. När beskedet
om det indragna svenska bistån-
det kom skapade det därför stora
rubriker i Nicaraguas tidningar.

DET SPEKULERADES om huruvida
det indragna stödet berodde på
missnöje med att sandinisternas
ledare Daniel Ortega återvänt till
makten efter segern i förra årets
presidentval.

– Det argumentet har i alla fall inte
nämnts av den svenska regeringen
i våra samtal, säger Eva Zetterberg,
Sveriges ambassadör i Managua.
Bland de svenska enskilda orga-
nisationer som verkar i Nicaragua
görs en krassare analys.

– På Olof Palmes tid handlade
biståndet mer om solidaritet, so-
cial rättvisa och demokrati. I dag
förefaller det ekonomiska egen-
intresset ha tagit över, säger Moisés
Moraga, Diakonias representant i
Nicaragua.

Efter 28 år av svenskt bistånd är
Nicaragua fortfarande Latinameri-
kas näst fattigaste land. Det finns
därför de som menar att ett mins-
kat bistånd i själva verket kan vara
bra för landet.

– Nicaragua behöver inte mer
bistånd. Det landet behöver är en
skattereform, säger den nicaragu-
anske ekonomen Adolfo Acevedo.

– I dag tar Nicaragua emot fem
gånger så mycket bistånd som de
fattigaste länderna i Afrika. Sam-
tidigt är den välbärgade delen av
befolkningen i praktiken skatte-
befriad, säger Adolfo Acevedo.
Liksom många andra intygar han
att Sverige gjort viktiga insatser för
demokratibyggande, jordbruks-
utveckling och hälsovård, men att
det nu är dags för Nicaragua att
klara sig mer på egen hand.

I praktiken verkar det dock som
om det uteblivna svenska biståndet
kommer att ersättas av den venezo-
lanske presidenten Hugo Chávez ol-
jepengar. Nicaraguas vicepresident
Jaime Morales sade häromveckan att
det indragna svenska stödet kompen-
seras av bland andra Venezuela.

PÅ LANDSBYGDEN i provinsen Ma-
tagalpa granskar Yolanda Torres
sina växande lökar. Hon tillhör de
fattigaste i landet, men har genom
ett svensk fi nansierat program fått
hjälp att så frukt och grönsaker på
gården bakom sitt lilla trähus.

– Jag hoppas att vi kan få lite
grönsaker över, så att vi kan säl-
ja dem på marknaden och få lite
pengar också, säger hon.

Nu ska projektet fasas ut. Men
landets nya regering har nyligen
sjösatt ett program som kallas ”noll
hunger” och meningen är att det
svenska projektet i Matagalpa ska
bli en del av det. Det återstår att
se om det övriga svenska biståndet
kan avslutas lika smidigt.

Erik Gustafsson

DN 2007-09-10