Category: Artiklar

CARACAS. Inför folkomröstningen i dag, söndag, om Hugo Chávez nya ”socialistiska” grundlag är Venezuela polariserat i två läger. Kupprykten florerar och Chávez hotar att dra in oljeleveranserna till USA om våldsamma protester utbryter efter valet.

Ett rött hav av människor jublar när president Hugo Chávez, för dagen iklädd röd skjorta med ett vitt ”Si!” (ja) på bröstet, kliver upp på scenen.

– Jag är ett med folket. Och jag regerar gärna Venezuela till 2050! ropar han till de över 100.000 extatiska i publiken.

Det är en uppvisning i den retoriska talang som tillsammans med Venezuelas enorma oljetillgångar har gjort Hugo Chávez till den latinamerikanska vänsterns fixstjärna.

Han berättar anekdoter från sitt liv som ung officer, citerar Jesus och Fidel Castro i samma andetag, utbrister i sång och utnämner sig själv till nationalhjälten Simon Bolívars arvtagare.

Men han säger inte mycket om den nya grundlagen. Saken förenklas till att en jaröst är en röst på Chávez, medan en nejröst är en röst mot Chávez.

Hoten från utlandet talar han desto mer om:

– Vi vet att USA planerar att iscensätta protester på gatorna om vi vinner. Men jag varnar dem: om det utbryter våldsamheter kommer inte en droppe olja att skickas till USA! Jag är en soldat – och jag tvekar inte att ta till vapen!

I folkhavet står Carina Rivas och lyssnar. Hon arbetar som lokalvårdare och säger att hon är här för att stödja sin president.

– Mitt hus har jag kunnat bygga tack vare honom, och mitt arbete i kooperativet är också hans förtjänst, säger hon.

Hon vet inte mycket om den nya grundlagen.

– Men jag litar på min president, säger hon.

Det är det inte alla som gör. Sedan Chávez blev omvald med bred marginal i december förra året har hans retorik blivit alltmer renlärigt socialistisk.

Hyllningarna till Fidel Castro och de allt frekventerare besöken på Kuba har fått en del av Chávez sympatisörer i de fattiga förorterna att känna sig osäkra på vart presidenten är på väg.

Opinionsmätningarna spretar, men det står klart att presidenten har svårt att mobilisera sina kärnväljare. Regeringens uppgifter om att en beslagtagen CIA-rapport drar upp riktlinjer för hur landet ska destabiliseras kan därför till viss del ses som ett sätt att mobilisera dessa osäkra väljare.

Samtidigt gör inte högeroppositionen mycket för att lugna de heta känslorna. De anklagar Chávez för att genomföra en ”statskupp”, eftersom ändringarna i författningen är så stora att de borde ha föranlett en särskild grundlagsförsamling.

Och med kuppförsöket 2002 i färskt minne tar inte Chávez några risker.

– Vi kommer att försvara revolutionen på gator och torg. Härmed försätter jag militären i högsta beredskap, ropar han till publiken.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-02

I förrgår landade vi i den ”nya” socialismens högborg, Venezeulas huvudstad Caracas. Det är en bullrig, skränig och estetiskt oinspirerande plats att befinna sig på – men det är varmt och soligt, vilket jag misstänker ger stan ett närmast lyriskt skimmer för svenska novembertrötta ögon.

Det är också en spännande plats för den som är intresserad av politik. Hugo Chavez är som bekant motorn i det politiska projekt som går under titeln ”2000-talets socialism”. Nu på söndag är det folkomröstning, vilket jag skrivit om i DN, läs artiklarna här och här.

Det är ändå en lättnad att komma hit efter en dryg vecka i den på ytan betydligt lugnare och vackrare staden Havanna.

Det blev en tuff vecka på Kuba. Först stal en flink ficktjuv min plånbok med visakort i. Dagen efter rycktes min väska (med kamera i) när jag satt och interjuade en journalist på ett kafé. Och ett par dagar senare blev Stjärnan gripen av polis för att hon inte hade pass med sig på stan. Hon hölls i förvar under två timmar på polisstationen – i ett tomt förhörsrum – innan hon till slut släpptes.

Allt detta skedde samtidigt som jag intervjuade företrädare för oppositionen.

Naturligtvis kan det vara en rad olyckliga tillfälligheter.

Men i vilket fall är det skönt att vara i Caracas. Här finns inte den censur och förföljelse av oliktänkande som tyvärr är regel snarare än undantag på Kuba.

Slutligen: ni som missade webbtv-inslaget om glaciärerna som smälter i Anderna kan se det här.

CARACAS. Sex timmars arbetsdag, rätt till fri sjukvård och ekonomiskt stöd till de fattiga. Men också möjlighet för presidenten att införa undantagslagar och slopad gräns för hur länge han kan sitta kvar. Det är bara några av de ändringar i Venezuelas författning som Hugo Chávez vill få godkända av landets befolkning nu på söndag.

Längs de breda avenyerna i huvudstaden Caracas är väggarna täckta av den statliga propagandan för ja-sidan i folkomröstningen på söndag. På många håll är dock uppmaningarna till att rösta ”SI!” (ja!) till den nya författningen överkryssade med graffiti, vars sprejfärg manar till: ”Vota no!” (rösta nej).

– Jag röstade ja till den författning som Chávez föreslog 1999. Men den här gången kommer jag att rösta nej, för han verkar vilja samla all makt i sina händer. Många av dem jag känner tänker likadant, säger taxichauffören Oswaldo Sifontes.

Ändringarna i författningen är många och djupgående. Venezuela blir en ”socialistisk stat”, centralbankens självständighet avskaffas och en ny sorts lokala maktinstanser ska ge centralmakten större kontroll över vad som händer i provinserna. Totalt 69 av den nuvarande författningens 350 artiklar ändras om venezuelanerna röstar ja på söndag.

Med bara ett par dagar kvar till folkomröstningen leder nej-kampanjen i vissa opinionsundersökningar, medan andra mätningar ger segern till Chávezlägret. Oppositionen i landet är som vanligt splittrad, men det de har gemensamt är att de anklagar Chávez för att vilja bli envåldshärskare.

På torsdagen marscherade tiotusentals människor genom Caracas för att protestera mot de föreslagna ändringarna i författningen.

Många av dem tillhörde den stora proteströrelse som växt fram på landets universitet. Dessa studentprotester har de senaste veckorna krävt flera människoliv i sammandrabbningar med beväpnade Chávezsupportrar och polis.

Men Hugo Chávez främsta huvudvärk är inte oppositionens protester. Det som oroar honom är att han inte fullt ut lyckats övertyga sin traditionella väljarbas: de fattiga i städernas utkanter och på landsbygden.

Presidentens allt mer renlärigt socialistiska retorik, hans återkommande besök vid Fidel Castros sjukbädd och de storstilade, om än diffusa, planerna på en framtida ”federation” med Kuba har fått många av dem att känna sig osäkra på vart Chávez egentligen är på väg.

Förra året gav drygt 60 procent av väljarna honom förnyat förtroende i presidentvalet. Men nu förefaller det vara färre som stöder den nya författningen.

Chávez försök att mobilisera sina kärnväljare störs av de problem han möts av på den internationella arenan. Den omtalade ordväxlingen med Spaniens kung Juan Carlos på det spansk-latinamerikanska toppmötet i Chile häromveckan, då en uppretad kung skrek ”varför håller du inte käften?”, har lett till kyliga relationer med Spaniens premiärminister Zapatero.

Och Chávez försök att medla i konflikten i Colombia fick ett plötsligt slut tidigare i veckan, då president Uribe meddelade att medlarhjälpen inte längre var välkommen sedan det avslöjats att Chávez fört samtal med Colombias högsta militärledning utan Uribes tillstånd.

Chávez svar: Venezuela kommer att avbryta alla diplomatiska och kommersiella relationer med Colombia så länge Uribe sitter vid makten. Samtidigt dras trupper ihop vid gränsen till grannlandet.

Den sortens försök att ena venezuelanerna mot en yttre fiende kan måhända fungera när det handlar om USA. Men det är tveksamt om det gynnar presidenten att utmåla Colombia, ett grannland och en av Venezuelas viktigaste handelspartner, som fiende.

Erik de la Reguera

DN 2007-11-30

PASTORURIGLACIÄREN. Den globala uppvärmningen märks mycket tydligt i bergskedjan Anderna i Sydamerika. I Peru smälter glaciärerna undan i snabb takt och vattenbrist hotar miljoner människor i huvudstaden Lima.

Snön gnistrar i det skarpa solskenet på Pastoruriglaciären i norra Peru. Här på drygt 5 000 meters höjd är luften tunn och varje steg är en utmaning. Men vyerna är slående, de vita bergstopparna tronar ståtligt mot en klarblå himmel och man kan se milsvida omkring.

Is- och snötäcket som knarrar under mina kängor har legat här i tusentals år. Men nu är det hotat.

– Jo, vi har märkt att glaciären smälter. För bara några år sedan låg snön flera hundra meter längre ned, säger Felipe Ramirez när jag möter honom och hans häst en bit nedanför snögränsen.

Han är småbonde och har nio barn och ett trettiotal barnbarn. Nu är han orolig för deras framtid.

– När snön är borta kommer det att bli torka. Korna och fåren behöver färskt bete och vatten, och under torrperioden har vi kunnat lita på smältvattnet. Men vad ska det bli av oss när det inte längre kommer något vatten från bergen? frågar Felipe Ramirez.

På bara 25 år har Pastoruriglaciären förlorat 40 procent av sin ismassa.

Pastoruri delar sitt öde med nästan alla andra glaciärer i Anderna. Snö- och istäcket i Peru har minskat med en fjärdedel sedan detaljerade mätningar inleddes på 1970-talet. Och takten i smältandet ökar.

Enligt den amerikanske geologen Lonnie Thompson har smälttakten ökat tiofalt sedan mätningarna inleddes.

Förändringarna är kopplade till mängden växthusgaser i atmosfären och de senaste decenniernas globala temperaturhöjning. Att just glaciärerna drabbas så hårt beror på att temperaturen ökar snabbare i den övre delen av atmosfären än nere vid havsnivån.

Klimatforskaren Tim Barnett, vid California-universitetet, varnar för konsekvenserna.

– Två miljarder människor är helt eller delvis beroende av glaciärernas smältvatten. På sikt riskerar flödet i floder som Ganges och Yangtze att sina, och i Peru är situationen särskilt alarmerande. Där är man på väg mot en katastrof inom 10-20 år, säger Tim Barnett.

Perus huvudstad Lima ligger på en ökenremsa som sträcker sig längs landets Stillahavskust. Bara 2 procent av landets vattenresurser finns i denna sten- och sandöken. Men ändå bor en majoritet av landets befolkning i eller i närheten av Lima.

Redan i dag saknar två miljoner av Limas åtta miljoner invånare rinnande vatten i sina hem. Många av dem är före detta jordbrukare som hoppas på ett lite drägligare liv i storstaden. Andra är fattiga arbetare som inte har någon annanstans att ta vägen.

Trots att marken är snustorr och att det nästan aldrig faller något regn, skjuter nya skjul upp dagligen i utkanterna av staden.

I ett av dem bor Kelly Palacios.

– Det är klart att det är frustrerande att inte ha tillgång till vatten när man vill, säger hon när jag möter henne utanför det enkla hus i Limas utkanter där hon lever tillsammans med sin man och deras treåriga son.

På de dammiga brunbrända sluttningarna i deras förort, Carabayllo, har invånarna bara tillgång till rinnande vatten varannan dag, och då bara under två tre timmar på eftermiddagen. Kellys hus ligger långt upp på en av sluttningarna och i dag är det vattendag.

Hon går ned till kranen, ett hundratal meter ned i backen, och skruvar på handtaget. Bara några enstaka droppar kommer.

– Det verkar som om det inte blir något vatten i dag heller, säger hon irriterat och går tillbaka upp till sitt hus.

Hennes granne Herminia Huacca tar emot beskedet med besvikelse.

– Det är inte lätt. Barnen förstår inte, de leker i leran, i dammet. De förstår inte att vi inte har tillräckligt med vatten att bada dem i, säger hon.

För att få vattnet att räcka till blir hon och Kelly nu tvungna att gå ned till stora vägen, där de inte har något annat val än att köpa vatten till överpriser av de lyckligt lottade som bor där.

– Mina knän är gröna efter alla gånger jag ramlat med dunkarna på väg uppför backen, säger Herminia Huacca.

Perus president Alan Garcia har lovat att alla Limabor ska få kranvatten i sina hus. Det är ett löfte som Ramolo Carhuaz inte ger mycket för. Han är ingenjör på Limas vattenverk och reser varje vecka till Anderna för att kontrollera stadens vattenreserver.

– Ser du den här Cocacola-flaskan? Även om jag skulle dela den med dig och alla andra som sitter här inne så skulle inte innehållet i flaskan öka, eller hur? Problemet är att vattenresurserna inte räcker till, säger Ramolo Carhuaz.

På ett A5-papper skissar han sedan upp stadens vattenförsörjning: tre floder står för huvuddelen och de tar en stor del av sitt vatten från glaciärer i bergen öster om Lima.

– Under de femton år som jag har arbetat med det här har jag sett hur snön krupit allt längre upp på bergstopparna. Jag tror inte att det kommer att finnas några glaciärer kvar i de bergen om fem till tio år, säger han.

– I dag fungerar glaciärerna som stora vattenreserver. Om de försvinner så skulle vi kunna stå helt utan vatten i Lima om en torka höll i sig ett par år, säger Ramolo Carhuaz.

Just nu finns det paradoxalt nog relativt gott om vatten i Limas reserver. Det beror på att smältvattnet från glaciärerna ger floderna ett extra tillskott.

– Men det kommer att bli en snabb förändring när vattnet från glaciärerna väl sinar. På bara några år kommer det att gå från överskott till kris, säger klimatforskaren Tim Barnett.

Processen är svår att vända, även om vi i dag skulle upphöra med alla utsläpp av växthusgaser.

Marco Zapata på den statliga naturresursmyndigheten Inrena tvekar inte:

– Förändringarna accelererar. Vi måste sätta stopp, innan det är för sent.

Erik de la Reguera

DN 2007-11-26

…oavsett om det rör sig om att få upp en webbsida, komma överens om förutsättningarna för en intervju (”nej, jag betalar inte”), hitta ett tvätteri eller äta lunch.

Men den här stan har sin charm, även om den också lämnar en besk bismak efter alla berättelser om fattigdom, frustration och brist på yttrandefrihet.

”Den gratis sjuvården och utbildningen vill de flesta av oss ha kvar. Men vi behöver också mer av småföretagande i ekonomin”, säger taxichauffören Fernando.

Det är en åsikt som är vanlig på Kuba.

Samtidigt hoppas många på den federation med Venezuela som Chavez talade om vid sitt besök på Kuba häromsistens.

”Ja, det skulle vara bra för oss. Men den som lever får se…” säger Fernando skeptiskt.

LIMA. Brasiliens stjärnor fick nöja sig med en poäng mot ett hårt kämpande Peru i det sydamerikanska VM-kvalet på söndagen. Samtidigt spelade Uruguay och Chile 2-2 i ett tempofyllt möte i Montevideo.

I Peru hade kvalmatchen mot Brasilien varit det hetaste samtalsämnet i flera veckor: inte minst Ronaldinhos fotskada och dennes eventuella ersättare stöttes och blöttes i medierna.

Men på söndagen stod till slut den fruktade mittfältsdirigenten där vid mittlinjen på Monumental-stadion i Lima, tillsammans med de båda andra i den brasilianska ”gyllene triangeln”, Robinho och Kaka.

De peruanska spelarna verkade dock inte påverkas av det. Ledda av den frenetiskt arbetande PSV Eindhofen-mittfältaren Jefferson Farfán satte de högsta press på de brasilianska stjärnorna från första början.
Ronaldinho fick inte mycket utrymme till att slå sina precisa passningar, och i stället var det Peru som var nära att ta ledningen när vänsterbacken Vargas efter drygt tio minuter sköt ett pressat skott som smet utanför vänsterstolpen.

Brasilien fortsatte som vanligt att rulla boll och vänta in sina lägen. Och efter en dryg halvtimme snappade Vagner Love upp en lös boll och bröt sig in straffområdet, där han så när lyckades placera in den vid bortre stolpen.

Och i 39:e minuten dök Kaka upp i sin favoritposition, mellan motståndarnas mittfält och försvar några meter utanför straffområdet. Omarkerad tog han emot bollen, vände snabbt upp och slog till med sträckt vrist. Det vobblande skottet ställde Perus annars utmärkte målvakt Butrón och Brasilien kunde gå till pausvila i 1-0-ledning.

I andra halvlek fortsatte Peru sätta press på bollhållaren och Brasilien backade hem allt mer. Långsamt lyckades Peru nöta ned den brasilianska försvarsmuren. I 70:e minuten fick de en vänsterhörna som studsade ut till den ständigt aktive vänsterbacken Vargas. Han slog till på halvvolley, bollen ändrade riktning på Lucio och 1-1 var ett faktum.
De sista tjugo minuterna böljade fram och tillbaka och båda lagen hade flera halvchanser. På övertid var det bara millimeter som räddade Peru när en brasiliansk nick i ribban fick Monumental-stadion att hålla andan.

Uruguay och Chile spelade samtidigt en underhållande 2-2-match i Montevideo, där hemmalaget tog ledningen genom Suárez. Chile vände dock underläget till en 2-1-ledning tack vare Salas och för en stund såg det ut som om laget skulle besegra Uruguay för första gången någonsin i Montevideo. Tio minuter från full tid fastställde dock ”El loco” (Galningen) Abreu slutresultatet 2-2.

Erik Gustafsson

DN 2007-11-19