Category: Artiklar

BUENOS AIRES. Perus regering utlyste undantagstillstånd i fyra provinser på måndagen sedan tusentals urinvånare blockerat vägar och ockuperat gas- och oljeanläggningar. Indianerna protesterar mot en rad nya lagar, som tillsammans kallas för ”djungelns lag” eftersom de öppnar Amazonasregionen för utländska investerare.

Omkring 3 000 krigsmålade indianer tog i lördags kontroll över en viktig motorvägsbro i djungelområdena i nordöstra Peru, som de nu blockerar. Samtidigt rapporterar tidningen La Republica att det statliga oljebolagets anläggningar i staden Imaza formligen belägrats av tusentals indianer beväpnade med pilbågar. Där uppges ett tjugotal poliser ha tillfångatagits.

Även i staden Cuzco och på flera håll i Amazonasområdet i östra Peru har gas- och oljeanläggningar drabbats av den senaste veckans protester, som intensifierades i helgen.

Regeringen utlyste därför undantagstillstånd i fyra provinser på måndagen, och enligt landets försvarsminister har militären beordrats att köra bort aktivisterna.

Beskedet kom sedan förhandlingar med proteströrelsens ledare havererat kvällen före.

– De insisterar på att marken är deras och begriper inte att naturtillgångarna tillhör alla peruaner, sade miljöminister Antonio Brack irriterat.

Men ledarna för Aidesep – en paraplyorganisation för en rad olika ursprungsfolk – sade sig önska fortsatta förhandlingar.

– Våra protester fortsätter. Men vi våldför oss inte på några mänskliga rättigheter. Det gör däremot regeringen, och värre lär det bli nu efter dessa hot, sade Alberto Pizango, ordförande i Aidesep.

Sedan president Alan Garcia tidigare i år drev igenom en rad dekret som gör det lättare för privata investerare att köpa upp mark i Amazonas har indianerna blåst till strid. De omkring 65 ursprungsfolken menar att ökad skogsnäring och gas- och oljeutvinning är ett direkt hot mot deras existens, eftersom många inte har papper på sin ägorätt.

Lagsamlingen kallas för ”djungelns lag” av indianerna, som också gärna påpekar att konflikten är en direkt följd av det frihandelsavtal med USA som skrevs under förra året.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 19 augusti 2008.

Jag ser solen gå ned över hustaken, tar en sipp på min imperialistiska kola och lutar mig tillbaka i soffan.

Tänk. Vi är tillbaka. Till slut.

I Buenos Aires.

Stan tar emot med klarblå skyar och en frisk, kylig vårluft som fyller mig med vandringslust och upptäckarglädje.

Det känns bra.

Det första som möter ögat när jag kommer ut från flygplatsen är muren. På andra sidan av den skymtar Kalifornien i USA. Men här är vi fortfarande i högsta grad i Mexiko. Närmare bestämt i Tijuana.

Under bilfärden in till centrum färdas vi längs med den hårt bevakade betongkonstruktionen, som påminner starkt om den gamla Berlinmuren.

Också här skiljer muren rika från fattiga, också här skär den rakt genom familjer: många av dem jag träffar har sina syskon bara några kilometer bort, men har inte kunnat träffa dem på decennier. I stället för öst-väst, som det var i Berlin, är motsatsförhållandet här vid gränsen i Tijuana nord-syd.

Det är svårt att inte notera de hundratals träkors som sitter uppspikade längs med taggtråden. Vart och ett av dem symboliserar en människa som dött när han eller hon försökt ta sig över på andra sidan.

Trots det fortsätter utvandrare från hela Latinamerika att anlända hit i hopp om att kunna ”cruzar la linea” (korsa linjen), som det lokala uttrycket lyder. Och det är på intet sätt omöjligt.

För dem med snål budget (omkring 10 000 kronor) väntar nattliga vandringar över snustorra kullar, där vatten är en bristvara och gränspolisen inte sällan skjuter skarpt.
De som har råd med lite mer (20 000 – 30 000 kronor) kan med rätt kontakter skaffa sig ett falskt pass, anlita en chaufför med visum och kanske till och med muta en amerikansk gränsvakt.

Många kommer aldrig längre än till Tijuana. På ett halvsekel har stan växt från att ha 30.000 invånare till att bli en miljonstad. Men ryktet som den organiserade brottslighetens högborg lever kvar – och inte utan skäl.

Här härskar fortfarande maffian, trots att den federala regeringen gör vad den kan för att med militära insatsstyrkor och andra drastiska åtgärder ta kontroll över situationen.

Det hotar nu att utrota stans berömda zebror. Men det är en annan historia, som ni kan läsa här.

TIJUANA. Från att för 50 år sedan ha varit en håla med omkring 30. 000 invånare, har Tijuana i dag växt till en miljonstad med intensiv kommers. Den mexikanska gränsstadens rykte som präglad av ljusskygga verksamheter är dock svårt att sudda ut, inte minst sedan det maffiarelaterade våldet skjutit i höjden.

Det hotar nu att utrota en unik djurart: Tijuanas zebror.

Den tillfällige besökaren som vandrar längs Avenida Revolución i Tijuana möts i nästan varje gathörn av dessa randiga djur, som tålmodigt står och tuggar på halm i det brännande solskenet.

Alla har de en ägare bredvid sig, iklädd den sorts bredbrättade sombrero som vanliga mexikaner inte använt sig av sedan 1950-talet. Han (för det är alltid en man) försöker desperat locka turister till sin attraktion: ”Ey, gringo, kom och ta ett kort med zebran och vagnen”, säger han.

För enbart 40 kronor kan man få en polaroidbild med hela familjen uppradad i sombreror på den färgglada vagnen. Och vagnen, den dras av – just det – en zebra.

En av dessa zebror heter Ruben. Han ser ut som om han just anlänt från Afrika. Men i själva verket föddes han, liksom de andra, till åsna.

Av tradition målar fotograferna här sina åsnor randiga.

– Det sägs att det var i början av 1900-talet som nån kom på att åsnorna syntes bättre på fotografierna om man målade dem randiga. Sen dess har vi gjort så, säger Francisco Aguirre, Rubens ägare.

Han har stått här med sin zebra, vagn och kamera i femton år. Men på senare tid har affärerna inte gått bra. Efter den 11 september 2001 blev många amerikaner mindre benägna att korsa sitt lands gränser.

– Det märks av fortfarande. Men det verkar också som om folk i USA skräms av alla nyheter om maffiauppgörelser här. Det är svårt att få det att gå runt, säger Francisco med en suck.

Under tiden som vi pratar stannar ett par amerikanska tonåringar till vid Ruben och tar fram sina digitalkameror för att fota zebran. Francisco försöker förklara att de måste betala för det. ”Betala?” De båda killarna fnyser och går i väg.

Tijuanas zebror blev berömda på 1940-talet, då amerikanska filmstjärnor, proffsboxare och andra tillfälliga besökare förtjust poserade med de underliga djuren.

Men nymodigheten har blivit förlegad. Och Francisco är inte den ende av zebraskötarna som funderar på att sälja sitt djur och ta sig över gränsen till USA. Trots det kan han inte låta bli att säga:

– Känner du till popstjärnan Thalia? Hon var här och tog sin bild på min vagn!

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 16 augusti 2008.

CUERNAVACA. Den förre befrielseteologiske biskopen Fernando Lugo svärs i dag, fredag, in som Paraguays president. Förväntningarna bland landets fattiga är enorma, men redan har sprickor börjat uppstå i Lugos spretiga center-vänsterkoalition.

Gud finns hos de fattiga. Den tesen lade på 1960-talet grunden till den strömning inom katolska kyrkan som har kommit att kallas befrielseteologi. Och om man ska tro på den man som i dag tillträder som Paraguays president, Fernando Lugo, blir samma tes även vägledande för det sydamerikanska landets nya regering.

Som biskop i stiftet San Pedro var den 57-årige Lugo befrielseteologins främsta företrädare i Paraguay, en kompromisslös ledargestalt för de fattiga som ständigt ställde sig på de jordlösas sida mot den politiska oligarkin och storgodsägarna.

När han 2006 lämnade sina religiösa uppdrag för att kandidera till presidentposten i detta Sydamerikas näst fattigaste land, skickade det inte bara chockvågor genom den förre diktatorn Alfredo Stroessners regerande Coloradoparti, utan även genom Vatikanen.

Påven Benedictus XVI har länge varit en hård kritiker av befrielseteologin, vilket delvis förklarar varför Lugos inträde i politiken inte accepterades av Vatikanen förrän helt nyligen.

Det är ingen lätt uppgift Fernando Lugo står inför. Hans seger i presidentvalet i april innebar slutet på 61 år av oavbrutet maktinnehav för Coloradopartiet. Men ”los colorados” kontrollerar fortfarande stora delar av statsapparaten genom sitt allt genomsyrande partisystem och korruptionen i byråkratin är omfattande.

Samtidigt har Lugo lovat att kasta ljus över de människorättsbrott som begicks under Alfredo Stroessners diktatur. Lugo menar att landet måste göra upp med sitt förflutna för att kunna gå vidare, något som han delvis har personliga skäl till. Hans far fängslades ett tjugotal gånger av Stroessners politiska polis och två av hans äldre bröder tvingades fly till Sverige, där de fick asyl.

Ett enat Coloradoparti skulle vara en formidabel politisk motståndare, men i dag är det gamla maktpartiet splittrat i två stridande fraktioner som skyller valförlusten på varandra.

Det allvarligaste problemet för Lugo är därför hur han ska lyckas hålla ihop sin egen center-vänster-koalition. Han känner störst hemhörighet bland de sociala rörelserna och vänsterpartierna i koalitionen, men samtidigt är han beroende av stödet från Liberala partiet, landets näst största politiska kraft.

Liberalerna är, som namnet antyder, snarare ett mittenparti än en vänsterkraft och dess ledning är inte särskilt road av Lugos allt hjärtligare relationer med Venezuelas president Hugo Chávez.

Det kan därför bli svårare än väntat för Lugo att infria sina löften om en radikal jordreform, omfördelning av ekonomiska resurser och bättre sjukvård och skola.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 15 augusti 2008.

Det hann skymma medan jag satt och skrev det där inlägget om bloggarna. Och jag hade glömt att stänga fönstret.

Inte bra.

När jag efter en stund tittade upp mot lampan i taket såg jag den största fjäril jag någonsin skådat. Omkring tjugo centimeter i vingbredd och med en kropp stor som en liten mus, satt den där i taket.

Först tvekade jag. Kunde man verkligen döda en så stor insekt?

Sen bestämde jag mig för använda mig av list i stället för våld. Jag släckte alla lampor, öppnade ytterdörren och lät ljuset utifrån falla in i lägenheten. Och så fram med en flugsmälla, som jag febrilt viftade med i luften under fjärilen.

Efter några sekunder lättade den med några flaxande vingtag och tog sig först ut i hallen, och sedan vidare ut i trappuppgången.

Jag smällde igen dörren och pustade ut.